Arkiv fö 26 februari 2012

Bankat

26 februari 2012

Nordea har jagat mig i flera år och vill att jag ska komma in och träffa min personlige bankman. Jag är en total ekonomisk analfabet och vill inte ha ett möte med någon som är proffs inom något som jag är helt rudis på för den personen skulle kunna lura på mig precis vad som helst. Jag vet ju hur dålig jag är på att förstå mig på allt som har med pengar att göra så jag håller mig från att teckna försäkringar, öppna konton, investera i fonder, aktier och annat för det är så lätt att blåsa mig och jag skulle kunna haverera min ekonomi fullständigt utan att ana det minsta lilla innan det var kört.

‘Min personlige bankman’ har varierat under åren och nu har jag tydligen fått en ny igen. Jonas heter han och Skellefteå är en liten stad så det visade sig att han varit gift med en som jag gått både högstadiet och gymnasiet med. I slutet av förra året kontaktade han mig och ville träffas. Jag förklarade läget, att jag är ekonomiskt utvecklingsstörd och att min sambo därför är den som ‘har koll på läget’. Så då trodde jag att han skulle ge upp men det gjorde han inte. Nä, istället tyckte han att vi skulle komma in på ett möte båda två.

Efter en hel del pusslande med tider så hade vi ett möte på banken i veckan. Lite intressanta saker dök upp. När huset köptes så var tanken att vi skulle köpa det tillsammans. Jag hade då Swedbank (som hette något annat då) och frågade dem vilket som var bättre, att jag sjölv köpte det eller att vi köpte det tillsammans. Gregory pluggade då och hade ingen inkomst men Swedbank tyckte att det lät lovande att han var i slutet av läkarutbildningen och ville absolut ha med honom på lånet. Så vi sökte lånet och fick avslag… för att Gregory inte hade någon inkomst. Jaha, men det var ju deras jävla förslag att han skulle vara med på lånet!! Så då försökte jag få låna själv men det fick jag inte heller… för att vi sökt lånet tillsammans innan. Moment 22 så det skvätte om det och hela situationen hade banken skapat.

Så jag blev förbannad på banken, knallade in på Nordea och sökte lånet till huset. Och fick det. Inga problem. Morsan borgade för topplånet och huset blev mitt. Vi har pratat om att Gregory också ska gå in som ägare på huset men det har aldrig blivit. Han har velat ganska mycket fram och tillbaka om det hela och jag tror att han tycker att det känns ganska bekvämt att veta att han inte har något ansvar över huset. Om saker och ting börjar jävlas – med huset eller mellan oss – så kan han backa ur och säga ”Det där är inte mitt problem”. Bank-Jonas upplyste honom om att detta också betyder att han inte har någon besittningsrätt. Jag kan alltså helt sonika ställa honom på bar backe om jag är grinig… bara för att jag känner för det.

Men det är ju tur att jag är så jävla snäll och inte skulle göra något sådant, hur grinig jag än är, och att jag dessutom erbjuder mig att skänka halva huset till honom. Bank-Jonas tyckte definitivt att Gregory skulle nappa på det så vi ska snacka med en jurist som ska få skriva ett gåvobrev på att jag skänker halva huset till Gregory.

En annan sak som bank-Jonas tipsade om var att vi skulle skriva varandra som förmånstagare på tjänstegrupplivsförsäkringen, TGL. Om någon av oss skulle trilla av pinn så får inte den andre automatiskt ut något på den försäkringen utan det går i första hand till barnen. Är man gifta så är det lugnt men som sambos så bör man skriva varandra som förmånstagare för annars kan det gå så illa att den efterlevande inte har möjlighet att bo kvar. När vi kom hem så kollade vi båda upp hur man går till väga för att ändra på förmånstagare på TGL-försäkringen och det var väl i och för sig inte sååå krångligt, man skulle fylla i en blankett, skriva ut den och skicka in den men vi är så förbannat lata och bekväma så det kändes lättare att tänka att vi ska nog överleva ett tag till och dessutom så tjänar vi så pass bra var för sig att vi skulle klara oss om den andres inkomst försvann. Mja… någon dag kanske vi tar itu med det…

