Undanflykter och bortförklaringar

Amanda blir kvar på skolan.

I torsdags skulle vi träffa Amandas lärare på skolan. När vi (Amanda, min mor och jag) kom till mötet var Skräcködlan där också. Vad den människan gjorde där begriper jag bara inte. Hon är inte lärare utan barnskötare och har fan i mig inget med Amanda att göra längre men lika fullt förbannat hänger hon kvar som en otäck könssjukdom.

Första halvan av mötet skulle vara som ett vanligt kvartsamtal så Amanda skulle vara med. Lena gick igenom vad Amanda var bra på, hur det går för henne i skolan, vad hon har jobbar med på lektionerna och vad hon bör träna mer på. Enligt både Lena och Skräckis var Amanda nästan ett geni. Det fanns, enligt dem, inget som Amanda inte behärskade till fullo och i matte var hon bättre än många vuxna (gissa om de fjäskade…). Eventuellt skulle det vara bra om hon tränade på engelska och stavning mer. Sedan fick Amanda lämna rummet för att vi vuxna skulle prata. Lena sa att byaskolan ville ha information om Amanda så Lena ville veta vad hon fick säga om Amanda. Jag sa att hon fick berätta allt de var intresserade av att veta om Amandas skolarbete.

-Jaha, då har jag inget mer jag behövde ta upp så då kan vi avsluta mötet här då, försökte Lena. Jag och mor bara tittade på varandra. Den subban försökte smita undan den diskussion vi egentligen kommit dit för att ta. Mor sa att hon personligen var intresserad av att veta vad de tänkte göra åt att Amanda mådde dåligt i skolan och kände sig mobbad. Då började ormarna slinga sig. De kom med den ena bortförklaringen efter den andra och de vägrade i sten ta på sig minsta lilla ansvar för att situationen var som den var.

Först sa de att de inte alls upplevde att Amanda var mobbad. De var själva rastvakter och hade sett att Amanda var glad och positiv på rasterna. Lena sa återigen att hon aldrig hade sett att Amanda hade tics, Skräckis sa att hon aldrig sett Amandas tics trots att hon känt Amanda sedan hon var två år och ingen i hela arbetsgruppen hade någonsin sett Amandas tics så de tvivlade på att någon av eleverna hade sett det och således kunde Amanda inte ha blivit retad för sina tics. Att Amanda inte heller pekat ut eller namngett vilka som retat henne ansåg de berodde på att det inte hade hänt. De sa att Amanda nog inte vågade uppge några namn för att när hon då skulle konfronteras med de hon anklagat så skulle det kanske krypa fram att hon inte talade sanning eller att det i själva verket var Amanda som börjat retas.

Jag påpekade att Amandas tics visst uppmärksammats av andra i arbetslaget och tidigare lärare, den hon hade i ettan,  hade också sett dem. Då kom bortförklaring nummer två. Om läraren i ettan hade sett Amandas tics borde ju hon ta tagit upp detta med eleverna. Alltså var det hennes fel att Amanda blev mobbad. Jag påpekade att den läraren visst tagit upp det med eleverna med det var tre år sedan Amanda gick i skolan och tre år är lång tid för en tioåring och mycket hinner glömmas under den tiden. Av just den anledningen hade jag informerat Lena om Amandas tics så att hon kunde ta upp det med eleverna igen.

Jag sa att något uppenbart inte var som det skulle på skolan eftersom Amanda kräks vid blotta tanken på att gå till skolan. Då var det dags för bortförklaring nummer tre. Amanda hade inga kompisar. Hon försöker ta kontakt med andra barn på både lektioner och raster men de andra barnen undviker henne. Personalen har noterat detta och studerat Amandas kontaktförsök för att se vad det är som blir fel. De har inte kunnat se att hon gör några uppenbara fel så deras slutsats var att hon var helt socialt inkompetent och saknade förmåga att accepteras av andra. Detta problem var helt och hållet Amandas problem och de sa att de hoppades att hon kunde lära sig ta kontakt med andra människor så att hon kunde få vänner så småningom för hon var mycket ensam och ledsen för det mesta.

Hmm… först är Amanda en glad och positiv tjej som inte alls är mobbad. I nästa andetag är hon ledsen, ensam och utfryst av alla. Att hon är utfryst är konstigt nog hennes eget fel trots att inget kunnat se att hon betett sig felaktigt på något sätt.

Sedan kom bortförklaring (eller vad det skulle föreställa) nummer fyra. I en av parallellklasserna har en ny tjej börjat. Hon är från Thailand och kom hit i maj så hennes svenska är si sådär. Under en utflykt, berättade Skräckis, så klev Amanda fram till denna tjej. Skräckis sa att det var uppenbart att tjejen inte ville ha kontakt med Amanda för hon vände bort huvudet. Amanda höll sedan upp en ryggsäck och sa ”Vet du vad det här heter?” för att kolla om tjejen visste vad ryggsäck heter på svenska. Tjejen blev, enligt Skräckis, mycket sårad och ledsen så hon vände sig bara bort och gick därifrån vilket är mycket ovanligt att en thailändare gör eftersom de är vana att le och buga i alla lägen. Vad den lilla historien hade för relevans i sammanhangen fattar jag än inte men jag tror att de försökte säga att Amanda ”mobbar” andra barn och säger saker som gör dem ledsna. Den här tjejen bor granne med oss och brukar cykla eller gå med A till skolan och jag hade inte märkt på Amanda att de skulle vara annat än kompisar. När jag kom hem frågade jag Amanda om tjejen varit ledsen under den där utflykten vilket Amanda sa att hon varit. Amanda berättade att hennes ryggsäck kommit bort efter de fikat. De letade och letade och tjejen var ledsen för att ryggsäcken var borta. A hittade ryggsäcken som låg under hennes och en annan tjejs ryggsäckar. Hon höll upp ryggsäcken och frågade tjejen ”Är det den här du letar?”. Tjejen tog sin ryggsäck och skyndade iväg till sin klass. Det hade Skräckis sett och vantolkat fullständigt.

