Det brott av de ’vanliga brotten’ som jag tycker att det är allra värst att göra sig skyldig till är rattfylleri. Mina erfarenheter säger mig att det är personer med alkoholproblem som kör rattonyktra. Kan man inte låta bli att köra efter att man druckit sprit så har man problem, det är ofrånkomligt. Har man inga spritproblem så är det heller inga problem att låta bli att köra i fyllan.

Inte heller finns det några rimliga ursäkter, förklaringar eller förmildrande omständigheter för rattfylleri. Om man kör för fort kan man ärligt och uppriktigt hävda att man inte tänkte på att man körde för fort, det var inte meningen, man hade bråttom, det kanske var en akutsituation. Till och med grova våldsbrott kan det finnas förklaringar, ursäkter eller orsaker till. En misshandel eller ett mord kan vara resultatet av att en person trakasserats, provocerats, misshandlats och plågats av någon och till sist satt stopp för detta på ett sätt som resulterade i att offer och förövare fick ombytta roller. Men hur ursäktar man ett rattfylleri?

”Jag visste inte” Jo, man är medveten om att man druckit alkohol under dagen eller dagen innan och har man det så ska man INTE köra bil.

”Jag hade inte druckit mer än…” är inte heller någon jävla ursäkt för det visar ju bara att man faktiskt vet att man hade druckit och därmed också skulle ha låtit bli att köra.

”Jag körde bara en kort sträcka” är också totalt ointressant för det är inte sträckan som gör brottet utan att man kör när man druckit. Går det illa så gör det så på en punkt, inte under en längre sträcka.

Jag har svårt att se olyckor som sker när föraren är onykter som ’olyckor’. Föraren är medveten om att riskerna med att köra onykter är betydligt större än att köra nykter. Att köra bil onykter är värre än att ställa sig i en folksamling med ett brännbollsträ, blunda och vifta vilt omkring sig. Risken finns att man ska skada eller till och med döda någon men chansen finns att ingen blir skadad alls, precis som om man kör när man druckit sprit. Skillnaden är att i en folksamling har andra en chans att se att du är en galning med brännbollsträ som vevar i blindo och då kan de undvika dig men i trafiken är det inte lika uppenbart om föraren i en bil är påverkad av något så man har ingen möjlighet att undvika galningen.

Skulle man stå i en folksamling och vifta med en påk så skulle man kunna åka fast för dråpförsök så jag ser ingen anledning att betrakta rattfylleri som något mildare än dråpförsök. Mordförsök skulle jag kunna sträcka mig till att klassa det som.

Att köra onykter visar att man skiter totalt i om man lever eller dör men vad som är värre är att det också visar att man totalt saknar respekt för andra människors liv och hälsa. Om man själv kör ihjäl sig är egentligen ens egen ensak och drabbar bara förövarens anhöriga men om rattfylleristen kör ihjäl eller skadar någon annan, någon som var passagerare i bilen eller kanske inte alls delaktig i brottet utan bara en i trafiken som av en slump råkade hamna i rattfylleristens väg, då blir det en helt annan sak. Hur klarar en människa av att leva med vetskapen om att han eller hon har orsakat en annan människas död eller skadat någon genom något så oförsvarligt som rattfylleri? I det fallet är det en tragedi för både förövarens och offrets anhöriga. Om ens barn har dödat eller skadat en annans barn genom rattfylleri, hur klarar man av att se offrets föräldrar i ögonen? Vad kan man säga till dem? Skulle de förstå skammen man känner, skulle de känna någon tröst i att man känner så?

Det är frågor som jag obehagligt nog kanske får svar på snart när jag ska träffa mamman till den passagerare som satt i bilen med min son när han körde onykter och voltade flera gånger med sin bil för mindre än ett dygn sedan. Min son klarade sig helt utan skador men jag hoppas att det gav honom ärr som ska smärta för all framtid.

För en vecka sedan, i söndags, åkte Timothy, Lollo och jag till Skåne för att vara med på Amandas student. Eftersom Amanda nu också flyttar från Flyinge så körde vi min stora bil för att kunna ta hem hennes bohag sedan. 135 mil dit… och lika många hem.

