Kalis cyberhem

Dagen efter jag skrivit ett inlägg om Generation pjosk, som springer på akuten i tid och otid för skitsaker, så får jag veta att Amanda åkt in på akuten för att hon är förkyld. Hm… Inte nog med det, hon åkte ambulans in. Hrm… Till hennes försvar kan sägas att det inte var hennes idé att ringa ambulans. Tydligen hade hon kollapsat och någon annan blev rädd och ringde ambulans. Efter undersökningar som bland annat kontroll av hennes andningsfrekvens, blodprovstagning (och svar på det), ekg och en hel natt på akuten var hon på väg hem när jag pratade med henne kl. 9 igår.

När jag pratade med henne vid 22-tiden på kvällen hade hon sovit hela dagen och kände sig lite bättre. Dessutom berättade hon att Grinchen hade skickat en vänförfrågan till henne på fejjan. Jahapp… Det var ju han som plockade bort henne från sin vänlista och dessutom blockerade henne för två månader sedan. Vad kan han tänkas vara ute efter den här gången då? Tror han att det finns något skepp kvar för honom att bränna?

Den 23 april i år skrev jag om att Gregory upplever att skelleftebor söker sig alldeles för ofta till akuten. Tydligen är det inget som är specifikt för skelleftebor utan gäller hela landet och då specifikt för personer i åldrarna 20-29 år. I Aftonbladet skrivs det om detta fenomen och 80-talisterna beskrivs som ’Generation pjosk’. Lite kort så står det i artikeln att ’Generations pjosk’ är ett resultat att föräldrarnas curlande, de är vana att få vad de tycker sig behöva och få det på direkten så vid minsta lilla obehag så söker de medicinsk vård omedelbart. Att de inte går till hälsocentralen med sina besvär påstår bero på att de vill ha bästa tänkbara vård och det omedelbart så de söker sig till sjukhusets akutmottagning i tron att läkarna där är specialister trots att de i själva verket är at-läkare. Det är ju inte helt sant för även specialister, då inom allmänmedicin för dem som söker för besvär som hälsocentralerna normalt ska ta hand om, och st-läkare jobbar på akuten men visst är det troligare att man blir behandlad av en nykläckt at-läkare på akuten än på hälsocentralen. Det är läkarna på hälsocentralen som skriver remiss till de specialistläkare som är på sjukhuset. Läkarna på akuten behandlar det akuta men säger oftast sedan att patienten får uppsöka hälsocentralen för uppföljning och eventuell remiss till specialist.

Problematiken med ’Generation pjosk’ enligt artikeln är att de tar för stora resurser så att de äldre, som oftare är i mer akut behov av vård och lider av svårare (och verkliga) åkommor, inte får så stor del av kakan som de skulle behöva.

Låter inte otänkbart men Gregory har aldrig sagt att det är en viss ålderkategori som ’överkonsumerar akutvård’. De sökanledningar som finns listade i artikeln är;

• Förkylning
• Hosta
• Ont i kroppen
• Tryck över bröstet
• Hjärtklappning
• Lite yr
• Ont i magen
• Halsont
• Konstig känsla i kroppen
• och andra diffusa psykiska symptom som har samband med livssituationen

och de är saker som Gregory berättat att många söker för i onödan. Akuten är ju till för de som har akuta problem som måste få vård så snart som möjligt så inget som går över spontant eller kan vänta tills hälsocentralen är öppen ska man till akuten med. En del, som inte tycker sig får något gehör på hälsocentralen, tror att om de söker akutvård tillräckligt ofta för sina bekymmer så kommer de så småningom att ’bli tagna på allvar’. Andra, som står i kö för en mindre operation, tror att de prioriteras upp i kön om de går till akuten ofta och ’visar att de har svåra problem’. I de allra flesta fall är det inte så. Det händer att en och annan ’sökbenägen’, som läkarna kallar de som springer på akuten och hälsocentralen för minsta lilla skavsår, får någon annan typ av behandling än den de fått dittills och då kan patienten tolka det som att de äntligen fått gehör och ett bevis för att de hade ett allvarligare problem fast det egentligen beror på att läkaren blev trött på att ha dem springandes där i tid och otid och gav dem något annat att testa i hopp om att de ska hålla sig från sjukvården ett tag. Läkare är ju inte mer än människor och det går faktiskt tjata sig till mediciner, behandlingar och sjukskrivningar man inte alls behöver om man får tag på ’rätt’ läkare som inte har pondus/ork/tid att gång på gång göra en patient besviken genom att neka dem vad de vill ha.