Egentligen skulle vi skriva om ett huslån vilket vi tydligen gjorde och räntan blev lite lägre. Jag förstår inte riktigt hur det gick till men det hade jag inte förväntat mig heller. Bank-Jonas tyckte nog att vi borde baka in ett par mindre lån i husets hypotekslån för att få lägre månadskostnader och bättre ränta men det var inte vi så sugna på. Vi vill hellre betala av lån på mindre summor snabbt än att ha kvar lånen längre och betala under en mycket längre tid. Jag bad att få skrapa bort modern som borgensman på topplånet vilket inte skulle vara några problem. Det är bara knappt tio papp kvar på det lånet och banken tycker nog att jag inte längre behöver en borgensman för det. Bank-Jonas ville också prata pension och försäkringar med mig så han bokade in mig på ett nytt möte. Denna gång kommer inte Gregory att vara med. Uj, uj, uj, vad bank-Jonas kommer att kunna lura på mig en massa onödigheter…

 

Estelle

24 februari 2012

Strålande namn! På många sätt för det betyder ‘stjärna’.

Herman Lindqvist tycker inte att det är ett strålande namn. Han tycker att Vickan och Danne skulle ha valt ett traditionellt namn. Varför då?? Bevisligen har ju inte de svenska kungligheterna alltid gjort så för i så fall skulle vi bara ha två namn – Erik, som Sveriges första kung hette, och Sigrid som hans fru förmodligen hette – att välja på. Nä, naturligtvis måste även kungaätterna ta in något nytt namn ibland så att det inte blir ‘inavel’ i namnen.

Dessutom tror jag att kronprinsessan är en kronarvinge i tiden och fullt medveten om att svenska folket helst ser att hon har en egen personlighet och också visar den och inte helt låter sig styras av gamla mossiga traditioner och seder som inte fyller något egentligt syfte i dagens samhälle. Även traditioner utvecklas, tack och lov, vilket stofilen Herman totalt verkar ha glömt bort. Alla traditionella kungliga namn har burits av någon kunglighet för första gången, alla ritualer och ceremonier har en gång i tiden utförts för första gången.

Så, Herman, din gamle mossige surkuk… ett kungligt långfinger på dig och dina föråldrade idéer.

Men titta, titta! Det blev en med…

23 februari 2012

En prinsessa är född och ett stycke svensk historia har skrivits. Rojalist som jag är så tycker jag att det är mycket spännande…

… men stackars tjej. Jag skulle inte vilja byta med henne eller någon annan i kungafamiljen heller. Om jag fick veta att jag vore kungens okända oäkting så skulle jag jobba ganska hårt på att jag fortsättningsvis skulle vara just den okända oäktingen i så fall. Vilket elände… Att själv ständigt måsta tänka på hur man ser ut, vad man gör, vad man säger, vad man eventuellt gör för mystiska grimaser ifall någon skulle ha en kameralins riktad mot en själv må ju vara men jag tänker på mina barn. Jag tror inte att de skulle vara helt roade av uppmärksamheten alla dagar och de skulle nog inte må speciellt bra eller fara väl av att ha hela världens ständigt granskande blickar på sig.

Gregory påstår att jag är exhibitionist (nä, inte den typen som blottar könsdelar…) och tror nog att jag skulle trivas med ett övermått av uppmärksamhet. Som bevis för sin tes tar han upp denna blogg och att jag gärna skriver och lägger ut foton på fejjan. De flesta har nog en exhibitionistisk sida och vill synas, göra avtryck och få bevis från andra på att man synts och gjort avtryck. Gregory själv har också sådana tendenser men för honom yttrar det sig på andra sätt så han kan inte riktigt se likheterna mellan oss.

