Kalis cyberhem

Kvartsamtal med Timothys fröken idag. Enligt fröken är Timothy en lugn och harmonisk pojke som kommer bra överens med såväl klasskompisar som personal. Ordningsam och flitig är han också och han hänger med bra i skolan men är speciellt bra på matte och att rita. Förr var han otrygg, deprimerad, hade självmordstankar och inlärningssvårigheter och trivdes inte hemma men nu när Skräcködlan, som var hjälplärare, har hamnat i en annan klass så är det ett helt annat ljud i skällan. Fröken sa också att Timothys läsning gått med raketfart sista månaden och hon sa att det berodde helt på att de läst så mycket med Timothy på skolan. Att det kunde ha att göra med att han inte såg raderna förr men nu har fått glasögon trodde hon inte riktigt på. Nåja… hon får väl tro så då 🙂

Timothy var ju, som sagt, och kollade hjärtat i förrgår. Hjärtat är ok, det är ingen vacker konstruktion men det fungerar som ett normalskapt hjärta och det är ju huvudsaken. Läkaren, som vi har träffat ett antal gånger nu sedan Timothy var bebis, frågade hur det går för Gregory. Hon vet att han läser (läste) till läkare och hon har väntat att han ska dyka upp och göra praktik på hennes avdelning. Jag sa att det kan nog dröja ett tag för han har tagit paus från pluggandet. Vi började prata om vad man får stå ut med när man har en i familjen som läser medicin. Både Amanda, Timothy och jag har fått ställa upp som övningspatienter för att Gregory ska få klämma, känna, lyssna, böja och bända. När han läste geriatrik gjorde han ett test på Timothy och kom fram till att han hade Alzheimers. När Gregory lärt sig göra suturer i skolan snodde han ett mjukisdjur av Amanda, klippte sönder det och sydde ihop det igen med prydliga suturer. Amanda var allt annat än nöjd över hans tilltag. Läkaren på hjärtkliniken höll däremot på att skratta ihjäl sig när hon hörde vad han gjort. Jag berättade att enda gången vi har fått vara ifred var när han läste om prostatan och det förstod hon men hon varnade mig och sa att sista terminen läser de gynekologi så då finns det en viss risk för att jag blir aktuell som övningspatient igen. ”Men det kan ju bli trevligt” tillade hon.  🙂   Jojo…

Fy fan vad jag är less på min tillvaro just nu. Jag är en slav. Min uppgift är att serva, behaga, stötta och vara ett verktyg för andra. Uppmuntran är för de som gör sådant de inte behöver göra men av mig krävs det så jag blir utan. Lust och glädje är begrepp som inte finns längre. Andras behov i första hand, mina eventuellt sen. Jag är så trött. Barnen förstår mig inte och det hade jag inte väntat heller. De är ju mina barn och jag finns till för dem. Jag får inte mycket förståelse från Gregory heller men det handlar snarare om att han inte vill förstå. Jag finns till för min familj men vem finns till för mig?

En av utskällningarna jag fick på jobbet har spårat ur. Någon kritiserade mig och jag bemötte kritiken. Därmed ansåg jag att det hela var utagerat. Det ansåg inte andra. Någon klagade hos Chefen men jag vet inte om det var mig personligen de klagade på eller om de klagade allmänt över att saker och ting inte blev gjorda. Hur som helst så kvittar det för Chefen är inte inte helt tappad bakom en vagn och jag är säker på att han inte skulle ta deras gnäll på allvar om de påstod att jag inte gjorde vad jag ska. Andra på jobbet, som länge har haft ett ont öga till Någon, har nu drivit detta vidare och försöker få mig att dra in facket i det hela. De säger att jag är mobbad (????) och att ”ledningen måste vidta åtgärder” mot Någon. Ryktena viner runt öronen på mig, ”Någon har sagt ditten och datten om dig”, ”Någon har spridit ut det och det om dig” men jag har jäkligt svårt för att tro på ens hälften av det hela. Jag tror att det enbart handlar om att den ena sidan försöker hetsa mig mot den andra sidan så att de båda sidorna få ha sin strid. Jag har inte tänkt vara föremål för något slags vendetta som egentligen handlar om betydligt äldre saker än kritiken jag fick så jag håller mig väldigt utanför det hela.