Och visst påverkar det alla som söker akutvård. De flesta håller med om att väntetiderna på akuten är vansinnigt långa. Det beror inte på att personalen sitter i någon rum längst in och spelar yatzy utan mer mer troligt på att de är upptagna med att lyssna på patienteter som beskriver sina ofantliga besvär med ett nageltrång,  lustigt formade födelsemärke, är deppade för att deras pojkvän/flickvän inte svarar på sms eller något annat ’potentiellt omedelbart dödligt’ 😉 Journalanteckningar måste göras på alla som tagits emot på akuten, även om de sökte i onödan och bara hade något litet skitproblem och det är ju också sådant som upptar personalens tid. Väntetiderna skulle vara betydligt kortare om de som verkligen var i behov av akutvård var de enda som åkte till akuten.

Så ’Generation pjosk’ är begreppet för dagen 😀 Annars har ju den generationen kallats ’Y’. Enligt sydsvenskan så är detta benämningarna på de olika generationerna;

Rekordgenerationen
40- och 50-talisterna.
Förespråkare för frihet, jämlikhet, socialt
ansvarstagande och engagemang. Växte upp i folkhemmets Välfärdssverige och var som unga mer radikala och revoltlystna än tidigare generationer.
Rekord? Var unga under rekordåren på 60-talet, när välfärden blomstrade.

Generation X
60-talisterna och de tidiga 70-talisterna.
Ironiska, uppkäftiga, respektlösa, egotrippade. Fostrades att tro på sig själva och bryr sig mer om sina egna liv och sin karriär än om världen.
X? Anses vara diffusa och svårare att definiera än andra generationer. Namnet slog igenom med Douglas Couplands bok ”Generation X”.

Generation Y
De sena 70-talisterna och 80-talisterna.
Cyniska, självförverkligande, ifrågasättande, världsvana. Konsumtion är deras religion, vuxenliv och ansvarstagande skjuter de på framtiden och det sociala livet är viktigare än jobbet.
Y? Bokstaven efter X. På engelska blir det en passande dubbeltydighet (Why/varför).

Generation Z
90-talisterna och 00-talisterna.
Blir förmodligen mer protesthungriga än X och Y. Första generationen sedan 30-talisterna som växt upp med ekonomisk kris och arbetslöshet, vilket förmodligen kommer att påverka deras värderingar. Tidens våg av protester och demonstrationer tolkas av en del forskare som att något redan håller på att hända.

Vi hade möte på jobbet idag och jag hade bett att få ta upp hur vi diskuterar varandra under dessa möten. Jag tycker inte att det är rätt att vi ska prata om de kollegor som inte är med på mötet och dryfta saker som inte är direkt relevant för arbetet vi utför. Sådant som jag inte tycker är det minsta relevant är t.ex insinuationer om att vissa personer myglar med övertider och har egna regler som inte följer de riktlinjer som gruppen bestämt kring ledigheter och övertid, att vissa personer ’styr’ andra, speciellt vikarierna, och har fått dem att göra som de säger istället för att vikarierna följer de vedertagna instruktionerna för arbetet, spekulationer kring medarbetares eventuella diagnoser och hur det möjligtvis kan påverka arbetet de utför, hur lata vissa personer är etc.

Har man sådana funderationer eller farhågor så ska man gå direkt till personen i fråga och ta upp det eller till den chef som ansvarar för personalen och diskutera detta. Det ska, banne mig, inte avhandlas med hela arbetsgruppen innan!! Det är oförskämt och kränkande mot den det handlar om och påverkar sammanhållningen och stämningen i gruppen negativt.