Vi bodde i en stuga på Sibbarps camping. Helt ok men kanske inte så rent som jag hade önskat men vi skulle ju bara sova och duscha där så skit samma. Stugan var alltså i Malmö, Amanda bodde i Flyinge och examen var på Polhem i Lund så det blev en jäkla massa körande mellan de orterna. På studentdagen förärade solen oss med sin närvaro under hela dagen och det var riktigt varmt. På kvällen skulle Amanda på Tegnérs Matsalar i Lund och partajade med klassen på kvällen och vid tretiden på natten hämtade jag henne och hennes kompis där och skjutsade hem dem till Flyinge.

När jag sedan körde tillbaka till stugan i Malmö mötte jag en massa brandbilar, ett par ambulanser och en polisbil, alla med blåljus på. Jag tänkte att det nog varit en trafikolycka vilket inte är så konstigt med tanke på att folk kör som dårar där. Vägen är oftast flerfilig och trots att man ligger i över 100 km/h så blir man hela tiden omkörd även om hastighetsbegränsningen är betydligt lägre.

Tidigare under dagen hade vi noterat att det stod en vit bil parkerad vid motorvägen. Amanda konstaterade att det inte var speciellt klokt att lämna sin bil så utan att sätta ut en varningstrianglar. Den stod på den heldragna, vita linjen så den stod visserligen inte riktigt på körfältet men den kunde ha makat sig längre ut från vägen då Skåne är så platt att det inte ens finns diken vid vägarna… ja, i alla fall inte där.

Nu när jag kom susande kl. 3 på natten och funderade vart utryckningsfordonen var på väg passerade jag denna vita bil. Nu stod den längre bort från vägen och bakdelen hade antagit en dragspels form. Längre ut på åkern stod en långtradare med släpet vinkelrät mot dragbilen och skrynklor i nosen. Så det var dit utryckningsfordonen var på väg.

Jag bromsade och övervägde att stanna och kolla hur det var med föraren eftersom jag uppenbarligen var först på plats men jag kom på att om jag parkerar bilen vid vägen så blir väl den påkörd inom kort och dessutom så var ju ambulans på väg så jag fortsatte. Jag läste sedan i tidningen att föraren av långtradaren hade klarat sig utan skador och den andra bilen vad ju tom så där fanns inga skadade heller.

Vårt egna körande var utan dramatik, tack och lov. Det tog ungefär 15 timmar att köra dit och ungefär lika lång tid att köra hem. Jag har flängt omkring i bil i Sverige så mycket så var jag än stannar för att tanka, ta en kaffe, låna toaletten etc. så känner jag igen mig. Jag undrar hur många mackar det finns efter E4:an, jag verkar ju ha varit på dem alla.

När vi kom hem så möttes jag av en av de saker som fått mig att besluta mig för att flytta till södra delen av landet istället. Myggjävlarna. När vi åkte fanns det bara några enstaka mygg men fyra dagar senare är det så mycket mygg att man inte kan vara utomhus på kvällarna om det inte blåser ordentligt. Fy, faan…

Amanda har inte heller saknat myggen men hon har ju inga planer på att stanna här någon längre tid så hon kanske slipper dem så småningom igen. Hon har skaffat sig jobb och kommer att jobba ihop en slant innan hon eventuellt drar vidare mot nya äventyr och mer än så vet vi inte om hennes framtid än.

Gudars, så fyndig titel!! Om man har känt till Timothy sedan han var liten, vill säga. Amanda kunde inte säga hans namn när de var små så han hette Toytoy i många år och en del kallar honom det fortfarande ibland. Kroken kunde inte heller säga hans namn men hon sa Dumdum istället. Jag misstänker att Amanda hade ett finger med i det ’smeknamnet’ också…

Jag vet inte om det har att göra med att Skellefteå är en småstad i Norrland med alla de stereotypiska associationer det kan ge men de allra flesta här ser till att skaffa körkort så fort som möjligt. Det är nästan bara tre kategorier av människor som inte har körkort här – de som inte har åldern inne, de som haft kortet men förlorat det (dvs. fylltrattar och blyfötter) och de efterblivna som inte klarar av att ta körkort. Jag var ganska sen med att ta körkort, hela 22 år fyllda innan jag fick tummen ur till min mors stora lättnad. Hon ville väl inte att folk skulle tro att jag var efterbliven 😀

Vi har lovat barnen att de ska få en bil när de tar körkort och idag tog Timothy lappen! Redan i helgen köpte vi hans bil. En grafitgrå BMW 530 ville han ha så det fick han, och idag kom han hem och hämtade den. Jag satte på en rosett men jag tror inte riktigt att det uppskattades för den åkte loss ganska omgående. Just nu är han ute på vägarna för första gången helt ensam i en alldeles egen bil. Jag skulle tro att han är rätt nöjd med livet just nu.

