Min favoritsaga

Skrivet lördagen den 11 augusti, 2012

En av mina absoluta favorit’sagor’ är den om Dorian Grays porträtt, skriven av Oscar Wilde. Första gången jag fascinerades av ‘Dorian Grays porträtt’ var när jag såg Albert Lewins film från 1945. Jag var inte gammal, kanske åtta år, och tyckte att det var en skrämmande film. Porträttet förändrades till ett monster och sensmoralen var jag för ung för att förstå så för mig var det en skräckfilm.

Ju äldre jag blev desto mer förstod jag filmens budskap och jag såg den ännu en gång när jag var kring 20 år. Då var filmen en helt annan för mig. Jag har också sett filmatiseringen från 2009 vilket är en hollywoodfilm med ett snyggt och prydligt hollywoodfilmsslut, vilken jag inte uppskattar, och hört den som ljudbok på både svenska och engelska. Ett tips, nej förresten, det är en order: Lyssna på ‘The picture of Dorian Gray’ som läses av Stephen Fry. En ljudbok kan omöjligen bli bättre än så och jag tror att Fry läser den med precis den accent och de betoningar som Wilde hade i huvudet när han skrev boken.

Så vad är det då med boken som fascinerar mig? Den handlar om denne Dorian Gray, en ung, brittisk aristokrat under 1800-talets senare hälft. Han får sitt porträtt målat av en konstnär och genom denne konstnär blir han bekant med Lord Henry Wotton. Den tämligen blåögde och naive Gray imponeras av Wottons cyniska idéer och ytlighet, eller snarare hur Wotton presenterar dem för han är en vältalig man som kan formulera sig så att det han säger inte bara låter rimligt utan som en självklar sanning. Han övertygar Gray om att det enda som har betydelse är skönhet. När man med åren förlorar sin skönhet så förlorar livet sitt värde. Gray, som är en ovanligt vacker man, säger att han önskar att han kunde få vara ung och vacker för evigt och att porträttet istället skulle åldras och bli fult. Han säger att han skulle kunna ge vad som helst för det, till och med sin själv. Och gissa vad?!

“People say sometimes that Beauty is superficial. That may be so. But at least it is not so superficial as Thought is. To me, Beauty is the wonder of wonders. It is only shallow people who do not judge by appearances. The true mystery of the world is the visible, not the invisible.”

Åren går och Gray fortsätter vara en bildskön, ung man. Han charmar alla i sin omgivning med sitt oskyldiga, ungdomliga utseende men de som kommit honom nära håller sig på avstånd från honom efteråt. Gray är ytligt sett en charmerande man som kan föra sig i fina sällskap men under ytan är han kall, samvetslös och skadar de som kommer honom nära. Vänner och affärspartners slutar som opiummissbrukare, ekonomiskt utblottade och några tar livet av sig. Han har inga skrupler utan tar till hot, lögner och utpressning för att få som han vill även när det gäller sk. vänner. Han låter kvinnorna tro att han aldrig älskat någon som just dem men sedan förbyts hans ‘kärlek’ till ointresse och/eller avsmak för att de brustit i någon liten skitsak som han förstorar upp. När han lämnar dem är de ‘förbrukade (som icke oskulder var på den tiden) och vanärade och får leva ett liv i skam. Själv tycker han inte att han har någon skuld i den skada som hans älskarinnor och tillfälliga vänner lider för han är ju ung, vacker, framgångsrik och beundrad av så många andra. De som far illa i hans sällskap har sig själva att skylla, tycker han, och är det någon som är ett oskyldigt offer så är det han själv.

“You have killed my love. You used to stir my imagination. Now you don’t even stir my curiosity. You simply produce no effect. I loved you because you were marvelous, because you had genius and intellect, because you realized the dreams of great poets and gave shape and substance to the shadows of art. You have thrown it all away. You are shallow and stupid”

Så hade han nog levt sitt liv och varit nöjd med det om det inte varit för det porträtt av sig själv som han snabbt gömt undan på vinden. Porträttet inte bara åldras i hans ställe utan har också blivit en avbildning av hans själ och visar därför en man med alltmer monstruöst utseende. Gray saknar samvete men mår illa av att se hur han förvandlats i porträttet och bestämmer sig en dag för att bli en god människa så att porträttet ska bli, om inte vackert så åtminstone mindre fult.

“Sin is a thing that writes itself across a man’s face. It cannot be concealed.”

Han börjar hata sitt porträtt. Det är en avbild av honom men allt annat än vad han vill vara. Han vill vara vacker, ung och beundrad men den han är i porträttet kan ingen beundra för det är så fult och hemskt att se på. Gray bestämmer sig för att han ska göra vad som krävs för att porträttet ska ändras till det bättre.

