Timothy har flyttat. Hyresvärden ringde mig i måndags och sa att lägenheten var urstädat, besiktigad och klar och att nycklarna låg på diskbänken i lägenheten. Jag skickade ett sms till Timothy och meddelande honom det. Han ringde omgående upp och deklarerade att han ville flytta samma kväll. *Suck* Jag kände mig inte så sugen på att hjälpa till med en flytt efter jobbet för jag brukar knappt ha ork att göra ingenting ens men när en unge får möjlighet att flytta till eget så existerar nog inte begreppet ’vi tar det till helgen’ så jag provade inte ens protestera.

Efter jobbet åkte jag till stan, hämtade Gregory på sjukhuset (han jobbar på kvinnokliniken nu) och fiskade upp Timothy som hade suttit i mörkret i sin tomma lägenhet i ett par timmar och bara njutit av att ha en egen lägenhet, antar jag. Sedan åkte vi till macken för att hyra släp. Släpet var påkopplat ca kl. 17.00 och vi begav oss hem. Timothy hade inte packat något, valt ut vad han skulle ha med sig eller förberett på något sätt så vi rafsade ihop lite möbler, prylar och pinaler och drog iväg. Vi slängde in allt i lägenheten, lämnade tillbaka släpet och slutligen handlade vi lite mat och prylar som han inte kunde ta med sig hemifrån (tvättmedel toaborste mm). När vi släppte av Timothy vid hans nya lägenhet och begav oss hemåt var klockan 21.30 så hela flytten, inklusive hyra släp och packa sakerna, tog fyra och en halv timmar. Det måste nog, fan i mig, vara något i rekordklass!

Idag sa Kroken att hon vill åka till Timothy. Jag sa att vi kan göra det i helgen men inte just idag. ”Då är han inte hemma…” sa hon och såg olycklig ut. Hon verkar inte helt tillfreds med att vara ensambarn ändå, den lilla Kroken 😉

Åsså över till dagens känga. Jag har haft ett fåtal hobbies – att fota, bildredigering, göra webbsidor och att skriva. Allt detta använder man datorn till, utom att fota men eftersom att det är digitala bilder så är det ganska meningslöst om man inte har tillgång till dator. Enligt de nya reglerna, som jag har fått av Gregory så har jag knappt något möjlighet att ägna mig åt mina hobbies eller ens jobba med vår firma. När jag har gjort sådant jag måste (som att skriva till modern och berätta vad hon och hennes karl fått för räkningar och annat med posten, sköta min ekonomi, plocka fram telefonnummer, adresser och annat jag behöver i vardagen etc.) hinner jag kolla fejjan lite snabbt och blogga. Bloggandet är det jag håller hårdast på och absolut vägrar ge upp men jag hinner inte;

• titta på eller redigera foton (därmed inte lönt att fota heller)
• svara på kommentarer här i bloggen eller meddelanden på fejjan (sorry Gela, dissar inte dig men har inte hunnit svara dig än)
• skapa eller redigera hemsidor vilket betyder att vår firma måste avvecklas och jag förlorar möjligheten till extrainkomst
• läsa tidningar eller annat och har därför inte samma möjlighet att hålla mig uppdaterad med vad som händer i världen
• se tv-program jag missat på playkanalerna eller några roliga klipp på tuben
• hålla kontakten med mina vänner (jag har fått restriktioner för telefonen också)

Tanken är att detta ska ge oss mer tid för varandra, för att umgås och konversera. Gregory har inte gett sig själv några restriktioner så han sitter vid sin dator som vanligt och spelar spel, surfar på tradera, blocket etc. precis som vanligt, dvs. inte sällan betydligt mer än den tid han tillåter mig att använda dator och han är inte det minsta intresserad av att vara mer social med mig nu än då jag fick ha hobbies och bättre kontakt med mina vänner. Men jag hoppas att han är nöjd. En bajsbrun känga får han för det i alla fall och så småningom får han förmodligen en sambo som är betydligt mindre tillfreds med sitt liv och sin tillvaro och jag tvivlar på att det gör honom lyckligare… men huvudsaken är han han får som han vill, eller hur?!

Idag har jag ett par kängor att dela ut och båda går till trafikanter som ska ta Snabbleden (eller Järnvägsledensleden från Skelleftehamn till stan.

