Kalis cyberhem

Kvartsamtal med Timothys fröken idag. Enligt fröken är Timothy en lugn och harmonisk pojke som kommer bra överens med såväl klasskompisar som personal. Ordningsam och flitig är han också och han hänger med bra i skolan men är speciellt bra på matte och att rita. Förr var han otrygg, deprimerad, hade självmordstankar och inlärningssvårigheter och trivdes inte hemma men nu när Skräcködlan, som var hjälplärare, har hamnat i en annan klass så är det ett helt annat ljud i skällan. Fröken sa också att Timothys läsning gått med raketfart sista månaden och hon sa att det berodde helt på att de läst så mycket med Timothy på skolan. Att det kunde ha att göra med att han inte såg raderna förr men nu har fått glasögon trodde hon inte riktigt på. Nåja… hon får väl tro så då 🙂

Timothy var ju, som sagt, och kollade hjärtat i förrgår. Hjärtat är ok, det är ingen vacker konstruktion men det fungerar som ett normalskapt hjärta och det är ju huvudsaken. Läkaren, som vi har träffat ett antal gånger nu sedan Timothy var bebis, frågade hur det går för Gregory. Hon vet att han läser (läste) till läkare och hon har väntat att han ska dyka upp och göra praktik på hennes avdelning. Jag sa att det kan nog dröja ett tag för han har tagit paus från pluggandet. Vi började prata om vad man får stå ut med när man har en i familjen som läser medicin. Både Amanda, Timothy och jag har fått ställa upp som övningspatienter för att Gregory ska få klämma, känna, lyssna, böja och bända. När han läste geriatrik gjorde han ett test på Timothy och kom fram till att han hade Alzheimers. När Gregory lärt sig göra suturer i skolan snodde han ett mjukisdjur av Amanda, klippte sönder det och sydde ihop det igen med prydliga suturer. Amanda var allt annat än nöjd över hans tilltag. Läkaren på hjärtkliniken höll däremot på att skratta ihjäl sig när hon hörde vad han gjort. Jag berättade att enda gången vi har fått vara ifred var när han läste om prostatan och det förstod hon men hon varnade mig och sa att sista terminen läser de gynekologi så då finns det en viss risk för att jag blir aktuell som övningspatient igen. ”Men det kan ju bli trevligt” tillade hon.  🙂   Jojo…

Fy fan vad jag är less på min tillvaro just nu. Jag är en slav. Min uppgift är att serva, behaga, stötta och vara ett verktyg för andra. Uppmuntran är för de som gör sådant de inte behöver göra men av mig krävs det så jag blir utan. Lust och glädje är begrepp som inte finns längre. Andras behov i första hand, mina eventuellt sen. Jag är så trött. Barnen förstår mig inte och det hade jag inte väntat heller. De är ju mina barn och jag finns till för dem. Jag får inte mycket förståelse från Gregory heller men det handlar snarare om att han inte vill förstå. Jag finns till för min familj men vem finns till för mig?

En av utskällningarna jag fick på jobbet har spårat ur. Någon kritiserade mig och jag bemötte kritiken. Därmed ansåg jag att det hela var utagerat. Det ansåg inte andra. Någon klagade hos Chefen men jag vet inte om det var mig personligen de klagade på eller om de klagade allmänt över att saker och ting inte blev gjorda. Hur som helst så kvittar det för Chefen är inte inte helt tappad bakom en vagn och jag är säker på att han inte skulle ta deras gnäll på allvar om de påstod att jag inte gjorde vad jag ska. Andra på jobbet, som länge har haft ett ont öga till Någon, har nu drivit detta vidare och försöker få mig att dra in facket i det hela. De säger att jag är mobbad (????) och att ”ledningen måste vidta åtgärder” mot Någon. Ryktena viner runt öronen på mig, ”Någon har sagt ditten och datten om dig”, ”Någon har spridit ut det och det om dig” men jag har jäkligt svårt för att tro på ens hälften av det hela. Jag tror att det enbart handlar om att den ena sidan försöker hetsa mig mot den andra sidan så att de båda sidorna få ha sin strid. Jag har inte tänkt vara föremål för något slags vendetta som egentligen handlar om betydligt äldre saker än kritiken jag fick så jag håller mig väldigt utanför det hela.

