Arkiv för kategorin ‘Jobbet’

Kampen om medium

18 juli 2012

Jag har minskat några kilo i vikt och följaktligen minskat några klädstorlekar också. Kollegor har börjat påpeka att min t-shirtar ser lite säckiga ut på mig så jag bestämde mig för att byta till något som passar bättre.

Så jag skickade in mina XL-tröjor och bad att få likadana i storlek medium istället. Tydligen ansåg ISS (som har hand om våra persedlar) att det var alltför optimistiskt av mig att inbilla mig att jag skulle kunna gå från XL till M direkt så de skickade nya t-shirtar i storlek large istället. Jahapp… Men jag provade en i alla fall för att se om jag kunde ha den storleken. ISS kanske ansåg att medium var väldigt små i storleken och att large därför skulle bli bättre. Tröjan var lång som en nattskjorta och ganska fladdrig så jag tyckte nog att jag ville ha medium ändå.

Jag ringde ISS och frågade om det kanske var på det viset att storlek medium var slut och att det var därför de skickat large, i brist på rätt storlek. Men så var det inte heller så jag tog en promenad till ISS med de kläder jag ville byta och då tog jag även mina byxor som jag också skulle vilja ha i medium istället för large, som jag nu har.

Mindre byxor fick jag inte eftersom de inte hade den önskade storleken hemma så jag får ha mina clownbyxor ett par dagar till. Sedan går jag på semester och när jag kommer tillbaka så har jag fått de andra byxorna. Mindre t-shirtar fick jag i alla fall så glad i hågen gick jag tillbaka till jobbet med dem för att byta om och fortsätta jobba. När jag krängde på mig tröjan insåg jag att jag även denna gång fått nattskjortor. De når långt nedanför baken och ser med ut som korta klänningar är t-shirts (se bilden).

En kollega hade en teori om varför de är så långa. Kanske har någon inköpare på ISS tröttnat på att se stjärtskåran ovanför gällivarehänget som verkar vara tämligen obligatoriskt på en hel del hantverkare och annat på verket och tänkt att t-shirtar långa som nattskjortor torde dölja stjärtskåran oavsett hur mycket de böjer sig. Smart! Eller så drar tröjorna ihop sig i tvätten och blir mera normallånga.

Efterlysning: Torsdag v. 27

7 juli 2012

Denna vecka är den första veckan sedan i mars som jag har jobbat fem dagar. Det har varit så mycket röda dagar mitt i veckan, dagis har varit stängt, jag har varit hemma en dag för vård av sjukt barn (hon kräktes en gång på dagis men mådde bra innan jag hann komma dit), ledig för att jag fyllde år, kurser och annat så jag har inte lyckats få ihop en fem dagars arbetsvecka sedan tidigt i våras.

Men nu lyckades jag vara på jobbet fem dagar på raken! Fast det fattade jag inte själv. På morgonen igår, fredag, var Kroken på ett alldeles strålande mulet humör. Inget var bra och hon opponerade sig mot allt. Gregory sade till henne att det bara var en dag kvar på dagis innan det var helg och hon inte skulle behöva kliva upp på morgonen. I min värld var det torsdag så jag tänkte ”Det är TVÅ dagar kvar till helgen” men jag sa inget för jag trodde han ljög för barnet för husfridens skull. På dagis kvittrade fröken glatt att detta var hennes sista dag innan semestern. Jaha, hon tar semester en torsdag, tänkte jag men tänkte också att hon kanske inte jobbar heltid så att hon kanske jobbar fyra dagar per vecka. På jobbet berättade min kollega att han glömt mobil, nycklar och plånbok hemma vilket ställde till det för honom eftersom han hade matbiljetterna i plånboken. Han brukar ha med sig lunch men jag visste att han tänkte gå ut till restaurangen och äta lunch på fredagen så jag blev lite förvånad över att han svor över sina glömda biljetter på torsdagen. Jag sa inget om det dock för vill han gå ut och äta både torsdag och fredag så är det hans ensak. För min del så får han äta precis var han vill, när han vill.

När sedan min kollega nämnde att det var fredag tänkte jag att han tagit fel på dag, stackaren, och att det var därför han saknade sina matbiljetter redan på torsdagen fast han pratat om att gå ut och äta på fredagen. Jag upplyste honom om att det bara var torsdag men han envisades med att det var fredag. Jag var bombsäker på att det var torsdag så jag framhärdade att det var torsdag och inget annat. Han verkade lika säker på sin sak som jag så jag kollade almanackan och till min extremt stora förvåning hade han rätt. Men var tog då torsdagen vägen?? Jag har inget som helst minne av att det alls varit torsdag under veckan. Jag har tydliga minnesbilder av både måndagen och tisdagen, onsdagen är lite mer diffus men torsdagen finns inga spår av. Jag hade ett jobb som skulle utföras under torsdagen som då alltså inte gjorts så det blev lite panik.