Första kängan får de som ska svänga ut på Snabbleden från Konduktörsgatan och de som kommer från västra änden av Ursviksgatan eller från Sundgrundsleden och ska ut på Snabbleden och köra västerut mot stan. Alla som gör detta har naturligtvis inte väckt min vrede utan de är de som inte respekterar väjningsplikten utan bara kör ut på Snabbleden som om det fanns en påfartssträcka ut på leden från dessa två gator.

Kommer man och kör Snabbleden i godan ro i cirkus 80 blås så är det inte alltid man kan göra en säker inbromsning för dessa idioter som bara kör ut framför en, speciellt inte på vintern då det ofta är halt just där eftersom de som svängt ut accelererar och ofta får lite spinn på hjulen vilket polerar isen på vägen. Inte heller känns det så kul att försöka köra om dem för det är inte helt plogat på de målade refugerna så den vägbana man har att tillgå känns inte speciellt bred.

När det är väjningsplikt så betyder inte det att det är ok att köra ut framför någon bara avståndet är tillräckligt stort så att den man kör ut framför hinner bromsa och undvika kollision. Väjningsplikt betyder att man ska vänta tills man kan köra ut utan att det innebär fara eller hinder för trafikanterna på den väg man kör ut på. FATTA!!

Andra kängan får den (de?) traktorförare som tycker att det är en strålande idé att ge sig ut på Snabbleden på eftermiddagen mellan 16 och 17-tiden, dvs i rusningstrafik. Det finns inte en suck i helvetet att man kan köra om då för de mötande bilarna kommer som på ett ändlöst långt pärlband och skulle det, mot förmodan, sluta komma mötande bilar så är det naturligtvis bara innan kurvor eller krön där sikten är obefintlig. Om man som traktorförare ser att man har en bilkö bakom sig som är lika lång som fjolvintern, skulle det då inte vara lämpligt att svänga in på en busshållplats, en p-ficka eller liknande för att släppa förbi dem? Kanske till och med vänta en halvtimme eller så tills värsta rusningstrafiken är över innan man slänger sig ut på en stundvis hårt trafikerad väg i ett fordon som är för brett för att köras om och går max 40 km/h? Hmm? Eller gör det alldeles för ont??

Ovänliga veckan införde jag för några år sedan som en motvikt till allt sliskigt julmys för att införa balans i livet efter julhelgen. Ovänliga veckan är vecka 1 varje år och man ska bejaka sina negativa känslor inför personer, saker och företeelser. Vitt och svart, yin och yang, motpoler behövs för att uppnå harmoni.

I år sket sig Ovänliga veckan eftersom Gregory hade idéer om mitt internetanvändande. Därför tar jag Ovänliga veckan från och med imorgon istället. Kängor ska delas ut och det ska sparkas högt och lågt, till höger och vänster.

Årets summering blev ju aldrig av eftersom jag genomgick datadetox 😀 Så här är den:

Årets tummar upp går till:

Timothy Årets största tumme upp går till honom i år. Jag kollade på förra årssummeringen och där fick han en tumme ner pga allt elände som han varit inblandad i. Under 2011 har det varit väldigt lugnt och jag inbillar mig att vi har en bättre kommunikation och att han sansat sig lite och landat i sig själv. Nu vågar jag låta honom flytta och på måndag får han tillträde till sin första lägenhet. Hade han fortsatt på samma bana som han var på under 2010 så kunde det ha slutat riktigt illa.

Modern som sålde huset och blev hemlös exilsvensk på riktigt. Ja, va’ fan är det lönt att vagga omkring här och gnälla över mygg, kyla och snömängder livet ut när det finns möjlighet att ändra på läget och bo på ställen man trivs bättre på?

Amanda för att hon har visat sig ha skinn på näsan och klarar av att skaka av sig skit som hon oförtjänt drabbas av och inte låta sig störas mer än nödvändigt av den som får min första tumme ner.

Kroken för att hon är världens sötaste unge. Det räcker liksom i den åldern 😉

Guuuu, va’ tråkig jag är! Denna summering skiljer sig inte nämnvärt från den förra men det har inte hänt så vansinnigt mycket under året. Det har varit ett ganska lugnt och harmoniskt år. Vissa saker har jag inte tagit upp som att jag slutat snusa (igen, slutade ju 2005 också men började om tre år senare) och Gregory som ligger på plussidan. Gregory kan jag inte peka på några specifika saker som är extra positiva utan det känns bara allmänt bra. Han har ju en hel del dumheter för sig men jag kan tackla dem och bolla tillbaka dem på honom och dessutom roas av det.