“Beauty is a form of Genius–is higher, indeed, than Genius, as it needs no explanation. It is one of the great facts of the world, like sunlight, or springtime, or the reflection in the dark waters of that silver shell we call the moon. It cannot be questioned. It has divine right of sovereignty. It makes princes of those who have it.”

Han gör ett antal osjälviska handlingar och känner sig ganska stolt över sig själv. Han berättar för sin numera bäste vän, Lord Henry Wotton, att han ska bli en god människa men Wotton har tillsammans med Gray supit, köpt sex, rökt opium och en rad andra mindre moraliska saker under närmare ett par decennier så han är mycket skeptisk till Grays helomvändning.

“I want to be good. I can’t bear the idea of my soul being hideous.”

Men Gray är övertygad om att han nu är en god människa och att detta bör synas i porträttet. Han går upp på vinden för att få bekräftat att han är en bättre människa men porträttet visar något helt annat. Förutom den elakhet, ondska, egoism fanns nu också en elak listighet och hyckleri i ansiktsuttrycket. Gray förstår då att hans nyfunna godhet är något hans skapat av fåfänga, för att han själv ska känna sig bättre och inte alls något uttryck för att han faktiskt blivit en bättre människa för han är samma hjärtlöse, samvetslöse egoist som han var innan och kan inte annat bli.

“It is better to be beautiful than to be good and it is better to be good than to be ugly.”

Och det är en av de många saker som är fascinerande med boken – när är man egentligen en god människa? När man själv tycker det? När man är omtyckt och beundrad av många? Dorian Gray gjorde medvetet goda handlingar och var beundrad av många men ändå så finns det ingen tvekan om att han var genomrutten som person. Han var inte god utan gjorde ett antal goda gärningar i ett syfte.

Jag tycker, och detta är alltså min högst personliga åsikt, att den som är genuint god är en person som själv inte anser sig vara det, som inte har något syfte eller någon baktanke med sina goda handlingar och inte ens reflekterar över dem som goda handlingar och som aldrig påpekar dem för andra. Alltså är genuin godhet svårt att upptäcka eftersom det inte är medvetet och inte något som demonstreras. Godhet är aldrig självmedveten och är den uppenbar för andra så är det troligare att det är ett skådespel eller en fasad som är tänkt att noteras. Faktiskt är det något som godhet har gemensamt med genuin elakhet. Den elake, kalle Dorian Gray hade ytliga egenskaper som förblindade omgivningen så att de inte kunde se annat än vad de förväntade sig att se och därför beundrade de honom och kunde inte tro annat än gott om honom.

Äsch, ladda hem ljudboken ‘The picture of Dorian Gray’ som läses av Stephen Fry, den är helt magisk!

Karma

Skrivet torsdagen den 9 augusti, 2012

Idag är det 20 år sedan Grinchen misshandlade mig vilket ledde till att jag beslutade att han inte länge fick bo med mig eller vara delaktig i mitt liv. Jag brukar väl egentligen inte fira dagen men jag noterar i alla fall att det är årsdagen och har i alla år kallat det min ‘befrielsedag’. Han har på många sätt försökt svartmåla mig och anklaga mig för att ha ‘misshandlat’ honom psykiskt, hindrat honom från att träffa Amanda och en massa andra saker som inte heller är sant på en fläck. Förmodligen för att ta fokus från vad han faktiskt gjorde (misshandlade mig och vägrade ha kontakt med Amanda) och på något sätt projicera allt elakt på mig men idag känner jag att jag inte kan vara det minsta arg på honom. Jag är lycklig, har en familj där vi är toleranta, öppna och någorlunda ärliga med varandra medan Grinchen lever ensam och har en ansträngd och stundvis obefintlig relation med sin familj. Enligt uppgift är han just nu intagen på mentalsjukhus igen och jag antar att han där får all tid i världen att ägna sig åt sitt favoritintresse – sig själv.

Det är lätt att säga att karma bet honom i röven och att han fått vad han förtjänat men jag är ingen stor anhängare av karma. Jag är övertygad om att det inte finns någon kraft som skipar rättvisa i världen utan hur man har det helt beror på hur man själv har sett till att man har det. Så man får inte alltid vad man förtjänar, varken gott eller ont, utan man får det man uppnått genom att jobba för det. Jag tycker inte att jag kämpat med näbbar och klor för att få det tämligen harmoniska och trivsamma liv jag har men jag tycker att Grinchen verkar ha ansträngt sig rätt duktigt för att dra på sig allt elände han lever i. Och om jag inte hade bokstavligen slängt ut honom så hade jag kanske blivit indragen i hans elände. Han har ju gjort sitt bästa för att försöka dra in Amanda det senaste året…

Mirakel?

