Kalis cyberhem

Strax före jul så blev det en katt mindre i huset. Vår svarta katt, Ufo, fick epileptiska anfall, ordentliga och flera per dag, så jag tog henne till veterinären och det visade sig att hon hade en tumör i buken så det fanns inte så mycket annat att göra än att avliva henne.

Efter detta har jag märkt en avsevärd förändring hos de två katterna som vi har kvar. Den äldste av dem, Lacke, flyttade hemifrån för tre år sedan när vi tog hem Ufo när hon var kattunge. Han avskydde henne och han brukar sällan reagera negativt mot andra katter. Efter sex veckor hittade vi honom någon kilometer bort och plockade med honom hem men det var tydligt att han var missnöjd med att ha henne i huset.

Den yngsta, grå katten, Aska, och Ufo ”bråkade” en hel del. Det är ju svårt att veta om katter verkligen bråkar eller busar för det kan gå ganska vilt till när de busar. Aska är en dominant katt med en jäkla massa humör och kort stubin. Plockar man upp henne när hon inte tyckte att man skulle ha gjort det så morrar hon, föser man undan henne lite försiktigt med foten för att hon är i vägen så anfaller hon. Efter att Ufo försvunnit så verkar det som Aska blivit mer harmonisk. Hon söker både sällskap hos Lacke och hos oss på ett sätt som hon inte gjort tidigare.

Båda katterna ser rent allmänt nöjdare ut och de leker mer med varandra och på ett helt annat sätt än förr. Det är inte lika våldsamt och högljutt med morr och fräs utan mer kurragömma och springa och jaga varandra. Jag undrar vad det var med Ufo som påverkade de andra katterna negativt. Hon var inte annorlunda mot dem än de var mot varandra. Kan de ha känt på sig att det var något fel på henne? Redan när vi skaffade henne så misstänkte jag att det var något fel på henne. Hon var fulaste katten i kullen, hårlös kring öronen och på hakan och såg konstig ut på något odefinierbart sätt. Hon fick därför heta Ufo. Gregory tror att hon var efterbliven och att de andra katterna var aviga mot henne på grund av det. Morsan tror att de andra katterna kände på sig att hon var sjuk och därför inte ville ha med henne att göra men jag vet inte vad jag ska tro. Nu är det harmoni på kattfronten igen i alla fall.

Ovänliga veckan var faktiskt en av mina fiffigare idéer. När jag förklarar för andra vad det är och vad tanken med den är reagerar de först negativt och tycker nog att det är ovanligt korkat att vara avsiktligt otrevlig. Sedan försöker de sig på en försynt spydighet mot mig och sen är pajkastningen det i full gång. Hittills verkar det ha roat alla. En kollega som tittade på mig som om hon undrade ifall jag glömt ta min medicin den senaste månaden när jag förklarade vad Ovänliga veckan är släppte någon minut sedan ut all sin lättnad över att hennes syster äntligen åkt hem till Stockholm för hon hade blivit så fruktansvärt less på henne medan hon varit här under julhelgen.

Jag tror faktiskt (och nu är jag seriös) att folk mår betydligt bättre om de får släppa ut lite skit som de annars sparar inom sig. Vad är det för vits med en filantropfasad om skiten ackumuleras på insidan? Någon gång briserar den bomben och exploderar den så riskerar man att såra de som råkar vara i närheten och då oförtjänt får en massa dynga. Imploderar den så blir man sjuk i själen och hur ska man då orka ge något positivt till sina nära?

Efter helgens uppvärmning så fick jag en strålande idé. Nu har vi avverkat julhelgen och i sann julanda har man varit snäll, kärleksfull, omtänksam och allmänt mysig mot allt och alla. Man har tindrat med ögonen och allt har varit så puttenuttigt och gullegulligt men nu är det dags att lätta på trycket, rensa systemet och återfå lite balans i livet. Yin och yang krävs båda för harmoni så jag har beslutat att i fortsättningen är vecka 1 varje år ”Ovänliga veckan”. Nu är det dags att dela ut en hel del välbehövliga slängar av sleven, minst en känga per dag ska utdelas till någon eller något för att man ska väga upp för julmjäket så att man visar att man har ett helt spekta av känslor och inte är något tapigt mähä som sväljer allt med ett leende på läpparna.