Ofta är det inte uttalat i klarspråk utan det insinueras en hel del men  vi är inte helt bakom flötet och samtliga på mötet kan läsa mellan raderna och förstår vad som menas och vem som avses. Eftersom det inte kommer på pränt i något protokoll så tycker jag att det är uppenbart att det inte handlar om någon form av problemlösning för den är ju tydligen inte meningen att den det pratas om ska få veta att frågan kommit upp eller att vissa tycker att det finns ett problem. Varför prata om ett problem om ingen avsikt att åtgärda problemet finns?? Och dessutom, som sagt, så är det inte vår grupp som ska se till att problem av den typen åtgärdas utan det är chefen man går till om man inte själv har tillräckligt med råg i ryggen för att själv prata med den som har, vad man uppfattar som, ett problem. Utan omsvep kan jag erkänna att jag inte har det utan går till min chef om sådant istället.

För att sådant ska upphöra föreslog jag att allt som sägs ska protokollföras. Det skulle kanske få några att tänka till innan de uttalade sig om någon för det skulle betyda att det som sägs inte kommer att stanna innanför väggarna och det är inte lika lätt att sitta och snacka om andra om man sedan måste stå för vad man sagt. Allt som tas upp på ett möte ska protokollföras för att man sedan ska kunna se vad som sades och bestämdes under mötet så det är inte orimligt att även ’personalfrågor’ protokollförs tycker jag.

Tyvärr fick jag inte gruppen med mig i detta. Det är möjligt att de flesta höll med men de som protesterade, framför allt två personer, hördes mest. Har vi rätt att prata om varandra på detta sätt under mötena? Är det överhuvudtaget något som vi ska ta upp på dessa möten? Våra möten är till för att vi ska kunna prata om arbetet och vad som behövs för att arbetet ska flyta så bra som möjligt. Personalfrågor av detta slag ligger inte alls på vårt ansvar så jag ser ingen anledning till att vi ska prata om det heller.

Jag har funderat på om jag i fortsättningen ska lämna mötet i protest i om denna typ av snack börjar. Eftersom jag anses vara en av de största skvallertackorna på jobbet så tror jag att vissa kommer att tycka att jag inte är den som ska påpeka att andra snackar om sådant de inte har att göra med. I detta fall tycker jag främst att det handlar om när det skvallras, inte vad det skvallras om. Att man skvallrar sinsemellan lite nu och då har jag (i egenskap av skvallerkärring) inget emot även om det inte är moraliskt rätt och riktigt men detta är ett möte som vi får en extra slant för att vi har regelbundet plus att de flesta som kommer på mötet tar ut övertidsersättning för att de deltar (eftersom det bara är två i gruppen som jobbar och de andra kommer på sin lediga tid) så det skvallras inte medan annat arbete pågår utan det tar betalt tid i anspråk som vi egentligen borde använda till att diskutera annat.

Som argument togs upp att det inte är schysst att prata om andra när de inte är med. Många skulle nog tycka att det var väldigt kränkande att det pratades om dem när de inte ens var med och kunde bemöta det som sades. En av dem som protesterat över att protokollföra det som sades frågade ”Vem går och säger till andra vad vi säger om dem??”. Men snälla lilla…? Om jag hör något vansinnigt orättvist sägas om en person som inte ens är där och kan försvara sig så är jag naturligtvis inte självklart så lojal mot gruppen på mötet i första hand att jag håller käften om något som kan urarta i rent förtal om en person eller en arbetsgrupp. Att jag inte har kurage nog att öppna munnen och protestera under mötet är sant men tro inte för en sekund att jag samtycker för att jag är tyst och inte heller att jag inte ibland ser till att den som baktalas får veta vad som sägs så de har en chans att bemöta det hela om de vill. Det är inte bara jag som förmedlar vad som sagts så det är uppenbarligen fler som tycker att detta sätt att prata om andra är fel. Jag är med i en annan grupp som har samma typ av möten på samma arbetsplats men en annan avdelning. Där är det helt riskfritt att denna typ av skitsnack skulle uppstå så det är något med just den här gruppen som inte är som det ska.