Skrivet tisdagen den 7 augusti, 2012

Lite tyst har det varit här för jag har varit lite borta. Ganska ordentligt borta faktiskt. Under ett par veckor hann jag vara på en mindre europaturné och en dito sverigeturné. Mer om det en annan dag. Istället väljer jag att börja från slutet och skriva om vad som hände när vi var på väg hem.

Igår passerade vi Örnsköldsvik på väg norrut och passade på att snäppa in på Burger King. När vi satt där kom en hojtjej från en hojklubb, med enbart frälsta och drogfria medlemmar, in. Jag noterade henne konstaterade hennes klubbtillhörighet (som västen förstås vittnade om). Hon verkade på gott humör och skojade med personalen bakom disken.

När vi lämnar och åkt vidare norrut tog det inte lång tid förrän hon kom åkande på sin HD och blåste förbi oss i ganska frisk fart. Hon hade gul t-shirt på sig och jag konstaterade att det inte kan vara helt smärtfritt att köra hoj bararmad. Att krocka med en humla måste ju göra ont. Några kilometer längre fram kom vi ikapp en mindre bilkö som hade bildats i det högra körfältet på den dubbelfiliga vägen. I det vänstra körfältet såg vi något på vägen. ”Shit, det är hon” sa min karl. Och visst var det så. Hon låg på vägen vid mitträcket och motorcykeln låg intill på mitten av vägen.

Eftersom min bättre hälft är sjukvårdspersonal är han skyldig att göra vad han kan för att hjälpa till vid sådana situationer så vi körde fram och ställde bilen strax innan där kvinnan låg. Kroken fanns med i bilen och min enda tanke var hur jag skulle förhindra att hon skulle få se liket, allt blod, de uppfläkta skadorna etc. och få mardrömmar. MC-olyckor har sällan lyckliga slut och även om de skulle ha det så är de ingen vacker syn.

Vi lämnade Kroken i bilen och jag gav henne stränga order att inte kliva ut ur bilen. Han gick fram till offret och jag frågade en av de tre tjejerna på plats om någon ringt 112. Hon sa att de hade gjort det men alla tjejer var märkbart chockade, en av dem gick omkring och samlade ihop delar från hojen som hon lade vid kvinnan. Jag kollade på kvinnan och såg till min stora förvåning att hon inte bara var vid liv utan också vid medvetande och till synes ganska oskadd. Jag fick sedan veta att tjejen som samlade delarna gjort så på uppmaning av offret som också var chockat förstås och tänkte irrationellt och var mer orolig för sin hoj än för sig själv.

Kroken satt kvar i bilen och jag insåg hur jäkla korkat det var av oss att lämna henne så. Om någon skulle komma i 150 blås i vänstra körfältet och blåsa förbi den stillastående bilkön så skulle de kunna köra rakt in i baken på vår bil som var den enda som fanns i vänstra körfältet. Om Kroken satt kvar i baksätet så så kunde hon bli köttfärs. Jag plockade därför ut henne ur bilen och tog vår varningstriangel ur bakluckan och ställde upp den en bra bit bakom vår bil.

När jag promenerade längs vägen för att göra detta såg jag bromsspåret från motorcykeln. Det började som ett rakt streck men ju svartare och kraftigare det blev desto wobbligare blev det. Bromsspåret var ca 20 meter långt, i tidningen stod det att reportern uppskattat det till 60 meter men han måste ha fiske som hobby med tanke på hur galet ögonmått han hade.

Bilkön växte snabbt till en oändlighet och jag förstod att väntan skulle kunna bli väldigt lång så jag föreslog att vi skulle flytta på hojen till det vänstra körfältet så att bilarna i det högra körfältet kunde börja passera i maklig takt. De tre chockade tjejerna var med på noterna och en kille, som bara plötsligt fanns där, hjälpte till. Två av tjejerna hade kommit i den första bilen så de flyttade den till vänster fil för att inte vara i vägen men bakom dem stod en timmerbil och någon chaufför syntes inte till så bilkön blev kvar eftersom ingen kunde passera den förarlöse timmerbilen. Långt senare visade det sig att chauffören var den tredje tjejen, hon som hade plockat blinkersglas och andra smådelar från hojen och samlat det i en hög, som körde timmerbilen. Hon var så chockad att hon gjorde allt man sa till henne men inte tänkte så klart på egen hand så trots att hon hjälpte till att flytta hojen för att den hindrade trafiken så förstod hon inte att hon borde ha flyttat sin bil för den hindrade också trafiken. Stackars människa…