… jag kan lura dig till Skåne. Är det aldrig någon som ljuger första mars längre? Det gjorde vi när jag var liten. Fast nu ljuger jag aldrig förstås 😉

Nu är det bevisat – det är livsfarligt att vara huslig. Hittade följande på norran.se;

Avled vid gardinuppsättning

En 93-årig kvinna i Sundsvall avled efter att ha fallit ut genom ett fönster och genom ett altantak på lördagsmorgonen, enligt SR Västernorrland.

Enligt vakthavande befäl på polisen i Sundsvall skulle kvinnan antagligen hänga upp gardiner i fönstret då hon ramlade ut på taket och sedan ner på altanen.

När kvinnan hittades av sin son vid nio-tiden på morgonen var hon död.

När någon av stormarna drog över södra delarna av landet för några år sedan försökte en man, också han nittiplusare, rädda tegelpannorna från att blåsa ner från taket. Han klättrade upp på taket och skulle rent handgripligen hålla fast dem. Han blåste ner och slog ihjäl sig naturligtvis… Det verkar vara livsfarligt att vara i 90-årsåldern. Hoppas att jag inte blir så gammal för då slår jag väl ihjäl mig när jag ska fixa något hemma.

För en tid sedan pratade jag med en väninna och en viss person kom på tal. Vi kan kalla henne Kristina här för enkelhetens skull.  ”Visst har du sett bilderna?” frågade min väninna. ”Vilka bilder”, frågade jag och fick veta att det hittats bilder av Kristina på nätet, bilder som man inte ens kunde tänka sig att hon skulle ställa upp på. Jag känner inte Kristina personligen utan hon är bekant med bekanta kan man väl säga men jag hade fått en uppfattning av att hon inte var den typen som ställde upp på sådana bilder. Väninnan mailade över en bild och jag höll på trilla av stolen. En spritt språngande naken Kristin log mot kameran. Hade eventuellt kunnat tänka mig att något foto tagits i smyg och hamnat på nätet men kvinnan poserade, tittade rakt in i kameran och log… uppenbarligen fullt medveten om att hon fotades.

Vi började spekulera i vem som kunde ha lagt ut denna bild och om det verkligen var Kristin eller om det bara var någon som var väldigt lik henne. Väninnan hade fått bilden i mail av sin exkarl så hon förmedlade mina frågor till honom och, vips, så fick jag ett mail med ännu fler foton. Det var en mängd foton på en naken Kristina i olika mer eller mindre porriga poser och ett antal foton av henne när hon poserade påklädd på ett sätt som jag är van att se henne. Avsändaren skrev att nakenbilderna hade hittats på ett antal porrsajter, bland annat en som heter redcloud.com, och de påklädda bilderna kom från hennes privata hemsida där hon lagt ut flera bilder av sig själv. Jag visade bilderna för mannen och så vitt han kunde se så var det samma person på de avklädda och de påklädda bilderna – Kristina.

Vi bor i en liten stad där man får veta allt om alla. Alltid känner man någon som känner någon och en sådan här sak sprider sig snabbare än vinden. Någon hittar bilderna, kopierar dem till sin hårddisk och mailar vidare till sina närmaste kompisar med länkar till de sajter där de hittats, mottagaren mailar vidare till sina närmaste kompisar och inom kort har hela stan, eller i alla fall alla som vet vem Kristina är, fått ett mail med foton som höll på få mig att trilla av stolen. Min väninna bor i samma stadsdel som Kristin, inte så långt ifrån henne, och känner henne litegrann. Hon tyckte synd om henne och skulle väl egentligen vilja upplysa henne om att dessa foton av henne finns till allmän beskådan på nätet men sa att det fanns som aldrig ett bra läge. När hon fick mailet med bilderna så hade Kristin haft en jobbig period med en sjuk mor som så nyligt gått bort och det hade gått en tid så bilderna hade spridits till så många att väninnan vågade inte ta upp detta med Kristin.
Ja, vad gör man? Talar man om det för personen eller?

