Bibelreflektioner

Skrivet söndagen den 28 oktober, 2012

Jag lyssnar på Bibeln som ljudbok och har tagit mig genom ungefär halva Gamla testamentet. Om Bibeln skulle jag kunna skriva hur mycket som helst, det är en hemsk bok med mycket våld, död, tortyr, övergrepp och elände men det hemskaste i det hela är att det förmodligen är sant det som står i Bibeln. I stort tror jag faktiskt på allt som står i Bibeln men undantag av några enstaka detaljer. Guds existens är en sådan detalj.

Vad jag utgår från är sant är de seder och bruk som beskrivs, hur de resonerade, den människosyn som rådde under biblisk tid hur lite ett människoliv var värt och hur det kan användas som handelsvara, offergåva etc. Värdefull som människa kunde man bli på tre sätt – genom att få många söner, bli fruktad av andra eller skaffa sig stora materialistiska rikedomar. En kombination av alla tre var optimalt så en man (för det var naturligtvis män det handlade om, en kvinna var ganska värdelös oavsett) skulle helst se till att skaffa sig många hustrur för förmågan till barnafödande är ju ganska begränsat för en enda kvinna, dra ut i krig för att sätta skräck i andra och tillskansa sig rikedomar. Kung Salomon tog tydligen fasta på detta med att skaffa sig söner för han hade 700 hustrur och 300 bihustrur men då var han också ansedd vara en ovanligt mäktig man.

Man behöver inte gå så långt tillbaka som till biblisk tid för att hitta liknande synsätt, så funkar det än idag på vissa platser i världen och bland oss finns det människor som värderar andra människor precis lika lågt och tror sig öka sitt eget värde genom att vara fruktade av andra eller förmögna, kanske på bekostnad av andra men lagens utformning tvingar dem dem ändå att visa andra en viss respekt. I Bibeln beskrivs detta som något självklart och naturligt och den känslan det ger är påtaglig och olustig. Man kan leva sig in i det och känna hur löst livet hängde för den som befann sig på fel plats vid fel tillfälle, var född in i fel släkt eller ‘fel’ kön för vissa människor var absolut inget värda.

Guden som beskrivits hittills i Bibeln är en grinig, lättstött, egoistisk, bekräftelsekåt jävel som inte drar sig för att döda människor utan att bry sig om vad de haft för syfte med vad de gjort. Exempelvis blev Gud så förbannad på Ussa så att han dödade honom. ‘Felet’ Ussa gjort var att han hade sträckt fram handen mot förbundsarken när den höll på åka i baken vid en förflyttning med oxar och vagn. Ussa rörde aldrig arken utan sträckte bara fram handen reflexmässigt för att skydda den men eftersom Gud inte gillar att människor pillar på hans prylar så dödade han Ussa för detta (2 Sam 6). Griniga gubbjävel…

En väldigt intressant sak är att trots att jag läst ganska långt så har ingen djävul dykt upp än. Satan har än så länge inte nämnts… tills nu när jag kommit till Första Krönikeboken. Krönikeboken verkar vara lite av en resumé av Bibeln så långt, släktträd rabblas upp och viktiga händelser tas upp igen. Det var en sådan återblick som fick mig att haja till ordentligt.

I Andra Samuelsboken 24 står:

Men HERRENS vrede upptändes åter mot Israel, så att han uppeggade David mot dem och sade: »Gå åstad och räkna Israel och Juda.»

Att Gud blir grinig och hämndlysten och hittar på sätt för att vända människor mot varandra, starta krig etc är inget nytt. Det händer lite då och då och han har någon slags hat-kärleksrelation till israeliterna. Flera gånger så står det att Gud sagt att han tycker att israeliterna är ett ”styvnackat” folk och under deras 40-åriga resa från Egypten så väljer Gud självmant att inte gå med dem hela tiden för han vet att han förmodligen skulle bli så irriterad på dem att han skulle utrota dem helt. Så att Gud hetsar någon att göra orätt är inget konstigt men jag förstod först inte vad som var så fel med en folkräkning. Sedan anade jag att det kunde ha att göra med att Gud lovade Abraham att han ättlingar (dvs israeliterna)  skulle bli lika talrika som himlens stjärnor, vilket förmodligen betyder oräkneliga (1 Mos 15). Att då, som kung, inte nöja sig med att folket till antalet är oräkneliga utan ge sig på att ifrågasätta det genom en folkräkning vore nog att klassas som en synd. Man får inte ifrågasätta Guds löften eller Guds ord, har Gud sagt att folket ska vara oräkneligt så ska man tro blind på det och inte testa sanningshalten i Guds påstående. Detta gjorde David och fick då veta hur många människor det fanns. I Israel och Juda fanns totalt 1,57 miljoner vapenföra män vilket är jäkligt många men inte oräkneligt. Alltså lyckades David komma på Gud med en lögn…

Hur som haver så var ju detta något som Gud hade förutsett. Det var ju liksom syftet med det hela för Gud var irriterad på Israel och eggade David att begå en synd så att Gud fick en legitim anledning att ge sig på folket. 70 000 människor fick sätta livet till efter detta.

Så jag läste vidare och kom till Krönikerböckerna. I Första Krönikerboken, 21:a kapitlet står:

Men Satan trädde upp mot Israel och uppeggade David till att räkna Israel.

Här nämns Satan för första gången, halvvägs in i Gamla Testamentet och först efter man avverkat drygt en fjärdedel av hela Bibeln. Dessutom påstås han ligga bakom något som det tidigare klart och tydligt stod av Gud låg bakom. Vad?? Varför??

