Kalis cyberhem

Jag tror att jag måste ha någon form av afasi. Tungan, stämbanden och munnen vägrar lyda hjärnan ibland och kör sitt eget rejs ibland. En gång skulle jag handla lite på ica och det var väldigt viktigt att jag kom ihåg att köpa ett frimärke i kassan För att inte glömma bort att be om det upprepade jag, gång på gång i huvudet,  orden jag skulle säga när kassörskan frågade om det var bra så – ”Nej, jag vill ha ett frimärke också”. När jag kom till kassan och kassörskan frågade om det var bra så kom inte alls de ord jag hade tänkt utan det blev ”Nej, jag vill ha ett myggbett också”. Det var mitt i vintern och jag har ingen aning om var ordet ’myggbett’ kom från för det var inget jag hade tänkt på se senaste månaderna.

En liknande fadäs råkade jag ut för när jag skulle köpa en negerboll och en kopp kaffe på ett café. Killen i kassan var invandrare från Eritrea så jag tänkte att jag inte fick säga negerboll utan istället skulle jag säga chokladboll. När det var min tur att beställa så kläckte jag ur mig att jag ville ha kaffe och en chokladneger. Strålande… men han skrattade gott i alla fall.

Nu skulle jag ringa på en lägenhet som Timothy hittat på blocket. När en man svarade sa jag glatt ”Hej! Jag ringer angående en kontaktannons”. Det blev en stunds tystnad varpå jag sa ”Nej” Det gör jag VERKLIGEN inte!” och sedan tappade jag tråden totalt. Han frågade om det var en lägenhet jag eventuellt ringde på så jag sa att jo, visst var det så… vi hoppar över dejtandet och går direkt på lägenheten vilket han också tyckte lät klokt. Tyvärr var den redan uthyrd.

Är det någon typ av afasi jag har eller har min mun drabbats av ’Alien hand syndrome’?

Wikipedia;
Alien hand syndrome får den drabbade individens lemmar att utföra meningsfulla rörelser utan personens avsikt. Den kliniska definitionen kräver att man ”känner att ens lemm är främmande eller har en egen vilja, tillsammans med observerbar ofrivillig rörelseaktivitet

Jag såg en dokumentär om hur hjärnan behandlar information och hur det påverkar ens uppfattning om hur man mår och känner. I Sverige är det inte tillåtet att ge patienter medicin utan att säga vad det är för medicin. Man får alltså inte ge någon ett piller och påstå att det är något annat vilket är synd eftersom placeboeffekten aldrig kan utnyttjas då. Placeopreparat har inga biverkningar och kan inte missbrukas så på så sätt är de mycket bättre än andra mediciner. Dessutom fungerar de bevisligen också.

I dokumentären jag såg gjordes försök på ett antal personer. Försökspersonerna fick en platta mot armen och plattan blev varmare och varmare. De fick gradera smärtan medan blodflödet i deras hjärnor studerades för att se vilka delar av hjärnan som var aktiva under när de upplevde smärta i olika grad.

Sedan fick de en salva på armen och fick veta att denna salva var en starkt smärtstillande kräm som bedövade huden och därefter gjordes försöket om. Salvan var förstås inte smärtstillande utan bara en vanlig hudsalva så om den överhuvudtaget gjorde någon skillnad så borde den ha ökat smärtupplevelsen eftersom den varma plattan fick bättre kontakt med huden. Ändå så kände försökspersonerna inte alls lika stark smärta som de gjorde när de var utan salvan och blodflödet i hjärnan visade också att de områden som signalerar smärta inte aktiverades på samma sätt. De var övertygade om att de skulle känna mindre smärta och därför kände de också mindre smärta.

Definitionen av smärta är:

Smärta är en obehaglig sensorisk eller känslomässig upplevelse till följd av vävnadsskada eller hotande vävnadsskada eller beskriven i termer av en sådan skada.

Smärta är ett ytterst komplext, subjektivt fenomen.
Smärta kan även i vissa fall uppträda i frånvaro av vävnadsskada.

