Kalis cyberhem

För en vecka sedan, i söndags, åkte Timothy, Lollo och jag till Skåne för att vara med på Amandas student. Eftersom Amanda nu också flyttar från Flyinge så körde vi min stora bil för att kunna ta hem hennes bohag sedan. 135 mil dit… och lika många hem.

Vi bodde i en stuga på Sibbarps camping. Helt ok men kanske inte så rent som jag hade önskat men vi skulle ju bara sova och duscha där så skit samma. Stugan var alltså i Malmö, Amanda bodde i Flyinge och examen var på Polhem i Lund så det blev en jäkla massa körande mellan de orterna. På studentdagen förärade solen oss med sin närvaro under hela dagen och det var riktigt varmt. På kvällen skulle Amanda på Tegnérs Matsalar i Lund och partajade med klassen på kvällen och vid tretiden på natten hämtade jag henne och hennes kompis där och skjutsade hem dem till Flyinge.

När jag sedan körde tillbaka till stugan i Malmö mötte jag en massa brandbilar, ett par ambulanser och en polisbil, alla med blåljus på. Jag tänkte att det nog varit en trafikolycka vilket inte är så konstigt med tanke på att folk kör som dårar där. Vägen är oftast flerfilig och trots att man ligger i över 100 km/h så blir man hela tiden omkörd även om hastighetsbegränsningen är betydligt lägre.

Tidigare under dagen hade vi noterat att det stod en vit bil parkerad vid motorvägen. Amanda konstaterade att det inte var speciellt klokt att lämna sin bil så utan att sätta ut en varningstrianglar. Den stod på den heldragna, vita linjen så den stod visserligen inte riktigt på körfältet men den kunde ha makat sig längre ut från vägen då Skåne är så platt att det inte ens finns diken vid vägarna… ja, i alla fall inte där.

Nu när jag kom susande kl. 3 på natten och funderade vart utryckningsfordonen var på väg passerade jag denna vita bil. Nu stod den längre bort från vägen och bakdelen hade antagit en dragspels form. Längre ut på åkern stod en långtradare med släpet vinkelrät mot dragbilen och skrynklor i nosen. Så det var dit utryckningsfordonen var på väg.

Jag bromsade och övervägde att stanna och kolla hur det var med föraren eftersom jag uppenbarligen var först på plats men jag kom på att om jag parkerar bilen vid vägen så blir väl den påkörd inom kort och dessutom så var ju ambulans på väg så jag fortsatte. Jag läste sedan i tidningen att föraren av långtradaren hade klarat sig utan skador och den andra bilen vad ju tom så där fanns inga skadade heller.

Vårt egna körande var utan dramatik, tack och lov. Det tog ungefär 15 timmar att köra dit och ungefär lika lång tid att köra hem. Jag har flängt omkring i bil i Sverige så mycket så var jag än stannar för att tanka, ta en kaffe, låna toaletten etc. så känner jag igen mig. Jag undrar hur många mackar det finns efter E4:an, jag verkar ju ha varit på dem alla.

När vi kom hem så möttes jag av en av de saker som fått mig att besluta mig för att flytta till södra delen av landet istället. Myggjävlarna. När vi åkte fanns det bara några enstaka mygg men fyra dagar senare är det så mycket mygg att man inte kan vara utomhus på kvällarna om det inte blåser ordentligt. Fy, faan…

Amanda har inte heller saknat myggen men hon har ju inga planer på att stanna här någon längre tid så hon kanske slipper dem så småningom igen. Hon har skaffat sig jobb och kommer att jobba ihop en slant innan hon eventuellt drar vidare mot nya äventyr och mer än så vet vi inte om hennes framtid än.

Usch, jag är alldeles knäckt av att vara arg och bråka och ändå har jag inte tagit striden med Ken ännu. I och för sig så behöver det inte bli mycket till strid där för han blir nog bara glad av att slippa barnen. Av en kompis har jag fått rådet att prata med skolpsykologen om Skräckis och Lena. Varken Skräckis eller Lena har läst barnpsykologi (no, shit!) så barnpsykologen kan bättre sätta sig in i Amandas sits än de… det kan då knappast bli värre i alla fall. Sedan kan skolpsykologen prata med rektorn och berätta vad Lena och Skräckis ställt till med för både Amanda och Timothy. Ska klämma in att jag känner mig kränkt som förälder efter att ha fått skit av Skräckis i alla år…

Kom helt osökt att tänka på att om man rikitgt vill jävlas med någon så ska man hälla surströmmingsspad i luftintaget, framme vid vindrutan på bilen, så kommer det att lukta föga smaskigt i bilen sedan. Ännu värre luktar det om man drar på värmen i bilen och det fiffiga är att det inte går att tvätta bort odören heller

Nä, nu ska jag vandra runt bland dagböckerna på nätet ett tag. Det var länge sedan jag var så ”oarg” så att jag hade ro till att göra det.