Jag har långt tidigare i Bibeln noterat att de inte verkar ha så bråttom med att introducera Satan i storyn men å andra sidan så behövs det knappast någon ‘ond’ kraft för Gud ser personligen till att människorna inte behöver gå utan plågor, lidande, elände och död. Denna justering i vem som gjort vad tycker jag också bevisar en misstanke som jag fick tidigt i Bibeln – att Gud och Satan är ett och samma väsen. Att en gud eller en kraft har två skepnader med olika namn är inget ovanligt i religioner och livsåskådningar. Yang existerar inte utan Yin och en balans dem emellan behövs, min namne Kalis fredligare alter ego hete Durga enligt hinduismen så det är inte helt uppåt väggarna att tänka sig att Satan är Gud i en annan skepnad.

Satan dyker upp väldigt sent i Bibeln men Gud har varit allt annat än god vid otaliga tillfällen dittills i storyn. Kanske kände författarna att det inte skulle bli trovärdigt med en god Gud som var så grinig, intrigant och blodtörstig som han visat sig vara så de skapade Satan för att projicera Guds sämre sidor över på honom. Så Gud blev en snäll, klok, allvetande gammal farbror som bor i himlen och är storebror till Tomten och Satan är en lömsk och grinig typ som spelar ut människor mot varandra och lurar människor på ren djävulskap… precis som Gud gjort hittills i Gamla Testamentet alla de gånger han har haft en dålig dag.

Eller så är detta historiens första dokumenterade exempel på när världens sämsta ursäkt använts; ”The devil made me do it” :-D

Gud är grinig, egoistisk, en intrigmakare, hämndlysten, kreativ, god, mån om sina barn etc. Det låter som han är väldigt mänsklig. I Bibeln står att gud skapade människan till sin avbild men jag tycker det verkar som människan skapade Gud till sin avbild för att rättfärdiga sådant agerade som hon själv inte kunde försvara, för att hoppas på något när allt känd hopplöst, som en trygg förälder för den vuxne människan som känner sig vilsen och ensam. Som människans avbild blev Gud både ond och god vilket människan kanske hade svårt för att acceptera. Hur kan någon som jag lägger mitt liv i händerna på vara så outsägligt grym? Så skapade människan Satan till sin avbild för att ha någon att projicera sina tillkortakommanden, olyckor och dåliga beslut på. Så det är egentligen inte Satan som är en annan skepnad av Gud utan det är Gud och Satan som är andra skepnader av människan för det finns goda sidor och onda sidor i var och varenda människa.

Som satanist är jag helt övertygad om att det inte finns övernaturliga väsen, någon gud eller satan existerar således inte enligt mig, utan var och en måste vända sig till sig själv för att få sina drömmar uppfyllda och en tillfredsställande tillvaro för att det är endast man själv som har makten att förändra ens eget liv så som man vill att det ska vara. Det som står i Bibeln bekräftar, lustigt nog, min satanistiska övertygelse.

Histrionisk kärlek

Skrivet söndagen den 30 september, 2012

Något som får mig att himla med ögonen och sucka väldigt irriterat är när jag ser andra människor som hånglar offentligt. Att hålla handen, ge varandra en snabb puss och så är helt ok men jag tycker att det är så vansinnigt ohyfsat av ungdomar (för det är i de flesta fall ungdomar) att bete sig som om det inte fanns några andra människor i närheten och bara slaska mule på varandra inför människor i sin omgivning.

Många tror nog att de är gulliga när de håller på så och tycker att surkärringar som jag, som tar anstöt av sådant beteende, inte har en romantisk ådra i sin kropp men även om Robert Pattinson och Kristen Stewart såg ofantligt romantiska ut när de förenades i en noggrant regiserad hollywoodkyss så väcker inte människor utanför filmduken samma känslor hos betraktarna när de hånglar med varandra. Kärlek är alltid vackert, hävdar en del. Ja, det kanske det är på sitt sätt men inte alltid att beskåda. Faktiskt så tycker jag att tungorna som man kan skymta när två personer tungkysser varandra, påminner starkt om hundpenisar så det är bara äckligt att se andra hångla. Helst vill jag slippa se det men det är svårt när en del människor saknar hyfs och envisas med att leva ut sin brunst på offentliga platser. Har de inga hem att hångla i?

Det är inte bara rent fysiskt hånglande i offentligheten som jag irriterar mig på utan även verbalt och skriftligt. Skulle jag höra någon som pratar i telefonen och säger saker som ”Åhh, min älskade sötnos vad jag älskar dig, puss, puss, puss, saknar dig, finaste älsklingen, kärleken min, du är allt för mig, du har alltid en plats i mitt hjärta, jag har aldrig träffat någon som du och utan dig skulle jag inte vilja leva länge för du gör mig fullkomlig” etc. etc, (jag tror ni fattar vilken sorts konversation jag menar) himlar jag också med ögonen, suckar irriterat och försöker komma därifrån så jag slipper höra. Samma sak om jag läser gratulationer och hälsningar i lokaltidningen och någon har blommat ut i känsloyttringar på det viset eller i forum på internet där gullegullet mellan två personer kan ses av fler än bara dem.

Till ‘hångel’ vill jag också räkna sk. ‘kärleksgnabb’ för det är precis lika genant att behöva uppleva hur två människor fnittrande skojbråkar och hotar varandra med olika fåniga represalier och cirkelresonemangsdividerar om absolut ingenting som vem av de båda som är sötast, vem som älskar den andre mer, vem som ska lägga på luren först och att den ena ska straffa den andra med att kittla denne, pussa sönder denne eller något annat skittöntigt som säker låter som ljuv musik i paret öron men för de ofrivilliga betraktarna är tortyrlinknande besvärande att tvingas ta del av. Man vet inte åt vilket håll man ska titta och önskar bara att de kunde försöka lägga band på sig och sina amorösa explosioner bland folk åtminstone så man slipper känna sig så förbannat obekväm när de går på som två lobotomerade hormoner. När detta sker på t.ex facebook får man ofta en stark känsla av att kärleksparet sitter intill varandra med varsin mobil och vänslas i den digitala världen. Men varför?? Varför hånglar de inte med varandra IRL istället för att göra ett taffligt drama av sina känslor och får sig själva framstå som puerila inför sin familj och alla sina vänner?