Men helt felaktigt är att jag vill ha omåttligt med uppmärksamhet. Jag vill själv styra vad som uppmärksammas. Vissa saker hänger jag ut, annat håller jag för mig själv men jag vill själv välja vilket. Som medlem i kungafamiljen har man ingen chans att kunna styra helt över detta på samma sätt som en vanlig ofrälse har. Så avis på den nya, lilla prinsessan är jag definitivt inte.

På fejjan har det varit intressant att se allas reaktioner. En del har uttryckt glädje över den nyfödda, andra har grymtat om att alla barn minsann är lika mycket värda och ingen unge ska ha mer uppmärksamhet än någon annan. En del deklarerat att de då rakt inte alls bryr sig om detta och inte på minsta sätt kommer att uppmärksamma det hela vilket är ganska lustigt eftersom de just bevisat motsatsen genom att göra vad de påstått att de inte skulle. Värsta ilskan uttryckte en människa som skrev att hon hela tiden hade önskat att barnet hade varit dödfött och nu när det inte var det så önskade hon att det skulle ha handikapp och missbildningar för hon hatade kungahuset och var jättestörd över att kronprinsessan fyller år samma dag som hon. Nu är det så att kronprinsessan föddes bra många år före denna människa så det är hon som i så fall skulle ha ‘valt’ en lämpligare födelsedag och i övrigt… tja… med de problem hon verkar ha så har hon i alla fall en sak gemensamt med den nyfödda lilla prinsessan – hon är ingen jag skulle vilja byta liv med.

Varning!

22 februari 2012

En av markägarna som har mark mot sjön Trehörningen här i Vallen där vi bor har förvarat egendom på sin tomt. Detta har snöat över och skoteråkare har sedan, oavsiktligt, skadat denna egendom. Tydligen hände detta redan förra vintern men markägaren gjorde ändå inget den här vintern för att markera sin egendom så att skoteråkarna inte skulle köra över den. Så det hände naturligtvis igen.

Markägaren är förbannad över detta och vill förbjuda skoteråkning på sin egendom och han har tydligen en plan på hur han ska få stopp på det. Han har vid ett par tillfällen sagt till minst två olika personer att han tänker sätta upp taggtråd i huvudhöjd över skoterspåret. Om han vill sätta upp något för att varna skoteråkarna så att de inte kör på egendomen så vore skyltar, vimplar eller något iögonfallande mer lämpligt. Taggtråd är svårt att upptäcka och kommer man åkande på en skoter i annat är kryphastighet så hinner man förmodligen inte upptäcka taggtråden alls förrän huvudet separerats från kroppen. Så att avsikten med detta är att allvarligt skada eller till och med döda skoteråkarna är ställt utom allt tvivel.

Jag tror inte att det gäller de skoteråkare som kör längs den ‘officiella’ skoterleden utan det gäller de som kör skoter på sjön Trehörningens norra strand. Ta det helvetes försiktigt!

Jag vet vem det är men vill inte gå ut med hans namn här. Jag vill bara varna alla så att ingen dräper sig på skoter på grund av denne dåre. Jag känner inte denne markägare så jag kan inte uttala mig om hur pass allvarlig han är i sina hot men en vuxen människa som inte bara uttrycker en önskan om att andra ska lida eller dö utan till och med uttrycker en önskan/avsikt om att själv se till att det händer har gått över gränsen för vad jag accepterar. Jag har förlorat en av mina bästa vänner för att hon försvarat en som hotat att döda, jag har avslutat kontakt med en släkting pga av dödshot och jag varnar definitivt allmänheten när jag får höra att någon uttryckt ett sådant här hot.


Tillägg:

Skoterleden har nu flyttats och lär vara tydligt utmärkt så ingen ska behöva riskera att köra över den arga markägarens mark. Så nu ska det vara riskfritt att köra skoter i Vallen, så länge man håller sig på leden i alla fall.