Och man kan alltså tänka bort stora delar av smärtan istället för att stoppa i sig mediciner som ger beroende, skador på organ, etc. Personer med kronisk smärta som blir remitterade till smärtklinik får lära sig just detta – att leva med sin smärta. Självsuggestion, att helt enkelt intala sig själv att det inte gör ont testade jag själv med framgång under mina två första förlossningar. Jag fick ingen form av bedövning, inte ens lustgas, (första gången för att jag inte blev erbjuden och andra gången för att jag innan sa till om att jag inte ville ha) och tänkte istället bort smärtan. Jag tänkte att jag inte hade något nedanför midjan, min kropp slutade där så allt som gjorde ont under midjan kunde inte påverka mig för det tillhörde inte mig. Nu vore det lögn att påstå att det var två helt smärtfria förlossningar men jag klarade av smärtan och kände aldrig i något läge att det blev för mycket för att jag skulle klara av det.

Vår hjärna är en stenåldershjärna som inte utvecklats just alls sedan vi sprang på savannen och var mumsiga bytesdjur för andra djur som hade vassa tänder och klor. Vår hjärna är alltså anpassad för det livet. Om vi skulle befinna oss på savannen så krävs det att vi reagerar blixtsnabbt på minsta tecken på fara. Därför har vi amygdala i hjärnan. Amygdala är den del av hjärnan som ger stress, ångest, rädsla och aggressivitet. Det är där vi blixtsnabbt avgör om vi ska fly eller fäkta och det är inget man har tid att fundera på länge uan det måste ske instinktivt. Amygdala har kontakt med reptilhjärnan (hypotalamys och hypofysen) som ser till att skicka signaler om att lämpliga hormoner ska frisättas snabbt om det behövs. Kortisol är ett hormon som utsändras vid stress. Kortvariga kortisolpåslag är inte skadliga för kroppen men långvariga kan ge tråkiga effekter.

Hippokampus är en annan del i hjärnan och den ser till att vi minns saker och kan orientera oss rumsligen. Kortisol bryter ner neuronerna i hippokampus och det är därför man tappar minnet, inte minns vad som hänt eller sagts, går vilse, inte hittar saker etc när man varit stressad under en lång period.

Det är här vi har det jävliga – långvarig stress (oro för saker, fullbokat schema, kroppsskada, sjukdom, smärta och alla typer av stress) får amygdala att jobba mer. Amygdala har direkt förbindelser med reptilhjärnan och ju oftare man upplever stress desto fler kontakter mellan neuroner bildas mellan amygdala och reptilhjärnan. Man kan säga att vägen däremellan blir bredare och bättre, rena autobahn om man stressar ofta. Reptilhjärnan drar på kortisolutsöndringen som i sin tur sabbar hippokampus. Hippokampus klarar inte av att göra sitt jobb och vi beter oss förvirrat vilket i sin tur stressar oss också eftersom vi inte lyckas göra vad vi borde. Vår hjärna tror ju att vi är bytesdjur på savannen och tycker att vi ska springa och gömma oss när vi blir stressade, inte alls tänka klarare och prestera bättre på jobbet som är vad vi borde göra för att slippa stressen så resultatet blir det helt omvända mot vad vi i det moderna samhället förväntas göra när pressen ökar.

Kortvarigt kortisolpåslag stärker immunförsvaret medan långvarig kortisolförhåjning hämmar immunförsvaret så man blir lättare sjuk när man varit stressad länge. Då får man ännu mindre gjort och blir ännu mer stressad. Moment 22.

Utsöndringen av serotonin (må-bra-hormon) minskar vilket beror på en minskad noradrenalinutsöndring och noradrenalin gör oss pigga, uppmärksamma och aktiva. Med för lite seratonin känner vi oss otillfredställda, vi känner hopplöshet så totalt sett blir vi sjukligt trötta, passiva, får sänkt uppmärksamhet, känner oss uppgivna, får dåligt minne och svårt att hitta om vi upplever långvarig stress. Och vad kallas det då? Jo, depression.

