Jag läste en tankeväckande artikel i aftonbladet idag >>. En fotomodell uttalade sig om kvinnlig omskärelse och menade att det inte bara är småflickor i Afrika som könsstympas. ”Silikonbröst, plastikkirurgi och bantning är också könsstympning.” säger hon och menar att samma kvinnoförtryck finns i västvärlden. Jag har aldrig tänk på det på det sättet men hon har ju rätt. De mammor som låter könsstympa sina småflickor gör ju inte det för att vara jävliga mot dem utan för att de är rädda att de annars inte ska accepteras i det samhälle de lever i. Ofta så ser också flickorna själva fram emot ritualen och efteråt är de stolta över att ha genomgått den.
Ungefär samma resonemang hittar man hos kvinnor här, i Sverige, som inte alls skulle tveka att operera om än det ena, än det andra om de bara hade ekonomiska förutsättningar för det. Hur många önskar inte att de vägde X antal kilo mindre och inte är det ofta det är av rent hälsomässiga skäl som de önskar gå ner i vikt. Vi ser med förakt på dem som förespråkar könsstympning medan vi i nästa sekund glatt diskuterar bästa bantningsknepen med våra väninnor eller kommenterar någons orakade armhålor eller svällande lår. Vi gör samma sjuka sak som de men vi ser det inte! Vi kan inte acceptera de som inte finner sig i att bli förtryckta och jag är ta mig fan inte bättre än någon annan för ser jag någon i lågt skurna byxor och kort tröja som har plufsig mage som pöser ut i springan mellan plaggen tycker jag att det ser för jävligt ut. Varför tycker jag det? Vem har lärt mig att det är fult att vara mullig, när lärde jag mig det och hur gick det till? Hade jag varit född, uppvuxen och bosatt i ”rätt” afrikansk land hade jag garanterat tyckt att det hade varit opassande att inte låta omskära sig. Jag är hjärntvättad!!
Varför är det så här? Om flickor säger modellen i artikeln så här ”De får hela tiden veta att de inte duger, att de måste göra om sig för att behaga männen”. Det kan jag hålla med om men vem/vilka är det som har intalat mig detta? Ingen karl har ans antytt att jag inte duger om jag inte gör om mig, tvärt om så säger de att de tycker om mig precis som jag är. Förresten så märker de ju knappt om man gjort om sig på något sätt om man inte säger det rakt ut och frågar vad de tycker. ”Jaha… har du klippt dig och färgat håret? Jag tyckte väl det var något som var annorlunda… öhh.” Allt information jag har fått om hur man ska se ut, vad som är vackert, hur man ska sminka sig, hur man plockar ögonbrynen, vilken övning som ger plattare mage, hur man kan få fylligare läppar genom att ta fett från arslet och spruta in det i nyllet osv. osv. har jag fått av min mor, väninnor, tjejprogram av ”Silikon”-typen eller tjejtidningar av Veckorevyn-typen eller andra veckotidningar som riktar sig till kvinnor och ofta också skrivs av kvinnor.
Vad fan handlar det här om? Jag trodde att det var männen som stod bakom kvinnoförtrycket men när det gäller hur vi ser på och behandlar våra kroppar så tvivlar jag på det. Jag tror inte att utseendehysterin inte skulle existera om det inte fanns karlar. När jag tänker efter så bryr man sig mindre om klädval, smink osv. när man ska ut och ta en öl med ett gäng killar än när man ska på tjejfest. Av någon anledning så känner jag att det är viktigare att jag gör ett gott intryck på dem än på killarna. Killar får ta mig som jag är och lägger ändå knappt märket till om jag ansträngt mig för att vara snygg men bland tjejerna måste jag ”försvara min position”.
Summa summarum: Ja, kvinnor är förtyckta. Ja, det är för jävligt. Jag är en av förtryckarna.