Årets tummer ner går till:

Grinchen Han dök upp som en infekterat analböld för Amanda i början av året och har gett henne grunden till ett par gråa hårstrån i framtiden. Vad vill människan?? Om han ville skapa en relation med henne så misslyckas han fatalt genom att bara tala illa om mig och min familj, anklaga Amanda för diverse saker, ljuga för henne på sått som hon själv lätt avslöjar som lögn etc. Vill han förmå henne att låta honom slippa betala underhåll? Det är troligare för ofta glider han in på pengar och att han inte borde eller har förmåga att betala. Eller är han bara en sjuk människa som gör det väldigt sjuka människor gör – en massa irrationella saker?

Han påstår sig anse att jag har misshandlat Amanda genom hela hennes uppväxt och han har också påstått att han ska anmäla mig för det. OK, ponera att han verkligen tycker att jag har misshandlat henne. Då går han verkligen till världshistorien som den sämsta tänkbara föräldern. Om en ’normal’ förälder anser att barnen blir misshandlade så gör de allt de kan och lite till för att skydda barnen. De springer till polisen och till socialen och gör anmälningar, de kräver ensam vårdnad, de försöker träffa barnet så ofta som möjligt och ha tät och regelbunden kontakt för att stötta, skydda och förhoppningsvis kunna rädda barnet från den som de anser misshandlar barnet. Vad gjorde Grinchen? Jo, han valde att inte ha någon som helst kontakt med Amanda förrän hon blev myndig.

Om han, som förälder, verkligen ansåg att hans dotter blev systematiskt misshandlat under hela sin uppväxt och valde att reagera med att ta på skygglapparna och vända henne ryggen så borde han tvångskastreras utan bedövning. En förälder som inte kämpar för sina barn om han eller hon tycker att de lider är ingen förälder och förtjänar inte att ha barn. Nej, det är klart som fan att Grinchen inte egentligen anser att Amanda blivit misshandlad av mig. Han slänger ur sig mer eller mindre absurda anklagelser till höger och vänster i hopp om att andra, och förmodligen främst han själv, ska fokusera på det istället för det faktum att han vände sitt barn ryggen, valde att inte ta något som helst ansvar för henne och än idag vägrar göra det lilla han kan efter att han bränt sina broar. Det är tveksamt om han lyckas lura ens sig själv med detta men så mår han också som han förtjänar, det lilla psykfallet. Egentligen borde han få en tumme upp också för han har, fan i mig, bjudit på en hel del underhållning och många gapflabb under året. Eller ’bjudit på’ är nog fel uttryckt för det gjorde han helt ofrivilligt.

Mig själv för att jag tycker att jag inte ger mina vänner den tid jag skulle vilja ge dem. När de föreslår att vi ska hitta på något så svarar jag alldeles för ofta ”Har inte tid”, ”Har inte råd”, ”Kan inte just nu” etc. Jävla dumheter!! En av mina vänner dog innan jag han träffa henne för att jag ’inte hade tid’ när hon ville träffas. Om man, som jag, alltid är negativ till sina vänners förslag och sällan kommer med egna förslag så drar de sig för att höra av sig och föreslå saker att göra ihop. För hur kul är jag egentligen?!! Till sist sitter man där ensam och ingen hör någonsin av sig och det var ju inte så jag tänkte att det skulle bli egentligen så… SKÄRPNING!

Här i Skellefteå har vi tidigare i år haft problem med parasiten cyptosporidium som misstänktes ha infekterat dricksvattnet. Jag vet inte om de någonsin kunde hitta parasiten i dricksvattnet men väldigt många skelleftebor åkte på skiten och de var nog så det bekräftades att vi hade problemet. Kommunen vidtog diverse åtgärder och sedan i höst har vattnet varit ok att dricka igen.