Jag hittade en artikel i aftonbladet idag som jag tyckte ganska bra visade vad en våldtäkt handlar om. Artikeln>> Många tror att våldtäkter enbart handlar om att tilltvinga sig sex, att använda någon annans kropp för att tillfredställa sig själv sexuellt. De kvinnor som blir våldtagna får ofta bära en del av skulden själva eftersom de anses ha lockat till våldtäkt på olika sätt. I det här fallet var inte våldtäktsmännen själva ens medvetna om att det var en våldtäkt de utsatte offret för. Det var ett antal pojkar i tonåren, förmodligen mycket heterosexuella, inte osannolikt att de skulle spotta åt homosexuella, som beslutade sig för att förnedra en ett år yngre pojke. Vad är då ett lämpligt tillvägagångssätt om man vill förnedra någon? Jo, kör upp en flaska i röven.

Att det var sexuellt våld och därmed våldtäkt hade nog dessa killar inte en tanke på. Fyra förmodat heterosexuella pojkar utförde en våldtäkt på en annan pojke – inte i syfte att själva få någon sexuell tillfredställelse utan enbart i syfte att förnedra den andra pojken så mycket som möjligt. Kan det bli mer uppenbart att våldtäkt är en våldshandling och inte en sexhandlig? Hur kan man då lägga en del av skulden på våldtagna kvinnor? Då det så uppenbart är våld det går ut på så är det väl ingen som är så korkad så att de på fullaste allvar tror att tjejen har lockat till att bli utsatt för våld och förnedring?

Jag läste en tankeväckande artikel i aftonbladet idag >>. En fotomodell uttalade sig om kvinnlig omskärelse och menade att det inte bara är småflickor i Afrika som könsstympas. ”Silikonbröst, plastikkirurgi och bantning är också könsstympning.” säger hon och menar att samma kvinnoförtryck finns i västvärlden. Jag har aldrig tänk på det på det sättet men hon har ju rätt. De mammor som låter könsstympa sina småflickor gör ju inte det för att vara jävliga mot dem utan för att de är rädda att de annars inte ska accepteras i det samhälle de lever i. Ofta så ser också flickorna själva fram emot ritualen och efteråt är de stolta över att ha genomgått den.

Ungefär samma resonemang hittar man hos kvinnor här, i Sverige, som inte alls skulle tveka att operera om än det ena, än det andra om de bara hade ekonomiska förutsättningar för det. Hur många önskar inte att de vägde X antal kilo mindre och inte är det ofta det är av rent hälsomässiga skäl som de önskar gå ner i vikt. Vi ser med förakt på dem som förespråkar könsstympning medan vi i nästa sekund glatt diskuterar bästa bantningsknepen med våra väninnor eller kommenterar någons orakade armhålor eller svällande lår. Vi gör samma sjuka sak som de men vi ser det inte! Vi kan inte acceptera de som inte finner sig i att bli förtryckta och jag är ta mig fan inte bättre än någon annan för ser jag någon i lågt skurna byxor och kort tröja som har plufsig mage som pöser ut i springan mellan plaggen tycker jag att det ser för jävligt ut. Varför tycker jag det? Vem har lärt mig att det är fult att vara mullig, när lärde jag mig det och hur gick det till? Hade jag varit född, uppvuxen och bosatt i ”rätt” afrikansk land hade jag garanterat tyckt att det hade varit opassande att inte låta omskära sig. Jag är hjärntvättad!!