Notera att jag skrev ’upplever stress’ istället för ’utsätts för stress’. Det var väldigt medvetet gjort för att det hela beror inte på hur vi har det utan helt och hållet på hur vi tar det. Vissa personer har häcken full hela tiden men är ändå glada och tillfreds med livet och verkar ha hur mycket energi som helst medan andra människor klappar ihop fullständigt och drar täcket över huvudet för att de har fått punka på bilen eller råkat ut för någon annan skitsak. Det beror på hur vi hanterar vår situation. Tillåter man stressen att påverka en så att amygdala bygger autobahn till reptilhjärnan och hippokampus skrumpnar ihop till ett torkat sviskon så kommer man att må piss och tycka att livet är orättvist jobbigt mot en själv. Det handlar om att ’inte mata trollet’. Matar man trollet så växer det och så småningom kan det komma och ta dig.

Nu är ju detta saker som sker på ett helt omedvetet plan och det är svårt att förhindra det men om man är medveten om vad som händer och känner igen tecknen på att det händer så kan man medvetet motverka det genom att tänka bort det. På riktigt! Har man en tendens att grubbla och oroa sig så ska man tvinga sig själv att inte göra det, tänker man negativa saker om sig själv eller sin omgivning (för aggressivitet hänger ihop med amygdala) så ska man försöka tänka fler positiva tankar än negativa. Det är inte något som är tvärenkelt men hur man tänker påverkar alltså hjärnan rent fysiskt och avgör hur hjärnan kommer att fungera och vilka tankar och känslor man kommer att ha förmåga att tänka eller känna så det är förbannat viktigt att man lyckas om man vill må bra.

Det är förövrigt det som kallas kognitiv beteendeterapi och det är lika intressant som placeboeffekten för det hänger ihop – hjärnans förmåga att ’lura’ sig själv till att tro något så att det så småningom blir sant och även manifesterar sig fysiskt genom förbättrad fysisk hälsa, ökat välbefinnande och för dem med kroniska smärttillstånd minskad smärtupplevelse. Så säg något positivt till dig själv eller någon annan så mår du bättre.

Det här är inlägget som aldrig tog slut… men jag skulle nog kunna skriva en hel bok om ämnet eftersom jag tycker att det är så fascinerande. Har man fått kläm om det så är det så uppenbart och så enkelt också. Jag antar att det är lite som att bli frälst – man ser ’sanningen’ och vill verkligen att resten av världen ska se den och uppleva dess storslagenhet.

Och då kom vi helt osökt in på affirmationer. Affirmationer enligt wikipedia;

Affirmation (av latin affirmatio, ’försäkran’) är i nyandliga rörelser positivt färgade fraser som upprepas i tal och skrift i syfte att förbättra sin livssituation. Affirmationer utgår från tanken att man själv skapar sin verklighet och att ens tankar är det som orsakat ens nuvarande situation. I extrema åskådningar tros affirmationer till och med kunna göra människor rika.
Exempel på en affirmation
Jag, Karl, är lycklig och tillfredsställd med mig själv. Jag har ett kärleksfullt och harmoniskt förhållande med Pamela. Vi är lyckliga med varandra och känner oss trygga i vår relation. Vi känner verkligen att vi älskar varandra. Allt detta sker genom den plan som livet har för oss båda och allt är för vårt eget bästa.

Så det man säger till sig själv, oavsett om det är sant eller ej, blir så småningom ens realitet. Nu betyder ju inte det här att alla ska gå omkring och älska sig själva och sina omvärld med tindrande ögon och ett fånigt leende på läpparna hela dagarna. Nä, man kan faktiskt få vara bitchig, ironisk, sarkastisk, sur och tvär också men man måste se skillnaden mellan att göra på ett visst sätt och vara på ett visst sätt. Så länge man håller ett negativt förhållningssätt till andra människor (och sig själv) eller företeelser på en armlängds avstånd och inte tillåter det bli en del av ens personlighet så sitter man säker. Låt inte det negativa äta dig. Kommer det för nära så ryck på axlarna och vänd det ryggen. Visst, vissa jobbiga, störande, obehagliga personer är svåra att bara ignorera men då ska man vara medveten om att de förmodligen är det för att de har tillåtit sig själva att bygga amygdala-reptilhjärna-autobahn och fått sviskonhippokampus och låter du dem ’komma under skinnet’ på dig så kommer samma sak att ske i din hjärna och du blir precis som de. Och på så sätt kan man säga att depression eller en negativ livssyn smittar. På vissa arbetsplatser är det bara gnäll, gnäll, gnäll och på andra är det hur trevligt som helst att jobba även om jobbet i sig är ett skitjobb. Det beror på det sociala klimatet på arbetsplatsen och det är viktigt att alla och envar medvetet försöker bidra positivt till det för annars fastnar man lätt i en negativ nedåtgående spiral. Så innan du öppnar munnen och gnäller på jobbet eller någon annanstans för det så tänk på vad du säger, du kanske matar trollet och det kan få konsekvenser som du inte klarar av. Spyr man ren galla över någon eller något kan det slå tillbaka på ett sätt man inte önskat. Man minskar den risken genom att lägga till en nypa humor eller på annat sätt ta udden av det negativa så att man får ur sig det man vill förmedla utan att mata trollet.