Amanda blir kvar på skolan.

I torsdags skulle vi träffa Amandas lärare på skolan. När vi (Amanda, min mor och jag) kom till mötet var Skräcködlan där också. Vad den människan gjorde där begriper jag bara inte. Hon är inte lärare utan barnskötare och har fan i mig inget med Amanda att göra längre men lika fullt förbannat hänger hon kvar som en otäck könssjukdom.

Första halvan av mötet skulle vara som ett vanligt kvartsamtal så Amanda skulle vara med. Lena gick igenom vad Amanda var bra på, hur det går för henne i skolan, vad hon har jobbar med på lektionerna och vad hon bör träna mer på. Enligt både Lena och Skräckis var Amanda nästan ett geni. Det fanns, enligt dem, inget som Amanda inte behärskade till fullo och i matte var hon bättre än många vuxna (gissa om de fjäskade…). Eventuellt skulle det vara bra om hon tränade på engelska och stavning mer. Sedan fick Amanda lämna rummet för att vi vuxna skulle prata. Lena sa att byaskolan ville ha information om Amanda så Lena ville veta vad hon fick säga om Amanda. Jag sa att hon fick berätta allt de var intresserade av att veta om Amandas skolarbete.

-Jaha, då har jag inget mer jag behövde ta upp så då kan vi avsluta mötet här då, försökte Lena. Jag och mor bara tittade på varandra. Den subban försökte smita undan den diskussion vi egentligen kommit dit för att ta. Mor sa att hon personligen var intresserad av att veta vad de tänkte göra åt att Amanda mådde dåligt i skolan och kände sig mobbad. Då började ormarna slinga sig. De kom med den ena bortförklaringen efter den andra och de vägrade i sten ta på sig minsta lilla ansvar för att situationen var som den var.

Först sa de att de inte alls upplevde att Amanda var mobbad. De var själva rastvakter och hade sett att Amanda var glad och positiv på rasterna. Lena sa återigen att hon aldrig hade sett att Amanda hade tics, Skräckis sa att hon aldrig sett Amandas tics trots att hon känt Amanda sedan hon var två år och ingen i hela arbetsgruppen hade någonsin sett Amandas tics så de tvivlade på att någon av eleverna hade sett det och således kunde Amanda inte ha blivit retad för sina tics. Att Amanda inte heller pekat ut eller namngett vilka som retat henne ansåg de berodde på att det inte hade hänt. De sa att Amanda nog inte vågade uppge några namn för att när hon då skulle konfronteras med de hon anklagat så skulle det kanske krypa fram att hon inte talade sanning eller att det i själva verket var Amanda som börjat retas.

Jag påpekade att Amandas tics visst uppmärksammats av andra i arbetslaget och tidigare lärare, den hon hade i ettan,  hade också sett dem. Då kom bortförklaring nummer två. Om läraren i ettan hade sett Amandas tics borde ju hon ta tagit upp detta med eleverna. Alltså var det hennes fel att Amanda blev mobbad. Jag påpekade att den läraren visst tagit upp det med eleverna med det var tre år sedan Amanda gick i skolan och tre år är lång tid för en tioåring och mycket hinner glömmas under den tiden. Av just den anledningen hade jag informerat Lena om Amandas tics så att hon kunde ta upp det med eleverna igen.

Jag sa att något uppenbart inte var som det skulle på skolan eftersom Amanda kräks vid blotta tanken på att gå till skolan. Då var det dags för bortförklaring nummer tre. Amanda hade inga kompisar. Hon försöker ta kontakt med andra barn på både lektioner och raster men de andra barnen undviker henne. Personalen har noterat detta och studerat Amandas kontaktförsök för att se vad det är som blir fel. De har inte kunnat se att hon gör några uppenbara fel så deras slutsats var att hon var helt socialt inkompetent och saknade förmåga att accepteras av andra. Detta problem var helt och hållet Amandas problem och de sa att de hoppades att hon kunde lära sig ta kontakt med andra människor så att hon kunde få vänner så småningom för hon var mycket ensam och ledsen för det mesta.

Hmm… först är Amanda en glad och positiv tjej som inte alls är mobbad. I nästa andetag är hon ledsen, ensam och utfryst av alla. Att hon är utfryst är konstigt nog hennes eget fel trots att inget kunnat se att hon betett sig felaktigt på något sätt.