Varför är det så här? Om flickor säger modellen i artikeln så här ”De får hela tiden veta att de inte duger, att de måste göra om sig för att behaga männen”. Det kan jag hålla med om men vem/vilka är det som har intalat mig detta? Ingen karl har ans antytt att jag inte duger om jag inte gör om mig, tvärt om så säger de att de tycker om mig precis som jag är. Förresten så märker de ju knappt om man gjort om sig på något sätt om man inte säger det rakt ut och frågar vad de tycker. ”Jaha… har du klippt dig och färgat håret? Jag tyckte väl det var något som var annorlunda… öhh.” Allt information jag har fått om hur man ska se ut, vad som är vackert, hur man ska sminka sig, hur man plockar ögonbrynen, vilken övning som ger plattare mage, hur man kan få fylligare läppar genom att ta fett från arslet och spruta in det i nyllet osv. osv. har jag fått av min mor, väninnor, tjejprogram av ”Silikon”-typen eller tjejtidningar av Veckorevyn-typen eller andra veckotidningar som riktar sig till kvinnor och ofta också skrivs av kvinnor.

Vad fan handlar det här om? Jag trodde att det var männen som stod bakom kvinnoförtrycket men när det gäller hur vi ser på och behandlar våra kroppar så tvivlar jag på det. Jag tror inte att utseendehysterin inte skulle existera om det inte fanns karlar. När jag tänker efter så bryr man sig mindre om klädval, smink osv. när man ska ut och ta en öl med ett gäng killar än när man ska på tjejfest. Av någon anledning så känner jag att det är viktigare att jag gör ett gott intryck på dem än på killarna. Killar får ta mig som jag är och lägger ändå knappt märket till om jag ansträngt mig för att vara snygg men bland tjejerna måste jag ”försvara min position”.

Summa summarum: Ja, kvinnor är förtyckta. Ja, det är för jävligt. Jag är en av förtryckarna.

I en av våra lokaltidningar hittade jag idag en rubrik som fick mig att fundera ett tag. ”Sverigedemokrat får vägmästarroll.” Jag undrar vad det är tänkt att han ska göra som vägmästare. Ska han kanske bestämma i vilka korsningar det ska vara högerregel (haha, HÖGERregel. Fan, vad fyndig jag är!), eller är det han som i framtiden ska bestämma hur långa de vita strecken längs vägkanterna ska vara? Eftersom det det står vägmästarroll så kanske han bara ska spela vägmästare i någon teateruppsättning eller kanske på film. Jag kanske skulle maila journalisten och fråga vad vägmästarrollen innebär för det framgår inte i artikeln. I artikeln beskrivs endast den vågmästarroll han fått efter valet.

Jag har missat dagens avsnitt av Våra bästa år och jag kommer att missa programmet de närmaste tre dagarna också. Det grämer mig. Jag kommer att missa när Hope/Gina upptäcker att DiMera är på samma tåg som hon, Sammis bröllop, när Kate hämnas på Sammi under bröllopet och avslöjar Franco och allt annat spännande som förmodligen kommer att hända i just de avsnitt jag missar. Bannat! Jag har sett de avsnitt när stämningen trissas upp och alla går omkring och mumlar för sig själva om sina elaka planer men jag missar de avsnitt när det händer saker. Om någon som följer serien kan ge mig en kort resumé så skulle jag vara evigt tacksam.

Det var en gång en liten pojke som hette Torsten. Torstens allra högsta önskan var att vara stor och tuff och farlig. Han slogs och skrämdes och gjorde farliga saker för att alla skulle höra talas om honom och tro att han var jättetuff och farlig. När nästan alla visste vem han var och tyckte att han var stor och tuff och farlig så var Torsten ändå inte nöjd. Han ville att alla skulle tycka att han var ännu större, ännu tuffare och ännu farligare. Torsten hade hört talas om ett gäng pojkar med mopeder. Mopedgänget hade rykte om sig att vara jättetuffa och jättefarliga och de kallade sig för Bananos och hade likadana galonbyxor allihopa så att alla andra direkt skulle kunna se att de var med i det tuffa, farliga gänget. Torsten hade också en moped så han ville leka med pojkarna i gänget för att han tänkte att då skulle alla andra se att han var lika tuff och farlig som de men pojkarna i Bananos ville inte leka med honom. Torsten kom på en idé. Om han tjuvade ett par galonbyxor av en av pojkarna i Bananos så skulle han kunna ha på sig dem och då skulle alla andra tro att han också var en av de tuffa farliga pojkarna i Bananos.

