Kalis cyberhem

Som sagt så hade vi en kollega på jobbet som går i pension nu och alla lunchade tillsammans med henne idag. Vi tog cateringmat till jobbet så alla som ville vara med fick anmäla sig så att rätt mängd mat skulle beställas. Vår nyaste vikare, som började för fyra veckor sedan, hade också skrivit upp sig på listan. För någon dag sedan pratade två andra kollegor med honom och den ena, vi kan kalla henne Tina, sa ”Nu är det så här att när det är sådana här tillställningar så går ordinarie personal före.” och hon sade det på ett beklagande sätt som man gör när man tvingas ge någon ett negativt besked på något. Han sa att han förstod och att det inte var några problem.

Vikarien och jag diskuterade aldrig detta men jag berättade för Gregory att jag tycker att det är lite illa att man gör skillnad på ordinarie personal och vikarier på det viset. Det är ju bara så onödigt. Maten kostar inte många kronor extra om någon vikarie får vara med och det gör att de känner sig som en del i gemenskapen och välkomna snarare än utanför och som ’andra sorteringens personal’ när de inte får vara med på aktiviteter.

Hur som haver, idag var lunchen och när vi ätit klart sa min chef att jag skulle gå ner och skicka upp vikarien. Jaha, det är ok att han kommer? sa jag och gick för att skicka honom. Han var ju inställd på att han inte skulle få vara med så han hade haft med sig egen lunchlåda och redan ätit men jag sa att han kunde gå upp och äta lite efterrätt i alla fall vilket han gjorde.

Sedan kom vår chef ner och pratade med honom om vad som sagts och varför han fått intrycket av att han inte var välkommen. Jag sa vad som hade sagts av vem. Vikarien sa också att han tycker att det är dåligt att ordinarie personal har rätt att stryka vikarier som har skrivit upp sig på övertidsskift utan att först meddela dem på något vis. Chefen frågade mig om det var på det viset och jag sa att det hade beslutats på ett av våra möten att det ska få gå till på det viset. De två som hade pratat med vikarien om lunchen fanns på jobbet just då då chefen gick in till dem för att prata med dem om detta.

Jag hörde att det blev ett jäkla liv på Tina inne i lunchrummet och förstod att hon blivit upprörd… som vanligt. Tyvärr är det så att hon allt som oftast jagar upp sig, gapar och skriker, vägrar lyssna på andra, lägger ord i munnen på dem och anklagar dem för att ha baktankar som bara finns i hennes egen fantasi. Vi skulle ha möte och dessa brukar inte bli så konstruktiva när Tina är på det humöret och mötena kan pågå i oändlighet för att vi tar oss inte genom de punkter vi ska när hon avviker från ämnet och högljutt beklagar sig över saker som vi varken kan påverka eller har något att göra med egentligen.

När chefen kom ut så sa jag ”Jag hör att du jagat upp Tina innan mötet. Bra jobbat, chefen…” och hon skrattade och sa att allt tydligen är mitt fel. Mitt fel?? Vi hann inte längre än så innan Tina kom utstormande och skällde ut mig efter noter. Jag hade ljugit om henne för hon hade aldrig förbjudit vikarien att gå på lunchen. Hon hade menat att vi inte kan lämna arbetsplatsen båda två samtidigt så att jag skulle gå först och sedan skulle jag gå tillbaka varpå han kunde gå upp och äta han med. OK, så uppfattade varken vikarien eller jag det hela. Jag förklarade att vi då missförstått henne men hon var inte nöjd med det svaret. Ett axplock av hennes repliker:

Vi har aldrig förbjudit någon vikarie att vara med på något!
Jaså? När jag själv var ny så blev jag inbjuden på mat för att avtacka en som skulle gå i pension. Det blev ett jäkla snack om hur opassande det skulle vara av mig att tacka ja till den inbjudan eftersom jag var ny och aldrig jobbat med personen ifråga. Jag valde att avstå. På en fest på Statt hängde en långtidsvikarie med och det var mycket tissel och tassel om detta. Hon borde ha förstått att sådant var för ordinarie och inte för vikarier, sades det. Många, många gånger ifrågasätts det om vikarier verkligen ska få vara med på aktiviteter så jag tyckte inte att det fanns några tvivel om att hon menade att denna lunch enbart var till för ordinarie personal.