Toytoys toy

Den här lilla skitungen fyller år idag. Egentligen har inte mycket förändrats sedan fotot togs… fast hon har mer hår, kläder som oftast, har vuxit lite och inte längre blå ögon. Skulle hon posera naken på en fäll idag skulle jag bli djupt besviken och bekymrad för nu är hon 19 år så det passar sig liksom inte längre.

Jag har nyss fått veta att Amanda kanske inte kommer att åka till Australien för att kuska omkring där några månader efter nyår. Istället har hon alltmer börjat fundera på att bosätta sig utomlands för gott. Jag är ju inte förvånad för jag misstänkte redan när hon flyttade för att plugga i Lund att hon skulle flytta till Nya Zeeland eller Australien bara för att det är långt borta. Hon valde den ridskola som var längst från hemmet när hon fick välja själv, hon valde den gymnasieskola som var längst från hemmet så varför inte bosätta sig så långt borta som det bara går? Nu verkar det inte bli fullt så illa utan hon planerar att flytta några hundra mil ’bara’. Det blir inte billigt att snäppa förbi henne på en fika i så fall 😉

Här i Skellefteå har vi tidigare i år haft problem med parasiten cyptosporidium som misstänktes ha infekterat dricksvattnet. Jag vet inte om de någonsin kunde hitta parasiten i dricksvattnet men väldigt många skelleftebor åkte på skiten och de var nog så det bekräftades att vi hade problemet. Kommunen vidtog diverse åtgärder och sedan i höst har vattnet varit ok att dricka igen.

I tisdags frågade en på jobbet om parasiten var tillbaka eller. Hon sa att några bekanta till henne åkt på samma symptom som de hade när de hade parasiten. Jag sa att jag skulle kolla med Gregory om han hade någon inside information om det hela. Redan under dagen, innan jag hunnit fråga Gregory, så började jag må illa och fick väldigt ont i huvudet. Riktigt illa mådde jag. Hypokondrisk som få, tänkte jag och efter jag pratat med Gregory, som sa att han inte hört ett pip om någon parasit, så började jag så småningom må bättre. Någon räserbajs hade jag ju inte heller haft så jag beslutade mig för att jag bara varit hypokondrisk. Hypokondrin har inte riktigt velat släppa. Huvudvärken har gjort sig påmind med jämna mellanrum och i morse var den riktigt otäck. Efter en massiv överdos paracetamol lyckades jag sova en stund i alla fall.

Så jag hämtade Amanda på flyget idag. Huvudvärken gick att genomlida om jag klubbade den med mer paracetamol men jag fick ett illamående som inte lät sig skrämmas av medikamenter. Så nu ger jag upp och erkänner att min hypokondri gjort mig sjuk på riktigt. Tack, Marianne, för att du pratade parasiter med mig *onda ögat*

Men tillbaka till flygplatsen. Jag har riktigt risigt batteri i min bil. Slår man av tändningen men lämnar radion på i några minuter så är batteriet dött sedan. När jag parkerade på flyget för att vänta på Amanda så råkade jag glömma lyset på. Bajs! Bilen är dock normalt väldigt lätt att knuffa igång men idag var det väldigt halt och det är tveksamt om den är så lätt att knuffa igång om däcken inte får ordentligt med fäste när man lägger i en växel. Jag satt där och funderade på hur jag skulle lösa det hela. Jag hade ju en tid att passa också, skulle vara på bilprovningen en och en halv timme senare. Då glider en bil upp på parkeringen bredvid med ett par välkända ansikten i. Den var grannsonen, tillika en av Timothys bästa vänner, och hans tjej som skulle hämta hennes farmor på flyget. Han hittade också startkablar i sin bil så till bilprovningen kom jag i tid… och fick ombesiktning. En positionslampa var trasig och ett halvljus var felinställt. Jag fick en anmärkning på att en varningslampa lyser också men det är ju en lambdasond som inte fungerar som den ska fast avgaserna var under alla gränsvärden så det är inget fel som påverkar speciellt mycket. Timothy har lovat att fixa bilen på skolan innan jag ska ombesiktiga den.