Kristin har haft ett antal förhållanden som inte varit så lyckade och inte heller blivit så långvariga så det förvånar mig att hon låtit någon av dem ta sådana foton av henne. Om hon åtminstone dolt ansiktet med sitt långa, blonda hår… folk hade kanske ändå anat att det var hon men det hade blivit mindre uppenbart än när hon, som nu, tittade rakt in i kameran. Jag har varit tillsammans med mannen i drygt åtta år och jag skulle inte låta han fota mig på det viset. Visst litar jag på honom idag och just nu men jag är ju inte så naiv att jag tror att han raderar eventuella foton om vi i framtiden skulle vara annat än ett par och kanske till och med ovänner. Hade han haft sådana bilder av mig och det tog slut så hade jag nog varit tvungen att… tja, döda honom. Jag skulle vara ständigt orolig för att dessa bilder skulle visas för någon annan och skulle de hamna på nätet och börja spridas bland vänner och bekanta skulle jag skämmas ihjäl, ta mitt pick och pack och flytta från stan. Kristin är ju vuxen, har två barn och bor i norra Sveriges skvallrigaste stad!

Kan inte fatta att hon ställt upp på sådana foton. Tänk om barnen får se bilderna. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om bilderna nåt kompisars yngre kompisar kompisar som skickat vidare till ännu yngre kompisar så att hennes tonårsbarn redan fått se vad mamma ställt upp på. Hur berättar man för sin mor att man vet att det finns nakenbilder av henne på porrsajter??

Och vem av hennes ex har fotat och lagt ut bilderna på nätet? Är det dotterns pappa som fotat? Eller är det sonens pappa?? Det var så många bilder som dessutom verkar vara tagna vid olika tillfällen så det kanske är flera som lagt ut bilder. Hon kanske har låtit flera av sina exkarlar fota henne på det viset, eller? Eller var det Kristin själv som gjort det? Det låter otroligt men i de lugnaste hagar betar de galnaste korna och fållan kanske inte innehåller alla får så man vet ju inte. Under den alldagliga tvåbarnsmammaytan kanske det döljer sig en liten exhibitionist som tänder på att okända ser henne naken, fantiserar om henne och tittar på foton av henne medan de onanerar. Man vet ju inte…

Är det någon av hennes ex som lagt ut bilderna så var det naturligtvis inte så snällt men det är inte honom som folk minns som en elak typ efter detta utan det är Kristin som etsat sig fast som en oväntad slampa. visst måste man vara lite försiktigare med hur man låter sig fotas?

Jack the Ripper, Gavrilo Princip, Helge Fossmo, Ted Kaczynski, Jackie Arklöv, John Wayne Gacy, Ted Bundy. Tim McVeigh, Charles Manson, Thomas Quick, Tommy Zethraeus, Herman Mudget, John Ausonius, Jeffrey Dahmer, Juha Valjakkala etc.

De flesta känner igen namnen och vet att de på ett eller annat sätt sett till att människor mördats, antingen genom att själva göra det eller förmå andra att göra det. Ja, ja Quick är väl inte helt utredd men han har dömts för mord i alla fall… Men hur många kan rabbla upp lika många offer på rak arm? Ärligt talat så kunde jag inte komma på namnet på ett enda offer så här spontant. De som egentligen borde bli ihågkomna, offren, glöms bort medan mördaren finns kvar i folks minnen. Inte mycket rättvisa i det egentligen. Varför blir det så? Är det för att media basunar ut namn och bild på mördarna för att få sälja nummer och tjäna pengar? Vet inte för jag tycker att offrens ansikten och namn kavlas ut ganska intensivt medan det är aktuellt också. Är det vår ”gam-mentalitet” som ligger bakom? Jag skulle nog satsa min sista slant på det.

Samma gam-mentalitet som gör att människor saktar ner när de passerar vraken från en nyligt inträffad trafikolycka men de vågar inte stanna. De vill se… men vågar inte bli delaktiga. Satt själv fast i en bil i ca 45 minuter efter jag voltat ner i diket en natt. Lyset inne i bilen hade jag på och det syntes säkert att någon fanns i bilen. Många saktade ner, någon stannade och glodde en stund, men alla körde vidare när de tittat sin gam-mentalitet mätta. Inte är jag bättre än någon annan heller. Jag saktar ner och glor, är mannen i bilen så skyller på att han är läkare och skyldig att stanna om läkarhjälp skulle behövas men egentligen så är jag mer nyfiken är tjänstvillig.