Vill vi ägna oss åt skitsnack, ryktesspridning, insinuationer och annat som vi sedan vill slippa stå för om våra kollegor så tycker jag att vi ska göra det annan tid än på möten men tyvärr är det inget som alla håller med om.

… men inte här. När jag kollar min besöksstatistik så ser jag att många besökare har hamnat på min sida efter att de googlat på ordet ’nakenfoton’. De måste bli hemskt besvikna när de trillar in här. Jag har skrivit ett inlägg som hette Nakenfoton men det var en reflektion över nakenfoton och inga bilder med något naket. Jag har nämnt nakenfoton i ett inlägg som hette ’Foton – naket, porrigt, sexigt eller bara pinsamt i efterhand?’ där jag skriver om att man ska tänka sig för många gånger innan man lägger ut foton av sig själv på nätet. Där finns faktiskt en nakenbild av mig (den här intill) men den visar inte speciellt mycket och är inte särskilt erotisk… om man inte eventuellt är nekrofil.

Det enda ’snuskfoto’ som finns på min blogg är ett foto av en pillesnopp i stram givakt som jag fick skickat till mig av någon galning från dejtingträsket. Strax innan han skickade det fotot hade han skickat ett foto av sina läppar. Mysko raggningstrick… kan inte tänka mig att det någonsin kan lyckas.

Men hur som haver – nej, det finns inga nakenfoton som kan vara av intresse för någon på den här sidan. Är det nakenfoton, oavsett om det är konstnärliga, erotiska eller porriga nakenfoton, du söker så googla vidare. Det finns massor av nakenfoton på nätet men inte på den här sidan.

När jag gick utanför dörren på septembers första dag var det överraskande kallt. Termometern visade inte kallare än dagen innan men det kändes ändå mycket kallare. Så jag vände om in för att hämta en varmare jacka till Kroken. Inte för att jag tror att hon skulle frysa i den fleecejacka hon hade utan mest för att inte någon dagisfröken skulle ge mig onda ögat för att jag inte har förstånd att klä på ungen.

En kollega till mig har barn i dagisåldern och hon har berättat att barnen har berättat otroliga historier om vad som händer på dagis. Även dagispersonalen hade fått höra en del spektakulära historier om vad som hände hemma så min kollega kom överens med dagispersonalen om att om de trodde hälften av vad barnen berättade så skulle hon också bara tro på hälften av vad hon fick höra.

En annan kollega berättade en dagisrelaterad sak som hon fått höra. Jag vet inte om hon känner den dagisfröken som haft dialogen eller om hon hört det på annat sätt men hur som haver var det ett barn på dagis som berättade att han (eller hon, jag vet faktiskt inte) skulle få åka taxi kommande helg. Föräldrarna skulle på fest och taxi skulle tas hem från festen sedan. Barnet hade aldrig åkt taxi och såg mycket fram emot detta äventyr. Helgen kom och gick och barnet var åter på dagis. Fröken frågade om det var kul att åka taxi och barnet svarade ”Vi åkte inte taxi. Vi åkte småvägarna istället.”
Oops…

Jag tror att jag måste ha någon form av afasi. Tungan, stämbanden och munnen vägrar lyda hjärnan ibland och kör sitt eget rejs ibland. En gång skulle jag handla lite på ica och det var väldigt viktigt att jag kom ihåg att köpa ett frimärke i kassan För att inte glömma bort att be om det upprepade jag, gång på gång i huvudet,  orden jag skulle säga när kassörskan frågade om det var bra så – ”Nej, jag vill ha ett frimärke också”. När jag kom till kassan och kassörskan frågade om det var bra så kom inte alls de ord jag hade tänkt utan det blev ”Nej, jag vill ha ett myggbett också”. Det var mitt i vintern och jag har ingen aning om var ordet ’myggbett’ kom från för det var inget jag hade tänkt på se senaste månaderna.