Vad människor väljer att göra med varandra i sina hem eller vad de väjer att skriva till varandra i privata meddelanden bryr jag mig inte om. Inte ens om det skrivs spaltmetrar hormondrypande känsloyttringar och självupplevda porrnoveller i en blogg skulle jag bli det minsta lilla förnärmad för jag kan välja att inte gå in på en privat hemsida och slipper därmed läsa. Om jag inte tvingas se hånglandet förrän jag söker upp personerna på ett eller annat sätt, i deras hem, i deras bil, går in på deras hemsida osv. så har jag ingen rätt att klaga över vad jag ser. Det är när jag gör det jag och många andra vardagligen gör, vistas på offentliga platser, läser tidningar, loggar in på mitt facebookkonto etc, som jag tycker att man bör få slippa bli delaktig i andra människors utövande av fysiska eller virtuella petting.

Tidigare har jag alltid ansett att det är något fel på förhållandet om man måste bresa upp det i offentlighet inför andra människor på det viset, att personerna känner att de måste hävda sig eller har något att bevisa för att inte alla ska se hur jäkla sunkigt och dåligt förhållandet egentligen är. Jag förstår bara inte tjusningen i att skapa dramatik kring den egna personen på det viset. Jag kan roat betrakta dramatiken som uppstår kring andra människor och som de själva skapat, om jag får hålla det hela på ett betryggande avstånd från mig själv, men själv vill jag inte dra till mig omgivningens uppmärksamhet för att jag är olycklig, sjuk eller på annat sätt lidande, lycklig, kär eller översvallande positiv av någon anledning. Därför förstår jag inte alls personer som överdriver och överdramatiserar sina känslor och händelser i sina liv. Jag tror att både man själv och förhållandet är sundare och stabilare om man inte behöver vara så demonstrativ i sina känsloyttringar och bekräfta sin parter på ett överdramatiserat sätt eller själv kräva samma typ av svulstig bekräftelse. Kanske är det så men kanske har jag fel men hur som haver så irriterar det mig med sådant offentligt hånglande och jag började undra på vad det egentligen beror på.

Jag kom fram till en rimlig teori som jag testade på en annan som ogillar denna typ av offentliga explosioner av överdrivet ömhetsdemonstrerade – Gregory. Jag frågade honom varför han ogillar det. Han svarade att de som håller på så inte är hänsynsfulla mot sin omgivning. Jag bad honom förklara hur han menade och han sa att de borde inte ägna sig åt sådant som var så intimt när andra kunde se. Han utvecklade inte resonemanget vidare men det är nog just det som det handlar om för mig, jag kan inte välja att slippa se utan jag snubblar över det då och då och hinner se betydligt mer än jag önskat innan jag hinner titta bort.

Min teori är sådan; Man, eller åtminstone jag och många med mig, vill inte se på vänner och bekanta när de har sex. Jag skulle drista mig till att dra det snäppet längre och hävda att de flesta inte tycker att det är helt ok att se ‘vanligt folk’ ha sex. Många hävdar att de inte alls vill se någon ha sex men att se personer som man kan möta i vardagen är på något vis särskilt obehagligt. Det är nog svårt att känna någon kittling eller se det erotiska i det hela när kropparna som skvalpar mot varandra i liderlig älskogsbrunst är kollegans, morbroderns, grannflickans eller tillhör tanten som man brukar se på ica. Jag vet inte varför det är så men det blir på något vis äckligt.

På samma sätt tycker jag att det är äckligt att behöva se hur andra slaskar mule offentligt, på stan eller genom överdrivet floskulösa kärleksförklaringar via olika forum på internet eller i gratulations- och hälsningsannonser i lokaltidningen etc. Eller en kombination av ohyfs i olika former – fota sig själv när man hånglar med någon annan och lägga ut det på facebook och skriva en massa ömhetsbetygelser som kommentar till fotot. Det blir på något vis ett offentligt förspel som också drar in människor i omgivningen i deras allra privataste, dvs deras känslor för varandra och deras sexliv. Jag, som råkar snubbla över detta, blir ju på sätt och vis intvingad i deras förspel. Jag tycker att man borde kunna visa människorna i sin omgivning så pass hänsyn att man inte drar in dem på det viset i sina mest intima förehavanden.

De flesta människor har förstånd att inte offentligt krafsa sig i rumpan, peta näsan eller ogenerat prata högt eller skriva detaljerat om sina kroppsfunktioner som kan äckla andra. Det är bara barn som kan göra sådant ibland men de lär sig snart vad som är passande och inte. Konstigt nog så tar det betydligt längre tid innan de lär sig att det inte är passande att demonstrera brunst/kärlek men det går ju uppenbarligen in till sist för det är ju ytterst få vuxna människor som håller på så.

De som har samlag offentligt gör sig skyldiga till förargelseväckande beteende. Jag tycker att även offentligt förspel borde klassas som förargelseväckande beteende eftersom rätt så många tar anstöt på ett eller annat sätt att se detta som faktiskt bara är ämnat för, angår och berör två individer. Ja, ibland kanske det är fler inblandade men det verkar som gruppsexidkarna har mer förstånd än ‘monogamerna’ för man ser sällan en hel klunga hånglande människor, inte heller ser man ‘gulle-gulltrådar’ på facebook som inbegriper speciellt många människor.

