Arkiv fö 28 oktober 2012

Bibelreflektioner

28 oktober 2012

Jag lyssnar på Bibeln som ljudbok och har tagit mig genom ungefär halva Gamla testamentet. Om Bibeln skulle jag kunna skriva hur mycket som helst, det är en hemsk bok med mycket våld, död, tortyr, övergrepp och elände men det hemskaste i det hela är att det förmodligen är sant det som står i Bibeln. I stort tror jag faktiskt på allt som står i Bibeln men undantag av några enstaka detaljer. Guds existens är en sådan detalj.

Vad jag utgår från är sant är de seder och bruk som beskrivs, hur de resonerade, den människosyn som rådde under biblisk tid hur lite ett människoliv var värt och hur det kan användas som handelsvara, offergåva etc. Värdefull som människa kunde man bli på tre sätt – genom att få många söner, bli fruktad av andra eller skaffa sig stora materialistiska rikedomar. En kombination av alla tre var optimalt så en man (för det var naturligtvis män det handlade om, en kvinna var ganska värdelös oavsett) skulle helst se till att skaffa sig många hustrur för förmågan till barnafödande är ju ganska begränsat för en enda kvinna, dra ut i krig för att sätta skräck i andra och tillskansa sig rikedomar. Kung Salomon tog tydligen fasta på detta med att skaffa sig söner för han hade 700 hustrur och 300 bihustrur men då var han också ansedd vara en ovanligt mäktig man.

Man behöver inte gå så långt tillbaka som till biblisk tid för att hitta liknande synsätt, så funkar det än idag på vissa platser i världen och bland oss finns det människor som värderar andra människor precis lika lågt och tror sig öka sitt eget värde genom att vara fruktade av andra eller förmögna, kanske på bekostnad av andra men lagens utformning tvingar dem dem ändå att visa andra en viss respekt. I Bibeln beskrivs detta som något självklart och naturligt och den känslan det ger är påtaglig och olustig. Man kan leva sig in i det och känna hur löst livet hängde för den som befann sig på fel plats vid fel tillfälle, var född in i fel släkt eller ‘fel’ kön för vissa människor var absolut inget värda.

Guden som beskrivits hittills i Bibeln är en grinig, lättstött, egoistisk, bekräftelsekåt jävel som inte drar sig för att döda människor utan att bry sig om vad de haft för syfte med vad de gjort. Exempelvis blev Gud så förbannad på Ussa så att han dödade honom. ‘Felet’ Ussa gjort var att han hade sträckt fram handen mot förbundsarken när den höll på åka i baken vid en förflyttning med oxar och vagn. Ussa rörde aldrig arken utan sträckte bara fram handen reflexmässigt för att skydda den men eftersom Gud inte gillar att människor pillar på hans prylar så dödade han Ussa för detta (2 Sam 6). Griniga gubbjävel…

En väldigt intressant sak är att trots att jag läst ganska långt så har ingen djävul dykt upp än. Satan har än så länge inte nämnts… tills nu när jag kommit till Första Krönikeboken. Krönikeboken verkar vara lite av en resumé av Bibeln så långt, släktträd rabblas upp och viktiga händelser tas upp igen. Det var en sådan återblick som fick mig att haja till ordentligt.

I Andra Samuelsboken 24 står:

Men HERRENS vrede upptändes åter mot Israel, så att han uppeggade David mot dem och sade: »Gå åstad och räkna Israel och Juda.»

Att Gud blir grinig och hämndlysten och hittar på sätt för att vända människor mot varandra, starta krig etc är inget nytt. Det händer lite då och då och han har någon slags hat-kärleksrelation till israeliterna. Flera gånger så står det att Gud sagt att han tycker att israeliterna är ett ”styvnackat” folk och under deras 40-åriga resa från Egypten så väljer Gud självmant att inte gå med dem hela tiden för han vet att han förmodligen skulle bli så irriterad på dem att han skulle utrota dem helt. Så att Gud hetsar någon att göra orätt är inget konstigt men jag förstod först inte vad som var så fel med en folkräkning. Sedan anade jag att det kunde ha att göra med att Gud lovade Abraham att han ättlingar (dvs israeliterna)  skulle bli lika talrika som himlens stjärnor, vilket förmodligen betyder oräkneliga (1 Mos 15). Att då, som kung, inte nöja sig med att folket till antalet är oräkneliga utan ge sig på att ifrågasätta det genom en folkräkning vore nog att klassas som en synd. Man får inte ifrågasätta Guds löften eller Guds ord, har Gud sagt att folket ska vara oräkneligt så ska man tro blind på det och inte testa sanningshalten i Guds påstående. Detta gjorde David och fick då veta hur många människor det fanns. I Israel och Juda fanns totalt 1,57 miljoner vapenföra män vilket är jäkligt många men inte oräkneligt. Alltså lyckades David komma på Gud med en lögn…