En liknande fadäs råkade jag ut för när jag skulle köpa en negerboll och en kopp kaffe på ett café. Killen i kassan var invandrare från Eritrea så jag tänkte att jag inte fick säga negerboll utan istället skulle jag säga chokladboll. När det var min tur att beställa så kläckte jag ur mig att jag ville ha kaffe och en chokladneger. Strålande… men han skrattade gott i alla fall.

Nu skulle jag ringa på en lägenhet som Timothy hittat på blocket. När en man svarade sa jag glatt ”Hej! Jag ringer angående en kontaktannons”. Det blev en stunds tystnad varpå jag sa ”Nej” Det gör jag VERKLIGEN inte!” och sedan tappade jag tråden totalt. Han frågade om det var en lägenhet jag eventuellt ringde på så jag sa att jo, visst var det så… vi hoppar över dejtandet och går direkt på lägenheten vilket han också tyckte lät klokt. Tyvärr var den redan uthyrd.

Är det någon typ av afasi jag har eller har min mun drabbats av ’Alien hand syndrome’?

Wikipedia;
Alien hand syndrome får den drabbade individens lemmar att utföra meningsfulla rörelser utan personens avsikt. Den kliniska definitionen kräver att man ”känner att ens lemm är främmande eller har en egen vilja, tillsammans med observerbar ofrivillig rörelseaktivitet

Jag såg en dokumentär om hur hjärnan behandlar information och hur det påverkar ens uppfattning om hur man mår och känner. I Sverige är det inte tillåtet att ge patienter medicin utan att säga vad det är för medicin. Man får alltså inte ge någon ett piller och påstå att det är något annat vilket är synd eftersom placeboeffekten aldrig kan utnyttjas då. Placeopreparat har inga biverkningar och kan inte missbrukas så på så sätt är de mycket bättre än andra mediciner. Dessutom fungerar de bevisligen också.

I dokumentären jag såg gjordes försök på ett antal personer. Försökspersonerna fick en platta mot armen och plattan blev varmare och varmare. De fick gradera smärtan medan blodflödet i deras hjärnor studerades för att se vilka delar av hjärnan som var aktiva under när de upplevde smärta i olika grad.

Sedan fick de en salva på armen och fick veta att denna salva var en starkt smärtstillande kräm som bedövade huden och därefter gjordes försöket om. Salvan var förstås inte smärtstillande utan bara en vanlig hudsalva så om den överhuvudtaget gjorde någon skillnad så borde den ha ökat smärtupplevelsen eftersom den varma plattan fick bättre kontakt med huden. Ändå så kände försökspersonerna inte alls lika stark smärta som de gjorde när de var utan salvan och blodflödet i hjärnan visade också att de områden som signalerar smärta inte aktiverades på samma sätt. De var övertygade om att de skulle känna mindre smärta och därför kände de också mindre smärta.

Definitionen av smärta är:

Smärta är en obehaglig sensorisk eller känslomässig upplevelse till följd av vävnadsskada eller hotande vävnadsskada eller beskriven i termer av en sådan skada.

Smärta är ett ytterst komplext, subjektivt fenomen.
Smärta kan även i vissa fall uppträda i frånvaro av vävnadsskada.

Och man kan alltså tänka bort stora delar av smärtan istället för att stoppa i sig mediciner som ger beroende, skador på organ, etc. Personer med kronisk smärta som blir remitterade till smärtklinik får lära sig just detta – att leva med sin smärta. Självsuggestion, att helt enkelt intala sig själv att det inte gör ont testade jag själv med framgång under mina två första förlossningar. Jag fick ingen form av bedövning, inte ens lustgas, (första gången för att jag inte blev erbjuden och andra gången för att jag innan sa till om att jag inte ville ha) och tänkte istället bort smärtan. Jag tänkte att jag inte hade något nedanför midjan, min kropp slutade där så allt som gjorde ont under midjan kunde inte påverka mig för det tillhörde inte mig. Nu vore det lögn att påstå att det var två helt smärtfria förlossningar men jag klarade av smärtan och kände aldrig i något läge att det blev för mycket för att jag skulle klara av det.