I tisdags frågade en på jobbet om parasiten var tillbaka eller. Hon sa att några bekanta till henne åkt på samma symptom som de hade när de hade parasiten. Jag sa att jag skulle kolla med Gregory om han hade någon inside information om det hela. Redan under dagen, innan jag hunnit fråga Gregory, så började jag må illa och fick väldigt ont i huvudet. Riktigt illa mådde jag. Hypokondrisk som få, tänkte jag och efter jag pratat med Gregory, som sa att han inte hört ett pip om någon parasit, så började jag så småningom må bättre. Någon räserbajs hade jag ju inte heller haft så jag beslutade mig för att jag bara varit hypokondrisk. Hypokondrin har inte riktigt velat släppa. Huvudvärken har gjort sig påmind med jämna mellanrum och i morse var den riktigt otäck. Efter en massiv överdos paracetamol lyckades jag sova en stund i alla fall.

Så jag hämtade Amanda på flyget idag. Huvudvärken gick att genomlida om jag klubbade den med mer paracetamol men jag fick ett illamående som inte lät sig skrämmas av medikamenter. Så nu ger jag upp och erkänner att min hypokondri gjort mig sjuk på riktigt. Tack, Marianne, för att du pratade parasiter med mig *onda ögat*

Men tillbaka till flygplatsen. Jag har riktigt risigt batteri i min bil. Slår man av tändningen men lämnar radion på i några minuter så är batteriet dött sedan. När jag parkerade på flyget för att vänta på Amanda så råkade jag glömma lyset på. Bajs! Bilen är dock normalt väldigt lätt att knuffa igång men idag var det väldigt halt och det är tveksamt om den är så lätt att knuffa igång om däcken inte får ordentligt med fäste när man lägger i en växel. Jag satt där och funderade på hur jag skulle lösa det hela. Jag hade ju en tid att passa också, skulle vara på bilprovningen en och en halv timme senare. Då glider en bil upp på parkeringen bredvid med ett par välkända ansikten i. Den var grannsonen, tillika en av Timothys bästa vänner, och hans tjej som skulle hämta hennes farmor på flyget. Han hittade också startkablar i sin bil så till bilprovningen kom jag i tid… och fick ombesiktning. En positionslampa var trasig och ett halvljus var felinställt. Jag fick en anmärkning på att en varningslampa lyser också men det är ju en lambdasond som inte fungerar som den ska fast avgaserna var under alla gränsvärden så det är inget fel som påverkar speciellt mycket. Timothy har lovat att fixa bilen på skolan innan jag ska ombesiktiga den.

Och idag fyller mitt körkort 17 år! Grinchen hade innan talat om för mig att jag aldrig skulle kunna ta körkort för jag hade inte riktigt den begåvnings som krävs för att klara av något sådant. Jag började köra i oktober och hade körkortet i december trots att jag fått vänta sex veckor på lämplighetsintyget (som jag inte skaffat innan). Jag tog inga teorilektioner och hade ingen att övningsköra med till skillnad från Grinchen som tog hela paketet och övningskörde dessutom privat i flera månader.

Och nu är det jul och det var ju den tid som Grinchen brukade dyka upp och bråka fram till julen -99 som var sista gången han träffade Amanda. Sedan har han sporadiskt skickat någon form av julklapp till henne men jag tror inte att hon fått något sedan Julen -02 då han skickade choklad som förgiftade alla som åt av den. Han har ju offentligt klagat över att hans föräldrar inte ger Amanda tillräckligt mycket och möjligtvis är det så att Amandas biologiska kusiner får mer eller dyrare än hon får, det vet jag inget om, men vi har inte förväntat oss något. Av Grinchens mor fick Amanda i alla fall1500:- i julklapp, samma summa som hon fick när hon fyllde år. Av Grinchen fick Amanda inte ett jävla nåt när hon fyllde år och förmodligen får hon samma sak av honom i julklapp så jag tycker att han bara ska hålla klaffen och skämmas istället för att klanka ner på andra för att de inte kostar ut sig på henne för han gör det så definitivt icket!

Och på tal om julen så är vintersolståndet idag och därmed den riktiga julaftonen. Från och med i dag blir dagarna ljusare och ljusare så

God Riktig Jul

på er alla!!

Skulle skriva ett svar på en bloggkommentar men det blev så långt att det får bli ett inlägg istället.  Jag börjar med att bemöta de mest uppenbart befängda påståendena.