En bekant till mina föräldrar träffade en ny man när hon var i medelåldern. Varje gång någon av dem fyllde år eller när de hade sin bröllopsdag så hade den andre skickat in en hormondrypande kärlekshälsning på bemärkelsedagen till sin käresta i lokaltidningen. Jag vet inte om de inbillade sig att alla andra skulle läsa detta och känna att de också önskade att de fick uppleva ‘äkta kärlek’ som dessa två kanske tyckte sig bevisa i press att de gjorde men faktum var att den allmänna uppfattningen om dessa två var att deras offentliga kärleksförklaringar var otroligt pinsamma och att de gjorde sig till åtlöje och ett spektakel av sitt förhållande och att de var ‘nalta eljest’… på ett inte speciellt positivt sätt.

Särskilt penibelt blir det när förhållandet inte håller utan ett år senare, eller till och med en månad senare, så är föremålet för de heta känslorna en annan men personen går på i precis samma andra som han eller hon gjorde innan fast det då handlade om en annan person. Då får jag ännu mer en känsla av att personen inte är lika förälskad i den andra personen som han eller hon är i själva kärleken och när man anar att det är känslorna som är konstanta och föremålet för känslorna, alltså personen, som är en utbytbar förbrukningsvara så ger det hela förhållandet ett löjets skimmer.

Och kanske är det också just det som gör att jag blir irriterad – sekundär skam. Av samma anledning som man blir upprörd av deltagarna som beter sig som idioter i dokusåporna och begraver ansiktet i en kudde för att slippa se när någon tondöv stackare utan självinsikt släntrar in på uttagningen av Idol, fylld av tillförsikt och helt övertygad om att de är nästa superidol för när de uppenbarligen inte har förstånd att skämmas själva så gör man ju det i deras ställe. På samma sätt är det något skamlöst i att vädra sina hormonellt betingade affekter vilket gör att jag högst ofrivilligt känner den skam de borde ha känt inför sådant beteende.

Jag sökte för att hitta något passande ord för denna typen av gränslöshet i fråga om ömhetsbetygelser i sociala sammanhang. Hittade inget enda ord men snubblade över en beskrivning på symtom vis bipolär affektiv sjukdom. ”Brister i normal social gränssättning. Gör ofta bort sig fullkomligt. Sexuellt gränslöst beteende” och det är väl ungefär så jag tycker att denna typ av beteende är. Visst är det ok att demonstrera sin kärlek för varandra men jag tycker inte att man har rätt att vara plump, egoistisk och anstötsväckande när man gör det utan man bör visa hänsyn och finess.

Även om jag är helt jävla dum i hela huvudet, har så fel man bara kan ha och all kärlek alla dess utrycksformer är vacker så tror jag att den anstöt jag och många andra tar av att se offentligt slaskande och tramsigt nojsande är större än den saknad andra känner när de inte får se sådant i offentligheten och med det argumentet anser jag att mitt lag vann. Så det så!

Idiothen

Skrivet måndagen den 17 september, 2012

Dagens Media gick ut med att ordet ‘hen’ ska ha blivit förbjudet att använda på Dagens Nyheter. Anledningen till att förbjuda ordet ska ha varit att det är för politiskt laddat och att det är ett queerpolitiskt ställningstagande. Aftonbladet Kultur skriver om detta och skribenten gör mycket klart att de enda som är positivt till detta förbud är personer som sympatiserar med Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna.

För det första så är hela påståendet om ett henförbud något som hittats på enligt Åsa Tillberg på DN. Hon säger att något sådant förbud inte alls finns och det hela är en tidningsanka. För det andra, dra åt helvetet, Aftonbladet! Jag tycker att ordet ‘hen’ är ett jävla puckoord som inte tillför ett förbannat dyft annat än att det eventuellt antyder att det är så fult att tillhöra ett specifikt kön att det måste omskrivas och bli ‘hen’ istället så man slipper ta det fula, äckliga, förbjudna ordet för det fula, äckliga, förbjudna könet, i sin mun.

Jag sympatiserar definitivt inte med Kristspektaklerna eller Svärjedemokraterna och jag har inte ett dyft att invända mot att människor väljer att ha förhållanden med precis vem eller vilka de vill så länge alla inblandade är med på noterna, att de väljer att bilda familj, att de väljer att klä sig som det motsatta könet eller byta kön men jag kommer fan inte att kalla någon för ‘hen’. Kan de inte välja själva om de vill bli kallade ‘hon’ eller ‘han’ så har de säkerligen ett namn som jag kan använda istället för pronomen.Aftonbladets inte så diskreta anklagelser om vilka de som inte välkomnar ‘hen’ sympatiserar med tar jag som en förolämpning och ett talande bevis för vilka fula fördomar om sina medmänniskor som journalister på Aftonbladet makat sig tillrätta i.

En liten kuriosa är att journalisten, som skrev artikeln på Aftonbladet Kultur och anklagade alla ‘hen’motståndare för att vara kristdemokrater eller sverigedemokrater, tidigare i år var nyhetschef på Dagens Media och hade varit det under fyra år. Det är ju ett väldigt lustigt sammanträffande att just den tidningen råkar vara den tidning som först gick ut med de påhittade uppgifterna om att DN skulle ha förbjudit ordet på sin tidning. Jag tänker inte skriva vad jag tycker att det luktar som men jag kan avslöja att jag inte tycker att det är en angenäm doft.

Lite vagt kan jag förstå den goda avsikten med att ha ett enda könsneutralt pronomen som kan användas för både manliga och kvinnliga individer för att markera att det absolut inte görs någon skillnad eller spelar någon roll om det är man eller kvinna men det är ändå idiotiskt. Jag värderar mina tre barn lika högt men jag tycker ändå att de kan få ha varsitt namn och de flesta håller nog med om att det hade varit korkat av mig att ge dem alla namnet Alex för att markera att de alla är lika mycket värda för mig.