Så jag har jobbat min första femdagarsvecka på flera månader men det kändes bara som fyra dagar. Time flies…

Från det ena till det andra…

5 mars 2012

Jag är lyckligt välsignad med tv-kanalen BBC Entertainment. På den kanalen visas skojsiga program som Top Gear, QI och Come dine with me. Det sistnämnda är den brittiska versionen av ‘Halv åtta hos mig’ och även om upplägget är detsamma och speakern är väldigt lik så är deltagarna i England av en helt annan ull än de svenska.

Jag vet inte om det är taktik, för det är ju en del prispengar på spel (£ 1000 ~10 600 sek), men de är så otrevliga och spydiga mot varandra. De anmärker på minsta lilla skitdetalj, grimaserar och hulkar för att demonstrera sitt missnöje över maten, är spydiga och snackar skit om varandra med de övriga deltagarna. Helt sanslöst! De är så oartiga och beter sig så ouppfostrat så själv skulle man aldrig komma i närheten av att bete sig så även om man tyckte att maten var vämjelig. Och detta är britter som ska vara så stela och korrekta?!! Vilket får mig att misstänka att det är utstuderat taktikspel av deltagarna.

Men det är ju ett underhållande tv-program att titta på och intrigerna gör inte det hela mindre intressant. Det fick mig att fundera över ‘snällhet’ i största allmänhet. Ofta säger man att när en människa inte är snäll så vittnar det om att hon själv mår dåligt och är olycklig. Men är det verkligen så? Är det inte bara en av alla de ursäkter vi använder för att inte behöva fundera så mycket över sådant vi inte förstår och inte orkar försöka sätta oss in i? Som att vifta bort kritik med att den som kritiserade bara är avundsjuk istället för att faktiskt rannsaka sig själv och se om det inte ändå finns fog för den kritik man fått. Att elaka människor skulle vara olyckliga är nog bara önsketänkande i många fall.

Jag snubblade över ett citat:

Godhet gör förvisso inte människorna lyckligare än lycka gör dem goda.
Walter Savage Landor

… och tänkte att det stämmer nog ganska bra. Jag sticker inte under stol med att jag är en elak jävel som kan tycka att det är väldigt underhållande att jäklas med en del ibland. Om jag jämför mig själv med de som påstår sig vara snälla så tycker jag inte att de verkar lyckligare än jag utan den största skillnaden är nog att jag erkänner att jag kan jäklas ibland enbart för att jag roas av det medan de försöker skylla sitt beteende på den de jäklas med och säger ”Han förtjänade det” eller ”Jag hade inget val”. Bullshit! Man har alltid ett val och väljer man att vara ‘osnäll’ mot någon så har man valt det för att man i något läge ansåg att det kändes positivare för en själv än att vara snäll mot den personen. Den riktigt fulaste ursäkten för att ha varit ‘osnäll’ är ”Han drev mig till det” (eller ‘hon’ naturligtvis). Då har man helt lagt över ansvaret för sitt ‘osnälla’ beteende på den andra personen, den som man jäklades med. Det är, förövrigt, en väldigt populär ursäkt bland män som misshandlar sina kvinnor och jag ser inte varför en kvinna skulle komma undan med en sådan ursäkt heller.

Vilket osökt får mig att tänka på kränkningar och mobbing. Det vedertagna förhållningssättet är ofta att det är den som anser sig vara kränkt som har tolkningsföreträde och är den som avgör om en handling är en kränkning eller ej. Detta för att ‘mobbarna’ inte ska kunna slå ifrån sig hela tiden och säga att det inte var så de menade eller att den som kände sig kränkt är överkänslig. Det är väl ok om det inte vore för att den värsta typen av mobbare, den riktigt utstuderade, manipulativa typen, själva använder det som verktyg för att kunna hålla sin omgivning i ett järngrepp och få dem att dansa efter sin pipa.

De finns lite överallt, jag tror att alla känner en sådan, typen som gör en kränkning av allt som går dem emot och mobbare av alla som inte stryker dem medhårs. En del invandrare skriker ”RASISM!!” när de inte blir positivt särbehandlade, en del kvinnor ylar ”KÖNSDISKRIMINERING!!” när en man inte gör som de önskar och en del människor gapar och går på om hur illa behandlade de blir i tid och otid utan att alls verka reflektera en sekund över att det finns fler viljor i omgivningen som också måste tillgodoses och fler åsikter som också måste få vädras. Men den som skriker ”MOBBING!!” får per automatik tolkningsföreträde till vad som sagts och skett och kan på så sätt trycka ner andra i skorna och tysta dem ordentligt utan att någon ska få ifrågasätta det minsta lilla. Men vem fan är det som mobbar vem i det läget? Vem är det som diskriminerar vem??