När jag säger att man inte kan uppfostra ett barn på enbart kärlek utan att pengar är en del av föräldraansvaret så menar jag inte att barnet ska få det ena eller det andra, kärlek ELLER pengar. Ursäkta men det var ett ovanligt korkat påhopp av signaturen ’anonym’ att påstå att vår dotter kommer att få allt hon pekar på med ingen kärlek. I föräldraansvaret ingår att tillgodose barnets alla behov, emotionella såväl som materiella. Det är inte antingen eller! Klarar man inte av att tillgodose barnets materiella behov bör man inte skaffa barn. Kan man inte tillgodose de emotionella behoven bör man inte heller skaffa barn. Har man redan barn men inte förmågan att tillgodose barnets alla behov så är man inte en så bra förälder som barnet förtjänar om man inte ser till att åtgärda sina brister.

Så vitt jag har förstått så var min mormor sömmerska men jag vet inte vad min farmor sysslade med. Eventuellt var hon hemmafru men jag vet inte. Jag har inte träffat någon av dem eftersom de båda avled innan jag föddes. Skulle de läsa mitt inlägg skulle jag således inte skämmas, snarare bli väldigt förvånad.

Med mitt förra inlägg menar jag inte att det skulle vara fel att vara hemmafru. Är man hemmafru försörjs man av sin partner, inte av samhället. Förr var det vanligare att kvinnor var hemma och skötte barn och hushåll än att de förvärvsarbetade men nu är det svårt för en familj att leva på en lön om det inte är en lön som är betydligt högre än genomsnittet.

De jag pratar om försörjs inte av någon partner utan de lever på bidrag eller ekonomiskt stöd som sjukersättning, sjukpenning, socialbidrag, a-kassa, kas, bostadsbidrag etc. och alternerar mellan de olika bidragen och kombinerar dem för att få hop så att de kan leva på det och lever så år ut och år in utan att visa några som helst ambitioner att studera eller jobba utom då de kortare perioder tvingar jobba för att få förlängt bidrag.

Och de finns!! Det är definitivt ingen fördom jag har, som ’anonym’ påstår i sin kommentar. Jag känner personligen sådana. Som signaturen ’S’ påpekar så betyder dolda handikapp inte betyda att man totalt saknar förmåga att arbeta. Jag känner också personer med väl synliga och omfattande handikapp som arbetar så finns viljan finns möjligheten.

Jag har med egna ögon sett riktiga skräckexempel på utnyttjande av samhället då personer som ansetts sig vara för sjuka för att klara av att jobba utan bekymmer klarar av att spela diverse datorspel hela nätterna och halva dagarna, tillverka mat, smycken, eller annat hemma och sedan sälja det på marknader eller internet, jobba ideellt och svart för föreningar och företag, uppdatera sina facebookstatusar stup i kvarten och flera gånger dagligen skriva långa blogginlägg m.m och är man frisk nog att göra något sådant så klarar man definitivt av att exempelvis t.ex  sitta i kassan på konsum, åtminstone på deltid. Däremot skulle man inte ha tid att sitta vid datorn lika mycket, handarbeta, hålla på med föreningsliv och egna intressen och hobbies om man hade ett arbete och det verkar många gånger vara just där skon klämmer.

Det fräckaste jag sett var hur en med ’dolt handikapp’, som fått handikapphjälpmedel i form av en eldriven ställbar säng, annonserade ut denna säng för att hon behövde pengar till att bland annat uppgradera möblemanget som hade något år på nacken. Så de hjälpmedel, som bekostats med de pengar som jag och alla andra arbetande människor jobbat ihop, såldes bakom ryggen på försäkringskassan och pengarna gick till att byta ut de möbler, som var nyare än jag själv har råd med, till ännu nyare möbler. Är det så vi vill att bidragssystemet ska användas?

Jag tror inte att alla dessa är så fräcka så att de är fullt medvetna om att de utnyttjar samhället. De flesta tror nog att de verkligen är sjuka eller arbetsoförmögna på ett eller annat sätt. Går man hemma utan sysselsättning en längre period så blir man förslappad. Det blir jobbigt att ta sig upp på morgonen, knepigt att få sig i säng i tid, att göra ärenden känns som ett helt företag och man klarar inte av att ta sig för saker på samma sätt som innan. Man känner efter lite extra och får besvär med både det ena och det andra, man kan utveckla värk som man måste medicinera till och med. Så är det för de allra flesta men en del får för sig att detta är ett tecken på någon fysisk eller psykisk åkomma och anser att de faktiskt är så pass dåliga att de inte klarar av att jobba.