Torsten tjuvade ett par galonisar och var jättestolt när han körde runt på sin moped och alla tittade efter honom. Men en dag hittade Torstens magister galonisarna och såg att det stod en annan pojkes namn i dem. Han förstod att Torsten hade tjuvat galonisarna så han lämnade tillbaka dem till pojken som Torsten tjuvat dem av. Då pojkarna i Bananos fick veta att det var Torsten som tjuvat galonisarna blev de jättearga. De började jaga Torsten och lämnade smällare på hans lådbil för att skrämma honom. De pangade till och med på Torsten med knallpulverpistol en gång när Torsten åkte på sin moped. Torsten klarade sig men var rädd att de skulle hinna ikapp honom och slå på honom så att han skulle få näsblod så han gömde sig hos ett annat gäng som också hade mopeder. De gänget var inte lika tuffa och farliga som Bananos så de blev jätterädda för att Bananos skulle komma och slå på dem också för att de hjälpte Torsten. En gång när Torstens magister åkte förbi kojan där Torsten brukade gömma sig trodde de att det var Bananos som var på väg så de pangade på Torstens magister. Magistern blev jättearg och några fick kvarsittning.

I en annan del av staden bodde en pojke som hette Egon. Egon hade en hund som hette Pricken. Egon bad en kompis sköta pricken men kompisen var ingen bra kompis så han gav bort hunden till någon annan. Egon blev jätteledsen och sökte Pricken jättelänge. Egons storebror och lillebror hjälpte honom. De hittade en pojke som hette Nisse som hade haft Pricken ett tag men han sa att Pricken hade åkt till hundhimlen. Det trodde inte Egon och hans bröder på. De började spinka på Nisse för att se om han hade gömt Pricken någonstans. En kväll tog de med sig en annan pojke. Den pojken hette Lennart och många trodde att han var tuff och farlig för att han hade gjort en massa farliga saker och skrämt en massa människor. Egon och bröderna tänkte att om Lennart följde med så kanske Nisse skulle se att de var kompisar med tuffe Lennart och då kanske Nisse skulle bli så rädd att han lämnade tillbaka Pricken till Egon.

Pojkar som vill vara stora och tuffa och farliga är ibland inte kompisar med varandra. Lennart och Torsten tyckte inte om varandra det minsta lilla. Torsten var säker på att Lennart hade varit med och lagt en smällare på hans lådbil så han var verkligen jättearg på Lennart.

När Egon, bröderna och Lennart hade spinkat klart den kvällen så åkte de hem men när Lennart satte sig i sin lådbil hände något förfärligt. Någon hade lagt en jättestor smällare där och den sa pang så det hördes i hela staden. Lennart gjorde sig jätteilla i benen och var tvungen att åka till doktorn för att få jättemånga plåster. Alla tror att det var Torsten som hade lagt dit smällaren. Nu är Egons storebror jätterädd för att Lennart åkte i hans lådbil tillsammans med honom så han tror att Torsten kanske såg det och är arg på honom för att han var kompis med Lennart. Men egentligen är de inte så bra kompisar utan Egon och bröderna hade ju bara med sig Lennart för att Nisse skulle bli rädd. Storebror vågade knappt sätta sig i sin lådbil igår.

Snipp, snapp, snut. Den sagan saknar slut.

Alla eventuella sammanträffanden med verkligheten är slumpmässiga och alla karaktärer är fiktiva… *inte*

I aftonbladet idag står att läsa om en 16-åring som blivit dömd av byns åldermän till att våldtas av fyra män. Hon straffades för att hennes lillebror setts tillsammans med en flicka. Straffet utdelades i en lada medan 500 personer stod utanför och lyssnade till hennes skrik. Sådant får mig att må riktigt illa. Hur fan är en person som ens överväger att använda sexuella handlingar i syfte att straffa, kuva och förnedra funtad egentligen? Hur tänker man när man kommer på en så jävla idiotisk idé?? Tycker man själv att sex är så plågsamt så att det är passande som straff? Eller får man själv en sexuell kick av att utsätta andra för sexuellt våld?