Björn Ranelid är Sveriges mest kränkta människa. Han är mer känd för just detta än sitt författarskap eftersom han inte tål det minsta lilla som han kan uppfatta som kritik innan han går ut i media och berättar hur kränkt han är. Detta har också gjort honom till den driftkucku han är idag… vilket gjort honom till rikskändis så han har ju på sätt och vis lyckats. Men hur hanterar man egentligen de ‘ranelidare’ man har i sin omgivning, de som manipulerar människor i sin närhet och får dem att må dåligt genom att anklaga dem för att vara mobbare?

Och till slut kan jag konstatera att många av mina blogginlägg får ett eget liv medan jag skriver dem. Jag började och skulle skriva lite kort om en tv-kanal men det slutade med något helt annat. Detta är anledningen till att jag inte kan twittra. Hur fan ska jag få in detta på 140 tecken??

Viktigt

10 februari 2012

För precis en månad sedan började jag med HVSF-dieten och kan nu konstatera att det finns 8,5 kg mindre av mig idag än då. Några månader till så kommer jag kanske i min gamla dopklänning ;-)

Jag är tvångsledig idag. Jag jobbade hela förra veckan och övertid både lördag och söndag. Förr fick man en extraslant för att man gått miste om sin helgledighet, eller veckovilan som det heter, men nu har de gjort om reglerna så att man måste ta ledigt en fredag inom två veckor efter veckovileavbrottet. För mig blir det denna fredag eller nästa fredag och nästa fredag går inte alls för jag har både kaffeveckan och fredagsfikat på jobbet då. Eftersom det är det är den viktigaste uppgiften man har på jobbet och hela min psykosociala framtid med kollegorna står på spel om jag misslyckas med detta så kan jag naturligtvis inte vara ledig då.

Pengar

22 oktober 2011

Jag har fått pengar… tydligen. Drygt 56 000:-. Jag fick ett papper om det och jag uppmanades tala om hur och när jag vill ha pengarna. Det är genom jobbet vi fått dessa, som en bonus i form av fonder eller vad det är. Jag förstår mig inte på pengar, är ‘ekonomisk analfabet’ så jag trillar ut ur samtalet så fort man pratar fonder, vinstandelar, räntor, aktier, sparformer etc.

Hur som haver så kan jag välja att låta pengarna ligga kvar till 2015 och plocka ut allt då eller ta ut en del varje år. Nästa år kan jag ta ut nästan hälften men jag var inte så sugen på det. Man skattar på det så att i praktiken så får jag netto inte mer än en vanlig lön och dessutom den lägre lönen, som om jag inte jobbat skift, så jag tänkte att det skulle vara roligare att vänta tills det blir som att få trippel lön istället för dubbel lön. Gregory tycker att jag ska ta ut pengarna eftersom, det finns hål att stoppa dem i. Jo, det är sant så det lutar väl åt att det blir så.

En som inte har fått pengar är Amanda. I somras gjorde Grinchen klart för henne att han skulle betala 400 euro till henne varje månad i minst fem år, och jag citerar;

[…] jag har aldrig haft något emot att betala något till dig! Jag ville inte att det skulle komma i i din mammas häder! Men nu kan du räkna med att jag skickar 400€ dom närmaste 5 åren.

[…] men som jag skrev du kommer att få pengar dom närmaste 5-6 åren av mig!

Det han lovar stämmer inte med vad han i praktiken betalar. Han började betala underhåll i år och har gjort fem inbetalningar totalt. I snitt har han betalat en hundring mindre än han skulle ha gjort de månader han har betalat. Hälften av alla månader har han inte gjort någon inbetalning alls och denna månad var en sådan. Amanda får inbetalningsavierna hit och jag meddelar henne hur mycket pengar som kommer att sättas in på hennes konto. När jag berättade att Grinchen inte betalat något denna månad frågade hon varför? Tja, varför? Hur ska jag veta varför han inte betalat? Jag svarade att han antagligen tycker att han behöver pengarna bättre än hon. Det var väl det mest diplomatiska svar jag kunde ge men det hade nog inte spelat någon roll vad jag svarat för Amanda kunde nog inte blivit mer förbannad på honom för att han ljugit och inte gör rätt för sig som förälder, varken moraliskt eller ekonomiskt och har aldrig visat någon vilja att göra det under de senaste dryga 18 åren. Jag sa att hon får kontakta honom och fråga om hon vill ha ett förklaring men det lät inte som hon var så sugen på att ha någon kontakt alls med honom.