Att en läkare har bedömt att arbetsförmågan är nedsatt ser de som ett bevis för att de verkligen inte kan jobba men det betyder ingenting. En läkare är inte mer än människa och kan bli trött på gnället/tjatet och sjukskriva någon på väldigt lösa grunder. Fk kan missa att upptäcka att en sådan sjukskrivning är tveksam. Om fler personer ’tvingades’ att jobba så skulle de i långa loppet må bättre då deras krämpor beror på att de saknar sysselsättning.

Jag låter medvetet bli att känna efter varje gång jag kliver upp för att åka till jobbet. Jag mår skitdåligt på morgonen och längtar absolut inte till jobbet så om jag kände efter minsta lilla så skulle jag förmodligen känna att jag är sjuk och stanna hemma. Jag åker till jobbet och mår jag lika dåligt större delen av dagen så åker jag hem för då är jag sjuk ’på riktigt’. Även om det kan kännas motigt att ta sig till jobbet varje dag så mår man i längden bättre av att ha jobbat, träffat sina kollegor och gjort något produktivt istället för att ha gått hemma och dragit fötterna efter sig på bekostnad av sina medmänniskor.

Och som signaturen ’S’ är inne på, anser man sig vara så pass frisk att man tycker sig klara av att skaffa barn så saknar man definitivt inte arbetsförmåga…eller så saknar man totalt insikt i hur mycket jobb barn innebär. Den som klarar av att ha barn klarar av ett arbete.

Så jag ser inget fel i att vara hemmafru, eller ’lyxhustru’ som det ofta kallas eftersom det är få som har det så gott ställt att hela familjen kan leva på en lön medan den andra är hemma med barnen och sköter hushållet. Vill man vara ’lyxhustru’ så får man diskutera det med sin partner, som är den som då ska försörja en, och komma överens om en lösning som båda accepterar. Att gå hemma och leva på bidrag är att vara samhällets ’lyxhustru’, dvs min och alla skattebetalares lyxhustru och det är fan ingen som frågat mig om jag går med på att de skiter i att jobba och låter mig betala deras uppehälle!

Jag tycker att det är bra att det finns möjlighet att få bidrag och ekonomiskt stöd för den som behöver det. Jag tycker att det är skit att det finns parasiter som utnyttjar denna möjlighet felaktigt för sin egna egoistiska del och därmed hotar slå undan benen på de behövande, på skattebetalarna och hela vårt välfärdssamhälle.

Jag diskuterade en känslig fråga med en väninna idag – att skaffa barn när man inte försörjer sig själv. Jag gjorde det, jag var arbetslös och levde på bidrag när jag fick mina två första barn. När Timothy var kring ett år hade jag insett att mitt liv inte såg speciellt ljust ut. Jag hade ingen vettig gymnasieutbildning (den jag hade gav ingen behörighet till studier och jobb fanns inte), jag hade ingen större lust att vända hamburgare, torka gamlingar i röven, moppa golv eller något sådant, trasig rygg hade jag så jag hade säkert kunnat gnälla mig till sjukskrivning och leva på det men det kändes så jäkla hopplöst att måsta vända på varenda krona hela, hela, hela tiden och aldrig ha råd med något. Min dröm var att kunna köpa det jag behövde under en månad, inget lyxliv utan bara det jag behövde, och ändå ha pengar kvar i slutet av månaden. Så det fanns bara en sak att göra – plugga. Utan utbildning skulle jag inte kunna få ett jobb jag trivdes med eller som genererade så mycket pengar att jag kunde leva som jag ville.

Samma höst började jag plugga. Hade jag inte haft barn hade jag förmodligen inte tagit mig i kragen, i alla fall inte då. Nu blev jag inte civilingenjör som jag hade tänkt men jag har en årsinkomst på drygt 350 000. Ingen förmögenhet men jag har nått precis dit jag ville – jag kan köpa det jag behöver utan att behöva titta på varenda prislapp, räkna i huvudet på affären så att jag inte plockar på mig mer än jag har pengar att betala etc. och jag har inte ett enda bidrag… förutom barnbidraget. Frågan är var jag hade varit idag om jag inte fått barn. Hade jag alls tagit mig i kragen? Kanske hade jag aldrig gjort det utan spunnit vidare på min trasiga rygg, utvecklat diverse andra mystiska symtom och så småningom fått något diskutabel diagnos som garanterat mig sjukpeng livet ut.