Vår hjärna är en stenåldershjärna som inte utvecklats just alls sedan vi sprang på savannen och var mumsiga bytesdjur för andra djur som hade vassa tänder och klor. Vår hjärna är alltså anpassad för det livet. Om vi skulle befinna oss på savannen så krävs det att vi reagerar blixtsnabbt på minsta tecken på fara. Därför har vi amygdala i hjärnan. Amygdala är den del av hjärnan som ger stress, ångest, rädsla och aggressivitet. Det är där vi blixtsnabbt avgör om vi ska fly eller fäkta och det är inget man har tid att fundera på länge uan det måste ske instinktivt. Amygdala har kontakt med reptilhjärnan (hypotalamys och hypofysen) som ser till att skicka signaler om att lämpliga hormoner ska frisättas snabbt om det behövs. Kortisol är ett hormon som utsändras vid stress. Kortvariga kortisolpåslag är inte skadliga för kroppen men långvariga kan ge tråkiga effekter.

Hippokampus är en annan del i hjärnan och den ser till att vi minns saker och kan orientera oss rumsligen. Kortisol bryter ner neuronerna i hippokampus och det är därför man tappar minnet, inte minns vad som hänt eller sagts, går vilse, inte hittar saker etc när man varit stressad under en lång period.

Det är här vi har det jävliga – långvarig stress (oro för saker, fullbokat schema, kroppsskada, sjukdom, smärta och alla typer av stress) får amygdala att jobba mer. Amygdala har direkt förbindelser med reptilhjärnan och ju oftare man upplever stress desto fler kontakter mellan neuroner bildas mellan amygdala och reptilhjärnan. Man kan säga att vägen däremellan blir bredare och bättre, rena autobahn om man stressar ofta. Reptilhjärnan drar på kortisolutsöndringen som i sin tur sabbar hippokampus. Hippokampus klarar inte av att göra sitt jobb och vi beter oss förvirrat vilket i sin tur stressar oss också eftersom vi inte lyckas göra vad vi borde. Vår hjärna tror ju att vi är bytesdjur på savannen och tycker att vi ska springa och gömma oss när vi blir stressade, inte alls tänka klarare och prestera bättre på jobbet som är vad vi borde göra för att slippa stressen så resultatet blir det helt omvända mot vad vi i det moderna samhället förväntas göra när pressen ökar.

Kortvarigt kortisolpåslag stärker immunförsvaret medan långvarig kortisolförhåjning hämmar immunförsvaret så man blir lättare sjuk när man varit stressad länge. Då får man ännu mindre gjort och blir ännu mer stressad. Moment 22.

Utsöndringen av serotonin (må-bra-hormon) minskar vilket beror på en minskad noradrenalinutsöndring och noradrenalin gör oss pigga, uppmärksamma och aktiva. Med för lite seratonin känner vi oss otillfredställda, vi känner hopplöshet så totalt sett blir vi sjukligt trötta, passiva, får sänkt uppmärksamhet, känner oss uppgivna, får dåligt minne och svårt att hitta om vi upplever långvarig stress. Och vad kallas det då? Jo, depression.

Notera att jag skrev ’upplever stress’ istället för ’utsätts för stress’. Det var väldigt medvetet gjort för att det hela beror inte på hur vi har det utan helt och hållet på hur vi tar det. Vissa personer har häcken full hela tiden men är ändå glada och tillfreds med livet och verkar ha hur mycket energi som helst medan andra människor klappar ihop fullständigt och drar täcket över huvudet för att de har fått punka på bilen eller råkat ut för någon annan skitsak. Det beror på hur vi hanterar vår situation. Tillåter man stressen att påverka en så att amygdala bygger autobahn till reptilhjärnan och hippokampus skrumpnar ihop till ett torkat sviskon så kommer man att må piss och tycka att livet är orättvist jobbigt mot en själv. Det handlar om att ’inte mata trollet’. Matar man trollet så växer det och så småningom kan det komma och ta dig.