Nu ger jag upp innan det blir en bok.

Modern håller är i slutstadiet av sin flytt just nu. De hon vill ha kvar har hamnat hos mig i skolan och en del saker har jag bett att få. När vi inventerade hennes prylar och pinaler slog det mig att Amanda säkerligen kommer att bli en hejare på att skulptera i lera. Hon har det ju i generna från båda sidor. Hennes biologiska far har ju visat stora talanger i området som vissa av er vet 😉 men även hennes mormor men främst hennes mormors bror har knådat ihop en och annan lerklump i sitt liv. En del av dessa lerklumpar finns nu i min ägo.

Min morbror, Lennart Brandt, är dock lite mer detaljorienterad än Grinchen… och dessutom mentalt frisk. Ett urval;

En fundersam schimpans.

En orm som jag knäckte ena tanden på när jag var liten.

Myskoxe

Ännu en orm. Den här höll munnen stängd så den fick behålla sina tänder. Det är nog därför den ser så glad ut.

En oskarp bild av ett vikingaskepp med tillhörande sejdel. Jag har fem sejdlar nu men jag tror att de var fler från början.

Närbild på vikingaskeppets för.

Timothy har varit på sista besöket på barnhjärtmottagningen. I fortsättningen ska han gå på koller på GUCH-mottagningen (Grown Up Congenital Heart Disease) som är stället man går till när man är vuxen och har medfött hjärtfel. Allt ser bra ut, hjärtat ser oförändrat ut och han har färre extraslag nu så han får fortsätta med medicinen.

Medan vi satt och väntade i väntrummet läste jag en bok för Kroken. En personal sprang förbi och frågade om vi ville ha ett ex av boken men jag tackade nej för jag har redan boken hemma. Lång historia…

Efter att Timothy opererats berättade en kompis till mig, som prenumererade på Vi Föräldrar, att en kvinna med en dotter som hade ett liknande hjärtfel som Timothy sökte någon i samma situation att brevväxla med. Jag skickade ett brev och fick svar från en mycket orolig, i princip skräckslagen, kvinna som nog var ganska övertygad om att hennes dotter skulle dö av detta hjärtfel. Jag försökte lugna henne så gott det gick genom att förklara vad som händer när man kommer till sjukhuset, hur det är både före och efter operationen, jag skickade foton på nyopererat Timothy med babbiljarder slangar och förklarade vad han var uppkopplad mot allt mest och jag tror till och med att jag skickade en film. Kvinnans dotter heter Carolina och är ett år äldre än Timothy.

Operationen gick bra även för Carolina och hon överlevde den trots moderns farhågor 🙂 Hennes mamma och jag höll kontakten och efter ett år ungefär fick jag en bok med posten. ’Carolinas hjärta’ heter den och är skriven av Carolinas mamma Pia Kjellsson. Det var den boken jag hittade på barnhjärtmottagningen idag och läste för Kroken.

Mitt exemplar är dessutom signerad av författaren så den kommer nog att bli värd en massa pengar så småningom 😉

Nä, Grinchen hade nog inga seriösa planer på att ta livet av sig utan det handlade snarare om att få uppmärksamhet och medömkan och allas blickar riktade mot sig.