Du som är så klok och smart borde ha förstått att jag menade att du skulle äta först och han skulle äta efteråt!
Jag svarade att jag inte är tankeläsare men det klippte Tina av med ett ”JO!” så tydligen är jag väl det då.

Du har jobbat hela förmiddagen och borde ha gått och frågat någon om det inte var OK att vikarien var med på lunchen!
Varför ska jag fråga om något som jag inte tyckte var oklart??

Jag är så besviken på dig! Fy fan för dig!!
Nu var det ju inte så att jag gjorde en egen tolkning av det hon sa och förtydligade någon för vikarien så att det är mitt fel att han fick för sig att han inte var välkommen på lunchen. Vi uppfattade det hela på samma sätt – att han inte fick gå – och vi diskuterade inte heller det hela så jag har ingen del i hur han tolkade det hon sa. Jag sa inte heller till chefen annat än vad Tina själv hade sagt – att ordinarie personal går före sådana här gånger – och jag använde den exakta formuleringen hon själv använt så jag har inte heller där förvrängt något av det hon sa.

Även chefen uppfattade de orden (ordinarie personal går före på sådant) som att vikarien fick stå tillbaka och inte delta. En annan kollega som var i lokalen och bevittnade utbrottet frågade vad det handlade om. När jag förklarade så sa hon att hon också trodde att Tina menat att han inte var välkommen. Ytterligare en kollega sa att hon också tolkade den formuleringen som att han inte var välkommen. Gregory gjorde samma tolkning. Om så många misstolkar något man säger så bör man nog hellre fundera på om man uttryckt sig klumpigt än att skälla ut de som missförstått… tycker jag.

Jag har jobbat med Tina i många år och är van vid hennes temperament och oförmåga att kontrollera sitt humör. Jag tycker inte att det är OK men jag vet att det beror på att hon själv mår dåligt och inte på att någon gjort något större egentligt fel när hon går i taket och skämmer ut sig på det viset. Jag kan ta en utskällning men det stannade liksom inte vid mig. Chefen, som också bevittnade det hela, försökte få henne att sansa sig lite. Även jag försökte (förgäves) få henne att diskutera i en mer passande ton och jag försökte också få med henne in i ett annat rum för att diskutera mellan fyra ögon det egentliga problemet och få henne att lugna sig men hon vägrade i sten följa med utan ville hellre stå och gallskrika inför hela arbetsplatsen. När hon tyckte sig vara klar med mig hoppade hon på vikarien och började skälla på honom också. Stackarn stod inträngd i ett hörn och hon bara matade för allt hon var värd. Chefen såg detta och sa att någon måste gå emellan och få henne att hejda sig för detta är inte klokt så Tinas skiftkamrat gick dit för att rädda vikarien och försöka lugna ner Tina. Jag pratade med vikarien sedan och sa att han inte ska ta detta personligt, att han bara ska skaka av sig skiten han helt oförtjänt fått och inte bry sig. Han sa att det var OK men… Hur lockande känns en ny arbetsplats när man blir utsatt för något sådant efter några veckor bara?

Jag vet inte, jag… Vad ska man göra? I efterhand tänkte jag att jag skulle ha sagt ”Jag tycker jättemycket om dig som person, Tina, och jag respekterar dig som kollega men det går inte att föra ett konstruktivt diskussion med dig när du är i det här tillståndet. Vill prata när du lugnat ner dig så är det ok för mig” och sedan skulle jag ha vänt på klacken och gått därifrån medan hon skällde. För det är precis så, Tina är väldigt trevlig, rolig, social, spontan och öppen och jag tycker väldigt mycket om henne som person men när hon i sitt rabiata tillstånd räknar jag dagarna till hennes pension. Hon mår ju inte bra och behöver hjälp! Jag skulle gärna erbjuda henne hjälp om det fanns något jag kunde göra och om hon var villig att ta emot hjälp.

Vad gör man? Jag tycker inte att det är min sak att ta ett allvarligt snack med henne, jag är så pass konflikträdd att jag inte har någon större lust med det heller för jag utgår från att den som ifrågasätter hennes brist på kontroll när hon hamnat i affekt kommer att få en av de ökända utskällningarna som hon delar ut flera gånger per vecka men snart skiter jag i vilket och snackar med henne ändå. Hon skrämmer ju bort människor med sitt sätt och det finns de som säger att de inte vill jobba på vår avdelning på grund av stämningen som blir kring henne.