Jag försökte förstå hur olyckan hade gått till och utifrån den ganska förvirrade och osammanhängande förklaringen som de chockade tjejerna gav tillsammans med den förklaring som offret själv gav så kom hon körande på sin motorcykel i ganska många knyck och upptäckte alldeles försent att hon hade en vägtransportledare (en sådan som kör framför och bakom andra fordon med t.ex bred last för att varna om detta) framför sig som körde betydligt saktare än hon själv. Hon bromsade hårt, så hårt att hon började wobbla, och hon trodde själv att hon kört på vägtransportledaren innan hon körde omkull. Vägtransportledaren verkade i så fall inte notera något för den bilen fortsatte bara efter olyckan inträffat. När hon åkt omkull och slutat kana längs vägen skyndade hon sig att rulla intill mitträcket för att undvika att bli överkörd av någon bakomvarande.

Hon var förvånansvärt oskadd. De bara armarna hade några små sår men var inte alls så uppskrapade som jag trodde att de skulle vara. Hon klagade över ont i axeln och smärta i nacken, hon blödde lite från ena armbågen men i övrigt verkade hon bara lite tilltufsad. Hon var mycket orolig över att hennes väst skulle klippas sönder men lugnades när vi sa att den skulle gå lirka av henne genom att bara knyta upp snörningen i sidorna.

Räddningstjänsten kom först med filtar, nackkrage, avspärrningar och började styra upp trafikkaoset på platsen. Ambulansen kom senare och till sist kom polisen. Detta skedde en liten bit söder om Q-star-skylten vid Husum och där finns en klippa vid vägen. Flera personer hade tagit tig upp på klippan och stod där för att begapa det hela och jag tror att jag såg att det fotades också. Jag undrar vad de hade hoppats på att få se. Blod? Döda människor? Gapande sår och benpipor?

Denna djävla gammentalitet som tar fram en av människans absolut minst smickrande sida. Jag är nyfiken och sticker inte under stol med att jag älskar att vara först med senaste ‘skvallret’ men om jag inte hade haft någon form av hyfs eller förmåga att visa andra människor respekt så hade jag förmodligen fotat offret och laddat upp fotona på fejjan och här på bloggen och förklarat med illa dold stolthet att det var JAG som varit först med att sprida nyheten. Tur att man inte är en fullt så utblommad gam…

Istället för att ge utlopp för någon gammentalitet så har jag funderat över de små, märkliga sambanden i det hela. En kristen hojtjej som hade änglavakt… Hennes tro lär ju vara starkare idag efter att ha överlevt en sådan olycka. Detta skedde på hennes 16665:e dag i livet (hajjar ni? 666?). Ett mirakel?

Nääää, som inbiten satanist så är mirakel inte riktigt den första förklaringen jag tar till mig men lite lustigt är det med dessa sammanträffanden och hon hade en helt otroligt sanlös tur i oturen.

Kampen om medium

Skrivet onsdagen den 18 juli, 2012

Jag har minskat några kilo i vikt och följaktligen minskat några klädstorlekar också. Kollegor har börjat påpeka att min t-shirtar ser lite säckiga ut på mig så jag bestämde mig för att byta till något som passar bättre.

Så jag skickade in mina XL-tröjor och bad att få likadana i storlek medium istället. Tydligen ansåg ISS (som har hand om våra persedlar) att det var alltför optimistiskt av mig att inbilla mig att jag skulle kunna gå från XL till M direkt så de skickade nya t-shirtar i storlek large istället. Jahapp… Men jag provade en i alla fall för att se om jag kunde ha den storleken. ISS kanske ansåg att medium var väldigt små i storleken och att large därför skulle bli bättre. Tröjan var lång som en nattskjorta och ganska fladdrig så jag tyckte nog att jag ville ha medium ändå.

Jag ringde ISS och frågade om det kanske var på det viset att storlek medium var slut och att det var därför de skickat large, i brist på rätt storlek. Men så var det inte heller så jag tog en promenad till ISS med de kläder jag ville byta och då tog jag även mina byxor som jag också skulle vilja ha i medium istället för large, som jag nu har.

Mindre byxor fick jag inte eftersom de inte hade den önskade storleken hemma så jag får ha mina clownbyxor ett par dagar till. Sedan går jag på semester och när jag kommer tillbaka så har jag fått de andra byxorna. Mindre t-shirtar fick jag i alla fall så glad i hågen gick jag tillbaka till jobbet med dem för att byta om och fortsätta jobba. När jag krängde på mig tröjan insåg jag att jag även denna gång fått nattskjortor. De når långt nedanför baken och ser med ut som korta klänningar är t-shirts (se bilden).