Sedan kom bortförklaring (eller vad det skulle föreställa) nummer fyra. I en av parallellklasserna har en ny tjej börjat. Hon är från Thailand och kom hit i maj så hennes svenska är si sådär. Under en utflykt, berättade Skräckis, så klev Amanda fram till denna tjej. Skräckis sa att det var uppenbart att tjejen inte ville ha kontakt med Amanda för hon vände bort huvudet. Amanda höll sedan upp en ryggsäck och sa ”Vet du vad det här heter?” för att kolla om tjejen visste vad ryggsäck heter på svenska. Tjejen blev, enligt Skräckis, mycket sårad och ledsen så hon vände sig bara bort och gick därifrån vilket är mycket ovanligt att en thailändare gör eftersom de är vana att le och buga i alla lägen. Vad den lilla historien hade för relevans i sammanhangen fattar jag än inte men jag tror att de försökte säga att Amanda ”mobbar” andra barn och säger saker som gör dem ledsna. Den här tjejen bor granne med oss och brukar cykla eller gå med A till skolan och jag hade inte märkt på Amanda att de skulle vara annat än kompisar. När jag kom hem frågade jag Amanda om tjejen varit ledsen under den där utflykten vilket Amanda sa att hon varit. Amanda berättade att hennes ryggsäck kommit bort efter de fikat. De letade och letade och tjejen var ledsen för att ryggsäcken var borta. A hittade ryggsäcken som låg under hennes och en annan tjejs ryggsäckar. Hon höll upp ryggsäcken och frågade tjejen ”Är det den här du letar?”. Tjejen tog sin ryggsäck och skyndade iväg till sin klass. Det hade Skräckis sett och vantolkat fullständigt.

Efter den bortförklaringen, eller vad man ska kalla det, sa de att de tyckte att ordet mobbing hade blivit ett trenduttryck som användes felaktigt i många fall. De jämförde det med ordet utbränd och sa att bara för att man fått diagnosen utbränd så behövde det inte betyda att det är jobbet det är fel på utan hemmasituationen kan vara sådan att man blir utbränd. Alltså menade de att det inte behövde vara skolan som var orsaken till att Amanda mådde dåligt utan hemmasituationen. Lena påstod att Amanda var rädd för att gå hem för att hon sa att hon var tvungen att komma i tid för annars skulle jag bli arg så det kanske var jag som fick Amanda att må dåligt… så där kom bortförklaring nummer fem.

Sedan spann Skräcködlan vidare på hur ord bör och inte bör användas. Bortförklaring nummer sex. Innan Amanda åkte till lasaretten för EEG-undersökning förra veckan så hade hon berättat på skolan att hon skulle undersöka hjärnan. Lena och Skräckis hade reagerat på Amandas ordval och sa att det inbjöd till pikar och missförstånd. De sa att ordet hjärna användes av barnen när de skulle tillskriva någon negativa egenskaper. Om de tyckte att någon var dum så blev denne kallad hjärndöd. Om Amanda sa att hon skulle undersöka hjärnan så kunde de andra tolka det som att hon sa att hade något fel på hjärnan, alltså att hon var hjärndöd = dum, och reta henne för det. Jag sa att Amandas tics sitter i hjärnan så ”felet” sitter faktiskt i hjärnan så varför då säga att det är något annat än hjärnan som ska undersökas. Det är ju sant! Timothy har fel på hjärtat och åker på undersökning ett par gånger per år. Han hymlar inte med det utan säger vad han ska göra och det är ingen som trott att han är hjärtlös för det. Lena och Skräckis menade på att det inte var samma sak och att Amanda hade sig själv att skylla om hon blev retad med tanke på att hon valt att säga att det var hjärnan hon skulle undersöka.

Jag ifrågasatte varför Amanda kräktes när hon skulle till skolan och inte när hon skulle hem från skolan om det var hemmet som gjorde att hon mådde dåligt. Bortförklaring nummer sju… Amanda hade säkert noterat någon gång när hon var sjuk att hon fick mer uppmärksamhet då. Eftersom hon och Timothy är i samma ålder så konkurrerar de om min uppmärksamhet på samma sätt så Amanda kanske ”kände efter lite extra” och ”spelade över” för att jag skulle ge henne mer uppmärksamhet än Timothy.