Senare gick jag in i lunchrummet och råkade avbryta Tina när hon berättade om dumma, dumma jag för en handfull andra kollegor som satt och väntade på att mötet skulle börja. Så nu är jag svarta satan tills hon hittat någon annan att skälla på… det kanske dröjer en dag eller två.

Boppers är bra, kolgrillad kalvytterfilé är gott och födelsedagsbarnet är numera ett år äldre. Timothy var lite avis när han fick veta vilket band som uppträdde. Scandic har sköna sängar men vad fan är det de hänger på väggarna?? Man vill släcka lyset och dra täcket över huvudet men frågan är om man vågar sova när det sista man sett är denna tavla på väggen vid sängen:

Tavla på hotellrum på Plaza i Umeå

Den föreställer ett avhugget huvud och till höger om det får man se en soldat som står lätt böjd över den huvudlösa, döda kroppen medan två andra personer i bakgrunden lägger ner (eller plockar upp, vad vet jag) huvudet i en tunna. Jag tyckte att det var en väldigt märklig tavla att ha på ett hotellrum. Jag undrar om den som valde konsten var missnöjd med sin uppdragsgivare.

… som har väldigt bestämda åsikter (läs fobier) kring vad man får och inte får göra vid toalettbesök. När jag diskuterade med en kollega för en massa år sedan så förstod jag att hon tyckte att det var fruktansvärt opassande att bajsa på jobbet. Hon tycker att man antingen ska hålla sig tills man kommer hem eller helt enkelt åka hem för att uträtta sina behov om situationen är akut.

Idag kom det på tal igen när vi pratade om en målare som just nu målar om på jobbet. Hon verkade ha något emot honom och det var inte riktigt glasklart vad det var som hon störde sig på. Hon klankade ner på en del småsaker med honom och till sist berättade hon att han varit på toaletten och bajsat 😀

Jag har småfnissat åt det där hela dagen. Det är underhållande med människor vars galenskap är på samma nivå som ens egen 😉

Snart ska jag åka och lämna Lungan till hans nya ägare och sedan är det bara Killer kvar av kattungarna. Förhoppningsvis kommer någon att vilja ha honom så småningom också och när han har flyttat är har jag hälften så många katter som jag hade som mest, ’bara’ fyra stycken.

Killer – en katt i behov av nytt hem

… och personligen tillintetgjord. Varför är hela världen emot just mig? Varför ska okända människor angripa mig på en av mina svagaste punkter? Gång på gång på gång på gång?! Trakasserierna tar aldrig slut! Vad i helvetet är ni ute efter? Försöker ni knäcka mig? Då ska jag tala om att jag kommer att kämpa med toaborsten i högsta hugg till sista droppen wc-anka!

OK, vi tar detta från början. Redan i maj i fjol skrev jag om ena toaletten på ica maxi. Det var bajs på väggen. I februari i år skrev jag om det igen för bajset var kvar. Två dagar senare postade jag ett foto på hur äcklet såg ut och berättade jag att jag föll för det inre trycket och skrubbade bort bajset från väggen. Två veckor efter det har de jävlarna målat om! De väntade tills jag förnedrat mig genom att skrubba bort skiten från deras väggar innan de målar om den då rena väggen! Förbannat otacksamt!! Drygt en och en halv månad senare är det än en gång bajs på väggen men jag skrubbar bort det… och en del av den nya färgen. Det var upprinnelsen till dagens upptäckt.

Den vidriga bajskletaren som ägnar all sin lediga tid åt att leta upp rena toalettväggar för att krafsa med sina bajsindränkta råttklor (för så måste det vara) har varit framme igen!! Jag vägrade städa upp den här gången. Väggen borde göras strömförande så bajstrollet med sina krafsande råttklor blir grillat nästa gång det försöker sig på bajsgrafitti på maxitoan. *hata*

Min nemesis – bajset på väggen på ICA Maxi

Om man böjer en normal kattsvans så blir den en ögla och ser ut som kroken på en galge ungefär. Lycka (kattungen som tidigare gick under namnet Fläckis) har en svans som inte är som de andra kattungarnas. Redan när hon föddes kände jag en liten knöl på svansen. Knölen är kvar och har blivit större men i och för sig har ju svansen blivit större också fast jag började oroa mig för att det var en tumör eller något otrevligt. Jag undersökte svansen och Lycka verkade inte ha ont i den, vilket ju är huvudsaken. Jag böjde den hit och dit och upptäckte att den inte blir som en krok utan man kan vika ner svanstippen så den ligger platt bakåt mot svansen. Svansen är av helt enkelt! Jag undrar om hon har lyckats bryta svansen medan hon var ett litet kissebebisfoster eller om hon har någon medfödd defekt på någon av kotorna i svansen. Det ser väldigt underligt ut i alla fall.