Barn är ingen rättighet att ha, det har vi hört till leda men det är sant. Med barn följer ansvar och ordet ansvar innefattar så mycket. Att ha någorlunda ordentligt städat omkring sig, att klara av att laga ett antal maträtter så att barnet får någon form av variation, att orka kliva upp ur sängen på morgnarna och ta sig i säng i rimlig tid på kvällarna så att barnet får några vettiga rutiner, att inte ha alkohol-, narkotika- eller tablettmissbruk, att vara någorlunda psykiskt stabil och helt enkelt kapabel om att ta ansvar för sig själv först och främst. Först när man kan ta ansvar för sig själv tycker jag att det är lämpligt att fundera på att skaffa en till varelse att ta ansvar för för jag tycker inte ens att man ska ha hund eller katt om man inte klarar av att ta ansvar för sig själv.

I ansvarsbiten ingår det ekonomiska ansvaret och då må man vara hur kall och okänslig som helst men pengar är de facto något som man behöver om man ska kunna ta hand om sig själv och andra. Man behöver inte ett övermått men när det finns för lite, så lite att man måste få pengar från andra i form av bidrag, som det blir ett problem och man, per definition, inte klarar av att ta fullt ansvar för sig själv. Högt upp på listan i Floskeltoppen ligger åsikten ”Ett barn behöver kärlek först och främst, inte pengar”. Kärlek gör inte barnet varmt om fötterna en kall vinterdag, kärlek mättar inte magen och hur jävla kärleksfullt är det att inte skapa de optimala förutsättningarna för sitt barn? Att förvägra sitt barn en ekonomisk stabilitet och trygghet för att man själv tycker att det är mysigt att gå hemma och ’uppfostra sitt barn med kärlek’? Vad har man för människosyn rent generellt om man själv vägrar ta det ekonomiska föräldraansvaret för sina barn utan istället helt fräckt lämpar över det på sina medmänniskor som ’är dumma nog’ att arbeta för brödfödan och betala skatt?

Det är så jävla blåögt att tro att man kan leva på kärlek och omtanke, det kanske funkar i Ankeborg eller någon annan disneystad men här i den verkliga världen där vi andra bor är jag inte så jäkla intresserad av att mina surt förvärvade pengar som jag lägger i skatt ska gå till någon birkenstockplyschflummare för att denne har tänkt uppfostra sina barn med enbart kärlek utan att ta ekonomiskt ansvar för dem. Bidragen är till för att personer som har det svårt TILLFÄLLIGT ska få den hjälp de behöver TILLFÄLLIGT för att ta sig på fötter igen och kunna ta ansvar för sig själv och de sina och gå vidare i livet som en produktiv medborgare eller för de som faktiskt saknar förmåga att bidra till samhället. Om flera personer bestämmer sig för att försörjd av sina medmänniskor, dvs. leva på bidrag så raserar de hela vårt välfärdssamhälle, de förstör för oss andra som åtminstone försöker.

Normala människor diskuterar om de alls ska skaffa barn med den som de ska dela ansvaret med men jag vet ingen samhällssnyltare som pratar med skattebetalarna innan de börjar avla ungar. Det är respektlöst mot både de egna barnen och vittnar om en jävligt tråkig människosyn när man tycker sig ’ha rätt’ att leva på bidrag. Jag gjorde precis så, jag skaffade barn utan att ha förmåga att försörja mig själv. Det var jävligt fel! Jag gjorde om och gjorde rätt!