Efter det sa Lena att hon inte hade tid att diskutera detta längre så hon avslutade mötet. Hon sa att de i fortsättningen ska hålla sig närmare Amanda så att de har mer koll på vad som sägs mellan henne och de andra. Jag tyckte inte att det lät som någon bra idé eftersom hon kommer att känna sig ännu mer avvikande än vad hon hittills gjort om personalen ska springa efter henne och vakta henne. Då föreslog Lena och Skräckis att jag skulle ta ledigt från jobbet för att själv vara med Amanda på skolan. ”Föräldrar som bryr sig om hur det går för sina barn brukar ta ledigt från jobbet för att vara på skolan med barnen” sa Lena varpå hon vände sig till min mor och tyckte att engagerade mor- och farföräldrar också normalt sett kommer och besöker barnen på skolan. Så då fick vi oss en känga då för att vi inte bryr oss… Trots att kontaktdagarna har plockats bort så har jag tagit ledigt från jobbet den här terminen för att vara med barnen på skolan men det är tydligen inget som Lena lagt på minnet.

Många undanflykter och underliga bortförklaringar men inte det minsta lilla ansvarstagande. ”Vi har inte varit tillräckligt uppmärksamma” eller ”Vi ska lära av detta och försöka förhindra att det händer igen” kunde de ha kläckt ur sig. Ett ynka litet ”förlåt” eller en gnutta sympati för Amanda hade räckt men de vägrade i sten erkänna att de på något sätt kunde ha påverkat det hela åt ett annat håll. Jävligt less är jag på allt tjafs men Amanda valde att försöka gå kvar de sista veckorna på skolan. Innan vi flyttar har jag ändå tänkt författa ett långt brev till rektorn om hur vi behandlats av Skräcködlan, som kritiserat mig för än det ena än det andra sedan hösten -99, och Lena som gjort livet på skolan till ett helvete för Amanda.

Amandas lärare ringde igår. Vi kan kalla henne Lena för enkelhetens skull.

Lena var mycket skeptisk till vad jag berättade. Hon sa att hon tycker att Amanda verkar glad och positiv på skolan och ifrågasatte varför Amanda inte sagt något till henne om någon retat henne. Jag sa att Amanda inte har något förtroende för Lena och är rädd att situationen ska förvärras om Lena får veta vad som händer. Då ville Lena att jag skulle namnge de som retat Amanda. Det är inte bara en eller några enstaka utan de flesta har flabbat åt Amanda och drivit med henne för att hon har tics därför har Amanda inte namngivit några specifika mobbare. Jag är inte heller ute efter att utse någon eller några syndabockar för att de gjort något i oförstånd som läraren kunde ha förhindrat långt innan det hände. När Lena inte fick några namn så verkade hon inte tro på att Amanda blivit retad.

Jag ifrågasatte varför Lena inte pratat med klassen om vad tics är. Lena försökte försvara sig med att hon inte blivit informerad om Amandas tics. Jag påpekade att jag berättat för Lena om Amandas tics redan för drygt ett år sedan när Amanda började i Lenas klass. Lena sa då att skolsköterskan sagt att hon inte skulle göra ”så stor affär” av Amandas huvudvärk och att det var därför Lena inte pratat med klassen. Vad huvudvärken har med ticsen att göra begriper då inte jag och skolsköterskan pratade med Lena om Amandas huvudvärk i början av den här terminen så det förklarar inte varför Lena låtit bli att förklara för klassen varför Amanda gör grimaser och viftar med händerna.

Lena sa då att hon inte sett att Amanda har tics och att hon tvivlade på att någon annan sett några tics heller. Hon verkade inte tro på att hon verkligen har tics. Den lärare som Amanda hade i ettan och tvåan kunde då se dem och berättade ofta för mig om hon tyckte att det blivit mer eller mindre frekvent. Flera läkare, däribland neurologen, har sett hennes ofrivilliga rörelser och bedömt att hon har tics.

Lena verkade röra ihop huvudvärken och ticsen. De har förmodligen inget med varandra att göra. Helt plötsligt säger hon att hon känner Amandas pappa och vet att han också haft stora problem med migrän. Jag fattade först inte vad hon menade för så vitt jag vet så känner hon inte alls Ken. Så kröp det fram att det var Grinchen hon syftade på och hon sa ”Det är ju ärftligt sådant där”. Jaha, naturligtvis… Lena bor nära Patsy och de umgås. Det visste jag ju men nu trillade polletten ned. Patsy och Lena har förmodligen diskuterat Amandas huvudvärk och kommit fram till att hon inte alls har perceptionssvårigheter som läkarna säger utan migrän som Grinchen. Jag trodde i min enfald att lärare hade tystnadsplikt men det gäller tydligen inte Lena och istället för att lyssna på A och mig som VET vad som orsakar Amandas huvudvärk så väljer hon att tro på någon som inte har mycket med Amanda att göra.