Efter man böjt på svansen så rätar den inte ut sig utan har en tydlig ’knix’.

Men söt är hon. Här ler hon tillsammans med Lungan.

Dagen efter jag skrivit ett inlägg om Generation pjosk, som springer på akuten i tid och otid för skitsaker, så får jag veta att Amanda åkt in på akuten för att hon är förkyld. Hm… Inte nog med det, hon åkte ambulans in. Hrm… Till hennes försvar kan sägas att det inte var hennes idé att ringa ambulans. Tydligen hade hon kollapsat och någon annan blev rädd och ringde ambulans. Efter undersökningar som bland annat kontroll av hennes andningsfrekvens, blodprovstagning (och svar på det), ekg och en hel natt på akuten var hon på väg hem när jag pratade med henne kl. 9 igår.

När jag pratade med henne vid 22-tiden på kvällen hade hon sovit hela dagen och kände sig lite bättre. Dessutom berättade hon att Grinchen hade skickat en vänförfrågan till henne på fejjan. Jahapp… Det var ju han som plockade bort henne från sin vänlista och dessutom blockerade henne för två månader sedan. Vad kan han tänkas vara ute efter den här gången då? Tror han att det finns något skepp kvar för honom att bränna?

Den 23 april i år skrev jag om att Gregory upplever att skelleftebor söker sig alldeles för ofta till akuten. Tydligen är det inget som är specifikt för skelleftebor utan gäller hela landet och då specifikt för personer i åldrarna 20-29 år. I Aftonbladet skrivs det om detta fenomen och 80-talisterna beskrivs som ’Generation pjosk’. Lite kort så står det i artikeln att ’Generations pjosk’ är ett resultat att föräldrarnas curlande, de är vana att få vad de tycker sig behöva och få det på direkten så vid minsta lilla obehag så söker de medicinsk vård omedelbart. Att de inte går till hälsocentralen med sina besvär påstår bero på att de vill ha bästa tänkbara vård och det omedelbart så de söker sig till sjukhusets akutmottagning i tron att läkarna där är specialister trots att de i själva verket är at-läkare. Det är ju inte helt sant för även specialister, då inom allmänmedicin för dem som söker för besvär som hälsocentralerna normalt ska ta hand om, och st-läkare jobbar på akuten men visst är det troligare att man blir behandlad av en nykläckt at-läkare på akuten än på hälsocentralen. Det är läkarna på hälsocentralen som skriver remiss till de specialistläkare som är på sjukhuset. Läkarna på akuten behandlar det akuta men säger oftast sedan att patienten får uppsöka hälsocentralen för uppföljning och eventuell remiss till specialist.

Problematiken med ’Generation pjosk’ enligt artikeln är att de tar för stora resurser så att de äldre, som oftare är i mer akut behov av vård och lider av svårare (och verkliga) åkommor, inte får så stor del av kakan som de skulle behöva.

Låter inte otänkbart men Gregory har aldrig sagt att det är en viss ålderkategori som ’överkonsumerar akutvård’. De sökanledningar som finns listade i artikeln är;

• Förkylning
• Hosta
• Ont i kroppen
• Tryck över bröstet
• Hjärtklappning
• Lite yr
• Ont i magen
• Halsont
• Konstig känsla i kroppen
• och andra diffusa psykiska symptom som har samband med livssituationen