Det hade varit intressant att höra hans förklaring. Antingen så är det mitt fel på något sätt, jag kanske har kapat kontot han satt in pengarna på och stulit dem eller så har jag förföljt honom på ett mentalt plan så han blivit inkapabel att göra inbetalningen. Eller så är det helt enkelt en lögn jag har hittat på, att han aldrig har lovat att han ska betala det han är skyldig Amanda och det är lögn att han skrivit det och trots att Amanda skulle kunna plocka fram meddelandet han skickat där det står så skulle han förneka att han skrivit det. Oavsett vad han har för ursäkt så är det förmodligen mitt fel på ett eller annat sätt. Han själv har säkerligen ingen skuld i att Amanda inte får sina pengar för han är alltid ett oskyldigt offer för omständigheterna.

Har fått en ordentlig avhyvling

28 september 2011

Som sagt så hade vi en kollega på jobbet som går i pension nu och alla lunchade tillsammans med henne idag. Vi tog cateringmat till jobbet så alla som ville vara med fick anmäla sig så att rätt mängd mat skulle beställas. Vår nyaste vikare, som började för fyra veckor sedan, hade också skrivit upp sig på listan. För någon dag sedan pratade två andra kollegor med honom och den ena, vi kan kalla henne Tina, sa ”Nu är det så här att när det är sådana här tillställningar så går ordinarie personal före.” och hon sade det på ett beklagande sätt som man gör när man tvingas ge någon ett negativt besked på något. Han sa att han förstod och att det inte var några problem.

Vikarien och jag diskuterade aldrig detta men jag berättade för Gregory att jag tycker att det är lite illa att man gör skillnad på ordinarie personal och vikarier på det viset. Det är ju bara så onödigt. Maten kostar inte många kronor extra om någon vikarie får vara med och det gör att de känner sig som en del i gemenskapen och välkomna snarare än utanför och som ‘andra sorteringens personal’ när de inte får vara med på aktiviteter.

Hur som haver, idag var lunchen och när vi ätit klart sa min chef att jag skulle gå ner och skicka upp vikarien. Jaha, det är ok att han kommer? sa jag och gick för att skicka honom. Han var ju inställd på att han inte skulle få vara med så han hade haft med sig egen lunchlåda och redan ätit men jag sa att han kunde gå upp och äta lite efterrätt i alla fall vilket han gjorde.

Sedan kom vår chef ner och pratade med honom om vad som sagts och varför han fått intrycket av att han inte var välkommen. Jag sa vad som hade sagts av vem. Vikarien sa också att han tycker att det är dåligt att ordinarie personal har rätt att stryka vikarier som har skrivit upp sig på övertidsskift utan att först meddela dem på något vis. Chefen frågade mig om det var på det viset och jag sa att det hade beslutats på ett av våra möten att det ska få gå till på det viset. De två som hade pratat med vikarien om lunchen fanns på jobbet just då då chefen gick in till dem för att prata med dem om detta.

Jag hörde att det blev ett jäkla liv på Tina inne i lunchrummet och förstod att hon blivit upprörd… som vanligt. Tyvärr är det så att hon allt som oftast jagar upp sig, gapar och skriker, vägrar lyssna på andra, lägger ord i munnen på dem och anklagar dem för att ha baktankar som bara finns i hennes egen fantasi. Vi skulle ha möte och dessa brukar inte bli så konstruktiva när Tina är på det humöret och mötena kan pågå i oändlighet för att vi tar oss inte genom de punkter vi ska när hon avviker från ämnet och högljutt beklagar sig över saker som vi varken kan påverka eller har något att göra med egentligen.

När chefen kom ut så sa jag ”Jag hör att du jagat upp Tina innan mötet. Bra jobbat, chefen…” och hon skrattade och sa att allt tydligen är mitt fel. Mitt fel?? Vi hann inte längre än så innan Tina kom utstormande och skällde ut mig efter noter. Jag hade ljugit om henne för hon hade aldrig förbjudit vikarien att gå på lunchen. Hon hade menat att vi inte kan lämna arbetsplatsen båda två samtidigt så att jag skulle gå först och sedan skulle jag gå tillbaka varpå han kunde gå upp och äta han med. OK, så uppfattade varken vikarien eller jag det hela. Jag förklarade att vi då missförstått henne men hon var inte nöjd med det svaret. Ett axplock av hennes repliker:

Vi har aldrig förbjudit någon vikarie att vara med på något!
Jaså? När jag själv var ny så blev jag inbjuden på mat för att avtacka en som skulle gå i pension. Det blev ett jäkla snack om hur opassande det skulle vara av mig att tacka ja till den inbjudan eftersom jag var ny och aldrig jobbat med personen ifråga. Jag valde att avstå. På en fest på Statt hängde en långtidsvikarie med och det var mycket tissel och tassel om detta. Hon borde ha förstått att sådant var för ordinarie och inte för vikarier, sades det. Många, många gånger ifrågasätts det om vikarier verkligen ska få vara med på aktiviteter så jag tyckte inte att det fanns några tvivel om att hon menade att denna lunch enbart var till för ordinarie personal.

Du som är så klok och smart borde ha förstått att jag menade att du skulle äta först och han skulle äta efteråt!
Jag svarade att jag inte är tankeläsare men det klippte Tina av med ett ”JO!” så tydligen är jag väl det då.

Du har jobbat hela förmiddagen och borde ha gått och frågat någon om det inte var OK att vikarien var med på lunchen!
Varför ska jag fråga om något som jag inte tyckte var oklart??


Jag är så besviken på dig! Fy fan för dig!!

Nu var det ju inte så att jag gjorde en egen tolkning av det hon sa och förtydligade någon för vikarien så att det är mitt fel att han fick för sig att han inte var välkommen på lunchen. Vi uppfattade det hela på samma sätt – att han inte fick gå – och vi diskuterade inte heller det hela så jag har ingen del i hur han tolkade det hon sa. Jag sa inte heller till chefen annat än vad Tina själv hade sagt – att ordinarie personal går före sådana här gånger – och jag använde den exakta formuleringen hon själv använt så jag har inte heller där förvrängt något av det hon sa.

Även chefen uppfattade de orden (ordinarie personal går före på sådant) som att vikarien fick stå tillbaka och inte delta. En annan kollega som var i lokalen och bevittnade utbrottet frågade vad det handlade om. När jag förklarade så sa hon att hon också trodde att Tina menat att han inte var välkommen. Ytterligare en kollega sa att hon också tolkade den formuleringen som att han inte var välkommen. Gregory gjorde samma tolkning. Om så många misstolkar något man säger så bör man nog hellre fundera på om man uttryckt sig klumpigt än att skälla ut de som missförstått… tycker jag.

Jag har jobbat med Tina i många år och är van vid hennes temperament och oförmåga att kontrollera sitt humör. Jag tycker inte att det är OK men jag vet att det beror på att hon själv mår dåligt och inte på att någon gjort något större egentligt fel när hon går i taket och skämmer ut sig på det viset. Jag kan ta en utskällning men det stannade liksom inte vid mig. Chefen, som också bevittnade det hela, försökte få henne att sansa sig lite. Även jag försökte (förgäves) få henne att diskutera i en mer passande ton och jag försökte också få med henne in i ett annat rum för att diskutera mellan fyra ögon det egentliga problemet och få henne att lugna sig men hon vägrade i sten följa med utan ville hellre stå och gallskrika inför hela arbetsplatsen. När hon tyckte sig vara klar med mig hoppade hon på vikarien och började skälla på honom också. Stackarn stod inträngd i ett hörn och hon bara matade för allt hon var värd. Chefen såg detta och sa att någon måste gå emellan och få henne att hejda sig för detta är inte klokt så Tinas skiftkamrat gick dit för att rädda vikarien och försöka lugna ner Tina. Jag pratade med vikarien sedan och sa att han inte ska ta detta personligt, att han bara ska skaka av sig skiten han helt oförtjänt fått och inte bry sig. Han sa att det var OK men… Hur lockande känns en ny arbetsplats när man blir utsatt för något sådant efter några veckor bara?

Jag vet inte, jag… Vad ska man göra? I efterhand tänkte jag att jag skulle ha sagt ”Jag tycker jättemycket om dig som person, Tina, och jag respekterar dig som kollega men det går inte att föra ett konstruktivt diskussion med dig när du är i det här tillståndet. Vill prata när du lugnat ner dig så är det ok för mig” och sedan skulle jag ha vänt på klacken och gått därifrån medan hon skällde. För det är precis så, Tina är väldigt trevlig, rolig, social, spontan och öppen och jag tycker väldigt mycket om henne som person men när hon i sitt rabiata tillstånd räknar jag dagarna till hennes pension. Hon mår ju inte bra och behöver hjälp! Jag skulle gärna erbjuda henne hjälp om det fanns något jag kunde göra och om hon var villig att ta emot hjälp.