Pseudosjuka unge

22 februari 2012

Förra helgen åkte Kroken på feber på lördagen. Hon verkade inte sjuk utan var lite tröttare än vanligt bara. Under söndagen hade hon feber så vi bestämde att Gregory skulle vara hemma med henne under måndagen. På tisdagen verkade hon ok så hon fick åka till dagis och vi åkte till jobbet. På eftermiddagen ringde dagis och berättade att Kroken hade feber igen. Mutter, mutter… Jag är den enda av oss som har på mobilen på dagarna och kan nås men Gregory var den som hade bilen så jag kunde inte göra så mycket. Efter några samtal så hade jag ordnat så att Kroken skulle få följa med grannen hem när hon hämtade sin son.

På onsdagen var jag hemma med ungen men sedan verkade hon vara feberfri så hon fick åka till dagis resten av veckan. Och så var allt frid och fröjd? Icket. I söndags tyckte vi att Kroken verkade lite varm så Gregory kollade tempen och hon hade 38 grader. Hm… Hon verkade inte det minsta lilla sjuk så vi kom överens om att inte säga något till dagis. Hög kroppstemperatur är ingen sjukdom i sig och inte heller ett bevis för sjukdom och vi tänkte att om vi berättar att hon haft 38 så kanske de på dagis kollar henne extra mycket och ringer om hon får lite högre temp. Hög temp kan man få av fysisk aktivitet och lite av varje och särskilt barn kan pendla väldigt mycket i temp helt naturligt.

Om man har en temp mellan 35,6 och 38,2 så är det helt normalt och det finns inga tecken på sjukdom om man inte har andra sjukdomssymtom. Många påstår sig vara ‘lågtempade’ och tycker sig därför ha feber om de har 38 grader men kroppen är biologiskt anpassad för att fungera allra bäst i det temperaturintervallet så den ursäkten ‘gills’ inte för man har inte mer feber än någon annan för det. Det är egentligen ganska märkligt… många säger att de är ‘lågtempade’ och menar då att det är extra synd om dem eftersom de är mer lidande än alla andra vid lägre kroppstemperatur. Men det är fan ingen som säger sig vara ‘högtempad’. Den ursäkten skulle jag ha testat när jag låg inlagd med lunginflammation med en envis feber och bara ville hem. ”Nä, ja e ju lixom högtempad å brukar ligga på kring en 38-39 grader så 39,5 är knappt feber alls för mej. Släpp ut mej nu!!”. Tror icket att det hade fungerat. Dessutom är jag inte ‘högtempad’ utan brukar ligga strax under 37 i vanliga fall.

Men hur som haver… När vi skulle hämta Kroken på dagis berättade fröken att Kroken hade känt lite varm under dagen så tempen hade kollats och var 38,7. Hoppsan!! Men hon hade verkat pigg i övrigt. OK… På kvällen var hon ganska trött och somnade tidigt i vår säng. Vi lät henne stanna i vår säng. Misstag. Hon fäktade och yrade hela natten. ”NEJ NEJ NEJ!! BACKA BACKA BACKA! GÅ INTE DIT!!”, ”JAG VILL INTE HA DEN! JAG VILL INTE HA DEN!!”, rop på hjälp och andra panikyttringar varvades med diverse ljudeffekter som” pyssssssch”, ”mjauuuu”, smackanden och annat. Gregory gav upp vid tvåtiden och gick för att få lite sömn i gästrummet istället.

Så jag stannade hemma med Kroken igår. Hon är fortfarande inte speciellt sjuk, lite tät i näsan kanske men inte mer. När jag berättade för henne på morgonen hur hon hållit på hela natten såg hon mycket förvånad och road ut. Hon minns själv inget av det och verkade vara hur utvilad som helst… till skillnad från mig. Febern fortsatte hela dagen och jag är hemma med ‘sjuk’ Krok idag också. Imorgon kommer hon att få åka till dagis. Hon verkar inte vara lika varm idag och dessutom är hon ju inte sjuk! Hon kanske har blivit ‘högtempad’ bara ;-)

På allas läppar

20 februari 2012

Det har varit en helg fylld av oerhört märkliga händelser. Ranelids framförande och framgångar i melodifestivalen t ex. Det är synd om den stackars Sara Li som faktiskt sjöng sången men glöms bort totalt för att en pellejöns som Ranelid medverkar och gör ett spektakel av sig själv. Jag försökte tänka bort honom och bara lyssna på melodin och ärligt talat så var den skräp.