Och idag fyller mitt körkort 17 år! Grinchen hade innan talat om för mig att jag aldrig skulle kunna ta körkort för jag hade inte riktigt den begåvnings som krävs för att klara av något sådant. Jag började köra i oktober och hade körkortet i december trots att jag fått vänta sex veckor på lämplighetsintyget (som jag inte skaffat innan). Jag tog inga teorilektioner och hade ingen att övningsköra med till skillnad från Grinchen som tog hela paketet och övningskörde dessutom privat i flera månader.

Och nu är det jul och det var ju den tid som Grinchen brukade dyka upp och bråka fram till julen -99 som var sista gången han träffade Amanda. Sedan har han sporadiskt skickat någon form av julklapp till henne men jag tror inte att hon fått något sedan Julen -02 då han skickade choklad som förgiftade alla som åt av den. Han har ju offentligt klagat över att hans föräldrar inte ger Amanda tillräckligt mycket och möjligtvis är det så att Amandas biologiska kusiner får mer eller dyrare än hon får, det vet jag inget om, men vi har inte förväntat oss något. Av Grinchens mor fick Amanda i alla fall1500:- i julklapp, samma summa som hon fick när hon fyllde år. Av Grinchen fick Amanda inte ett jävla nåt när hon fyllde år och förmodligen får hon samma sak av honom i julklapp så jag tycker att han bara ska hålla klaffen och skämmas istället för att klanka ner på andra för att de inte kostar ut sig på henne för han gör det så definitivt icket!

Och på tal om julen så är vintersolståndet idag och därmed den riktiga julaftonen. Från och med i dag blir dagarna ljusare och ljusare så

God Riktig Jul

på er alla!!

Eftersom Timothy var på barnhjärtmottagningen i augusti och fyller 18 i början av februari så trodde jag att vi varit där för sista gången. Som myndig så ska han gå på koller på GUCH-mottagningen istället. Han går på koll två gånger per år och var dit i februari och, som sagt, i augusti. För ett tag sedan blev han kallad till en magnetkameraundersökning i Umeå och strax efter som en kallelse till barnhjärtmottagningen också. Jag vet inte om de bara ville ’passa på’ att göra ekg och ultraljud då han ändå skulle finnas i huset eller om det finns en misstanke som de ville kolla upp men det var ju bara tre och en halv månad sedan han var där sist. Nu ska det väl i alla fall vara sista gången på barnhjärtmottagningen.

Timothy har nog inte så mycket emot att åka dit. Han får ledigt hela dagen och dessutom får han övningsköra drygt 20 mil. Jag spelade wordfeud… Jo, jag är en jättebra handledare till den som övningskör 😉 Jag spelade med slumpmässiga, okända och startade nya spel så snart någon tog lång tid på sig att lägga ord. En stackare skrämde jag nog. Han började chatta lite och jag googlade på de uppgifter jag kunde lista ut utifrån hans nick. På ett par minuter hittade jag foto, fullständigt namn, födelsedag, adress, sambo och arbetsgivare. Eftersom jag sällan missar en chans att skoja med någon så gjorde jag just det… Tror att han tyckte att jag var obehaglig när jag visste saker jag inte borde ha vetat för han fick hemskt bråttom iväg på träning och kunde inte spela mer 😀 Inte just då i alla fall. Jag hoppas att han fattar att jag är harmlös och vågar spela klart.

Kitty, moderns katt, har flyttat. Hon bor nu hos en dam i sextioårsåldern i Ursviken. Hon (katten alltså) flyttade in hos oss när modern drog till Spanien men hon (fortfarande katten) trivs inte så bra ihop med varken Aska eller Ellie. Aska är en riktig surkärring till katt och brukar inte vara speciellt snäll med andra katter. Modern insåg att Kitty inte skulle vara så nöjd med sitt boende hos mig så hon bad mig försöka hitta någon lämplig person som kunde överta katten. Jag har inte ’annonserat’ ut Kitty på fejjan eller här för vi ville kunna handplocka någon som vi själva tyckte verkade lämplig för just Kitty istället för att lämna henne till första bästa som erbjöd sig ta henne. Det blev Gregory som handplockade en ny ägare bland sina patienter och vi åkte dit för att lämna Kitty igår. Jag tror att hon (katten förstås) kommer att stortrivas i sitt nya hem.

Vi har en vattenförening här i byn och varannan månad skickar jag ett mail, där jag talar om vad vattenmätaren visar, till den som skickar ut fakturorna När vi flyttade hit så hade vi en vattenförbrukning på ca 23 kubikmeter på två månader. Tydligen så förbrukade tanten som bodde här innan samma mängd ungefär. Det blir 138 kubik per år och normal vattenförbrukning för ett hushåll ligger på 130-170 kubikmeter per år så det är ju inget att orda om.