En kollega hade en teori om varför de är så långa. Kanske har någon inköpare på ISS tröttnat på att se stjärtskåran ovanför gällivarehänget som verkar vara tämligen obligatoriskt på en hel del hantverkare och annat på verket och tänkt att t-shirtar långa som nattskjortor torde dölja stjärtskåran oavsett hur mycket de böjer sig. Smart! Eller så drar tröjorna ihop sig i tvätten och blir mera normallånga.

Min vänstra fot

Skrivet tisdagen den 17 juli, 2012

Det är titeln på en film som handlar om en svårt handikappad kille vars enda fungerande kroppsdel, som han själv har kontroll över, är den vänstra foten. Jag skulle kunna göra en inverterad version av den filmen för min vänstra fot lever ett helt eget liv och gör inte alls som jag vill.

Förutom att de inte lyder hjärnan alls så ser den skum ut. Någon gång i våras så började stortånageln skifta färg. Nu är den riktigt blålila. Jag har aldrig haft en blånagel förr och jag har ingen aning om vad som nu har orsakat mitt livs första. Jag har varken slagit eller klämt den. Eventuellt kan det vara så att den bestämde sig för att byta till en sportigare nyans när jag började med mina promenader i våras för det var ungefär då det började. Det var också i samma veva som diskbråcket började ge sig till känna men jag misstolkade det som träningsvärk och stelhet fast det är inte så troligt att diskbråck skulle ge blånagel… eller tvärt om.

En del säger att nageln kommer att trilla av så småningom. Det ska bli intressant att se om den gör det. En tredjedel av nageln på tån bredvid är också blå. Kommer den att få sitta kvar då?

Gammentalitet

Skrivet lördagen den 14 juli, 2012

Det finns en klick människor som har lite svårt för att undertrycka en jäkligt tråkig och makabert tendens som jag tror vi alla har åtminstone lite av men den stora massan klarar av att hålla denna tendens i schack. Det är gammentaliteten, den som gör att vi frossar i andras elände. Det kan yttra sig i att vi glor ögonen ur oss när vi passerar en olycksplats längs vägen eller då en person lastas in i en ambulans på stan eller i en ännu extremare form, så som en del amerikanska soldater gjort sig skyldiga till, när de glatt flinande poserar med döda människor och låter sig fotas.

Nu har vi inte så många döda människor här som de värsta gamarna kan få utlopp för sina makabra lustar med men det betyder inte att dessa gamar saknas. ‘Man tager vad man haver’ och så gör man tydligen även om man är drabbat av en mer svårartad gammentalitet och jag har alldeles nyss fått veta att de finns de som låter fota sig då de poserar vid vraken från trafikolyckor.

Jag undrar hur de tänker. Tycker de att de ser coola ut när de låter sådana foton av sig sedan cirkulera på internet? Tänker de att deras kompisar och okända ska tycka att de är värsta fräna snubbarna som står och flinar respektlöst på en plats där människor kanske skadats svårt eller till och med dött? Vad känner offrens anhöriga när de ser dessa gamar flina upp sig där en tragedi ägt rum? Vad tänker gamarnas anhöriga när de ser att de ser detta som någon slags kul grej bara. Vad skulle en gams arbetsgivare tycka? Skulle det ge ett seriöst och ansvarstagande intryck att göra något sådant?

Detta foto av Timothys totalförstörda bil har en Gustav Andersson lagt ut på facebook. Tydligen var det inte nog spännande som det var utan han kryddade det hela med att antyda att bilen är ägd av en invandrare genom att skriva ut mitt namn och kalla mig ‘kebab-bagare’. Jag skrev till honom och påpekade att det var felaktigt och bad honom ta bort den kommentaren i alla fall. Först tog han bort allt men sedan var det tillbaka och han hade också skrivit ‘kebab’ för att på ett rasistiskt sätt antyda att det var invandrare som orsakat olyckan. Jag skrev än en gång till honom vilket resulterade i att jag blockerades från hans profil. Gamen tycker tydligen inte om att bli ifrågasatt när han ljuger…

Känner ni igen killen på fotot? Ja, det gör jag också. Jag har hotlinkat från Gustav Anderssons foto på fejjan så att så länge han har kvar den så finns den kvar här också. Om killen på bilden tycker att det är obehagligt att bli uthängd här på detta vis så är det enkelt åtgärdat för honom. Han behöver bara be sin polare Gustav att ta bort bilden från fejjan så försvinner den härifrån också.