Nu är ju detta saker som sker på ett helt omedvetet plan och det är svårt att förhindra det men om man är medveten om vad som händer och känner igen tecknen på att det händer så kan man medvetet motverka det genom att tänka bort det. På riktigt! Har man en tendens att grubbla och oroa sig så ska man tvinga sig själv att inte göra det, tänker man negativa saker om sig själv eller sin omgivning (för aggressivitet hänger ihop med amygdala) så ska man försöka tänka fler positiva tankar än negativa. Det är inte något som är tvärenkelt men hur man tänker påverkar alltså hjärnan rent fysiskt och avgör hur hjärnan kommer att fungera och vilka tankar och känslor man kommer att ha förmåga att tänka eller känna så det är förbannat viktigt att man lyckas om man vill må bra.

Det är förövrigt det som kallas kognitiv beteendeterapi och det är lika intressant som placeboeffekten för det hänger ihop – hjärnans förmåga att ’lura’ sig själv till att tro något så att det så småningom blir sant och även manifesterar sig fysiskt genom förbättrad fysisk hälsa, ökat välbefinnande och för dem med kroniska smärttillstånd minskad smärtupplevelse. Så säg något positivt till dig själv eller någon annan så mår du bättre.

Det här är inlägget som aldrig tog slut… men jag skulle nog kunna skriva en hel bok om ämnet eftersom jag tycker att det är så fascinerande. Har man fått kläm om det så är det så uppenbart och så enkelt också. Jag antar att det är lite som att bli frälst – man ser ’sanningen’ och vill verkligen att resten av världen ska se den och uppleva dess storslagenhet.

Och då kom vi helt osökt in på affirmationer. Affirmationer enligt wikipedia;

Affirmation (av latin affirmatio, ’försäkran’) är i nyandliga rörelser positivt färgade fraser som upprepas i tal och skrift i syfte att förbättra sin livssituation. Affirmationer utgår från tanken att man själv skapar sin verklighet och att ens tankar är det som orsakat ens nuvarande situation. I extrema åskådningar tros affirmationer till och med kunna göra människor rika.
Exempel på en affirmation
Jag, Karl, är lycklig och tillfredsställd med mig själv. Jag har ett kärleksfullt och harmoniskt förhållande med Pamela. Vi är lyckliga med varandra och känner oss trygga i vår relation. Vi känner verkligen att vi älskar varandra. Allt detta sker genom den plan som livet har för oss båda och allt är för vårt eget bästa.

Så det man säger till sig själv, oavsett om det är sant eller ej, blir så småningom ens realitet. Nu betyder ju inte det här att alla ska gå omkring och älska sig själva och sina omvärld med tindrande ögon och ett fånigt leende på läpparna hela dagarna. Nä, man kan faktiskt få vara bitchig, ironisk, sarkastisk, sur och tvär också men man måste se skillnaden mellan att göra på ett visst sätt och vara på ett visst sätt. Så länge man håller ett negativt förhållningssätt till andra människor (och sig själv) eller företeelser på en armlängds avstånd och inte tillåter det bli en del av ens personlighet så sitter man säker. Låt inte det negativa äta dig. Kommer det för nära så ryck på axlarna och vänd det ryggen. Visst, vissa jobbiga, störande, obehagliga personer är svåra att bara ignorera men då ska man vara medveten om att de förmodligen är det för att de har tillåtit sig själva att bygga amygdala-reptilhjärna-autobahn och fått sviskonhippokampus och låter du dem ’komma under skinnet’ på dig så kommer samma sak att ske i din hjärna och du blir precis som de. Och på så sätt kan man säga att depression eller en negativ livssyn smittar. På vissa arbetsplatser är det bara gnäll, gnäll, gnäll och på andra är det hur trevligt som helst att jobba även om jobbet i sig är ett skitjobb. Det beror på det sociala klimatet på arbetsplatsen och det är viktigt att alla och envar medvetet försöker bidra positivt till det för annars fastnar man lätt i en negativ nedåtgående spiral. Så innan du öppnar munnen och gnäller på jobbet eller någon annanstans för det så tänk på vad du säger, du kanske matar trollet och det kan få konsekvenser som du inte klarar av. Spyr man ren galla över någon eller något kan det slå tillbaka på ett sätt man inte önskat. Man minskar den risken genom att lägga till en nypa humor eller på annat sätt ta udden av det negativa så att man får ur sig det man vill förmedla utan att mata trollet.