Han var besviken över att hans familj inte reagerade och skrev:

Det var hursom helst ingen i min familj som var orolig. Det verkar som att dom inte bryr sig. men det är ju inget nytt

Någon frågade om de ens kände till detta hot då han inte är vän med någon av dem på facebook längre. Det svarade han inte på men tre minuter senare blev han vän med en av sin mors väninnor. Jag misstänker att syftet med det kan vara att se till att nyheter från hans fejjanlogg kommer till hans föräldrar.

När man lägger ut en bil på blocket så är det många som svarar på annonsen fast de egentligen inte är det minsta intresserade av att köpa den. De ställer en massa frågor och ibland frågar de om sådant som står i annonsen, en del skambjuder så lågt att de omöjligtvis kan inbilla sig att man säljer för det priset. Vissa vill komma och titta och väl på plats gör de inte mycket annat än skådar lacken och sparkar på däcken innan de säger att de ska fundera på saken. Sedan åker de hem och hör aldrig av sig mer. Varför sparkar de på däcken? Vad får man för information om bilens status genom att sparka på däcken?

Efter att André sålt en massa andra saker än bilar på blocket så har jag förstått att ’däcksparkare’ svarar på annonser av alla typer. De skickar ett mail och låter intresserade men efter man svarat dem så blir det knäpptyst. En del kan man till och med ha en ganska lång mailkonversation med innan de helt plötsligt och oförklarligt slutar svara. Vad vill de egentligen? De är uppenbarligen inte intresserad av att köpa det man erbjuder i alla fall. Om de har hittat något annat i en annan annons som de köpte istället så tycker jag att de kan ha vänligheten att skriva ett mail och säga ”Tack för svaret men jag är inte intresserad längre”.

Modern råkade ut för en ’däcksparkare’ när hon skulle sälja en skänk. Trots att hon hade foto av skänken i annonsen så bad han om fler bilder. Hon tog några nya bilder ur andra vinklar och skickade. Han svarade och lät mycket intresserad men ville ha lite fler bilder. Varför då?? En skänk är en skänk är en skänk, det finns inte så mycket mer att se. Hon öppnade alla lådor och dörrar och tog fler foton som hon skickade. Han sa att han ville ha skänken och de bestämde en tid då han skulle komma och köpa den. Dök han upp? Icket. Var han en ’däcksparkare’-de-luxe eller skänk-fetischist? Tja, säg det…

Nu har jag en annons på kattungarna ute på blocket. ’Däcksparkarna’ har nappat på även den. Jag har fått ett par mail med förfrågningar om en specifik kattunge finns kvar men när jag svarar att den finns kvar… inget svar. Två är i alla fall definitivt tingade. Den ena blivande matten hade jag telefonkontakt med och den andra har varit hem till oss för att välja ut en av kattungarna så det verkar spikat i de fallen i alla fall. Men man kan ju aldrig vara säker…

Igår kväll när jag körde hem från jobbet mötte jag en större traktor som jobbade med att placera ut plogpinnar längs vägkanten. Betyder det att de väntar snö snart? Är sommaren slut nu?

Amanda har fått ännu en lunta papper från Grinchens jurist. Här är de i pdf-format om någon är intresserad och jag har inte orkat byta ut Grinchens namn utan jag har bara ’blurrat’ till det. Denna gång så hade de inte bemödat sig med att översätta det till någon språk Amanda förstår utan hela babberibban är på tyska men jag antar att det är en fortsättning på de tidigare dokumenten som jag skrev om den 27 juni där det framkom att Grinchen inte var så sugen på att betala underhåll en period och att han tyckte att Amanda skulle betala de kostnader han haft för juridisk hjälp för att få slippa betala underhåll.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur tokigt ihopskruvad han är i skallen. I brev till Amanda har han själv skrivit att han nu VALT att betala underhåll till henne, att han inte gjort det tidigare för att han inte ville att jag skulle få hans pengar men att nu när hon är 18 och får pengarna direkt själv från honom så betalar han gladeligen. Han måste ju förstå att Amanda fattar att det är en stor, fet blålögn när hon får papper från hans jurist där det framkommer att Grinchen sökt deras hjälp för att slippa betala underhåll och denna hjälp sökte han en dryg månad EFTER Amandas 18-årsdag. Dessutom är inte Amanda dummare än att hon kan lägga ihop två och två, pengarna började komma efter att hon undertecknat en fullmakt som gav försäkringskassan rätt att begära indrivning så Grinchen betalar inte för att han valt det på något sätt utan för att kronofogden vrider ur honom som den stinkande, mögliga, sura disktrasa han är.