och de är saker som Gregory berättat att många söker för i onödan. Akuten är ju till för de som har akuta problem som måste få vård så snart som möjligt så inget som går över spontant eller kan vänta tills hälsocentralen är öppen ska man till akuten med. En del, som inte tycker sig får något gehör på hälsocentralen, tror att om de söker akutvård tillräckligt ofta för sina bekymmer så kommer de så småningom att ’bli tagna på allvar’. Andra, som står i kö för en mindre operation, tror att de prioriteras upp i kön om de går till akuten ofta och ’visar att de har svåra problem’. I de allra flesta fall är det inte så. Det händer att en och annan ’sökbenägen’, som läkarna kallar de som springer på akuten och hälsocentralen för minsta lilla skavsår, får någon annan typ av behandling än den de fått dittills och då kan patienten tolka det som att de äntligen fått gehör och ett bevis för att de hade ett allvarligare problem fast det egentligen beror på att läkaren blev trött på att ha dem springandes där i tid och otid och gav dem något annat att testa i hopp om att de ska hålla sig från sjukvården ett tag. Läkare är ju inte mer än människor och det går faktiskt tjata sig till mediciner, behandlingar och sjukskrivningar man inte alls behöver om man får tag på ’rätt’ läkare som inte har pondus/ork/tid att gång på gång göra en patient besviken genom att neka dem vad de vill ha.

Och visst påverkar det alla som söker akutvård. De flesta håller med om att väntetiderna på akuten är vansinnigt långa. Det beror inte på att personalen sitter i någon rum längst in och spelar yatzy utan mer mer troligt på att de är upptagna med att lyssna på patienteter som beskriver sina ofantliga besvär med ett nageltrång,  lustigt formade födelsemärke, är deppade för att deras pojkvän/flickvän inte svarar på sms eller något annat ’potentiellt omedelbart dödligt’ 😉 Journalanteckningar måste göras på alla som tagits emot på akuten, även om de sökte i onödan och bara hade något litet skitproblem och det är ju också sådant som upptar personalens tid. Väntetiderna skulle vara betydligt kortare om de som verkligen var i behov av akutvård var de enda som åkte till akuten.

Så ’Generation pjosk’ är begreppet för dagen 😀 Annars har ju den generationen kallats ’Y’. Enligt sydsvenskan så är detta benämningarna på de olika generationerna;

Rekordgenerationen
40- och 50-talisterna.
Förespråkare för frihet, jämlikhet, socialt
ansvarstagande och engagemang. Växte upp i folkhemmets Välfärdssverige och var som unga mer radikala och revoltlystna än tidigare generationer.
Rekord? Var unga under rekordåren på 60-talet, när välfärden blomstrade.

Generation X
60-talisterna och de tidiga 70-talisterna.
Ironiska, uppkäftiga, respektlösa, egotrippade. Fostrades att tro på sig själva och bryr sig mer om sina egna liv och sin karriär än om världen.
X? Anses vara diffusa och svårare att definiera än andra generationer. Namnet slog igenom med Douglas Couplands bok ”Generation X”.

Generation Y
De sena 70-talisterna och 80-talisterna.
Cyniska, självförverkligande, ifrågasättande, världsvana. Konsumtion är deras religion, vuxenliv och ansvarstagande skjuter de på framtiden och det sociala livet är viktigare än jobbet.
Y? Bokstaven efter X. På engelska blir det en passande dubbeltydighet (Why/varför).

Generation Z
90-talisterna och 00-talisterna.
Blir förmodligen mer protesthungriga än X och Y. Första generationen sedan 30-talisterna som växt upp med ekonomisk kris och arbetslöshet, vilket förmodligen kommer att påverka deras värderingar. Tidens våg av protester och demonstrationer tolkas av en del forskare som att något redan håller på att hända.

Vi hade möte på jobbet idag och jag hade bett att få ta upp hur vi diskuterar varandra under dessa möten. Jag tycker inte att det är rätt att vi ska prata om de kollegor som inte är med på mötet och dryfta saker som inte är direkt relevant för arbetet vi utför. Sådant som jag inte tycker är det minsta relevant är t.ex insinuationer om att vissa personer myglar med övertider och har egna regler som inte följer de riktlinjer som gruppen bestämt kring ledigheter och övertid, att vissa personer ’styr’ andra, speciellt vikarierna, och har fått dem att göra som de säger istället för att vikarierna följer de vedertagna instruktionerna för arbetet, spekulationer kring medarbetares eventuella diagnoser och hur det möjligtvis kan påverka arbetet de utför, hur lata vissa personer är etc.

Har man sådana funderationer eller farhågor så ska man gå direkt till personen i fråga och ta upp det eller till den chef som ansvarar för personalen och diskutera detta. Det ska, banne mig, inte avhandlas med hela arbetsgruppen innan!! Det är oförskämt och kränkande mot den det handlar om och påverkar sammanhållningen och stämningen i gruppen negativt.