De flesta klarar av att tycka om och respektera sina barn lika mycket oavsett vad de har för namn och skulle man ha problem med relationen till något av barnen så skulle det knappast ha varit bättre ifall barnet hade kallats något annat. På samma sätt gör det ingen skillnad i hur man ser på könen om man byter ut könsbundna pronomen mot en könsneutralt. En manshatare kommer ändå att hata manliga ‘hen’ och en kvinnohatare kommer att fortsätta hata kvinnliga ‘hen’ så man kommer ändå att stöta på fördomar mot ens kön och bli särbehandlad på det ena eller andra sättet. Det är inte en språklig förändring som råder bot på sådant, det är en attitydförändring och det är inget som kommer till stånd för att man börjar säga ‘hen’ istället för ‘han’ eller ‘hon’.

Jag tycker inte att ordet ‘hen’ borde förbjudas utan jag tycker att människor borde vara så kloka att de väljer att inte använda puckoordet. ‘Han’ och ‘hon’ är personliga pronomen men det påhittade ordet ‘hen’ passar inte in i den ordklassen utan en helt ny ordklass borde skapas för detta hitte-på-ord, opersonliga pronomen. Jag tycker att ordet kan vara lämpligt i sådana sammanhang när personen är så vedervärdig att denne har förverkat sin rätt till att vara en individ och därför bör reduceras till en könslöst ickeväsen utan personlighet. I fängelser för sexualförbrytare, barnamördare och annat som samhället helst inte vill ta i tång med ens, så tycker jag att ‘hen’ är ett alldeles ypperligt pronomen. ‘Personen är en våldtäktshen’ låter inte alls dumt liksom ‘gärningshen’. Jag har tidigare skrivit om att jag tycker att det är fel och orättvist att det är den som begår brottet som blir kändis och får sprida sitt budskap medan offren glöms bort. Om ‘våldshenen’ blev anonymiserad till intet och berövad alla sina personliga attribut som namn, kön, ålder, etnicitet etc. så skulle det innebära att ‘hen’ blir socialt avrättad och bortglömd och på så sätt mer straffad än om ‘hen’ får utrymme i media och samhällets uppmärksamhet.

Pensionärsfritid

Skrivet måndagen den 17 september, 2012

Dagarna går och det händer egentligen inte så mycket som jag känner att jag ids reflektera över. Gregory konstaterade här om dagen att vi går och lägger oss väldigt tidigt på kvällarna. Jo, det gör vi. Men vi kliver upp tidigt på morgnarna också, fortsatte han. Jo, det gör vi.

Jag funderade på vad jag egentligen gör under dagarna. Jag kliver upp tidigt, lägger mig tidigt, jobbar länge, utför diverse hushållssysslor, klappar katterna, löser korsord, promenerar och lyssnar på ljudböcker. Inte mycket ‘rock ‘n roll’ över den tillvaron. Det känns ganska mycket ‘nylonklänningstant’ faktiskt.

Ljudböcker har det blivit många under sommaren. Det är ganska trivsamt att promenera med en bok i öronen men det stora gisslet är att boken tar slut mitt under promenaden. För att undvika det laddade jag hem en väldigt lång bok, den längsta bok jag känner till – bibeln. Jag har läst pappersversionen av bibeln så jag vet att boken är intressant och klart värd att lyssnas på men när jag läste den sist var jag betydligt yngre och fokuserade mest på handlingen. Nu reflekterar jag över helt andra saker, som guds personlighet, vad som verkade vara viktigt för människorna på den tiden, seder och bruk och detaljer som jag hastade förbi sist.

Det är mycket jag skulle vilja diskutera med någon men i min omgivning finns det ingen som tycker att det tillräckligt intressant för att diskuteras. Vaddå då?! Är inte bibelns innehåll ett ämne som ständigt är högintressant och på tapeten? *hrmf* Tvärt om blir de ganska less på att jag pratar om saker man inte får äta som klippgrävling, kamel och djur med tassar och att Abraham bad sin tjänare att lägga sin hand mellan hans lår för att svära att han skulle hitta en fru till Abrahams son och att det var ett märkligt sätt att svära en ed på så jag blev tipsad att börja i Alphagruppen i Bureå. De samlas för att prata om kristen tro, bibeln etc. och man behöver inte vara troende för att få delta. Fast jag blev också påmind om att jag inte bör boka upp mig på något sådant eftersom tiden kanske inte skulle räcka till.

Nä, det är klart… jag måste ju hinna klappa katten, lösa korsord och lägga mig tidigt om kvällarna… men det var inte så det menades. Vad som menades var att jag i veckan börjar skola och vi vet inte hur mycket av min fritid den kursen kommer att ta i anspråk. Jag ska inhandla en bok som ska vara läst och begrundad innan skolan börjar och jag ska passa på att köpa en bibel med breda marginaler så jag kan göra många anteckningar som jag kan spara tills jag eventuellt har tid för någon bibelgrupp. För övrigt så tycker jag att det tillhör allmänbildningen att ha läst bibeln från pärm till pärm.

Förutom skolan så har jag gått med i Munskänkarna så jag ska försöka klämma in en och annan vinprovning på vår fritid också. Jag har också börjat prenumerera på Vinlådan. En sommelier, som heter Emil och jobbar på en restaurang i Stockholm, importerar viner som han tycker är bra. Var tredje månad får man hem sex olika viner med recept på mat som dessa viner passar särskilt bra till. Två par till i byn prenumererar också på Vinlådan och för att spara in några kronor på frakt så står jag som prenumerant på alla tre vinlådorna. Så jag får alltså sex flaskor gånger tre lådor fyra gånger per år. Det blir 72 flaskor vin per år… !! Jag hoppas att inte personen som levererar vinet inbillar sig att jag själv ska sätta i mig alltsammans.

Brännmärkt

Skrivet måndagen den 3 september, 2012

Förra fredagen åkte vi på jobbet ut på Ytterholmen för lite samkväm med lekar, mat och bad i bastu, älv och badtunna. Mycket trevligt var det och jag vann pris för min originella yxkastning. En midjeväska med vattenflaska vann jag vilket var klockrent eftersom jag tycker att midjeväska är supertöntigt men jag var ju tvungen att knäppa på mig den och fylla flaskan med läskande dryck och bära väskan resten av kvällen.