I början var jag livrädd för att kostnaderna för vatten skulle skena iväg för som vi har bott tidigare så har vi aldrig behövt bry oss om hur mycket vatten, eller ens varmvatten, vi använt. Jag var som en hök på ungarna och tjatade på dem om att inte spola en droppe mer än nödvändigt. Efter första fakturan så insåg jag att vattnet kostar inte många kronor per kubikmeter så jag behövde inte vara så hysterisk som jag var.

Under åren så har vi förbrukat allt mer vatten. Först gled vi upp mot 30 kubikmeter och låg där länge. I somras hände det något för helt plötslig låg vattenförbrukningen uppe och nosade på 50 kubik. Först funderade jag på om det kunde bero på att grannarna, som har sina sommarstugor i närheten, kopplade in sig på mitt vatten och att det blivit något fel så att jag betalar deras vatten också. Men det stämmer inte för de har kopplat in sig före min vattenmätare så deras förbrukning borde inte synas på min mätare. Då började jag misstänka att vi hade ett läckage någonstans och det vill vi inte ha! Jag kan tänka mig trevligare saker att åtgärda än en mögligt, fuktskadad källare. Vi sökte tecken på läcka men hittade inget men jag har fortsatt hålla koll på vattenförbrukningen.

Nu undrar jag om jag inte hittat orsaken till den ökade vattenförbrukningen ändå. Den senaste tiden har vi använt vattnet som vi brukar men ändå inte använt mer än lite drygt 0,4 kubik per dag vilket skulle göra ca 25 kubik på en tvåmånadersperiod och 150 kubik per år vilket är normal förbrukning. Och vad är då skillnaden nu mot för i somras då vattenförbrukningen var nästan den dubbla? Jo, Amanda är inte hemma. Hon brukar ta långa bad och fylla badkaret, ligga och jäsa tills vattnet är kallt, fylla på med nytt, varmt vatten osv. Framför allt syns det på elräkningen för varmvatten kostar. Bilarna tvättas oftare på sommaren också vilket förmodligen gjort sitt också men de får nöja sig med kallt vatten så det kostar inte så mycket.

Nu har Amanda flyttat från internatet och hyr en lägenhet i en privatbostad av en tant (som hon kallade hyresvärdinnan men jag har just upptäckt att denna ’tant’ är 45 år). Jag undrar om ’tanten’ kommer att få spader när hon ser hur hög den nya vattenförbrukningen blir nu.

Dagen efter jag skrivit ett inlägg om Generation pjosk, som springer på akuten i tid och otid för skitsaker, så får jag veta att Amanda åkt in på akuten för att hon är förkyld. Hm… Inte nog med det, hon åkte ambulans in. Hrm… Till hennes försvar kan sägas att det inte var hennes idé att ringa ambulans. Tydligen hade hon kollapsat och någon annan blev rädd och ringde ambulans. Efter undersökningar som bland annat kontroll av hennes andningsfrekvens, blodprovstagning (och svar på det), ekg och en hel natt på akuten var hon på väg hem när jag pratade med henne kl. 9 igår.

När jag pratade med henne vid 22-tiden på kvällen hade hon sovit hela dagen och kände sig lite bättre. Dessutom berättade hon att Grinchen hade skickat en vänförfrågan till henne på fejjan. Jahapp… Det var ju han som plockade bort henne från sin vänlista och dessutom blockerade henne för två månader sedan. Vad kan han tänkas vara ute efter den här gången då? Tror han att det finns något skepp kvar för honom att bränna?

Timothy har varit på sista besöket på barnhjärtmottagningen. I fortsättningen ska han gå på koller på GUCH-mottagningen (Grown Up Congenital Heart Disease) som är stället man går till när man är vuxen och har medfött hjärtfel. Allt ser bra ut, hjärtat ser oförändrat ut och han har färre extraslag nu så han får fortsätta med medicinen.