Jag hittade en artikel i aftonbladet idag som jag tyckte ganska bra visade vad en våldtäkt handlar om. Artikeln>> Många tror att våldtäkter enbart handlar om att tilltvinga sig sex, att använda någon annans kropp för att tillfredställa sig själv sexuellt. De kvinnor som blir våldtagna får ofta bära en del av skulden själva eftersom de anses ha lockat till våldtäkt på olika sätt. I det här fallet var inte våldtäktsmännen själva ens medvetna om att det var en våldtäkt de utsatte offret för. Det var ett antal pojkar i tonåren, förmodligen mycket heterosexuella, inte osannolikt att de skulle spotta åt homosexuella, som beslutade sig för att förnedra en ett år yngre pojke. Vad är då ett lämpligt tillvägagångssätt om man vill förnedra någon? Jo, kör upp en flaska i röven.

Att det var sexuellt våld och därmed våldtäkt hade nog dessa killar inte en tanke på. Fyra förmodat heterosexuella pojkar utförde en våldtäkt på en annan pojke – inte i syfte att själva få någon sexuell tillfredställelse utan enbart i syfte att förnedra den andra pojken så mycket som möjligt. Kan det bli mer uppenbart att våldtäkt är en våldshandling och inte en sexhandlig? Hur kan man då lägga en del av skulden på våldtagna kvinnor? Då det så uppenbart är våld det går ut på så är det väl ingen som är så korkad så att de på fullaste allvar tror att tjejen har lockat till att bli utsatt för våld och förnedring?

Nu försöker Klanen en ny metod. Amanda fick idag ett maskinskrivet brev från Grinchens brorsdotter. Brorsdottern skrev att hon skulle vilja leka ifred med Amanda så hon vill att Amanda ska komma och hälsa på hos henne när hon är hos sin pappa. Hennes pappa (Grinchens bror) bror i ett hus på samma tomt som Patsy och Patsy har länge försökt få med sig Amanda hem till sig utan att jag är med. Patsys far (Grinchens morfar) har till och med ringt och hotat med diverse saker, påstått att jag lovat Patsy det och sagt att jag har orsakat alla Patsys sjukdomar genom att vägra henne ta med sig Amanda hem själv (se dagboken 25 april 2001). Nu försöker de locka dit Amanda med hjälp av brorsdottern. Om det verkligen är så att hon vill leka ostört med Amanda så behöver väl Patsy inte flåsa dem i nacken när de är här och leker. Jag följer inte med dem ut på gården när de vill leka och Patsy borde väl kunna släppa av brorsdottern här någon gång när hon ska på något av sina otaliga läkarbesök här i stan, tycker jag.

Vidare skriver brorsdottern att Amanda borde skriva till Grinchen för Grinchen kommer nog att skriva tillbaka då. Men hallå?!! Han är den som ska föreställa vara den vuxne av dem, om han vill ha någon kontakt överhuvudtaget med Amanda så är det hans ansvar att i första läget ta den kontakten. Det är banne mig inte Amandas ansvar att göra det. Dessutom så hade Grinchen lämnat ut sin adress till Amanda om han hade velat att hon skulle skriva men det har han inte gjort så hur ska hon kunna skicka brev till honom? Intressant ska det i alla fall bli att se hur Amanda svarar på det brevet.

Patsy var hit i helgen och hon och barnen gick ut på gården. När Amanda sedan kom in berättade hon att Patsy sagt att hon skulle be Grinchen ringa eller skriva till Amanda. Jag frågade Amanda hur de hade börjat prata om Grinchen och vad de hade sagt men det visste hon inte riktigt. Det framkom i alla fall att Patsy blivit mycket förvånad över att Amanda inte haft någon kontakt med Grinchen på snart två år och att hon trodde att de hade någon slags kontakt. Det skulle inte förvåna mig om Grinchen tutat i Patsy att han hör av sig till Amanda med jämna mellanrum. Vad ska han då hitta på att säga när hon säger att Amanda inte hört från honom på två år? Jag skulle tro att han kommer att påstå att han visst ringt men att jag inte låtit honom prata med Amanda eller något liknande. Mitt fel är det säkert i alla fall. Skit samma egentligen. Jag är inte lika rädd för dem längre som jag var förr. I mina ögon har de blivit så patetiska så att de nästan är underhållande.