Ofta är det inte uttalat i klarspråk utan det insinueras en hel del men  vi är inte helt bakom flötet och samtliga på mötet kan läsa mellan raderna och förstår vad som menas och vem som avses. Eftersom det inte kommer på pränt i något protokoll så tycker jag att det är uppenbart att det inte handlar om någon form av problemlösning för den är ju tydligen inte meningen att den det pratas om ska få veta att frågan kommit upp eller att vissa tycker att det finns ett problem. Varför prata om ett problem om ingen avsikt att åtgärda problemet finns?? Och dessutom, som sagt, så är det inte vår grupp som ska se till att problem av den typen åtgärdas utan det är chefen man går till om man inte själv har tillräckligt med råg i ryggen för att själv prata med den som har, vad man uppfattar som, ett problem. Utan omsvep kan jag erkänna att jag inte har det utan går till min chef om sådant istället.

För att sådant ska upphöra föreslog jag att allt som sägs ska protokollföras. Det skulle kanske få några att tänka till innan de uttalade sig om någon för det skulle betyda att det som sägs inte kommer att stanna innanför väggarna och det är inte lika lätt att sitta och snacka om andra om man sedan måste stå för vad man sagt. Allt som tas upp på ett möte ska protokollföras för att man sedan ska kunna se vad som sades och bestämdes under mötet så det är inte orimligt att även ’personalfrågor’ protokollförs tycker jag.

Tyvärr fick jag inte gruppen med mig i detta. Det är möjligt att de flesta höll med men de som protesterade, framför allt två personer, hördes mest. Har vi rätt att prata om varandra på detta sätt under mötena? Är det överhuvudtaget något som vi ska ta upp på dessa möten? Våra möten är till för att vi ska kunna prata om arbetet och vad som behövs för att arbetet ska flyta så bra som möjligt. Personalfrågor av detta slag ligger inte alls på vårt ansvar så jag ser ingen anledning till att vi ska prata om det heller.

Jag har funderat på om jag i fortsättningen ska lämna mötet i protest i om denna typ av snack börjar. Eftersom jag anses vara en av de största skvallertackorna på jobbet så tror jag att vissa kommer att tycka att jag inte är den som ska påpeka att andra snackar om sådant de inte har att göra med. I detta fall tycker jag främst att det handlar om när det skvallras, inte vad det skvallras om. Att man skvallrar sinsemellan lite nu och då har jag (i egenskap av skvallerkärring) inget emot även om det inte är moraliskt rätt och riktigt men detta är ett möte som vi får en extra slant för att vi har regelbundet plus att de flesta som kommer på mötet tar ut övertidsersättning för att de deltar (eftersom det bara är två i gruppen som jobbar och de andra kommer på sin lediga tid) så det skvallras inte medan annat arbete pågår utan det tar betalt tid i anspråk som vi egentligen borde använda till att diskutera annat.

Som argument togs upp att det inte är schysst att prata om andra när de inte är med. Många skulle nog tycka att det var väldigt kränkande att det pratades om dem när de inte ens var med och kunde bemöta det som sades. En av dem som protesterat över att protokollföra det som sades frågade ”Vem går och säger till andra vad vi säger om dem??”. Men snälla lilla…? Om jag hör något vansinnigt orättvist sägas om en person som inte ens är där och kan försvara sig så är jag naturligtvis inte självklart så lojal mot gruppen på mötet i första hand att jag håller käften om något som kan urarta i rent förtal om en person eller en arbetsgrupp. Att jag inte har kurage nog att öppna munnen och protestera under mötet är sant men tro inte för en sekund att jag samtycker för att jag är tyst och inte heller att jag inte ibland ser till att den som baktalas får veta vad som sägs så de har en chans att bemöta det hela om de vill. Det är inte bara jag som förmedlar vad som sagts så det är uppenbarligen fler som tycker att detta sätt att prata om andra är fel. Jag är med i en annan grupp som har samma typ av möten på samma arbetsplats men en annan avdelning. Där är det helt riskfritt att denna typ av skitsnack skulle uppstå så det är något med just den här gruppen som inte är som det ska.

Vill vi ägna oss åt skitsnack, ryktesspridning, insinuationer och annat som vi sedan vill slippa stå för om våra kollegor så tycker jag att vi ska göra det annan tid än på möten men tyvärr är det inget som alla håller med om.