Jag undrar jag… han påstår sig lida av en depression och kollar man lite vad han håller på med så är det nattsvart i hans värld en period, sedan sprutar det mängder av oformliga skapelser i lera från honom. Han verkar inte lägga ner någon större tid eller möda på att få det att likna något för en dagisgrupp hade åstadkommit bättre alster utan det verkar mer handla om att han vill producera så många och så stora saker som möjligt. Kan han vara manisk? Deprimerad + manisk = bipolär? Faktiskt så stämmer det ganska bra in på både hur jag minns honom och hur han verkar vara nu. Det skulle förklara hans hallucinationer (att jag fysiskt förföljt honom i Wien) och vanföreställningar (att jag kommer in i hans drömmar, hackar hans dator, ringer upp hans flickvän etc.).

Ju mer jag tänker på det desto mer troligt verkar det. I början då jag var tillsammans med honom pratade han om sig själv och sin situation som att han var bäst på allt och skulle lyckas med allt i livet. Han ansåg sig vara en stjärna i skolan, han skulle läsa till arkitekt på Chalmers, han ansåg sig komma från en ovanligt fin familj, han talade ofta och mycket om sina prestationer i simning och vattenrugby, han planerade överdrivet inför framtiden och in i minsta detalj och allt skulle bli så ofantligt bra. Han upprepade samma saker flera gånger så många av hans ’anekdoter’ har jag fått höra till leda. Efter fyra-fem månader hände något och han började tjata om att jag gav honom för lite uppmärksamhet, att han skulle inte kunna leva utan mig, han gnällde över att jag verkade bry mig mer om barnet jag väntade än om honom (duh!!), han malde på om hur hemsk uppväxt han haft, att hans föräldrar var alkoholister och att han själv fått lida så mycket över att deras äktenskap var skit. Han blev klängig och krävande som fan. Då drog jag öronen åt mig och lämnade honom. Jag hade erfarenheter från ett tidigare förhållande som sa mig att det inte finns något konstruktivt eller positivt att hämta i ett förhållande med den typen av människa. Förmodligen hade han en manisk period när vi träffades och sedan gled han över i depressiv period.

Hans mor och han är ganska lika på det viset – ena perioden är allt så in i helvetes jävla grejt och hon är ’on top of the world’ och sedan rasar hon ner i självömkan och grottar in sig i sina inbillade sjukdomstillstånd. Bipolär sjukdom är ärftligt så om den ena har det så är det inte osannolikt att den andra har det också. Om det är så, vilket det förmodligen är, så är det nog ganska kört för Grinchen. Jag har svårt att tänka mig att han glatt accepterar att han är bipolär och så länge man inte accepterar sin sjukdom så är det svårt att behandla den framgångsrikt. En simpel depression klingar nog bättre i hans öron än en livslång, medfödd mental defekt. Kan tänka mig att hans mor inte heller skulle ta emot en sådan diagnos med öppna armar. Kan vara därför hon påstår sig ha haft stroke, alla typer av reumatism, fibromyalgi, diskbråck i fötterna och en massa andra påhittade och verkliga sjukdomar för att hon har lättare för att acceptera att något sådant orsakar hennes lidande än en stigmatiserande mental defekt.

Hoppas bara att Amanda inte drabbas av den skiten och blir lika sjuk som de är.

Vilken dag! Jag är inte den stresståliga typen och jag har tre ’projekt’ på gång hemma som jag försöker styra per telefon från jobbet.

Största projektet är att snickarna kom och började på huset. Fuktskadan är tydligen inte så stor som de hade befarat och de hade missförstått mig och trodde att all panel på framsidan skulle bytas trots att det bara är en liten del som jag vill byta. Då skadan inte var speciellt stor så behöver resten inte bytas heller. Förhoppningsvis kommer detta att dra ner priset för det hela också.