Nu har de klämt, känt, tittat på och röntgat far tillräckligt för att komma fram till en slutsats. Han har alzheimers. Han skulle så småningom ha fått det förr eller senare men stroken gjorde att han fick det i turbofart. De har satt honom på bromsmediciner och hans läkare frågade mor om hon ville att han skulle flytta hem igen. Hon svarade att hon inte skulle orka det och läkaren sa att hon var glad över att mor sa så för annars skulle hon vara tvungen att övertyga mor om att det inte vore någon god idé att låta honom flytta hem. Det är klart nu att han så småningom ska flytta till ett servicehus.

Sture har haft semester ett tag så jag har jobbat med andra. Jag jobbade bland annat med en kollega som är ganska bra polare med Sture och han berättade att Sture, som kallar samtliga av honkön för ”kälinga” (kärringen), aldrig har kallat mig det. Istället sänker han rösten ett tonläge och kallar mig vid namn i märkvärdig ton. Kollegan berättade också att de gånger han stött på något strul och bett Sture om hjälp så har han sagt att det är bäst att hämta mig för jag kan allt bättre än han. Enligt kollegan så verkar Sture se upp till mig. Då skämdes jag. Så mycket skit som jag vräkt ur mig om honom så förtjänar jag inte hans respekt. Jag kanske borde vara mer tålmodig med honom i fortsättningen.

Jag läste en tankeväckande artikel i aftonbladet idag >>. En fotomodell uttalade sig om kvinnlig omskärelse och menade att det inte bara är småflickor i Afrika som könsstympas. ”Silikonbröst, plastikkirurgi och bantning är också könsstympning.” säger hon och menar att samma kvinnoförtryck finns i västvärlden. Jag har aldrig tänk på det på det sättet men hon har ju rätt. De mammor som låter könsstympa sina småflickor gör ju inte det för att vara jävliga mot dem utan för att de är rädda att de annars inte ska accepteras i det samhälle de lever i. Ofta så ser också flickorna själva fram emot ritualen och efteråt är de stolta över att ha genomgått den.

Ungefär samma resonemang hittar man hos kvinnor här, i Sverige, som inte alls skulle tveka att operera om än det ena, än det andra om de bara hade ekonomiska förutsättningar för det. Hur många önskar inte att de vägde X antal kilo mindre och inte är det ofta det är av rent hälsomässiga skäl som de önskar gå ner i vikt. Vi ser med förakt på dem som förespråkar könsstympning medan vi i nästa sekund glatt diskuterar bästa bantningsknepen med våra väninnor eller kommenterar någons orakade armhålor eller svällande lår. Vi gör samma sjuka sak som de men vi ser det inte! Vi kan inte acceptera de som inte finner sig i att bli förtryckta och jag är ta mig fan inte bättre än någon annan för ser jag någon i lågt skurna byxor och kort tröja som har plufsig mage som pöser ut i springan mellan plaggen tycker jag att det ser för jävligt ut. Varför tycker jag det? Vem har lärt mig att det är fult att vara mullig, när lärde jag mig det och hur gick det till? Hade jag varit född, uppvuxen och bosatt i ”rätt” afrikansk land hade jag garanterat tyckt att det hade varit opassande att inte låta omskära sig. Jag är hjärntvättad!!

Varför är det så här? Om flickor säger modellen i artikeln så här ”De får hela tiden veta att de inte duger, att de måste göra om sig för att behaga männen”. Det kan jag hålla med om men vem/vilka är det som har intalat mig detta? Ingen karl har ans antytt att jag inte duger om jag inte gör om mig, tvärt om så säger de att de tycker om mig precis som jag är. Förresten så märker de ju knappt om man gjort om sig på något sätt om man inte säger det rakt ut och frågar vad de tycker. ”Jaha… har du klippt dig och färgat håret? Jag tyckte väl det var något som var annorlunda… öhh.” Allt information jag har fått om hur man ska se ut, vad som är vackert, hur man ska sminka sig, hur man plockar ögonbrynen, vilken övning som ger plattare mage, hur man kan få fylligare läppar genom att ta fett från arslet och spruta in det i nyllet osv. osv. har jag fått av min mor, väninnor, tjejprogram av ”Silikon”-typen eller tjejtidningar av Veckorevyn-typen eller andra veckotidningar som riktar sig till kvinnor och ofta också skrivs av kvinnor.