Jag knäppte bara av mig den när vi badade. I älven var det ganska behagligt men i tunnan var det tokhett så jag tog mig inte ner i den förrän det pumpats in kallt vatten från älven i den. I bastun var det ganska behagligt tills vår kiruanska medarbetare flyttade in i den och vattnade stenarna flitigt. Efter hennes intågande kändes det som att atmosfären i bastun antog ett annat aggregationstillstånd och lungorna fylldes snarare med luft i plasmaform än i gasform så jag pallade inte att sitta där annat än ytterst korta stunder.

Tunnan var rätt ok att vistas i men den var inte så stor så det blev fort trångt om saligheten. När det blev så trångt att jag nuddade i de andra i tunnan valde jag att kliva upp, beröringsfobiker som jag är. Eftersom så många satt i tunnan så gick det inte alltid att kliva upp där man skulle, för det satt oftast någon där, så jag klev upp ganska nära kaminen. En av gångerna gick det lite sämre. Jag svingade det ena benet över kanten utan problem men när jag skulle över med det andra benet så råkade jag luta mig lite för mycket bakåt (jag är ju vig som en kassaskåpsdörr) så jag tryckte ryggen mot kaminens skorsten. Den var lite varm.

Jag kände att det brände till men jag tyckte inte att det var så illa. Jag tänkte att jag nog skulle få ett litet rött märke där, kanske till och med en blåsa. Senare kände jag att det kanske värkte lite mer än jag hade förväntat mig och jag konstaterade att jag nog skulle ha ganska ont dagen efter, då den smärtstillande alkoholen gått ur kroppen. På natten hittade jag en spegel och kollade. Det var betydligt större än jag trott, stort som ca två och en halv handflata (se bilden). När vi vaknade dagen efter skrattade Gregory åt mig och undrade om jag fått sparken. Jag frågade vad han menade och han påpekade att det såg ut som jag hade ett stort skoavtrygg på ryggen. Han fotade och visade mig hur det såg ut.

Fortfarande hade jag inte speciellt ont men dagen efter började eländet – huden började lossna. Jag badade med Kroken och när vi precis fyllt badkaret ville hon dra ur proppen för att det var skräp i vattnet. Det var inte det ‘vanliga’ skräpet, som är ludd från insidan av strumpor och sådant som fastnat på fötterna, utan det var mörka hudflagor från min rygg som flöt omkring.

Natten mot måndagen sov jag inte så gott. Lakanet klibbade fast i såren och varenda gång jag rörde mig sved det en hel del. Inte var et mycket skönare att ha kläder på sig heller. BH’n kändes som en medeltida tortyrredskap så på jobbet gick jag till företagshälsovården och frågade om jag kunde få en plåster, modell XXL, att ha på ryggen. Jag blev omplåstrat och blev som en ny människa.

Sedan dess har jag inte haft speciellt ont men det är ju inte vackert. Jag fick det omlagt i torsdags igen och passade då på att se hur det såg ut. Det finns en del bränd hud kvar varav en del sitter fast och en del hänger i flagor som är på väg att släppa, mycket är flagnat och rosa och på en del partier är såren djupare och blöder. Det ser ut som zombiefilmseffekter helt enkelt men är förvånansvärt smärtbefriat… om jag inte får gåshud. Jäklar, vad ont och underligt det känns. Klådan, däremot, är stundtals olidlig.

I helgen fick jag nog och plockade bort bandageringen för att duscha ordentligt för första gången på en vecka. Shit, vad skönt det var att få spola bort all död hud! Efteråt kliade det inte heller lika hysteriskt och det såg mycket bättre ut än det gjorde i torsdags, redan innan duschen så hade många av flagorna lossnat.

Hade brännmärket haft formen av en döskalle, en ros eller något fränt så hade det varit ganska lajbans men en skosula känns lite töntigt så jag hoppas att jag inte behöver få så mycket ärr av detta. Sköterskan som lagt om såret säger att jag förmodligen kommer att få lite pigmentförändringar där ett tag men att det så småningom inte ska synas alls. Det är ganska stort men inte så djupt.

Så då vet ni att man inte ska kliva upp ur badtunnan på fel ställe, barn!

Th: Så såg det ut dagen efter.                         Tv: Precis en vecka senare.

0 grader Kelvin

Skrivet fredagen den 31 augusti, 2012

I källaren har vi en stor frysbox som kan svälja en hel älg (om den är styckad) men i köket har vi en kombinerat kyl/frys där frysdelen utgör en tredjedel. Eftersom frysen i köket är så liten så har vi bara sådant som vi vill ha nära till hands där, som bröd, grönsaker, någon enstaka portion nedfrysta rester och glass. Den glass som förvaras i den frysen är så knallhård så att den inte går att sleva upp med sked. Vinkelslip är faktiskt ett lämpligare redskap. I frysboxen i källaren blir glassen hanterbar men det är ju jobbigt att gå ner i källaren för att hämta glass. När man skedat upp den portion man vill ha måste man ner i källaren igen för att stoppa tillbaka glasspaketet och det är ju väldans jobbigt. Så vi har förvarat glass i frysen i köket och svurit varje gång vi försökt få oss lite glass.

Gregory fick nog och ställde ner effekten på frysen till minsta möjliga för att temperaturen skulle höjas. Efter några dagar tyckte jag inte att det blivit någon skillnad så jag mätte därför temperaturen i frysen och den var -40 grader. Hoppsan!