Det blev i alla fall bestämt att Lena, en till lärare och jag ska träffas och diskutera på torsdag.

Idag ringde Lena igen. Hon berättade glatt att hon nu tagit itu med Amandas tics. Hon hade berättat för klassen att Amanda har något som kallas tics och hur det yttrar sig. Vidare hade hon berättat att Amanda är ledsen för att några retat henne för detta varpå hon plockar fram Amanda och ber henne peka ut de som retat henne. Strålande… När Amanda inte ville stå där och peka finger på någon så ifrågasatte Lena, inför hela klassen, om det verkligen var sant att hon blivit retad. Amanda tyckte att det hela var mycket otrevligt. Lena bestämde att Amanda ska träffa en annan lärare imorgon och peka ut mobbarna men Amanda har inte den minsta lust med det. Det var av rädsla för att något sådant här skulle inträffa som Amanda lät bli att berätta varför hon mått så dåligt i skolan. Jag blir så förbannat arg!! Antingen saknar Lena fullständigt all förmåga till att sätta sig in i någon annans situation eller så är hon utstuderat elak mot Amanda.

Bråk med Ken kommer det att bli snart också. Jag har beslutat att barnen inte ska vara hos honom mer. Barnen har länge känt sig ovälkomna hos familjen Ex vilket de också berättat för farmor. Många konstiga saker har hänt – de beställde hem pizza till alla utom Amanda och Timothy som istället fick äta falukorv och potatis, lillasyster som är tre år får vara vaken till tio på kvällen men Amanda och Timothy måste vara isäng senast nio trots att det är helg, helst vill de inte att Amanda och Timothy sover där överhuvudtaget utan ser oftast till att de får sova över hos någon ”kompis”, dvs någon de inte känner men som har föräldrar som är kompisar med Ken och Barbie. Kort sagt så tycker jag att barnen har behandlats som sämre sortens barn och barnen har inte tyckt att det varit så roligt att åka till pappa.

När de kom hem i söndags fick jag veta att Barbie följt med till stan när Ken skulle skjutsa hem barnen. Jag undrade hur det var möjligt eftersom Fiffi och Finn är på tok för små för att lämnas hemma själva och om alla fyra barn och herr och Barbie ska åka i samma bil så kan inte alla åka fastspända. Jo, småsyskonen hade också varit med. Att inte alla fick plats löste Ken med att stoppa Amanda i bagageutrymmet… Han har inte ens en kombi. Jag frågade om han åtminstone hade plockat bort hatthyllan så Amanda kunde sticka upp huvudet bakom baksätet eller om hon var tvungen att sitta i mörker. Hon hade sluppit hatthyllan i alla fall men VAD FAN!!! Amanda är ingen hund och ska ta mig satan, inte åka bil om hon inte är ordentligt och lagenligt fastspänd. Varför resten av familjen Ex prompt måste åka med när barnen ska skjutsas hem begriper jag bara inte. Nu får det i alla fall vara slut på det här. Jag tycker att han har demonstrerat alltför väl att han tycker att det är skillnad på lort och pannkaka och om barnen ska behöva riskera liv och lem när han har hand om dem så får det vara. I fortsättningen får han komma och hälsa på dem här.

Ja, jag är en satkärring som är arg på allt och alla! Och…? *så trött*

Jag pratade med rektorn i torsdags. Han lovade att ta hand om det hela. Jag tycker inte att jag är nöjd med det. jag vill veta vad han har tänkt göra när han ”tar hand om det” och, framför allt, vill jag själv skälla ut Amandas lärare. Men, men… ser jag inget resultat inom kort så kommer jag att ”ta hand om det” själv och tala om för läraren vad jag tycker om henne.

Jag hämtade Gregory inatt. Han har inga vinterdäck på sin bil så han vågar inte köra de 14 milen till mig. Han hade nog kunnat göra det utan problem för det var plus 6 grader inatt. Jag hittade en mystisk figur efter vägen. Han var på väg norrut och hade fått slut bensin. Jag såg en bil med varningsblinkers på så jag stannade och det var då denne figur – en kille i 25-30-årsålder, ovårdad och tandlös, såg mest ut som en pundare. Jag erbjöd mig att skjutsa honom till en mack och han tog en petflaska från sin bil och hoppade in i min bil. Framme vid macken så visade det sig att allt han hade var två skrynkliga 20-lappar och macken, som var stängd, tog inte sedlar. Jag gav honom en 5-litersdunk som jag hade i bilen och  lät honom tanka på mitt kort.