Vi vill se blod, vi vill veta mer om mördare. Offren glömmer vi för det är mördaren som är intressant. Tänkte igår på om jag hade varit offret. Inte hade jag velat att andra lagt sin energi på att ta reda på mer om gärningsmannen och minnas denne medan jag glöms bort inom kort. Gärningsmannen har ju inte gjort något för att förtjäna att bli ihågkommen, tvärt om så borde förövaren egentligen få ”the silent treatment” och bli socialt mördad av resten av samhället. Bara ignoreras och försvinna som om han eller hon aldrig funnits. Visst blir de straffade av samhället men de får ju en slags kändisstatus också. Istället är det offret som glöms bort. Det är surt…

Dagen innan alla hjärtans dag fick jag ett sms. Det hade nog hamnat fel med dialogen blev rätt kul.

-Hej. Är du en kvinna med söta fötter? Kan du sparka högt? Mvh Jimmy

-Tycker att jag har rätt schyssta fötter. Sparkar inte högt men kan slå klackarna i taket. Tror du skickat till fel person 🙂 /Kali

-Kanske har jag ändå skickat rätt 🙂 Söker fot modell eller någon som vill berätta lite om sina fötter. Hoppas 🙂

-(Bild) Mina fötter på semester i Turkiet.

-Wow! Helt underbart 🙂 Du skulle inte kunna berätta lite om dig själv, hur du ser ut tex? Tack

Snälla kan du inte ta en bild på din fotsula och skicka till mig? Får jag ringa dig senare i veckan? Mvh Jimmy

Ska inte störa mer ikväll ville bara tala om att du har otroligt sensuella och sexiga fötter, helt perfekta!

-Tack för komplimangen! Jag är en 35-årig tjockis från Norrland. Inget spännande så ring inte. Vem hade du tänkt skicka till?

-(Bild) Fotsula enligt önskemål.

-Mycket sexigt!! Jag kan inte hitta ord! Hoppas verkligen jag får höra av mig igen, snälla? Hoppas du vill bli fot modell. Vet inte hur jag ska kunna tacka. Tyvärr hinner jag inte höra av mig ikväll men önskar dig en riktigt fin kväll. Mvh Jimmy din beundrare

Jag har inte hört något från honom sedan dess men det där levde jag på ett par veckor.

Försäkringskassan ringde i fredags. Domen har fallit mot Grinchen. Han har dömts att betala drygt 2300:- per månad mellan 1 juli -04 till 31 december -04 och 2800:- per månad från och med 1 januari -05 och tills vidare. De har fastställt summan utifrån hur mycket han tjänar och försäkringskassan ville veta om jag var nöjd med domen eller om jag vill överklaga. Jag sa att vi är nöjda. I dag är Grinchen skyldig 123 000:- i obetalt underhåll. En del ska försäkringskassan (för de har betalat hittills, 1273:-/månad) ha med drygt 70 000:- går till mig. Det jag får ger jag till tonåringarna och det som överskjuter 1273:-, dvs 1527:-/månad, får tonåringarna dela på. Det tog 45 månader men nu är det klart… om inte Grinchen överklagar förstås för då ska väl allt ältas i några år till.

Jag köpte en påse med blandade nötter till Gregory och när han smaskade fick han något hårt i munnen. Ett häftstift! Det fanns ett häftstift i påsen. Det kunde ha blivit otrevligt men han gjorde inte illa sig i alla fall.

Utlandskontoret på försäkringskassan har ringt. Nu har fk i Österrike bestämt sig för att underhållet som Grinchen ska betala till oss ska fastställas. Jag hade begärt 3000 kronor per månad i underhåll men fk tyckte inte att det var en skälig summa så de har yrkat på den summa som de tycker är mer riktig. Tydligen går de efter någon schablon och de tycker att 3500 kronor är rimligare. OK.. visst, för min del så…

Min advokat i Österrike (jag har tydligen en sådan enligt kvinnan på fk) har kontaktat Grinchen och meddelat detta. Grinchen säger att han inte skulle ha råd med det utan erbjuder sig istället att betala 200 euro (1850 kronor) per månad. Eftersom detta har dragit ut en del på tiden så ska han betala två år retroaktivt och han har erbjudit sig att betala av 100 euro per månaden så totalt blir det 300 euro (2775 kronor) per månad då… om vi godtog hans förslag.
Om vi inte godtar hans förslag så ska domstol fastställa hur stort underhållet blir. Minimumsumman blir då hans förslag och det finns ingen övre gräns utan de utgår från vad han har för inkomst. Om domstolen fastställer underhållet så kommer den skuld han har dragit på sig de senaste två åren, det han ska betala retroaktivt, att gå till indrivning.