Om den var så jävla kall på lägsta möjliga effekt så vore det intressant att se hur kall den skulle bli om man vred upp den på maxeffekt. Så jag gjorde det och funderade på om jag skulle bli först i världen med att komma ner på den absoluta nollpunken, 273,15 °C i hemmamiljö. Det hade varit intressant att i sin egen frys få studera effekterna av obefintlig partikelrörelse. Kanske kunna testa Meissnereffekten och andra kvantmekaniska fenomen som uppstår vid extremt låga temperaturer för det är ju sådana saker vi alla går och grunnar på dagligen, se om glassen kan övergå till Bose–Einstein-kondensat och kanske studera det ljus som den i så fall skulle emittera. Spännande hade det varit.

Dagen efter hastade jag full av förväntan till termometern men tyvärr så stod den fortfarande på -40 °C. Så tydligen är det något vajsing på termostaten för den verkar bara ha ett läge och det är järnet. Jag avfrostade frysen, som var ganska isig, för att se om det var någon ispropp som orsakade permafrosten i frysen. Efteråt så blev den faktiskt inte lika fall, ‘bara ‘ – 33 °C, men det är fortfarande lite för kallt för att kunna skeda upp glass utan demoleringsmaskiner.

När vi varit på resa i Europa så har några flaskor alkohol slagit följe med oss hem, bland annat en liten flaska Captain Morgan. För att den ska vara så kall som möjligt när det kommer besök som ska bjudas på rom (den smakar örk så det är bjuddricka) så stoppade vi in den i frysen. Någon dag senare skulle jag stoppa in något i frysen och noterade att den 32 procentiga spriten var genomfrusen. Vi är tämligen säkra på att ingen har ‘lånat’ något av innehållet och ersatt det med vatten så tydligen är det inte lämpligt att ha -33 grader kallt i frysen om man vill förvara starksprit i den. Så då har vi blivit en erfarenhet rikare.

Någon dag ska vi dra fram hela skåpet och städa bakom. Förhoppningen är att det är damm eller något skit som orsakat att frysen kör på full gas hela tiden och förhoppningen är också att det ska bli ordning på det efter vi städat. Men det får bli en annan dag. Mañana…

Permanent

Skrivet söndagen den 26 augusti, 2012

I början av juli fick jag en nervskada på grund av att en disk i ryggen gick sönder. Just denna typ av skada kan operera ibland men det måste göras rätt snabbt för att det inte ska bli permanenta skador. I veckan träffade jag en läkare på ortopeden i Umeå och fick domen. Det har gått för lång tid och kan inte längre opereras.

Om jag hade haft ont så hade jag kanske opererats för att lindra smärtan men jag har inte speciellt ont. Nervskadan och förlamningen i foten, som skadan medför, skulle inte förbättras av en operation utan, tvärt om, så skulle en operation kunna skada nervroten ytterligare och försämra funktionen i benet och foten. Så är är glad att jag inte har ont, dels för att det aldrig är trevligt att ha ont och för att jag slipper riskera att jag blir ännu mer handikappad.

Anledningen till att jag inte opererades i tid? Tja… läkaren på hälsocentralen skickade remissen till fel sjukhus vilket fördröjde det hela flera veckor. Hade jag blivit opererad inom 3-4 veckor efter skadan uppstod så hade det funnits hopp men nu har det gått drygt sju veckor. Men även om remissen kommit rätt på en gång och jag fått tid för operation så hade jag nog själv valt att inte göra den. Tre veckor efter jag fick skadan, på dagen, landade vi i Italien och den resan hade jag inte ställt in för en operation som faktiskt inte är livsnödvändig. Inte heller hade jag velat åka dit med ett operationssår på ryggen, till sol, bad och värme med en infektionsrisk och annat elände, så jag kan egentligen inte klandra läkaren som, i brist på erfarenhet, remitterade mig till fel sjukhus för även om han hade gjort allt rätt så hade det inte blivit någon operation i tid.

När läkaren i Umeå berättade att skadan inte går att åtgärda konstaterade jag att jag inte längre har någon framtid som professionell balettdansös. Jag trodde att läkare är experter på att bedöma vilka förutsättningar en person har utifrån hennes kroppsbyggnad men denna läkare lät den förmågan stå tillbaka till förmån för att en läkare alltid ska ta sin patient på allvar… tydligen. Han tittade på mig en stund och frågade om jag dansat balett länge. Jag har inte börjat ännu, svarade jag. Jag kan tänka mig vilken bild han såg framför sig när han trodde att jag hoppades på en karriär som prima ballerina…

Läkaren sa att det inte är helt uteslutet att jag får tillbaka lite funktionen jag förlorat men det kändes inte speciellt ärligt och uppriktigt utan mer som något han sa, som någon slags tröst. Visseligen är inget omöjligt men speciellt sannolikt är det  inte och jag övervägde om jag skulle pressa honom på statisktiska siffror på hur många som blir bättre men jag lät bli. Fick en känsla av att det skulle stressa honm och att det skulle kännas bättre för honom om han trodde att jag lämnade hans rum med någon form av hopp ändå.

Så då har jag en permanent funktionsnedsättning. Inte tillräckligt allvarlig för att jag ska kunna få några fördelar som handikappparkeringstillstånd eller något roligt men jag har i alla fall inte speciellt ont. Vissa saker gör att diskbråcket kan bli akutont tillfälligt, som att skjuta en motsträvig gräsklippare runt tomten under flera timmar. Läkaren tyckte att det var ovanligt dumt att jag gjorde sådant och lät mig förstå att sådana sysslor får någon annan sköta i fortsättningen för det kan förvärra de skador jag redan har i ryggen. Jag undrar om den yngre delen av familjen, de som ännu är i tonåren och dessutom har mer tid än vi gamlingar, kan ta till sig det budskapet…

Lösenordsskyddad: The never ending story

Skrivet måndagen den 20 augusti, 2012

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Se till att skaffa många barn!