Man kan väl inte egentligen lasta Ranelid för att det blev som det blev för denne märklige orangefärgade, självuppfyllde man gjorde bara vad han alltid gör och förväntas göra och försörjer sig på att göra – ett spektakel av sig själv. Det känns som att Ranelids framgångar i mellodifestivalen är ett rätt tydligt budskap från folket, från oss som röstade. En prettoperson röstas fram i en prettotävling, dvs vi tycker att det är don efter person, att Ranelid förkroppsligar melodifestivalens själ. Kort sagt, tillsammans blir det folkets långfinger till melodifestivalen för att den levererar sådant skräp år efter år. Visst i helvetet har vi bättre musik att visa upp för resten av Europa?!!

Så har vi näste märklige man – Peter Skyllberg. Det är kanske inte så många svenskar som hört det namnet eftersom svenska medier inte är lika snabba som utländska med att publicera namn på människor. Skyllberg är den 44-åring från Karlskoga som hittades i en bil utanför Sävar och lär ha suttit där sedan 19 december (se bilden till höger).

Tydligen så sade han upp bekantskapen med släkt och familj för 20 år sedan. Någon flickvän har han inte lyckats behålla och tydligen inga vänner heller eftersom ingen saknat honom i Karlskoga. Skyllberg lär ha bott i sin Grand Cherokee-jeep från -97 utanför Sävar sedan i somras och åkte ofta in till Umeå för att handla mat, drickor, cigaretter och annat. I Karlskoga har han hyresfastigheter men eftersom han slutade betala sina räkningar så har han dragit på sig en skuld på 1,6 miljoner. Kanske var det på grund av sin ekonomiska situation som han valde att ‘försvinna’. Kanske var det helt enkelt bara på grund av sin mentala ohälsa som han gjorde på detta vis. För honom kanske det kändes som ett alldeles ypperligt och fullkomligt logiskt val.

Jag tippade direkt på att det var psykisk sjukdom som låg bakom det hela. Andra spekulerade i att han kanske kört vilse och blivit sjuk så han inte haft krafter att ta sig därifrån och söka hjälp. Den som är i så dålig fysisk form och så sjuk att han inte klarar av att öppna en bildörr och gå de knappa två kilometrarna till E4:an skulle inte ha klarat av att leva på enbart läsk, försvarets hudsalva, cigaretter och smält snö under två månader. För att överleva en sådan sak måste man vara i hyfsad fysisk kondition från början.

Helt oförhappandes kom jag att tänka på en annan psykiskt sjuk människa som också sagt upp bekantskapen med familjen och som också satt sig i en tråkig ekonomisk situation genom att helt enkelt skita i att betala sina räkningar. The one and only – Grinchen. Än så länge försöker han bortförklara symtomen på sin mentala ohälsa med att han är excentrisk och konstnärlig (hmm… som Ranelid?) men när han fattat att ingen gått på det utan ser honom för den dåre han är, vad gör han då? Sticker han till skogs som Skyllberg gjorde han också då? tanken känns inte alls främmande men tanke på de vanföreställningar som han visat sig ha.

Kattjakt

19 februari 2012

Tidigare i veckan vaknade jag mitt i natten och klev upp för att gå på dass. Från vårt stora, runda fönster på övervåningen kunde jag se en katt som spankulerade på vägen, stannade och tittade mot huset och sedan tvekande fortsatte. I mörkret är alla katter grå men vi har en grå katt, Aska, och denna grå katt liknade henne väldigt mycket till både färg och fason så jag gick ner för att släppa in henne.