När jag hämtat Gregory och vi var på väg hem så såg vi en bil som stod bredvid vägen med varningsblinkers på. Det var samma bil som nu stod sex mil längre norrut och vänd mot söder den här gången. Däremot såg vi ingen vid bilen. Hmm…

Nu är vi tillbaka! Inget konstigt hittades på EEG-undersökningen så Amanda har ingen form av epilepsi. Läkarna säger att hon helt klart har tics och kanske tourette syndrom. Jag har läst om tourettes och vissa saker är helt klart A medan annat inte alls stämmer så hon kanske har det men i så fall har hon inte så mycket besvär. Hur som helst så förklarar det inte huvudvärken.

En del andra saker har däremot fått sin förklaring.

Jag satt och tittade på Amanda när hennes hand fick ett eget liv och ålade som en orm framför hennes ansikte. Hon var själv inte alls medveten om detta och jag blev så full i skratt då hon inte såg sin hand trots att den viftade alldeles framför ansiktet. När hon såg att jag skrattade började hon gråta. Efter många om och men och mycket lirkade berättade hon att barnen på skolan skrattar åt henne för att hon gör grimaser och viftar med händerna. Klasskompisarna fnissar underlektionerna och på rasterna kommer barn, både från hennes egen klass och andra klasser, fram till henne och ber henne göra sina ”roliga grimaser”. Barn som, går i 5-6:an, hon inte ens känner, flinar åt henne när de passerar henne på rasterna och hon tycker att hela skolan skrattar åt henne.

Vad gör då hennes lärare åt detta?

Tydligen inte ett jävla piss. Amanda säger att läraren kanske inte märker att de andra skrattar åt henne. Jag har pratat med de lärare som Amanda haft och berättat att hon har ofrivilliga rörelser. Jag tycker att lärarna då borde ha pratat med de andra barnen om detta och sedan varit uppmärksamma på om Amanda verkar bli retad för detta. Så har den här läraren tydligen inte gjort. Och värre blir det…

Jag frågade Amanda varför hon inte berättat för läraren att hon känner sig mobbad och Amanda sa att hon inte vågar. Nä, det är klart att hon inte vågar. Detta är den lärare som inte trodde på mig när jag berättade att en barnläkare sagt att Amanda har motoriska svårigheter och perceptionssvårigheter, detta är den lärare som, trots Amandas protester, tvingade in Amanda i en situation som Amanda visste att hon skulle få huvudvärk av och sedan anklagade Amanda för att simulera huvudvärken. Amanda berättade också att läraren inte alls gör som skolsköterskan sagt (när Amanda känner att huvudvärk är på gång ska hon få gå ut i korridoren, i lugn och ro, och jobba själv) men om andra barn vill jobba utanför klassrummet går det bra. Det är bara Amanda som nekas detta… hon som mest behöver det.

Medan Amanda satt och berättade om vad som händer på skolan blev hon så illamående så att hon kräktes. Det här förklarar alltså varför hon varit så mycket sjuk – hon blir illamående av att tänka på skolan. Amanda berättade att situationen på skolan ar orsaken till att hon kommer hem direkt efter skolan och sällan går ut och leker med kompisar – hon tycker att alla skrattar åt henne så hon vill inte vara med dem.

Ledsen var hon också för hon hade hoppats på att undersökningen skulle visa att hon hade något som gick att bota så att folk skulle sluta skratta åt henne. Nu är Amanda rädd att barnen på byaskolan, den hon ska gå på när vi flyttat, ska skratta åt hennes grimaser också så att hon inte får några kompisar där heller.

Jag började fundera…

Amanda har varit hemma så mycket (och jag med henne) att min chef på ringde mig för att fråga om jag verkligen var hemma för vård av sjukt barn eller om det var jag som kanske mådde dåligt över något på jobbet. Mina kollegor har också uttryckt en viss oro över att jag varit hemma så mycket med Amanda. Har Amandas lärare ringt och frågat hur hon mår då? Inte en enda gång.

När barn är hemma från skolan brukar läraren skicka läxa med någon klasskompis som bor nära sjuklingen. Amanda har själv haft med sig läxa hem till sjuka kompisar men ingen kom hit med läxa till Amanda. Amanda började ringa runt för att kolla om läraren skickat läxa med någon och denne glömt bort att komma förbi med den men ingen visste något om någon läxa till Amanda. När Amanda sedan kom tillbaka till skolan har läraren skällt ut henne för att hon inte gjort någon läxa. När Amanda försvarats sig med att läraren inte skickat någon läxa till henne har läraren sagt att det är Amanda som själv ska ta reda på vad hon har för läxa genom att komma på skolan och fråga läraren eller ringa till läraren. Amanda är 10 år och går i fjärde klass. En gymnasieelev kanske själv ska ansvara för sina studier men visst ända in i helvetet är det lärarnas uppgift att tala om för mellanstadieelever vad de ska göra?!!