Skrivet onsdagen den 15 augusti, 2012

Ja, om ni vill att de ska göra någon nytta vill säga. De flesta barn är nämligen oduglingar i många sammanhang så det är lika bra att skaffa många så att de får något vettigt gjort i alla fall. Detta hävdar jag på grund av de erfarenheter jag har.

Vi åkte till Italien ett par veckor och hade förhoppningar om att de två hemmavarande barnen, nästan vuxna barnen bör tilläggas, skulle klara av att sköta hemmet. När vi kom hem hade gräsmattan förvandlats till ängstomt. Jag ska helst undvika att klippa gräset eftersom det var just gräsklippning som gjorde att mitt diskbråck blev akut och gjorde mig delvis förlamad i ena benet. Gräsklippning är bevisligen inte hälsosamt för mig. Gregory började därför klippa gräset men när det börjar vara flera decimeter högt så är det tungt och tar tid. Han klippte i omgångar och fick så småningom halva gräsmattan klippt. Den halva som är glesare och inte lika frodig som den andra halvan. Den halva som är på den plana sida av tomten och inte där det sluttar.

Nu har han börjat om att jobba men jag har semester denna vecka också. Jag förstod att ingen skulle förbarma sig över andra halvan så jag gav mig på den för att göra någon nytta under min lediga tid.

Alla ni som drömmer om ett hus på landet och tror att det skulle vara så mysigt och gemytligt att släntra omkring en solig sommardag och skjuta gräsklipparen framför er till tonerna av signaturmelodin till P1’s program Sommarpratarna – glöm det! Det är en dröm som kanske kan bli sanning om man har hus i ett villaområde i stan med en tillhörande plutt-tomt på typ 1000 kvadratmeter men inget som är applicerbart på en gräsmatta av normalstorlek ute på vischan.

Jag har nu lyckats klippa nästan hela den oklippta halvan och det har tagit mig ca fem timmar. Först ställde jag in klipparen på högsta klipphöjden och klippte en sväng och sedan klippte jag en sväng till på näst lägsta klipphöjden. Det har varit en fem timmar lång brottningsmatch.

Vi har en bensindriven gräsklippare som ska vara självgående och egentligen ska man bara behöva gå bakom och styra men drivremmen är bortplockad. Den drev inte mycket ändå för gräsklipp fastnade i remmen och gjorde att det inte alls funkade. Numera måste man skjuta klipparen för hand. Eller det är inte helt sant heller för man måste använda både armar, höfter och en och annan fot för att pressa den framåt. Man måste truga och använda våld och hot där om för att den ska röra sig framåt.

Jag tror att den har utvecklat någon slags gräsfobi för den vill inte alls låta sig knuffas runt gräsmattan utan hugger fast med nosen i marken och vägrar envist släppa taget. När man ändå tvingar den framåt så börjar den hacka, hicka och stannar om man då inte vinklar upp nosen på den så att den får frusta och nysa så gräset sprutar flera meter åt alla håll. Kanske är den gräsallergiker?

Dör den så måste man tippa den på sidan och gräva ut allt gräsklipp som blivit som en grässtuvning som packat sig hårt, hårt mellan bladet och maskinen. Den stuvningen som förmodligen innehåller en ansenlig mängd grod- och paddinälvor också. De små liven gömmer sig i gräset och ibland hinner jag se att något rör sig men oftast ser jag det försent. Sedan går klipparen att skjuta med våld några meter till. Nej, jag överdriver inte, den går bara några meter innan grässtuvningen hotar att klistra ihop den så att den dör så man måste ideligen vinkla upp nosen på den så den får frusta av sig.

Som om inte kampen med gräsklipparen vore nog så blir man högintressant för flugorna när man svettas. Det känns som varenda fluga i Västra Vallen har försökt trampa över mitt självhäftande ansikte. Jag visste att det skulle bli på det viset så jag hade satt upp håret i hästsvans för att kunna vifta bort flygfäna ur ansiktet genom att skaka på huvudet istället för med händerna. Inbillade mig att jag inte skulle behöva smutsa ner mig i ansiktet om jag slapp vifta bort flugorna med mina skitiga handskar. När jag skakade på huvudet klibbade hårstrån fast i svetten i ansiktet så jag blev ändå tvungen att pillra med smutsiga handskar i ansiktet. Och så har vi myggen och hästflugorna som passade på att luncha på mig…

När jag hade en knapp tredjedel kvar att klippa på den näst lägsta klipphöjden dog den för babbiljonte gången och jag kunde inte uppbåda den ork som krävdes för att lägga omkull den och rensa bort grässtuvningen så jag lade ner projekt djungelröjning… för idag.

Det har varit ett träningspass som skulle ha fått Gunde Svahn att slokna även under sina glansdagar och vågen visade 1,5 kg mindre när jag kommit in än när jag gick ut idag och då har jag ändå delat upp klippandet på två dagar. En del av gräset var jag tvungen att slå med lie först så jag har blåsor i händerna och det känns inte som att diskbråcket blev lindrigare efter detta heller

Nu sitter jag och drömmer om stenläggning. Marksten är ju så vackert… Jag har inga problem med att se charmen i asfalt heller just nu. Hellre det än att klösa grässtuvning med amfibiefärs från underredet på klipparen.

Ändrade familjeförhållanden

Skrivet onsdagen den 15 augusti, 2012

För de som inte fått veta så är det nog dags att jag berättar jag som har hänt. Min sambo är inte längre min sambo. Han har också bytt namn här i bloggen och kommer att få heta Gregory i fortsättningen efter en viss doktor i en populär tv-serie.

Nej, sedan snart tre veckor är det inte korrekt av mig att kalla Gregory min sambo. Vi bor visserligen ihop och så men när vi var i Italien, den 28 juli, blev han min make. Med tanke på att det var under förra seklet (ja, faktiskt förra millenniet) vi träffades så började det vara hög tid, eller hur? ;-)