Själv tror jag inte att Grinchens lön är lägre än snittlönen i Österrike vilket försäkringskassans schablon baseras på. Om han skulle betala 3500 kr per månad så han ändå bara lagt ut ca 275 000 kronor på sin dotter när hon blir myndig och han slutar betala. Det är betydligt mindre än normala, ansvarstagande föräldrar lägger ut på sina barn under de första 18 åren.

Jag lät Amanda bestämma. Hon tyckte inte att vi skulle godta Grinchens förslag helt enkelt för att hon inte tyckte att han skulle få som han vill. Så jag ringde kvinnan på fk och meddelade vad hon beslutat. Nu får vi se vad som händer. Förhoppningsvis fattas beslut så snart som möjligt. Vad summan än blir så har jag lovat barnen att jag tar 1273:- (samma summa som bidragsförskottet som jag fått av fk i alla år) och barnen får dela på det som blir över. Om Grinchen får som han vill så får barnen knappt 290 kronor var per månad. Om fk får som de föreslagit får de drygt 1100 per månad så Amanda och Timothy hoppas på så hög summa som möjligt.

Om Grinchen får som han vill så är han skyldig ca 45 000:- för de senaste två åren. Blir det som fk föreslagit så är han skyldig 87500 så jag kan tänka mig att han inte är så glad över detta. Har han sparat en slant på banken så tar de den av honom. I värsta fall plockar de väl bil och annat av värde av honom. Jag kan tänka mig att Grinchen inte är helt tillfreds med tanken på att hans surt förvärvade sparslantar ska hamna i min ficka.

Gregory har fått antagningsbesked idag. Han är antagen till neurologi, ögon och öron-näsa-hals och samhällsmedicin, 19,5 poäng och professionell utveckling, 0,5 poäng nu i höst. Då kom jag att tänka på en sak jag tidigare inte alls reflekterat över. Grinchen har läst två år på högskola här, ett år i Fjollträsk och minst ett år i Wien. Förmodligen har han bekostat studierna med lån. Han är nolltaxerad i Sverige och hade inte bytt adress trots att han bor och jobbar i Wien sedan flera år. Han tog sina studielån före 2001 så han ska betala 4 % av sin inkomst men han är ju nolltaxerad så han har ju knappast betalat något.

Förra våren berättade jag för försäkringskassan att han jobbar och var han finns och de beslutade att han ska betala underhåll från och med juli -04 (vilket de gjort hittills). Underhållets storlek är inte fastställd ännu men han får betala retroaktivt när det blir klart (hehehe…). Nu slog det mig plötsligt att mitt ”skvallrande” kanske också innebär att CSN också kommer att börja rycka i Grinchens plånbok (hehehehehehe…).

Usch, vad elak jag är! Jag borde skämmas!! (hehehehehehehe…)

Har gått omkring hela dagen och myst över tanken på hur skärrad Grinchen kommer att bli när han får veta hur mycket jag kräver att han ska betala i underhåll och över hur ännu mer skärrad han kommer att bli när polletten trillar ner för honom och han inser att det inte är frivilligt att betala underhåll (han har sagt att jag varit så otrevlig att han tappat motivationen att betala) och att riktiga jurister kommer att verka för att en riktig domstol ska fastställa underhållet och att riktiga indrivare kommer att se till att han betalar… riktiga pengar!! Även om det inte blir den summa jag begärt utan bara den summa som försäkringskassan kräver (1173 kr) så är jag nöjd bara han tvingas ta det ansvar han tror att han kan skita i.

Har fått brev från försäkringsbolaget också. De är klara med att utreda vem som vållade olyckan den 26 februari och de kom fram till att det var motparten, alltså gubben i traktorn. Det var i och för sig ganska solklart men det känns skönt att ha fått det på papper i alla fall.

Imorgon är barnen och jag bjudna till deras farmor och farfar på middag. Det är trevligt!