Amanda har inte vågat säga något av detta till mig för att hon var rädd att jag skulle prata med läraren och att läraren sedan skulle bli ännu knepigare mot Amanda. Jag lovade Amanda att jag och mor ska ta läraren en ordentlig vända och blanda in både rektor och skolhälsovård och om läraren sedan skulle vara det minsta lilla omotiverat knepig mot Amanda så tar jag henne omgående ur den skolan och låter skjutsar henne själv de fyra milen till och från byaskolan varje dag och jag ska låta rektorer och all personal få veta varför jag låter Amanda byta skola.

Oups, vad länge sedan det var jag skrev. Jag tror att jag har en förklaring till min svacka nu. Jag har haft ont i huvudet i en och en halv vecka, ont i körtlarna i nacken och i käken och det svider i bihålorna ibland. Nu har jag börjat ha ont i halsen också. På jobbet är så många borta så man har tvingats ta in alla lediga sommarjobbare för att hålla igång stället så det vore väl inte så konstigt om jag också skulle åka på förkylningen som går. När man är förkyld är man inte så uppåt så det kanske är fullt normalt att livet är pissigt just nu.

Jag har det nog ändå bra om man jämför med en gammal klasskompis från högstadiet som bor i området bredvid mitt. Hon och hennes man har varit tillsammans sedan gymnasiet och förmodligen försökt få barn sedan många år. I juni föddes deras dotter. För tre veckor sedan dog hon. Usch, vad jobbigt för dem…

Lärarinnan som dog på flyget när hon skulle åka och adoptera en dotter har nu obducerats. Kroppspulsådern hade brustit så hon dog väldigt snabbt. Hon hade sagt till sin man under resan att hon mådde illa och skulle gå på toaletten. Han hade följt efter henne och på vägen till toan föll hon ihop och dog. Jag har pratat med den nya lärarinnan och det var hon som berättade detta för mig. Vi pratade också om Amandas nuvarande frökens ovilja att låta Amanda räkna ikapp den nya klassen och lärarinnan sa att hon skulle ringa och prata med barnens lärare om vilka böcker som skulle gälla efter de flyttat och vad de behöver kunna innan de flyttar. Skönt, då slipper jag ta den striden.

Timothy har åkt fast för snatteri. Han kom hem och grinade och sa att jag skulle ringa till affären för han hade stulit. Jag ringde till affären och de berättade att de sett honom bete sig underligt vid ett flertal tillfällen. Han har stått och stirrat på en och samma sak länge, varit likblek och haft väldigt bråttom ut så de hade fattat misstankar och kollat övervakningsvideorna. Mycket riktigt såg de hur han gömde godis i jackärmen. Killen jag pratade med lät lite mjäkig som om han nästan bad om ursäkt för att han kommit på Timothy. Han frågade lite försynt om vi skulle låta det här passera för den här gången eller. Det tyckte inte jag. Jag sa att Timothy fick gå till affären och tala om vad han hade stulit och betala för det. Då började killen nästan ursäkta Timothy och sa att det han inte verkar vara den typen som skulle göra om det.

Jag skickade i alla fall ner Timothy på affären för att betala för sig. Han ville inte alls gå utan han ville skicka pengar med mig så jag kunde gå och betala det han stulit. Jag vägrade och sa att jag inte stulit så det tänkte jag inte alls göra. Då ville han att jag skulle följa med i alla fall men jag vägrade det med och sa att jag skulle skämmas om jag gick på affären med en tjuv. Då bölade Timothy ännu mer och gick iväg till affären. Han bölade när han kom hem också. Hehe… hoppas det sved ordentligt så att han inte ens vågar tänka tanken i fortsättningen.

Gregory fick en filmsnutt av Mikke. På ikea har de barnhörnor där kunderna kan dumpa sina barn medan de handlar. Personal tar hand om barnen under tiden men vissa verkar mindre lämpade för detta jobb än andra. Höll på att skratta ihjäl mig åt detta klipp från norsk tv.

Något tragiskt hände idag. Barnen framtida lärare i byaskolan hade åkt för att hämta hem sitt adoptivbarn i Sydafrika. När jag och barnen hälsade på på skolan i mitten av september berättade hon att det var adoption på gång så att hon skulle nog vara mammaledig när barnen skulle börja på skolan. Något gick mycket snett under flygfärden till Sydafrika för lärarinnan var inte vid liv när planet landade. Jag vet inte vad som hänt mer än att hon dog på planet idag. En framtida klasskompis till Amanda ringde och berättade och Amanda blev väldigt chockad och ledsen. Lärarinnan var yngre än jag…

Så fort jag somnar så drömmer jag om Gregory. I natt har jag väntat hans barn, fått veta att han inte kom in på utbildningen, han har friat och vi har varit änder (??) som bodde i en sjö i byn jag föddes i, Gamla Falmark.