Detta skedde i en by i Pakistan och landets största tidning skriver i sin ledare ”Det är så barbariskt så man saknar ord”. Nio män har gripits för delaktighet i våldtäkten och fler jagas av polis. Man kan då fråga sig vad som är ett lämpligt straff för de män som planerat och utfört denna våldtäkt. Med tanke på vad de tycker är ett lämpligt straff så tycker jag att de borde dömas till att bli våldtagna, förslagsvis av varandra.

Här om dagen skedde en singelolycka här i stan. Just denna olycka var lite speciell. En kvinna i femtioårsåldern skulle tanka men på väg mot pumpen började hon feppla med något i bilen och såg inte vart hon körde. Hon styrde rätt mot pumpen. Pumparna skyddas av kilformade ”stoppklossar” som ska hindra att man kör på dem. På något sätt lyckades kvinnan köra upp med ena framhjulen på en av dessa stoppklossar så att bilen välte. Hon lyckades alltså volta med bilen mitt emellan pumparna på en bensinmack! Hon kan inte ha hållit högre hastighet än snigelfart men lyckades ändå med bedriften. Det är inte illa pinkat.

”Ändra ditt utbud online!” står att läsa på comhems sidor. Det enda man behövde göra var att skaffa ett lösenord vilket jag gjorde. På något sätt måste jag ha missuppfattat meningen ”Ändra ditt utbud online!” för jag trodde att det betydde att man kunde ändra sitt utbud online bara man loggade in med användaruppgifter. Så var alltså inte fallet. När jag loggat in så kunde jag bara se att jag abonnerade på kanalpaketet ”Stora comhem” och canal+. Det visste jag ju redan och inte behöver jag logga in på en internetsida för att ta reda på det. Det är märks liksom när man zappar mellan kanalerna. Ingenstans var det klickbart så jag ringde comhems kundservice för att fråga hur jag skulle göra för att ändra mitt utbud online.

Efter sex minuter i telefonkö fick jag prata med en tjej som inte hade en aaaaaning. Hon kopplade mig vidare till internetavdelningen. Återigen telefonkö, 14 minuter den här gången. Killen jag fick prata med hade aldrig hört talas om att man skulle kunna gå in på internet och ändra sitt kanalutbud så han kopplade mig till abonnemangsavdelningen för att jag skulle få göra mina ändringar. Telefonkö sju minuter…

Där fick jag äntligen göra de ändringar jag ville göra! Fast ändringen kommer inte att börja gälla förrän från och med första augusti och det gick inte att ordna tidigare. Det sägs att allt går så snabbt i vårt tekniksamhälle så att människor blir utbrända. Det kanske är av ren hänsyn som allt går så sakta för comhem men jag tror att jag hade kunnat hantera om min digitalbox hade visat andra kanaler lite tidigare än om drygt en månad.

Långhelg… det behövde jag. Har varit hos Gregory i helgen och sovit, sovit och åter sovit. Nästa gång jag åker till honom ska jag ha med mig ett täcke. Han har min gamla säng som är 130 bred och vi har delat täcke. Problemet med det är att Gregory inte vill att täcket ska dras högre upp än till bröstet medan jag vill ha det upp till hakan. Under natten trycker han alltså ner täcket och jag kämpar febrilt med att försöka dra upp det. Han snurrar också in fötterna i täcket så att mina fötter blir utan täcke… Han bor i en källare och där är ganska kallt så man vill helst inte sova utan täcke men det är också svårt att sova medan man brottas så jag brukar hämta ett badlakan att dra över mig när jag blivit less på att brottas med Gregory.

Det verkar vara populärt att ha ihjäl sina barn. Var och varannan vecka får man läsa i kvällstidningarna om föräldrar som tagit livet av, eller försökt ta livet av sina barn. Nu senast har det avslöjats att en mamma mördat två av sina fem barn och stoppat dem i frysen. Man kan ana en viss skillnad mellan om det är pappor eller mammor som utsätter sina barn för våld. När det är pappor är de blodtörstiga monster, grymma, elaka och beräknande. Kvinnor som mördar sina barn är det däremot synd om för de mår inte bra, de är labila och har haft det svårt och inte sällan finns det en man som sägs ha pressat dem till det. Ta bara den där kvinnan som kastade sin treåriga son från en bro – kvällstidningarna var inte sena med att i stora rubriker tala om att hennes pojkvän dopat sig som om det skulle vara orsaken till att hon försökte mörda sin son.