Jag ropade så högt jag vågade (ville ju inte väcka resten av huset) och visslade men ingen katt dök upp. Jag gick på toan och efteråt kollade jag om katten kommit till dörren men icket. Jag hämtade en glest stickad filt som jag slängde över mig, stoppade fötterna i ett par foppatofflor och begav mig ut för att hojta på katten.

Jag hann inte så långt längs gången innan jag insåg att det snöat en del. Det är något man snabbt känner när man är barfota i foppatofflor. Ingen katt hittade jag heller så jag gav upp och gick in.

På morgonen träffade jag Aska och de andra tre katterna så tydligen var det inte någon av dem som jag sett under natten. Så oschyst av dem att inte visa sig på natten då innan jag begav mig ut för att försöka locka in dem. Jag undrar vems katt det var jag sprang omkring och jagade, naken så när som på en glesstickad filt över axlarna och foppatofflor på fötterna. Jag hoppas att ingen människa såg mig.

 

Ett löst mord och ett uppklarat frihetsberövande

18 februari 2012

En kollega hittade en mobiltelefon på parkeringen tidigare i veckan. Jag frågade om hon tagit reda på vems det var men hon visste inte hur hon skulle göra det. Jag slog på mobilen och hoppades att den inte var skyddad med pinkod. Jag hade tur, den var inte det. Så jag ringde från den mobilen till min mobiltelefon och fick på så sätt fram telefonnumret. Sedan kollade jag på eniro.se vem som stod skriven på det telefonnumret och fick fram att det var en Per Axel (fingerat namn men personen hade ett förnamn som efternamn).

Denne Per Axel hade ett till mobilnummer, enligt eniro, så jag ringde det numret för att berätta för honom att hans andra mobil hittats. En kvinna svarade med sitt förnamn, låt oss säga att det var Camilla, och jag frågade efter Per Axel. Hon lät mycket förvånad och lät mig få veta att hon inte kände till någon sådan och att jag fått fel nummer. Jag bad om ursäkt och lade på men när jag kollade numret så hade jag visst ringt rätt nummer.

Så jag kollade på ratsit.se vem som var skriven på samma adress som Per Axel. Det fanns en till, en Camilla Lindström. Hm…?? OK?? När jag talar med henne i telefonen så låter hon som hon inte alls känner till den hon faktiskt är mantalsskriven tillsammans med. Skumt. Så jag letade vidare. Per Axel var skriven i Norrköping vilket fick mig att misstänka att han inte själv använder mobilen utan är inblandad i något företag som jobbar tillfälligt på Rönnskär. Jag kollade om Per Axel hade några bolagsengagemang men det hade han inte. Däremot var hans sambo, Camilla (som inte vill kännas vid honom) bolagsman i ett företag som hette Johannas Hårvård och fanns i Söderköping. Camilla hette Camilla Johanna och jag anade att hon tagit sitt andra förnamn som namn på sin salong.

Vidare efterforskningar ledde till en BB-bild i en lokaltidning där de tre barnen till paret Per och Camilla poserade på en bild. Här hette Camilla dock Olsson i efternamn så mystiken tätnade. Jag sökte Per Axel på facebook utan framgång. Jag sökte både Camilla Lindström och Camilla Olsson på facebook och hittade ett antal men konstigt nog hade ingen av dem en enda Per i sina vänskapslistor vilket är väldigt märkligt. Det är ett så vanligt namn att det borde finnas någon, tycker man. Jag började ana en mörkning…

Eftersom detta inte ledde till telefonens ägare tog jag mig an problemet från ett annat håll. Jag kollade samtalslistan och hittade där ‘Mamma’. Jag kollade numret till ‘Mamma’ men den som var skriven på det numret hette Tomas Koivu (fingerat namn igen förstås) och kunde inte vara mamma till något men däremot så kände jag igen namnet eftersom han gått i min parallellklass under högstadiet. Jag kollade meddelandena och hittade snabbt ett meddelande från en med samma ovanliga efternamn där det framgick att hon var dotter till telefoninnehavaren. Ungdomar är pålitliga – de finns alltid på fejjan så jag kollade upp henne. Hon hade inte angett vem hennes far var men hennes farmor hittade jag och hon hade länkat till sin dotter men ingen son. Så jag började misstänka att Tomas, som jag gick högstadiet med, kunde vara telefonens ägare. Jag kollade om han fanns i telefonlistan på Rönnskär och visst gjorde han det. Så jag ringde upp honom och frågade om han hade en gammal Nokia. Han blev jätteglad och berättade att den blev stulen ur hans skåp för två år sedan men sedan kommit till rätta så det var lite surt att förlora den igen. Han fick tillbaka sin mobil under lunchen. Slutet gott, allting gott! Eller…?