Efter den bortförklaringen, eller vad man ska kalla det, sa de att de tyckte att ordet mobbing hade blivit ett trenduttryck som användes felaktigt i många fall. De jämförde det med ordet utbränd och sa att bara för att man fått diagnosen utbränd så behövde det inte betyda att det är jobbet det är fel på utan hemmasituationen kan vara sådan att man blir utbränd. Alltså menade de att det inte behövde vara skolan som var orsaken till att Amanda mådde dåligt utan hemmasituationen. Lena påstod att Amanda var rädd för att gå hem för att hon sa att hon var tvungen att komma i tid för annars skulle jag bli arg så det kanske var jag som fick Amanda att må dåligt… så där kom bortförklaring nummer fem.

Sedan spann Skräcködlan vidare på hur ord bör och inte bör användas. Bortförklaring nummer sex. Innan Amanda åkte till lasaretten för EEG-undersökning förra veckan så hade hon berättat på skolan att hon skulle undersöka hjärnan. Lena och Skräckis hade reagerat på Amandas ordval och sa att det inbjöd till pikar och missförstånd. De sa att ordet hjärna användes av barnen när de skulle tillskriva någon negativa egenskaper. Om de tyckte att någon var dum så blev denne kallad hjärndöd. Om Amanda sa att hon skulle undersöka hjärnan så kunde de andra tolka det som att hon sa att hade något fel på hjärnan, alltså att hon var hjärndöd = dum, och reta henne för det. Jag sa att Amandas tics sitter i hjärnan så ”felet” sitter faktiskt i hjärnan så varför då säga att det är något annat än hjärnan som ska undersökas. Det är ju sant! Timothy har fel på hjärtat och åker på undersökning ett par gånger per år. Han hymlar inte med det utan säger vad han ska göra och det är ingen som trott att han är hjärtlös för det. Lena och Skräckis menade på att det inte var samma sak och att Amanda hade sig själv att skylla om hon blev retad med tanke på att hon valt att säga att det var hjärnan hon skulle undersöka.

Jag ifrågasatte varför Amanda kräktes när hon skulle till skolan och inte när hon skulle hem från skolan om det var hemmet som gjorde att hon mådde dåligt. Bortförklaring nummer sju… Amanda hade säkert noterat någon gång när hon var sjuk att hon fick mer uppmärksamhet då. Eftersom hon och Timothy är i samma ålder så konkurrerar de om min uppmärksamhet på samma sätt så Amanda kanske ”kände efter lite extra” och ”spelade över” för att jag skulle ge henne mer uppmärksamhet än Timothy.

Efter det sa Lena att hon inte hade tid att diskutera detta längre så hon avslutade mötet. Hon sa att de i fortsättningen ska hålla sig närmare Amanda så att de har mer koll på vad som sägs mellan henne och de andra. Jag tyckte inte att det lät som någon bra idé eftersom hon kommer att känna sig ännu mer avvikande än vad hon hittills gjort om personalen ska springa efter henne och vakta henne. Då föreslog Lena och Skräckis att jag skulle ta ledigt från jobbet för att själv vara med Amanda på skolan. ”Föräldrar som bryr sig om hur det går för sina barn brukar ta ledigt från jobbet för att vara på skolan med barnen” sa Lena varpå hon vände sig till min mor och tyckte att engagerade mor- och farföräldrar också normalt sett kommer och besöker barnen på skolan. Så då fick vi oss en känga då för att vi inte bryr oss… Trots att kontaktdagarna har plockats bort så har jag tagit ledigt från jobbet den här terminen för att vara med barnen på skolan men det är tydligen inget som Lena lagt på minnet.

Många undanflykter och underliga bortförklaringar men inte det minsta lilla ansvarstagande. ”Vi har inte varit tillräckligt uppmärksamma” eller ”Vi ska lära av detta och försöka förhindra att det händer igen” kunde de ha kläckt ur sig. Ett ynka litet ”förlåt” eller en gnutta sympati för Amanda hade räckt men de vägrade i sten erkänna att de på något sätt kunde ha påverkat det hela åt ett annat håll. Jävligt less är jag på allt tjafs men Amanda valde att försöka gå kvar de sista veckorna på skolan. Innan vi flyttar har jag ändå tänkt författa ett långt brev till rektorn om hur vi behandlats av Skräcködlan, som kritiserat mig för än det ena än det andra sedan hösten -99, och Lena som gjort livet på skolan till ett helvete för Amanda.