Hur som haver så var ju detta något som Gud hade förutsett. Det var ju liksom syftet med det hela för Gud var irriterad på Israel och eggade David att begå en synd så att Gud fick en legitim anledning att ge sig på folket. 70 000 människor fick sätta livet till efter detta.

Så jag läste vidare och kom till Krönikerböckerna. I Första Krönikerboken, 21:a kapitlet står:

Men Satan trädde upp mot Israel och uppeggade David till att räkna Israel.

Här nämns Satan för första gången, halvvägs in i Gamla Testamentet och först efter man avverkat drygt en fjärdedel av hela Bibeln. Dessutom påstås han ligga bakom något som det tidigare klart och tydligt stod av Gud låg bakom. Vad?? Varför??

Jag har långt tidigare i Bibeln noterat att de inte verkar ha så bråttom med att introducera Satan i storyn men å andra sidan så behövs det knappast någon ‘ond’ kraft för Gud ser personligen till att människorna inte behöver gå utan plågor, lidande, elände och död. Denna justering i vem som gjort vad tycker jag också bevisar en misstanke som jag fick tidigt i Bibeln – att Gud och Satan är ett och samma väsen. Att en gud eller en kraft har två skepnader med olika namn är inget ovanligt i religioner och livsåskådningar. Yang existerar inte utan Yin och en balans dem emellan behövs, min namne Kalis fredligare alter ego hete Durga enligt hinduismen så det är inte helt uppåt väggarna att tänka sig att Satan är Gud i en annan skepnad.

Satan dyker upp väldigt sent i Bibeln men Gud har varit allt annat än god vid otaliga tillfällen dittills i storyn. Kanske kände författarna att det inte skulle bli trovärdigt med en god Gud som var så grinig, intrigant och blodtörstig som han visat sig vara så de skapade Satan för att projicera Guds sämre sidor över på honom. Så Gud blev en snäll, klok, allvetande gammal farbror som bor i himlen och är storebror till Tomten och Satan är en lömsk och grinig typ som spelar ut människor mot varandra och lurar människor på ren djävulskap… precis som Gud gjort hittills i Gamla Testamentet alla de gånger han har haft en dålig dag.

Eller så är detta historiens första dokumenterade exempel på när världens sämsta ursäkt använts; ”The devil made me do it” :-D

Gud är grinig, egoistisk, en intrigmakare, hämndlysten, kreativ, god, mån om sina barn etc. Det låter som han är väldigt mänsklig. I Bibeln står att gud skapade människan till sin avbild men jag tycker det verkar som människan skapade Gud till sin avbild för att rättfärdiga sådant agerade som hon själv inte kunde försvara, för att hoppas på något när allt känd hopplöst, som en trygg förälder för den vuxne människan som känner sig vilsen och ensam. Som människans avbild blev Gud både ond och god vilket människan kanske hade svårt för att acceptera. Hur kan någon som jag lägger mitt liv i händerna på vara så outsägligt grym? Så skapade människan Satan till sin avbild för att ha någon att projicera sina tillkortakommanden, olyckor och dåliga beslut på. Så det är egentligen inte Satan som är en annan skepnad av Gud utan det är Gud och Satan som är andra skepnader av människan för det finns goda sidor och onda sidor i var och varenda människa.

Som satanist är jag helt övertygad om att det inte finns övernaturliga väsen, någon gud eller satan existerar således inte enligt mig, utan var och en måste vända sig till sig själv för att få sina drömmar uppfyllda och en tillfredsställande tillvaro för att det är endast man själv som har makten att förändra ens eget liv så som man vill att det ska vara. Det som står i Bibeln bekräftar, lustigt nog, min satanistiska övertygelse.