Nä, inte riktigt. Vi har fortfarande kvar problemet med Per Axel, som står på numret till en telefon han inte använder, och Camilla, som förnekar att hon känner sin sambo och verkar ha bytt efternamn. Jag kom fram till en fullkomligt logisk slutsats kring detta.

Per Axel bodde tidigare i Söderköping tillsammans med Camilla Olofsson och deras tre gemensamma barn. Han träffade Johanna och de inledde ett förhållande. Istället för att avsluta förhållandet med Camilla så mördade Per och Johanna henne och grävde ner henne i trädgården. Sedan flyttade de till Norrköping och Johanna bytte tilltalsnamn till sitt andra förnamn, Camilla, för att ge sken av att vara Pers tidigare sambo. Så småningom låste hon in Per i källaren och sålde hans tillhörigheter och det är så hans telefon hamnade hos Tomas Koivu. Per har suttit inspärrad i källaren i minst två år eftersom Tomas berättade att han ägde denna telefon för två år sedan när den stals. När jag ringde Camilla (tidigare Johanna) och frågade efter Per så förstod hon att jag var henne på spåren och hon förnekade därför all kännedom om Per Axel. Jag törs inte ens tänka på vad det blivit av de tre barnen…

Är det någon som känner till telefonnumret till Leif GW Persson? Ibland känner jag att jag inte alls borde jobba på ett labb…

Oväntat dödsfall

14 februari 2012

Moderns katt, Kitty, har gått ur tiden. När modern flyttade till Spanien hamnade Kitty hos oss. Hon har tidigare kommit överens med våra katter (utom Aska som inte kommer överens med just någon) men sedan hon senast flyttade in så har det varit bråk både mellan Kitty och de andra katterna och mellan de andra katterna också. Vi utgick från att det berodde på att Ellie blivit mamma och stigit i rang och att detta skapat oro i kattpopulationen. Så vi började försöka hitta ett nytt, lämpligt hem till Kitty.

Gregory hittade en lämplig ny matte. En av hans patienter ville gärna ha Kitty så i början av december flyttade hon in hos henne. Nya matte ringde i slutet av förra veckan för att berätta att Kitty inte verkade må bra. Hon kräktes oftare än normalt (den katten slänger i sig maten och är ganska lurvig så hon har alltid varit en ‘kräk-katt’) så hon hade tagit Kitty till veterinären och hon hade röntgats. Inget avvikande, förutom mask, hittades så katten avmaskades och de avvaktade. Hon blev inte bättre, snarare sämre. Efter ett antal svängar till ett par olika veterinärer hittades igår en tumör, stor som en apelsin, i buken på Kitty så hon avlivades.

Detta är nästan lite intressant. Vi har tidigare haft en katt, Ufo, som hade en tumör och avlivades ganska ung. De andra katterna tyckte inte alls om henne och det var ständigt bråk så länge Ufo fanns. Efter hon avlivats blev katterna betydligt lugnare och mer harmoniska. Efter att Kitty flyttat så hände samma sak – lugn och harmoni lade sig över de tidigare ständigt bråkande katterna. Och Kitty har de ju tidigare inte haft något emot. Kan det vara så att de på något vis känner på sig att en annan katt har en dödlig sjukdom och att det skapar oro? Det kan ju vara fördelaktigt, ur en evolutionär synvinkel, att undvika individer som är dödligt sjuka då sjukdomen skulle kunna vara smittsam och smitta en själv också. Cancer är i och för sig inte smittsam men det är nog få katter införstådda med så om de kan känna på sig att en annan är sjuk så undviker de säkert även de som har cancer.