Vad fan handlar det här om? Jag trodde att det var männen som stod bakom kvinnoförtrycket men när det gäller hur vi ser på och behandlar våra kroppar så tvivlar jag på det. Jag tror inte att utseendehysterin inte skulle existera om det inte fanns karlar. När jag tänker efter så bryr man sig mindre om klädval, smink osv. när man ska ut och ta en öl med ett gäng killar än när man ska på tjejfest. Av någon anledning så känner jag att det är viktigare att jag gör ett gott intryck på dem än på killarna. Killar får ta mig som jag är och lägger ändå knappt märket till om jag ansträngt mig för att vara snygg men bland tjejerna måste jag ”försvara min position”.

Summa summarum: Ja, kvinnor är förtyckta. Ja, det är för jävligt. Jag är en av förtryckarna.

I en av våra lokaltidningar hittade jag idag en rubrik som fick mig att fundera ett tag. ”Sverigedemokrat får vägmästarroll.” Jag undrar vad det är tänkt att han ska göra som vägmästare. Ska han kanske bestämma i vilka korsningar det ska vara högerregel (haha, HÖGERregel. Fan, vad fyndig jag är!), eller är det han som i framtiden ska bestämma hur långa de vita strecken längs vägkanterna ska vara? Eftersom det det står vägmästarroll så kanske han bara ska spela vägmästare i någon teateruppsättning eller kanske på film. Jag kanske skulle maila journalisten och fråga vad vägmästarrollen innebär för det framgår inte i artikeln. I artikeln beskrivs endast den vågmästarroll han fått efter valet.

Jag har missat dagens avsnitt av Våra bästa år och jag kommer att missa programmet de närmaste tre dagarna också. Det grämer mig. Jag kommer att missa när Hope/Gina upptäcker att DiMera är på samma tåg som hon, Sammis bröllop, när Kate hämnas på Sammi under bröllopet och avslöjar Franco och allt annat spännande som förmodligen kommer att hända i just de avsnitt jag missar. Bannat! Jag har sett de avsnitt när stämningen trissas upp och alla går omkring och mumlar för sig själva om sina elaka planer men jag missar de avsnitt när det händer saker. Om någon som följer serien kan ge mig en kort resumé så skulle jag vara evigt tacksam.

Det var en gång en liten pojke som hette Torsten. Torstens allra högsta önskan var att vara stor och tuff och farlig. Han slogs och skrämdes och gjorde farliga saker för att alla skulle höra talas om honom och tro att han var jättetuff och farlig. När nästan alla visste vem han var och tyckte att han var stor och tuff och farlig så var Torsten ändå inte nöjd. Han ville att alla skulle tycka att han var ännu större, ännu tuffare och ännu farligare. Torsten hade hört talas om ett gäng pojkar med mopeder. Mopedgänget hade rykte om sig att vara jättetuffa och jättefarliga och de kallade sig för Bananos och hade likadana galonbyxor allihopa så att alla andra direkt skulle kunna se att de var med i det tuffa, farliga gänget. Torsten hade också en moped så han ville leka med pojkarna i gänget för att han tänkte att då skulle alla andra se att han var lika tuff och farlig som de men pojkarna i Bananos ville inte leka med honom. Torsten kom på en idé. Om han tjuvade ett par galonbyxor av en av pojkarna i Bananos så skulle han kunna ha på sig dem och då skulle alla andra tro att han också var en av de tuffa farliga pojkarna i Bananos.