Näst största projektet är åkern som skulle jämnas till. Mannen med traktorn kom idag och blev tydligen klar. Det gick fortare än jag förväntat. Jag ringde honom och frågade hur mycket vi var skyldiga honom för detta. Vi hade räknat med att det skulle kosta typ 3000-5000 kronor så jag höll på trilla omkull av chock när han sa att han ville ha 500:-. ”FEMHUNDRA KRONOR?!!” vrålade jag till honom i telefonen och han trodde nog att jag tyckte att det var för mycket. Jag förklarade att jag tyckte att det var alldeles för lite men han tyckte sig vara nöjd med det. ”Mja, vi får se…” sa jag och jag kommer att ge honom 1500:- vilket jag tycker bara det är i billigaste laget.

Tredje projektet är kattungarna. Nu är det en månad kvar tills de är leveransklara så jag tänkte att det är lika bra att lägga ut dem på Blocket redan nu för det är nog inte lätt att bli av med dem. Inom en timme ringde en kvinna och tingade Lungan. En annan skickade ett sms och ville ha Killer eller Bus. Hon kom förbi och kikade på dem senare och det lutar nog åt att de väljer Killer men de ska fundera till imorgon. En tredje kvinna har mailat och frågat om Bus finns kvar. Jisses, de går ju åt som smör i solsken!

Ibland går saker och ting bara bättre än man väntat sig. Det är det fina med att vara pessimist – det kan bara bli bättre än förväntat 😉

Äntligen är hela åkern slagen och all sly är borthuggen. Eller egentligen inte hugget utan sågat men ’hugget’ passade bättre i rubriken 😉 Det vi har slagit är det ljusare på fotot. Det ser inte så mycket ut men jag har spenderat säkert 15 timmar på åkern med trimmer och röjsåg. Timothy och Gregory har klippt något timme var också. Nu kan han som ska göra resten börja på riktigt. Det visade sig att den mannen är bror till tanten jag köpte huset av. Världen är lite… eller Vallen är inte så stort i alla fall.

Från ovan ser man bättre att hur stor ytan vi slagit är.

Allt så när som på en liten fläck är slaget. På den lilla fläcken finns ett getingbo. Jag har röjt all sly kring boet så det är bara gräs kvar. När jag slog av en tunn björk alldeles intill boet gjorde jag tydligen bort mig för det blev en väldig aktivitet kring boet och så småningom blev jag smärtsamt varse om att det förekom en viss aktivitet bakom min rygg också. Min vänstra skinka fick smaka getingarnas vrede. Gregory har alltid sagt att han vill se mig springa. Hade han varit ute då hade han sett mig göra just det, med röjsåg i högsta hugg dessutom.

Jag berättade för mannen som ska göra resten av jobbet att det finns kvar lite gräs med ett getingbo i och han tyckte att vi skulle utrota dem med lite diesel och göra en brasa av boet. Han sa att man ska undvika att köra maskiner kring dem eller ha parfym eller rakvatten på sig för det verkar göra dem aggressivare. Jo tack, jag märkte det. Röjsågen var uppenbarligen inte så populär.

Ellie, det lilla eländet, bestämde sig igår för att introducera sina ungar för livet på landet. När jag kom in i köket noterade jag att en av ungarna, Bus, såg lite underlig ut. Han var alldeles stel, spretade med alla benen rakt ut och klorna ute och stod med sänkt huvud. Sedan såg jag musen han hade i munnen. Ellie måste ha haft med sig den in.

När jag plockade upp Bus morrade han åt mig. Jag är väl ingen tuffing men en morrande kattunge på sju veckor var inte så skräckinjagande så jag lyfte ut Bus med mus utanför ytterdörren. Amanda gick ut för att försöka få honom att släppa musen. Det var inget han var speciellt sugen på att göra. Hon provade skaka honom lite lätt men det är inte en metod som ger något större resultat. Det är nog snarare så att katten biter ännu hårdare om sitt byte. Så småningom tappade han musen i alla fall så vi kunde ta in honom igen. Att en så liten katt vet att smågnagare är något man bör fånga är ju otroligt. Jag tycker att de bara ska hoppa omkring och vara söta när de är så små, inte ha så starka instinkter.