Skam

Skrivet fredagen den 13 juli, 2012

Det brott av de ‘vanliga brotten’ som jag tycker att det är allra värst att göra sig skyldig till är rattfylleri. Mina erfarenheter säger mig att det är personer med alkoholproblem som kör rattonyktra. Kan man inte låta bli att köra efter att man druckit sprit så har man problem, det är ofrånkomligt. Har man inga spritproblem så är det heller inga problem att låta bli att köra i fyllan.

Inte heller finns det några rimliga ursäkter, förklaringar eller förmildrande omständigheter för rattfylleri. Om man kör för fort kan man ärligt och uppriktigt hävda att man inte tänkte på att man körde för fort, det var inte meningen, man hade bråttom, det kanske var en akutsituation. Till och med grova våldsbrott kan det finnas förklaringar, ursäkter eller orsaker till. En misshandel eller ett mord kan vara resultatet av att en person trakasserats, provocerats, misshandlats och plågats av någon och till sist satt stopp för detta på ett sätt som resulterade i att offer och förövare fick ombytta roller. Men hur ursäktar man ett rattfylleri?

”Jag visste inte” Jo, man är medveten om att man druckit alkohol under dagen eller dagen innan och har man det så ska man INTE köra bil.

”Jag hade inte druckit mer än…” är inte heller någon jävla ursäkt för det visar ju bara att man faktiskt vet att man hade druckit och därmed också skulle ha låtit bli att köra.

”Jag körde bara en kort sträcka” är också totalt ointressant för det är inte sträckan som gör brottet utan att man kör när man druckit. Går det illa så gör det så på en punkt, inte under en längre sträcka.

Jag har svårt att se olyckor som sker när föraren är onykter som ‘olyckor’. Föraren är medveten om att riskerna med att köra onykter är betydligt större än att köra nykter. Att köra bil onykter är värre än att ställa sig i en folksamling med ett brännbollsträ, blunda och vifta vilt omkring sig. Risken finns att man ska skada eller till och med döda någon men chansen finns att ingen blir skadad alls, precis som om man kör när man druckit sprit. Skillnaden är att i en folksamling har andra en chans att se att du är en galning med brännbollsträ som vevar i blindo och då kan de undvika dig men i trafiken är det inte lika uppenbart om föraren i en bil är påverkad av något så man har ingen möjlighet att undvika galningen.

Skulle man stå i en folksamling och vifta med en påk så skulle man kunna åka fast för dråpförsök så jag ser ingen anledning att betrakta rattfylleri som något mildare än dråpförsök. Mordförsök skulle jag kunna sträcka mig till att klassa det som.

Att köra onykter visar att man skiter totalt i om man lever eller dör men vad som är värre är att det också visar att man totalt saknar respekt för andra människors liv och hälsa. Om man själv kör ihjäl sig är egentligen ens egen ensak och drabbar bara förövarens anhöriga men om rattfylleristen kör ihjäl eller skadar någon annan, någon som var passagerare i bilen eller kanske inte alls delaktig i brottet utan bara en i trafiken som av en slump råkade hamna i rattfylleristens väg, då blir det en helt annan sak. Hur klarar en människa av att leva med vetskapen om att han eller hon har orsakat en annan människas död eller skadat någon genom något så oförsvarligt som rattfylleri? I det fallet är det en tragedi för både förövarens och offrets anhöriga. Om ens barn har dödat eller skadat en annans barn genom rattfylleri, hur klarar man av att se offrets föräldrar i ögonen? Vad kan man säga till dem? Skulle de förstå skammen man känner, skulle de känna någon tröst i att man känner så?

Det är frågor som jag obehagligt nog kanske får svar på snart när jag ska träffa mamman till den passagerare som satt i bilen med min son när han körde onykter och voltade flera gånger med sin bil för mindre än ett dygn sedan. Min son klarade sig helt utan skador men jag hoppas att det gav honom ärr som ska smärta för all framtid.

 

Här tuffar det på som vanligt

Skrivet tisdagen den 10 juli, 2012

I söndags kväll var alla hondjur i familjen (modern, Amanda, Lollo, Kroken och jag) och åt på restaurang. Sedan kom modern på att hon behövde handla en del så vi åkte till Maxi som stänger kl. 22. Klockan var ca 20.45 när vi äntrade butiken och vi hann inte speciellt långt förrän en ung mansröst ropade i högtalarna:

Kundmeddelande. Klockan är 21:50 och varuhuset stänger om tio minuter.

Vi tittade något förvånat på varandra och undrade om vi hört rätt. Sa han 21:50?? Stänger Maxi 21.00 fortfarande?? Är klockan på mobilen en timme fel??