Torsten tjuvade ett par galonisar och var jättestolt när han körde runt på sin moped och alla tittade efter honom. Men en dag hittade Torstens magister galonisarna och såg att det stod en annan pojkes namn i dem. Han förstod att Torsten hade tjuvat galonisarna så han lämnade tillbaka dem till pojken som Torsten tjuvat dem av. Då pojkarna i Bananos fick veta att det var Torsten som tjuvat galonisarna blev de jättearga. De började jaga Torsten och lämnade smällare på hans lådbil för att skrämma honom. De pangade till och med på Torsten med knallpulverpistol en gång när Torsten åkte på sin moped. Torsten klarade sig men var rädd att de skulle hinna ikapp honom och slå på honom så att han skulle få näsblod så han gömde sig hos ett annat gäng som också hade mopeder. De gänget var inte lika tuffa och farliga som Bananos så de blev jätterädda för att Bananos skulle komma och slå på dem också för att de hjälpte Torsten. En gång när Torstens magister åkte förbi kojan där Torsten brukade gömma sig trodde de att det var Bananos som var på väg så de pangade på Torstens magister. Magistern blev jättearg och några fick kvarsittning.

I en annan del av staden bodde en pojke som hette Egon. Egon hade en hund som hette Pricken. Egon bad en kompis sköta pricken men kompisen var ingen bra kompis så han gav bort hunden till någon annan. Egon blev jätteledsen och sökte Pricken jättelänge. Egons storebror och lillebror hjälpte honom. De hittade en pojke som hette Nisse som hade haft Pricken ett tag men han sa att Pricken hade åkt till hundhimlen. Det trodde inte Egon och hans bröder på. De började spinka på Nisse för att se om han hade gömt Pricken någonstans. En kväll tog de med sig en annan pojke. Den pojken hette Lennart och många trodde att han var tuff och farlig för att han hade gjort en massa farliga saker och skrämt en massa människor. Egon och bröderna tänkte att om Lennart följde med så kanske Nisse skulle se att de var kompisar med tuffe Lennart och då kanske Nisse skulle bli så rädd att han lämnade tillbaka Pricken till Egon.

Pojkar som vill vara stora och tuffa och farliga är ibland inte kompisar med varandra. Lennart och Torsten tyckte inte om varandra det minsta lilla. Torsten var säker på att Lennart hade varit med och lagt en smällare på hans lådbil så han var verkligen jättearg på Lennart.

När Egon, bröderna och Lennart hade spinkat klart den kvällen så åkte de hem men när Lennart satte sig i sin lådbil hände något förfärligt. Någon hade lagt en jättestor smällare där och den sa pang så det hördes i hela staden. Lennart gjorde sig jätteilla i benen och var tvungen att åka till doktorn för att få jättemånga plåster. Alla tror att det var Torsten som hade lagt dit smällaren. Nu är Egons storebror jätterädd för att Lennart åkte i hans lådbil tillsammans med honom så han tror att Torsten kanske såg det och är arg på honom för att han var kompis med Lennart. Men egentligen är de inte så bra kompisar utan Egon och bröderna hade ju bara med sig Lennart för att Nisse skulle bli rädd. Storebror vågade knappt sätta sig i sin lådbil igår.

Snipp, snapp, snut. Den sagan saknar slut.

Alla eventuella sammanträffanden med verkligheten är slumpmässiga och alla karaktärer är fiktiva… *inte*

I vår frigjorda tid när allt är OK och naturligt och alla glatt erkänner att de sysslar med det ena eller det andra och varenda liten intim detalj ska ventileras så finns det trots allt en sak som fortfarande är tabu. Alla gör det regelbundet, det är högst naturligt men få pratar om hur det gör det eller talar om att de ska göra det när det är dags. Karlar kan eventuellt diskutera det men tjejer nästan förnekar att de någonsin gör det.

Att bajsa.

Detta gör alla flera gånger i veckan eller till och med flera gånger per dag. Alla har sina rutiner och små knep för att underlätta och, framför allt, för att dölja proceduren. När min gymnasieklass hade återträff för ett par år sedan togs ämnet upp när en av oss tänkte högt de tankar jag också tänker, men aldrig delar med mig, när jag går på restaurang; Är toaletterna rena? Är toaletten i ett eget rum eller är det bås med tunna väggar så andra hör eventuellt pluppande? osv.