Vad gör man? Jag tycker inte att det är min sak att ta ett allvarligt snack med henne, jag är så pass konflikträdd att jag inte har någon större lust med det heller för jag utgår från att den som ifrågasätter hennes brist på kontroll när hon hamnat i affekt kommer att få en av de ökända utskällningarna som hon delar ut flera gånger per vecka men snart skiter jag i vilket och snackar med henne ändå. Hon skrämmer ju bort människor med sitt sätt och det finns de som säger att de inte vill jobba på vår avdelning på grund av stämningen som blir kring henne.

Senare gick jag in i lunchrummet och råkade avbryta Tina när hon berättade om dumma, dumma jag för en handfull andra kollegor som satt och väntade på att mötet skulle börja. Så nu är jag svarta satan tills hon hittat någon annan att skälla på… det kanske dröjer en dag eller två.

Vill man ha ägg får man finna sig i kacklet?

7 september 2011

Vi hade möte på jobbet idag och jag hade bett att få ta upp hur vi diskuterar varandra under dessa möten. Jag tycker inte att det är rätt att vi ska prata om de kollegor som inte är med på mötet och dryfta saker som inte är direkt relevant för arbetet vi utför. Sådant som jag inte tycker är det minsta relevant är t.ex insinuationer om att vissa personer myglar med övertider och har egna regler som inte följer de riktlinjer som gruppen bestämt kring ledigheter och övertid, att vissa personer ‘styr’ andra, speciellt vikarierna, och har fått dem att göra som de säger istället för att vikarierna följer de vedertagna instruktionerna för arbetet, spekulationer kring medarbetares eventuella diagnoser och hur det möjligtvis kan påverka arbetet de utför, hur lata vissa personer är etc.

Har man sådana funderationer eller farhågor så ska man gå direkt till personen i fråga och ta upp det eller till den chef som ansvarar för personalen och diskutera detta. Det ska, banne mig, inte avhandlas med hela arbetsgruppen innan!! Det är oförskämt och kränkande mot den det handlar om och påverkar sammanhållningen och stämningen i gruppen negativt.

Ofta är det inte uttalat i klarspråk utan det insinueras en hel del men  vi är inte helt bakom flötet och samtliga på mötet kan läsa mellan raderna och förstår vad som menas och vem som avses. Eftersom det inte kommer på pränt i något protokoll så tycker jag att det är uppenbart att det inte handlar om någon form av problemlösning för den är ju tydligen inte meningen att den det pratas om ska få veta att frågan kommit upp eller att vissa tycker att det finns ett problem. Varför prata om ett problem om ingen avsikt att åtgärda problemet finns?? Och dessutom, som sagt, så är det inte vår grupp som ska se till att problem av den typen åtgärdas utan det är chefen man går till om man inte själv har tillräckligt med råg i ryggen för att själv prata med den som har, vad man uppfattar som, ett problem. Utan omsvep kan jag erkänna att jag inte har det utan går till min chef om sådant istället.

För att sådant ska upphöra föreslog jag att allt som sägs ska protokollföras. Det skulle kanske få några att tänka till innan de uttalade sig om någon för det skulle betyda att det som sägs inte kommer att stanna innanför väggarna och det är inte lika lätt att sitta och snacka om andra om man sedan måste stå för vad man sagt. Allt som tas upp på ett möte ska protokollföras för att man sedan ska kunna se vad som sades och bestämdes under mötet så det är inte orimligt att även ‘personalfrågor’ protokollförs tycker jag.

Tyvärr fick jag inte gruppen med mig i detta. Det är möjligt att de flesta höll med men de som protesterade, framför allt två personer, hördes mest. Har vi rätt att prata om varandra på detta sätt under mötena? Är det överhuvudtaget något som vi ska ta upp på dessa möten? Våra möten är till för att vi ska kunna prata om arbetet och vad som behövs för att arbetet ska flyta så bra som möjligt. Personalfrågor av detta slag ligger inte alls på vårt ansvar så jag ser ingen anledning till att vi ska prata om det heller.

Jag har funderat på om jag i fortsättningen ska lämna mötet i protest i om denna typ av snack börjar. Eftersom jag anses vara en av de största skvallertackorna på jobbet så tror jag att vissa kommer att tycka att jag inte är den som ska påpeka att andra snackar om sådant de inte har att göra med. I detta fall tycker jag främst att det handlar om när det skvallras, inte vad det skvallras om. Att man skvallrar sinsemellan lite nu och då har jag (i egenskap av skvallerkärring) inget emot även om det inte är moraliskt rätt och riktigt men detta är ett möte som vi får en extra slant för att vi har regelbundet plus att de flesta som kommer på mötet tar ut övertidsersättning för att de deltar (eftersom det bara är två i gruppen som jobbar och de andra kommer på sin lediga tid) så det skvallras inte medan annat arbete pågår utan det tar betalt tid i anspråk som vi egentligen borde använda till att diskutera annat.