En personal gick med snabba steg och ett brett leende mot kassorna men modern hann fråga henne om affären verkligen skulle stänga snart. Personalkvinnan skrattade och sa ”Han har gjort min dag!” och att affären inte alls skulle stänga om tio minuter.

Vi släntrade vidare och när vi kommit till utemöbler, grillar med tillbehör etc. så hördes mansrösten i högtalaren igen.

Kundmeddelande. Klockan är 20:50 och varuhuset stänger om en timme och tio minuter.

Vi fnissade åt det och jag tänkte att en sommarvikarie på Maxi just blivit ganska besviken när han fick veta att han hade en hel timme mer än han tänkt sig kvar att jobba innan dagen var slut.

Så upptäckte vi skylten som stod där tändvätskan borde ha funnits om det inte hade varit slut. Det verkar som sommarvikarierna fått göra skyltarna också :-D Maxi gav ett rätt vimsigt intryck i lördags. Vi får väl hoppas att de ännu är kvar i skolan och hinner lära sig både klockan och stavning. Om inte så borde de ta raka spåret till skolbänken.

Läkaren jag träffade i torsdags ringde mig under förmiddagen idag för att berätta vad magnetkameraundersökningen, som jag gjorde igår, visade. Det är fan snabba ryck! Gregory insåg i onsdags att detta klassas som halvakut, på torsdagen hade jag läkartid, på fredagen ringde röntgen och gav mig en tid på måndagen och på tisdagen ringer läkaren. Det är löjligt snabbt. MR’en visade att jag har ett måttligt stort vänstersidigt paramedialt diskbråck som även uppvisar en komponent som uppfattas vara sekvestrerad med diskmassa som buktar längre ner längs kotkroppen L5:s bakkant till vänster om medellinjen. Påverkan på durasäcken är liten men den vänstra L5-rotens rotficka är höggradigt komprimerad med klar förutsättning för påverkan på denna nervrot… På ren svenska, som vanligt folk begriper, så betyder det att disken mellan ländkota fyra och fem är trasig och klämmer nerven som styr bland annat muskeln som man lyfter tårna med vilket har resulterat i att jag har droppfot. Fast det kom ju inte som någon större överraskning direkt.

Vad som var en större överraskning var att jag har två början till diskbråck till. Disken över (mellan L5 och S1) och disken under (mellan L3 och L4) buktar med de trycker inte mot några nerver så jag har inget besvär av det. Läkaren skulle skicka det hela vidare till ryggortopeden och jag antar att de ska besluta om det är lönt att operera eller inte. Så en enorm överraskning var att jag hade fått en kallelse från ortopeden idag med posten. Fast den remissen hade läkaren skickat redan i torsdags och handlade om att jag ska få en skena som hjälper till att hålla mig på fötter när jag går. Den tid jag fick måste jag byta för vi är i Italien då. Det hade ju varit kul att ha en skena innan jag ska spankulera omkring i Italien men man kan ju inte få allt här i världen. Det hela har ju gått som på räls hittills och det är skönt att se ljuset i tunneln.

Vad jag ändå blev sugen på att skaffa är detta elektriska tågset. Hur coolt var inte det?! Kroken skulle säker bli jätteglad över att få leka med detta och om inte hon skulle gilla det så skulle det säkerligen roa Amanda ofantligt. Jag tyckte att det var helfestligt och helt klockrent ;-)

Tut-tut!! Här kommer Grinchens tåg! Avgång kl. 01.

It’s alive!

Skrivet måndagen den 9 juli, 2012

… antar jag.

Någon lär ha sagt att det inte är värt att begå självmord eftersom man inte kan vara med på sin egen begravning. Jag undrar om Grinchen just nu upplever just detta dilemma. Om vitsen med att deklarera sitt förestående självmord på fejjan var att få uppmärksamhet så vill man ju kanske åtnjuta den eftersökta uppmärksamheten också. Om man inte skriver något på fejjan dygnet efter man skrivit att man ska hoppa framför nattåget så kanske polarna tror att man verkligen är död och börjar skriva saker på en fejjanvägg. Kanske skulle de skriva hur mycket de önskar att man lät bli att ta livet av sig eller hur mycket de skulle sakna en om man gjorde det, de kanske skulle skriva att man var en fin människa och sådana saker som man vill läsa om sig själv om man är ett stort, jävla, uppblåst ego. Då är det ju jäkligt synd om man inte loggar in på fejjan för att kolla om lovården och de oroliga kommentarerna har börjat strömma in, eller hur?

Om man inte skriver något så tror kanske polarna att man är död och om man inte loggar in på datorn så får man ju inte heller en grön prick vid sitt namn som visar att man är online. Då kan man istället logga in med mobilen och hålla koll på sin facebookvägg. Fiffigt!