Det är normalt oerhört opassande att prata om sina bajsrutiner, speciellt vid matbordet och definitivt på en restaurang men vi började ändå diskutera hur man går till väga för att så smidigt och diskret som möjligt tömma tarmen. Så jag tänkte dela med mig av mina små knep till er.

För det första; acneklämmande ska med fördel utföras före tarmtömning. Detta för att rodnader efter detta ska hinna blekna, eventuella blödningar ska hinna sluta och märken efter naglar ska hinna försvinna innan man återvänder till sitt sällskap efter toabesöket.

Papper i toaletten är förstås ett måste för att undvika plupp-ljud och stänk i rumpan. Jag har märkt att dasspapper ofta har en knottrig sida och en slätare sida. Den slätare sidan absorberar inte vätska lika bra som den knottriga sidan så därför ser jag till att plupp/stänk-skyddet alltid blir sådant att det har en slätare sida mot vattnet i toaletten. På så sätt kan man undvika att papperet blir genomsurt och sjunker på en gång så att man riskerar pluppande och man behöver inte använda lika mycket papper. Ett alltför stort plupp/stänk-skydd ökar risken för stopp i toaletten när man sedan ska spola.

Om man ändå misslyckas med ovanstående och pluppande uppstår så kan man dölja det och andra ljud som uppstår med att vrida på kranen i handfatet för fullt. I gamla hus är det särskilt praktiskt eftersom ledningarna ofta låter en hel del när man spolar i kranarna. Nackdelen är att om bajsandet drar ut på tiden så kan eventuella åhörare börja undra om man håller på att dränka sig.

Att torka sig – med den knottrig sidan av toapapperet så klart. Förutom att den sidan är den som absorberar bäst så är knottrorna bättre på att skrapa bort eventuella rester än den släta sidan. Jag trasslar inte ihop papperet till en boll när jag torkar mig utan viker istället ordentligt ihop papperet. Detta gör jag för att pappersvolymen ska minimeras så att risken för att jag ska behöva spola flera gånger ska minska.

När man sedan spolar är det bra om det kommer så mycket vatten som möjligt så att man inte behöver spola två gånger för att få bort allt. Om eventuella åhörare hör att man spolar två gånger är man avslöjad. Jag brukar hålla upp knoppen, alternativt hålla ner knappen på toastolen så länge som möjligt för att optimera vattenflödet och på så sätt säkerställa en fullständig eliminering av alla spår.

Att dölja lukt känns angeläget, i synnerhet på offentliga toaletter där nästa toabesökare kanske kommer in sekunden efter man lämnat toaletten. Om det inte finns någon luktspray (vilket det oftast inte gör) så brukar jag använda nästintill hett vatten när jag tvättar händerna och slabba på med ordentligt mycket tvål en bra stund. Förhoppningsvis kommer då doften av tvålen att dölja odören av det andra. Som en liten extraåtgärd kan man låta bli att skölja bort all tvål ur handfatet och lämna en liten kulle av väldoftande tvålskum i handfatet när man lämnar toaletten.

Så var det klart!

I aftonbladet idag står att läsa om en 16-åring som blivit dömd av byns åldermän till att våldtas av fyra män. Hon straffades för att hennes lillebror setts tillsammans med en flicka. Straffet utdelades i en lada medan 500 personer stod utanför och lyssnade till hennes skrik. Sådant får mig att må riktigt illa. Hur fan är en person som ens överväger att använda sexuella handlingar i syfte att straffa, kuva och förnedra funtad egentligen? Hur tänker man när man kommer på en så jävla idiotisk idé?? Tycker man själv att sex är så plågsamt så att det är passande som straff? Eller får man själv en sexuell kick av att utsätta andra för sexuellt våld?

Detta skedde i en by i Pakistan och landets största tidning skriver i sin ledare ”Det är så barbariskt så man saknar ord”. Nio män har gripits för delaktighet i våldtäkten och fler jagas av polis. Man kan då fråga sig vad som är ett lämpligt straff för de män som planerat och utfört denna våldtäkt. Med tanke på vad de tycker är ett lämpligt straff så tycker jag att de borde dömas till att bli våldtagna, förslagsvis av varandra.