Som argument togs upp att det inte är schysst att prata om andra när de inte är med. Många skulle nog tycka att det var väldigt kränkande att det pratades om dem när de inte ens var med och kunde bemöta det som sades. En av dem som protesterat över att protokollföra det som sades frågade ”Vem går och säger till andra vad vi säger om dem??”. Men snälla lilla…? Om jag hör något vansinnigt orättvist sägas om en person som inte ens är där och kan försvara sig så är jag naturligtvis inte självklart så lojal mot gruppen på mötet i första hand att jag håller käften om något som kan urarta i rent förtal om en person eller en arbetsgrupp. Att jag inte har kurage nog att öppna munnen och protestera under mötet är sant men tro inte för en sekund att jag samtycker för att jag är tyst och inte heller att jag inte ibland ser till att den som baktalas får veta vad som sägs så de har en chans att bemöta det hela om de vill. Det är inte bara jag som förmedlar vad som sagts så det är uppenbarligen fler som tycker att detta sätt att prata om andra är fel. Jag är med i en annan grupp som har samma typ av möten på samma arbetsplats men en annan avdelning. Där är det helt riskfritt att denna typ av skitsnack skulle uppstå så det är något med just den här gruppen som inte är som det ska.

Vill vi ägna oss åt skitsnack, ryktesspridning, insinuationer och annat som vi sedan vill slippa stå för om våra kollegor så tycker jag att vi ska göra det annan tid än på möten men tyvärr är det inget som alla håller med om.

Så då har man gått och blivit synsk ;-)

24 maj 2011

Jag jobbade natten mot måndag och har dabbat mig när jag skrev dagisschemat så Kroken skulle inte vara på dagis under måndagen. Jag upptäckte denna fadäs redan förra gången jag jobbade skift (för tio veckor sedan) och hade därför tänkt ändra schemat. När jag loggade in på kommunens hemsida för att göra detta via nätet så insåg jag hur tjafsigt det skulle bli så jag sket i det. Man kan inte ändra bara enstaka dagar i ett befintligt schema utan man måste skriva ett helt nytt. Eftersom jag har gjort ett tioveckors schema som är rätt komplicerat så skulle jag förmodligen göra något fel någon annanstans om jag började peta i det. Gregory skulle ändå jobba hemifrån igår och det var mitt sista pass innan friskift och då kan jag lika gärna vara vaken hela dagen så att jag får ordning på dygnet igen.

När klockan var kring 23 fixade jag inte att vara vaken längre så jag slocknade och sov som en stock. Klockan 5 på morgonen vaknade jag i exakt samma ställning som jag somnat. Jag kände mig rätt pigg så jag klev upp, borstade tänderna och filosoferade ett tag. Det finns inte så mycket man kan göra den tiden på morgonen utan att riskera att väcka resten av familjen så jag lade mig i sängen igen och såg tv. Och slocknade igen. Och drömde…

En massa konstiga drömmar bland annat om en trasig hiss med ett livsfarligt hisschakt som en massa barn försvann i. Hissen på jobbet är trasig så jag blev nog ‘inspirerad’ av det. Jag drömde också att jag satt på gamla Domusrestaurangen (som inte finns kvar men jag drömmer ofta om den) i ett sällskap som jag inte alls var bekväm med men det var opassande att jag gick så jag satt där och sa inte så mycket utan försökte bara vara så artig som korrektheten krävde. Då ramlade Grinchen in och bad om ursäkt för att han var sen och sa att både hans mormor och en kompis till honom hade dött. Han sa det med en överdriven och uppenbart spelad plågad uppsyn så han fiskade efter medlidande. Han sa det också på tyska som jag, konstigt nog, förstod helt och fullt. Jag ignorerade honom i drömmen. Vid niotiden vaknade jag och klev upp. Lustigt nog postade Grinchen detta statusmeddelande på fejjan för två timmar sedan ”A frend of mine took his live last week so please remember” och svarade själv på det med en gammal fras som vandrat längre mellan statusmeddelanden på fejjan, ”DEPRESSION is not a sign of weakness, it is a sign that you have been trying to be strong for too long. Put this as your status if you know someone who has or has had depression. Will you do it and leave it on your status for at least an hour? Most people won’t, but it’s a Mental Health Week…and 1 in 3 of us will suffer at some point in our lives”. Synd att jag inte drömde om lottoraden för då hade jag nog spelat för första gången i mitt liv.