Jag undrar om det är så han tänker, vår gode Grinch. Är det så han resonerar så har han totalt missat att det blir en liten mobilikon vid namnet när man är inloggat på mobilen. Eller så hoppade han verkligen framför 01-tåget inatt, så som han hotat med. Men i så fall klarade sig mobilen i smällen eller så har han lämnat den någon annanstans, påslagen och inloggat på fejjan.

Vad tror ni?

Reaktionerna från hans vänner har uteblivit. Det är bara en som glatt har skrivit ”God morgon. Hur är det?” fast på tyska trots att hon är svensk. I övrigt inte ett ord från någon. Det måste vara en stor besvikelse för honom.

Attention-whore eller seriös?

Skrivet söndagen den 8 juli, 2012

Ja, det är frågan men jag skulle nog tippa på det förstnämnda. Vad? Vem? Grinchen så klart. Sedan igår har han gått ut på fejjan med att han har för avsikt att ta livet av sig. Det är inte den första gången som Grinchen hotar med att ta livet av sig, snarare den babbiljonte. Redan när jag var tillsammans med honom, för 20 år sedan, hotade han med självmord stup i kvarten. Efteråt skröt han i princip om hur nära han varit att begå självmord, som för att rida på vågen av sina hot. Jag är tämligen säker på att det, i alla fall då, handlade om att få uppmärksamhet, att människor i omgivningen skulle bli oroliga, ömka honom och stryka honom medhårs en stund.

Nu är han igång igen och så här har det sett ut på hans facebookprofil sedan igår:

Åååå, stackaren har inte fått äta på tre dagar!! Han äter förmodligen mer under en ordinär måltid än jag äter under en hel vecka så jag har svårt att tycka synd om honom.Det lär inte gå någon större nöd på honom.

Här verkar det som han blev lite besviken över att inte alla hans vänner skyndade sig att skriva för att berätta hur viktig han är för dem och be honom att låta bli. Lite festligt att han proklamerar sitt testamente på fejjan. Lite verkar han fatta att det är Amanda som i första hand ärver och hur än än vrider och vänder på det så ska hon ha minst hälften av hans tillgångar. Finns inget skrivet, giltigt (fejjan räknas inte som giltigt) testamente så ärver hon rubbet men hälften kan han skriva bort med ett riktigt testamente.Så skulle han ta livet av sig nu så är musikanläggningen, TV’n, gitarren och förstärkaren Amandas så snart han tagit sitt sista andetag.

En av hans tysktalande bekanta skrev ett inlägg på hans tidslinje:

Översättning:
Kompisen: hej grinchen ! Tyvärr förstår jag så lite av det du skriver ;-) men hur är det med dig ? har inte hört/läst något på länge.all kärlek är Leni

Grinch Grinchström: sammanfattningsvis är jag för närvarande mycket suicidal

Kompisen: oh, går du i terapi? eller ??? (jag förstår inte vad hon menar med ‘tak’, eventuellt har hon stavat fel) ? eller vad ?

Grinch Grinchström: nope inget av det , ingenting hjälper, jag har gett upp

Grinch Grinchström: vi alla måste dö så för mig hellre snart

Kompisen: det tycker jag inte alls!

Sedan är det tyst en stund innan har fortsätter:

Mina högst begränsade erfarenheter och den kunskap jag skaffat mig genom litteraturen säger mig att den som verkligen har för avsikt att ta livet av sig inte basunar ut det på detta sätt offentligt. Vill man dö så tiger man om sina avsikter så att det då inte är någon risk att man blir stoppad. Vill man ha uppmärksamhet så annonserar man ordentligt så som jag tycker Grinchen gör här.

Jaha, och varför har han inte fått lön på två månader då? Misskött jobbet? Eller så blåljuger han vilket är troligast eftersom Amanda fått underhåll och det utmäts från hans lön, dvs. ingen lön för Grinchen = inget underhåll till Amanda. Alltså har han fått lön men, det är klart, kan han framstå som ännu ömkligare och ett ännu större offer så tar han nog gärna chansen.

Och sjukdomen är ett sjukligt behov av uppmärksamhet eller? Jag sätter min ära och en butterbulle på att han inte alls kommer att ta sig 100 meter söderut från sin lägenhet och vänta vid spåret som passerar huset han har sin lilla lägenhet i för att hångla med ett tåg kl. 1 inatt. Jag tror att han han lever och fortsätter beklaga sig offentligt även i fortsättningen för så pass egenkär är han att han definitivt inte kommer att göra något för att skada sig själv. Det har han aldrig gjort förr utan det har bara varit munväder.