S*Gunsmokes Pebbles, alias Kitty
2004-2012

13

12 februari 2012

Inatt kl. 04.22 var det precis 13 år sedan Gregory och jag ‘träffades’ första gången. Jag tror att vi var vakna den tiden inatt men första gången vi träffades var nog inget någon av oss tänkte på. Kroken har blivit sjuk och låg mellan oss och yrade om kladdkakor hon inte kunde nå och mardrömmar hon inte ville drömma. Idag är hon lite piggare och inte fullt lika varm som hon var inatt. Vi är dock inte så pigga efter den här natten.

Igår kväll var Kroken hos Timothy för Gregory och jag firade 13-årsdagen med ett restaurangbesök på nyöppnade Bryggargatan. Vi valde en femrättersmeny med tillhörande vinmeny. Helt vansinnigt gott! Jag tror det är det bästa jag ätit på restaurang någonsin. Först tog vi var sitt glas mousserande och vi serverades också två små aptitretare med någon slags mousse och fisk och något kött. Sedan åt vi:

Gravad ren med purjolök, tranbär och trattkantareller. Det serverades med tranbärschips och var en riktig höjdare. Jag var orolig att renen skulle smaka surt, som jag tycker att gravat kan göra, men den var helt perfekt.
Stekt piggvar, mandelpotatiskräm och citrussås. Det var Gregorys favorit. Såsen var otrolig.
Isländsk lammytterfilé med rosmarin, morötter och lammsky. Det lammet hade kunnat ätas av en tandlös för det var så mört att det föll sönder i munnen.
Dansk kornblomst men päron och portvin. Mögelost är ingen favorit egentligen men den här kombinationen blev precis rätt.
Åkerbär och handvispad vaniljglass. Den handvispade vaniljglassen var vaniljsås som ‘glassifierats’ med flytande kväve och kocken kom till bordet och serverade det. Det såg ut som popcorn, rykande iskalla.

Tyvärr har vi ingen större koll på vilka viner vi drack, förutom att det var ett vitt, friskt mineraligt med citrussmak till renen, ett till vitt men inte lika sött till fisken, ett rött, jordigt men bärigt till lammet, portvin till kornblomsten och ett sydafrikansk sött, flädersmakande vitt vin till glassen.

Sedan gick vi till Bishop’s Arms och tog en öl var. Vi träffade på ett riktigt stolpskott till karl som nog själv tyckte han var en riktig höjdare. Han pratade vitt och brett om sig och sitt och var mest intresserad av att prata om sin egen förträfflighet, hur mycket övertid han jobbade (som ljudtekniker), hur mycket pengar han tjänade och hur dyra bilar han roade sig med att samla på än att konversera för han avbröt så snart man försökte inflika något i diskussionen (läs monologen).

Både jag och Gregory hade tagit var sitt glas mörkt öl, jag en guinness och Gregory ett som var en aning ljusare. Jag smakade en liten sipp av Gregorys öl och han smakade av mitt. Då sa stolpskottet till Gregory att han inte skulle tycka om mitt öl för man måste ha pondus för att tycka om så mörkt öl. Jag hade för länge sedan slutat lyssna på det självgoda stolpskottets malande om sig själv så jag hörde inte just detta och Gregory funderade länge på om han hört rätt, om stolpskottet just förolämpat honom rakt upp i ansiktet eller vad som just hände.

När vi gick därifrån berättade Gregory vad stolpskottet sagt och konstaterade att hade han varit en aning mindre civiliserad så hade han boxat stolskottet på näsan för det där och jag konstaterade att hade jag hört vad han hade sagt så hade jag flabbat honom rakt upp i ansiktet, sedan bett honom förtydliga vad han egentligen menade och sedan flabbat ännu mera år honom.