Nu ger jag upp innan det blir en bok.

… och bet sig fast i korkmattan! Tja, inte vet jag vad det betyder eller vart det kommer ifrån men det brukar modern säga i en del sammanhang.

Jag fick ett till samtal från försäkringskassan idag. De har nu läst det senaste dokumentet som kom från Wien, det som var helt och hållet på tyska. Där står vad Grinchen kräver – att summan han ska betala i underhåll skrivs ner till noll, att den skuld han dragit på sig de senaste sju åren skrivs ner till noll och att Amanda ska betala hans juristkostnader och de utlägg han haft i samband med allt detta (översättningar, resor med kollektivtrafik etc.) plus att det förväntades av Amanda att hon skulle utse ett juridiskt ombud som skulle ha fullmakt att kvittera ut en del handlingar och att hon (eller ombudet) skulle närvara i domstol den 15 september. Det är samma saker som framkommit i de tidigare dokumenten, mer eller mindre och det fanns tydligen med nu också som typ en summering men vad det senaste dokumentet egentligen handlade om var att domstolen i Wien har tillbakavisat alla Grinchens krav.

Tydligen bedömde domstolen att hans krav var lika orimliga som Amanda, jag och många med oss tyckte. Jag undrar om han ger sig i och med detta eller om han kommer att fortsätta att slåss med näbbar och klor. Jag undrar vad han egentligen vill uppnå. Att han inte vill betala underhåll är ju jävligt uppenbart men om han hade fått sin vilje igenom i detta senaste utspel så hade Amanda blivit skuldsatt. Är det vad han är ute efter, att jävlas med Amanda? Varför? Det är ju mig han har utmålat som djävulens ställföreträdare på jorden och hatar djupt och innerligt, varför ger han sig på henne? Ser han Amanda och mig som en enhet som ska bekämpas och tror att han krossar mig genom att krossa Amanda?

Han har inte protesterat mycket mot att betala underhåll hittills. Han har vägrat att göra det men han har inte anlitat jurister och krävt att jag ska stå för kostnaderna eller något liknande som den här gången under alla de år som det var mig han skulle betala pengarna till. Men när det är Amanda som är den som underhållet går till så börjar han…? Varför? Är det av ren ondska som riktas mot Amanda eller är han så ointelligent att han inte själv fattar att han försöker ställa till det ekonomiskt för Amanda?

Modern håller är i slutstadiet av sin flytt just nu. De hon vill ha kvar har hamnat hos mig i skolan och en del saker har jag bett att få. När vi inventerade hennes prylar och pinaler slog det mig att Amanda säkerligen kommer att bli en hejare på att skulptera i lera. Hon har det ju i generna från båda sidor. Hennes biologiska far har ju visat stora talanger i området som vissa av er vet 😉 men även hennes mormor men främst hennes mormors bror har knådat ihop en och annan lerklump i sitt liv. En del av dessa lerklumpar finns nu i min ägo.

Min morbror, Lennart Brandt, är dock lite mer detaljorienterad än Grinchen… och dessutom mentalt frisk. Ett urval;

En fundersam schimpans.

En orm som jag knäckte ena tanden på när jag var liten.

Myskoxe

Ännu en orm. Den här höll munnen stängd så den fick behålla sina tänder. Det är nog därför den ser så glad ut.

En oskarp bild av ett vikingaskepp med tillhörande sejdel. Jag har fem sejdlar nu men jag tror att de var fler från början.

Närbild på vikingaskeppets för.