Dessutom får barn till arbetande föräldrar mer tid på dagis. Det har visat sig att barn som är på dagis klarar sig bättre från att få en del psykiska besvär som sociala fobier etc. och de får en högre social kompetens än andra barn. Således kommer de att klara sig bättre och må bättre som vuxna. Om nu någon känner sig jävligt kränkt av det jag skrivit och tycker rent allmänt att jag är en jäkla idiot som uttrycker mig så här klumpigt och opassande så jag kan försvara det med att min mor var hemmafru så jag har inte gått en dag på dagis så jag är väl skadad av det 😛

Eftersom Timothy var på barnhjärtmottagningen i augusti och fyller 18 i början av februari så trodde jag att vi varit där för sista gången. Som myndig så ska han gå på koller på GUCH-mottagningen istället. Han går på koll två gånger per år och var dit i februari och, som sagt, i augusti. För ett tag sedan blev han kallad till en magnetkameraundersökning i Umeå och strax efter som en kallelse till barnhjärtmottagningen också. Jag vet inte om de bara ville ’passa på’ att göra ekg och ultraljud då han ändå skulle finnas i huset eller om det finns en misstanke som de ville kolla upp men det var ju bara tre och en halv månad sedan han var där sist. Nu ska det väl i alla fall vara sista gången på barnhjärtmottagningen.

Timothy har nog inte så mycket emot att åka dit. Han får ledigt hela dagen och dessutom får han övningsköra drygt 20 mil. Jag spelade wordfeud… Jo, jag är en jättebra handledare till den som övningskör 😉 Jag spelade med slumpmässiga, okända och startade nya spel så snart någon tog lång tid på sig att lägga ord. En stackare skrämde jag nog. Han började chatta lite och jag googlade på de uppgifter jag kunde lista ut utifrån hans nick. På ett par minuter hittade jag foto, fullständigt namn, födelsedag, adress, sambo och arbetsgivare. Eftersom jag sällan missar en chans att skoja med någon så gjorde jag just det… Tror att han tyckte att jag var obehaglig när jag visste saker jag inte borde ha vetat för han fick hemskt bråttom iväg på träning och kunde inte spela mer 😀 Inte just då i alla fall. Jag hoppas att han fattar att jag är harmlös och vågar spela klart.

Kitty, moderns katt, har flyttat. Hon bor nu hos en dam i sextioårsåldern i Ursviken. Hon (katten alltså) flyttade in hos oss när modern drog till Spanien men hon (fortfarande katten) trivs inte så bra ihop med varken Aska eller Ellie. Aska är en riktig surkärring till katt och brukar inte vara speciellt snäll med andra katter. Modern insåg att Kitty inte skulle vara så nöjd med sitt boende hos mig så hon bad mig försöka hitta någon lämplig person som kunde överta katten. Jag har inte ’annonserat’ ut Kitty på fejjan eller här för vi ville kunna handplocka någon som vi själva tyckte verkade lämplig för just Kitty istället för att lämna henne till första bästa som erbjöd sig ta henne. Det blev Gregory som handplockade en ny ägare bland sina patienter och vi åkte dit för att lämna Kitty igår. Jag tror att hon (katten förstås) kommer att stortrivas i sitt nya hem.

Efter att Grinchen under två dagar spytt ut sin bitterhet över att aldrig någonsin bli firad på fars dag (som om han förtjänar att bli det…) och det faktum att han faktiskt tvingas betala underhåll för det barn han skrivit under faderskapsbeviset för så har det varit helt tyst från honom idag. Han kanske har tagits in på mentalsjukhuset igen, det verkade som om det var hög tid för en inläggning igen. Amanda försöker rycka på axlarna åt hans utspel men nu när hon upplevt hans hotfulla sida så börjar hon vara rädd att han ska söka upp henne. Hon är också arg och trött på honom för att han inte kan låta bli att ta kontakt med henne fast hon för många månader sedan gjorde klart för honom att någon sådan kontakt inte var önskvärd. Hon överväger att byta till hemligt telefonnummer och som förälder (den typen som faktiskt bryr sig) så flammar något upp när man ser att barnen far illa för att en människa inte klarar av att låta bli att jävlas. Den flamman heter hämndlystnad. My favourite game 😉

Som jag skrev i gårdagens inlägg så ska jag ut på en liten tripp. Tidigt som fan ska jag upp imorgon för att ta första planet till Arlanda så det kommer att vara bloggtystnad här till i helgen. Förhoppningen med denna resa är ju att skaffa mig ny info och få lite tips som jag kan ha användning av i framtiden och säkert kommer jag att ha möjlighet att förena nytta med nöje 😉 Går det som jag har tänkt har jag nog en hel del att berätta sedan.
Så till i helgen – auf Wiedersehen 😉