Det bor en liten fascist i mig

12 maj 2011

En av många små fascister som jag har inneboende är piss-fascisten som tycker att det är vansinnigt olämpligt att urinera i det fria om det finns en toalett inom några kilometers radie. Jag kan inte alls förstå varför en del, oftast karlar… nä, det är fan uteslutande karlar, väljer att gå runt knuten för att kasta vatten istället för att gå in på toaletten. Ibland är det till och med närmare att gå in genom ytterdörren och till toaletten än att springa runt knuten på exempelvis ladugården för att pinka men ändå väljer många att göra det ute. Vad handlar det om?? Är det någon gammal instinkt som blivit kvar sedan människan hade sluttande panna och behåring på hela kroppen? Är det en djurisk revirmarkering??

Idag på jobbet skulle jag diska undan min kaffemugg innan jag skulle åka hem. När jag stod vid diskbänken i vårt fikarum och sköljde muggen så tittade jag ut över parkeringen. Då såg jag honom… Revirmarkeraren. Han stod på parkeringen, vid en motorvärmarstolpe, vänd mot havet och urinen glittrade i solskenet både på väg till marken och när det stänkte upp från gruset framför honom. Revirmarkören. Han kissade väldigt länge. Jag han både tappa hakan, samla upp den igen, förfasas över att han stod mitt på parkeringen och helt ogenerat tömde blåsan mitt på blanka eftermiddagen, besluta mig för att fota, fumla fram mobilen, få igång kameran, byta från filmläge, knäppa ett kort, zooma och knäppa ett till och sedan vänta ett tag tills han var klar och sedan knäppa ett till kort när stoppade tillbaka utrustningen i byxorna medan han vände sig om och gick iväg.

Nu har han markerat sitt revir, nu är det bara han som får parkera sin bil där.

Får man bli arg på jobbet?

15 april 2011

Ja, det är frågan som en kollega ställde på eftermiddagsfikat. Det spontana svaret från en klok kusforsare var ”Ja men man får inte visa det.” och sedan var diskussionen igång. Vissa menade att skälla, gapa och skrika inte är något man ska göra på jobbet och andra menade att det inte är bra att hålla inne med sina känslor. Jag tycker att det beror på. Det finns personer som inte ens den med det mest sydländska temperamentet skulle höja rösten mot för att personen skulle då förmodligen gå hem och aldrig mer komma till jobbet. Det finns personer som verkar tåla det mesta och ändå är glada och positiva och skulle jag bli utskälld av en sådan person så skulle jag nog fundera på att byta jobb för då måste jag ha ställt till med något fruktansvärt olämpligt för att en sådan person skulle skälla på mig. Det finns de som i största allmänhet gapar och går på och överdramatiserar allt så skulle någon av dem skälla på mig så skulle jag inte alls ta åt mig utan bara rycka på axlarna och konstatera att personen har en ‘sådan’ dag. Andra har ett jäkla temperament men det finns alltid substans i det de säger och skulle jag bli utskälld av någon av dem så skulle jag inte ta det så hårt men jag skulle ta åt mig av budskapet.

Allt beror ju på person – vem som är arg och vem som är orsaken till ilskan. Man lär sig ju sina kollegors personligheter och försöker åtminstone anpassa sig lite efter det när man bemöter dem. Jag tycker att det är olustigt när någon drar igång och skäller men egentligen ser jag inget fel i det. Däremot tycker jag att man ska hålla sig inom vissa ramar när man blir arg på jobbet, t.ex så är det inte ok att säga ”Din efterblivna jävel” till någon men ”Din late jävel” är ok eftersom det åtminstone kan relateras till jobbet. Jag tycker inte heller att det är ok att vara långsint på jobbet. Det får aldrig bli olustigt för någon att gå till jobbet eftersom man har hamnat i en dispyt med någon tidigare så luften måste rensas ordentligt så snabbt som möjligt.

Själv skäller jag inte på någon på jobbet. Jag är en sådan där konflikträdd typ som snackar skit om folk när jag blir arg istället för att säga det till dem öga mot öga. Ja, jag vet… jag är en riktig hjälte… Apparater, datorer och andra ting kan jag dock gapa och svära åt, och gör det frekvent, för det är ändå ingen risk att det blir konstig stämning nästa gång man träffar dem. Hemma är jag den som blir arg på det högljudda sättet så det handlar inte om att jag inte har förmåga att skälla på folk. Utskälld har jag blivit några gånger på jobbet, ibland har det varit befogat och ibland helt obefogat, men det har aldrig gått över gränsen för vad jag har kunnat ta.