Nä, jag tror inte på det där. Föräldrar som mördar sina barn är lika mycket monster oavsett om de är kvinnor eller män. Jag tror inte en sekund på att mamman som mördat och fryst ner två av sina barn direkt efter förlossningen på fullt allvar trodde att det var den enda utvägen. Det finns preventivmedel som är näst intill 100% säkra. Abort är, så vitt jag vet, fortfarande lagligt i Sverige. Adoption är en annan möjlighet som den kvinnan inte kan ha varit helt främmande inför eftersom hon redan har adopterat bort ett av sina barn. Vart finns papporna till dessa mördade barn då? Har någon ens tänkt tanken att det finns en, kanske två män därute vars barn blivit slaktade direkt efter födseln? Har någon försökt leta upp dem och hjälpa dem? Jag kan inte ens föreställa mig den enorma frustration, vrede och förtvivlan jag skulle känna om jag fick veta att jag var förälder till barn som mördats av den andra föräldern utan att jag kunnat ingripa, utan att jag ens vetat om barnets existens. Vore jag någon av de män som den kvinnan haft sex med de senaste 6-7 åren skulle jag må jävligt dåligt nu av att veta att något av de barnen kanske var mitt. Nej, jag har väldigt svårt för att tycka det minsta synd om den kvinnan.

Eftersom att jag spenderar en icke oansenlig tid vid datorn och läser kvällstidningarna mer än en gång per dag har jag inte kunnat undgå att lägga märke till att vissa personer florerar i de så kallade nyhetstidningarna mer frekvent än normala sk. kändisar. Detta är för mig ett mysterium eftersom det som skrivs om dessa ”vissa” saknar all form av nyhetsvärde och/eller skvallervärde. Sällan framkommer något sensationellt, nytt, häpnadsväckande eller intressant i de artiklar där dessa ”vissa” intervjuas.

En av dessa människor som alltmer väcker min irritation genom att ständigt vädra sina vardagsbekymmer i pressen är Kicki Danielsson. Man kan fråga sig om hon betalar media för att skriva om henne. Det senaste året har hon lyckats skapa stora rubriker på petitesser som inträffat i hennes liv. Visserligen har hon erkänt sitt alkoholmissbruk – men hon är knappast unik för att hon är ett fyllo, hon har talat ut om sin dotters livshotande hjärtsjukdom – som visade sig vara en liten medfödd defekt som åtgärdats för 15 år sedan och hon har talat ut om sin skilsmässa – som också är en flera år gammal historia men förutom dessa någorlunda stora men icke desto mindre inaktuella händelser så lyckas hon skapa rubriker på allt. Skulle hon slå lilltån i tröskeln skulle det stå i aftonbladets löpsedlar dagen efter. Nu har hon uttalats sig om att hon vill bli Sveriges svar på Oprah. Föredettingen Kicki Danielsson anser att hon skulle vara särskilt lämpad för detta eftersom hon själv haft det så exceptionellt svårt i livet. Den pinsamma människan har till och med kontaktat Sveriges television och lagt fram sitt förslag.

En annan av dessa medieohyror är Carola. Varannan rubrik handlar om Carolas nya sexiga look, hur Carola knullar runt bland Sveriges kändiselit, hur fri och sexig hon känner sig efter att hon blivit av med Runar och varannan handlar om vilket mönstermamma hon är, hur superkristen hon är, hur ofantligt hög moral hon har. Kan människan bestämma sig – ska hon vara madonna eller hora?! I hennes tafatta försök att vara både och – dessutom samtidigt, framstår hon som en desperat, tonåring med identitetsstörningar. Till råga på allt har människan mage att kritisera hur homosexuella lever. Hon bör ta en ordentlig titt i spegeln och ordna upp det kaos hon har där innan hon moraliserar över andras liv.

Patetiska varelser.