Medan vi satt och väntade i väntrummet läste jag en bok för Kroken. En personal sprang förbi och frågade om vi ville ha ett ex av boken men jag tackade nej för jag har redan boken hemma. Lång historia…

Efter att Timothy opererats berättade en kompis till mig, som prenumererade på Vi Föräldrar, att en kvinna med en dotter som hade ett liknande hjärtfel som Timothy sökte någon i samma situation att brevväxla med. Jag skickade ett brev och fick svar från en mycket orolig, i princip skräckslagen, kvinna som nog var ganska övertygad om att hennes dotter skulle dö av detta hjärtfel. Jag försökte lugna henne så gott det gick genom att förklara vad som händer när man kommer till sjukhuset, hur det är både före och efter operationen, jag skickade foton på nyopererat Timothy med babbiljarder slangar och förklarade vad han var uppkopplad mot allt mest och jag tror till och med att jag skickade en film. Kvinnans dotter heter Carolina och är ett år äldre än Timothy.

Operationen gick bra även för Carolina och hon överlevde den trots moderns farhågor 🙂 Hennes mamma och jag höll kontakten och efter ett år ungefär fick jag en bok med posten. ’Carolinas hjärta’ heter den och är skriven av Carolinas mamma Pia Kjellsson. Det var den boken jag hittade på barnhjärtmottagningen idag och läste för Kroken.

Mitt exemplar är dessutom signerad av författaren så den kommer nog att bli värd en massa pengar så småningom 😉

Jag skulle kunna satsa en slant på att Bäckgatan har varit en av de mest trafikerade gatorna i stan idag. Jag skulle snäppa förbi efter jobbet för att lämna sista deklarationspapperen på Skatteverket men det var inte helt lätt. Tydligen hade resten av befolkningen i den här kommunen tänkt precis samma tanke. Det var trafikkaos och bilar backade rätt ut på gatan, gjorde u-svängar trots att de fick möte, parkerade på trottoaren och en del till och med i bredd. Om någon företagare skulle vilja nå ut till en stor skara skelleftebor så är tipset att stå utanför skatteverket på deklarationsinlämningsdagen och dela ut flygblad eller annan reklam.

Ringde barnhjärtmottagningen idag för att höra om de har tänkt göra någon uppföljning på Timothys medicinknaprande. Om ca tre månader kommer han att få komma dit för ett arbets-ekg igen. Jag fick också veta att han har haft lite högt systoliskt tryck de senaste gångerna han varit på koll. Lite för högt för hans ålder, kring 150. Han har haft väldigt lågt diastoliskt tryck, kring 50, men det är tydligen inget ovanligt för dem som har det hjärtfel han har. Jag frågade om inte det höga övertrycket kunde vara ett ’vitrockstryck’ eftersom det var så stor skillnad mellan övertrycket och undertrycket. Stor skillnad kan bero på tillfällig stress och en del blir helt omedvetet lite stressade när de är på sjukhus (det är det som kallas vitrockstryck). Läkaren misstänkte också att det kunde vara på det viset så hon bad oss kolla hans tryck hemma ett par gånger under de närmaste tre månaderna och ringa och meddela dem resultatet.

Jag berättade att jag också har extraslag vid ansträngning ibland, så pass att jag känner det och blir tillfälligt yr, och frågade om det kunde vara något han ärvt av mig. Hon förklarade att de flesta ofarliga extraslag beror på knas i förmaken men hans beror förmodligen på något knas i kamrarna. De extraslagen kan ge värre besvär och istället för att bara bli yr en liten stund (som jag blir) så kan han svimma. Dessutom belastar det kamrarna i onödan och det är det de vill försöka medicinera bort.

Grinchen… tja, jag har nog funderat klart på honom för den här gången och kommit fram till att långt där inne i hans lilla skallhåla, bakom där frontalloberna hade suttit om han hade haft en normal cerebralutveckling, så finns finns en tanke, kanske inte medveten men ändock, på att hämnas på mig och det enda sättet han tror att han kommer åt mig är genom att försöka vända Amanda mot mig. Han har chansen att skapa en relation med sin dotter men eftersom han inte verkat ha utvecklats alls socialt eller emotionellt sedan tonåren så tar han inte den chansen. Nä, istället passar han på att försöka fortsätta bråka med mig och använda henne som verktyg. Ett ynk som slår undan benen på sig själv genom hela livet och skyller alla sina misstag på allt och alla utan att kunna ta ansvar för dem själv eller lära sig av dem. Jag är väl, som vanligt, en ondskefull människa men jag tycker att människor som är så sorgliga och tragiska som han, som man ändå inte behöver tycka synd om för de har sig själva att skylla, är så befriande att se på något sätt. Man inser att man är inte en så misslyckad individ ändå trots en del motgångar.