På måndag ska jag och barnen åka till friskolan de ska börja på och hälsa på. Redan innan jag kontaktat skolan och sagt att barnen ska börja där så visste lärarna på skolan att vi skulle flytta till Vallen. En kollega på jobbet har en bekant som är lärare på skolan och den läraren hade berättat för min kollega att det ska börja två nya barn, vilken ålder de är i, vad de heter och att deras mamma (jag) jobbade på labbet. När jag sedan ringde skolan så svarade just den läraren så jag passade på att fråga hur ända in i sveg hon kunde veta allt det där. Hon sa att hon hade hört det av en mamma i Vallen men det blev inget mindre mysterium för det för jag känner ingen i Vallen och har inte pratat med någon där heller. Skvaller brukar ha en tendens att sväva iväg och inte alls likna sanningen mycket i slutändan men det här var kusligt korrekt skvaller.

Amanda har varit hemma från skolan ett par dagar. Hon sa att hon mådde illa men jag trodde inte på det. Hon trivs inte i skolan. Hon kan inte sätta fingret på vad det är men hon vill verkligen inte vara där. Hon längtar tills hon får byta skola och säger att allt kommer att bli bättre då. Det är inte kul att hon vantrivs i skolan men hon lovade att bita ihop de sista 2,5 månaderna och bara vara hemma om hon verkligen är sjuk.

Vill flytta nu.

Varför ska barnen alltid drabbas av någon som anstränger sig för att missuppfatta dem och trassla till det för dem i skolan?! Amanda har en ”bokstavsstörning som heter DCD (developmental coordination disorder) och det konstaterades i början av sommaren. Jag pratade med Amandas fröken om detta och förklarade vad det var, hur det yttrade sig och vad Amanda behöver göra för att ha så lite besvär som möjligt av det (se dagboksanteckning från 19 juni i år). Amanda kan inte sålla syn- och ljudintryck och får därför ofta migränliknande huvudvärk om det är surrigt eller om det händer mycket runt henne.

Igår skulle Amandas klass och resten av skolan gå och se på en fotbollsmatch och Amanda insåg redan innan att det skulle bli mycket stoj och flams och att det fanns risk för att hon skulle få ont i huvudet. Hon sa detta till sin fröken (som jag informerat) men fröken tyckte ändå att hon skulle följa med. Under matchen fick Amanda ont i huvudet och talade om detta för fröken. Vad gör då fröken? Gör hon som jag sagt att hon ska göra och låter Amanda gå iväg från resten av gruppen för att få lite lugn och ro så huvudvärken ska släppa? Nej, hon och en annan lärare blir arga på Amanda och säger att hon inte skulle ha fått ont i huvudet om hon låtit bli att oroa sig för att få huvudvärk. De anklagade Amanda för att själv orsaka sin huvudvärk eller för att helt enkelt fejka huvudvärk. Förbannade hynda! Jag förstod redan när jag berättade om Amandas problem för fröken i juni att hon inte tänkte acceptera att Amanda hade detta problem.  Fy, vad glad jag är att barnen ska byta skola snart!!

Förbannad är jag också på Barbie och Ken som beter sig som jumboidioter. När barnen var där i helgen beställdes det hem pizza från pizzerian i Håla. Ken åt pizza, Barbie åt pizza och Fiffi åt pizza men Amanda och Timothy fick nöja sig med falukorv… De var mäkta besvikna över att de tvingades titta på när alla de andra fick äta en av deras favoriträtter medan de själva fick ugnsstekt falukorv (som de inte alls gillar) så jag åkte iväg och köpte pizza åt dem så fort jag fick höra om detta när de kom hem i söndags. Vad fan tänker Ken med?! Är han för snål för att köpa pizza åt Amanda och Timothy så kan han väl köpa hem pizza någon annan dag då de inte är där. Förbannade pucko…

Ett ljus i eländet: Jag gjorde en smul-äppelpaj igår. Smuldegen blandade jag ihop i matberedaren och Amanda kom in i köket och frågade vad som var i matberedaren. Jag svarade att det var smuldeg. Amanda tittade på mig med enorm misstro och frågade ”Har du gjort deg av Smulan?”. Vår ena katt heter Smulan. Kattpaj – jojo… det skulle smaka.