Arkiv för kategorin ‘Facebook’

Histrionisk kärlek

30 september 2012

Något som får mig att himla med ögonen och sucka väldigt irriterat är när jag ser andra människor som hånglar offentligt. Att hålla handen, ge varandra en snabb puss och så är helt ok men jag tycker att det är så vansinnigt ohyfsat av ungdomar (för det är i de flesta fall ungdomar) att bete sig som om det inte fanns några andra människor i närheten och bara slaska mule på varandra inför människor i sin omgivning.

Många tror nog att de är gulliga när de håller på så och tycker att surkärringar som jag, som tar anstöt av sådant beteende, inte har en romantisk ådra i sin kropp men även om Robert Pattinson och Kristen Stewart såg ofantligt romantiska ut när de förenades i en noggrant regiserad hollywoodkyss så väcker inte människor utanför filmduken samma känslor hos betraktarna när de hånglar med varandra. Kärlek är alltid vackert, hävdar en del. Ja, det kanske det är på sitt sätt men inte alltid att beskåda. Faktiskt så tycker jag att tungorna som man kan skymta när två personer tungkysser varandra, påminner starkt om hundpenisar så det är bara äckligt att se andra hångla. Helst vill jag slippa se det men det är svårt när en del människor saknar hyfs och envisas med att leva ut sin brunst på offentliga platser. Har de inga hem att hångla i?

Det är inte bara rent fysiskt hånglande i offentligheten som jag irriterar mig på utan även verbalt och skriftligt. Skulle jag höra någon som pratar i telefonen och säger saker som ”Åhh, min älskade sötnos vad jag älskar dig, puss, puss, puss, saknar dig, finaste älsklingen, kärleken min, du är allt för mig, du har alltid en plats i mitt hjärta, jag har aldrig träffat någon som du och utan dig skulle jag inte vilja leva länge för du gör mig fullkomlig” etc. etc, (jag tror ni fattar vilken sorts konversation jag menar) himlar jag också med ögonen, suckar irriterat och försöker komma därifrån så jag slipper höra. Samma sak om jag läser gratulationer och hälsningar i lokaltidningen och någon har blommat ut i känsloyttringar på det viset eller i forum på internet där gullegullet mellan två personer kan ses av fler än bara dem.

Till ‘hångel’ vill jag också räkna sk. ‘kärleksgnabb’ för det är precis lika genant att behöva uppleva hur två människor fnittrande skojbråkar och hotar varandra med olika fåniga represalier och cirkelresonemangsdividerar om absolut ingenting som vem av de båda som är sötast, vem som älskar den andre mer, vem som ska lägga på luren först och att den ena ska straffa den andra med att kittla denne, pussa sönder denne eller något annat skittöntigt som säker låter som ljuv musik i paret öron men för de ofrivilliga betraktarna är tortyrlinknande besvärande att tvingas ta del av. Man vet inte åt vilket håll man ska titta och önskar bara att de kunde försöka lägga band på sig och sina amorösa explosioner bland folk åtminstone så man slipper känna sig så förbannat obekväm när de går på som två lobotomerade hormoner. När detta sker på t.ex facebook får man ofta en stark känsla av att kärleksparet sitter intill varandra med varsin mobil och vänslas i den digitala världen. Men varför?? Varför hånglar de inte med varandra IRL istället för att göra ett taffligt drama av sina känslor och får sig själva framstå som puerila inför sin familj och alla sina vänner?

Vad människor väljer att göra med varandra i sina hem eller vad de väjer att skriva till varandra i privata meddelanden bryr jag mig inte om. Inte ens om det skrivs spaltmetrar hormondrypande känsloyttringar och självupplevda porrnoveller i en blogg skulle jag bli det minsta lilla förnärmad för jag kan välja att inte gå in på en privat hemsida och slipper därmed läsa. Om jag inte tvingas se hånglandet förrän jag söker upp personerna på ett eller annat sätt, i deras hem, i deras bil, går in på deras hemsida osv. så har jag ingen rätt att klaga över vad jag ser. Det är när jag gör det jag och många andra vardagligen gör, vistas på offentliga platser, läser tidningar, loggar in på mitt facebookkonto etc, som jag tycker att man bör få slippa bli delaktig i andra människors utövande av fysiska eller virtuella petting.

Tidigare har jag alltid ansett att det är något fel på förhållandet om man måste bresa upp det i offentlighet inför andra människor på det viset, att personerna känner att de måste hävda sig eller har något att bevisa för att inte alla ska se hur jäkla sunkigt och dåligt förhållandet egentligen är. Jag förstår bara inte tjusningen i att skapa dramatik kring den egna personen på det viset. Jag kan roat betrakta dramatiken som uppstår kring andra människor och som de själva skapat, om jag får hålla det hela på ett betryggande avstånd från mig själv, men själv vill jag inte dra till mig omgivningens uppmärksamhet för att jag är olycklig, sjuk eller på annat sätt lidande, lycklig, kär eller översvallande positiv av någon anledning. Därför förstår jag inte alls personer som överdriver och överdramatiserar sina känslor och händelser i sina liv. Jag tror att både man själv och förhållandet är sundare och stabilare om man inte behöver vara så demonstrativ i sina känsloyttringar och bekräfta sin parter på ett överdramatiserat sätt eller själv kräva samma typ av svulstig bekräftelse. Kanske är det så men kanske har jag fel men hur som haver så irriterar det mig med sådant offentligt hånglande och jag började undra på vad det egentligen beror på.

Jag kom fram till en rimlig teori som jag testade på en annan som ogillar denna typ av offentliga explosioner av överdrivet ömhetsdemonstrerade – Gregory. Jag frågade honom varför han ogillar det. Han svarade att de som håller på så inte är hänsynsfulla mot sin omgivning. Jag bad honom förklara hur han menade och han sa att de borde inte ägna sig åt sådant som var så intimt när andra kunde se. Han utvecklade inte resonemanget vidare men det är nog just det som det handlar om för mig, jag kan inte välja att slippa se utan jag snubblar över det då och då och hinner se betydligt mer än jag önskat innan jag hinner titta bort.

Min teori är sådan; Man, eller åtminstone jag och många med mig, vill inte se på vänner och bekanta när de har sex. Jag skulle drista mig till att dra det snäppet längre och hävda att de flesta inte tycker att det är helt ok att se ‘vanligt folk’ ha sex. Många hävdar att de inte alls vill se någon ha sex men att se personer som man kan möta i vardagen är på något vis särskilt obehagligt. Det är nog svårt att känna någon kittling eller se det erotiska i det hela när kropparna som skvalpar mot varandra i liderlig älskogsbrunst är kollegans, morbroderns, grannflickans eller tillhör tanten som man brukar se på ica. Jag vet inte varför det är så men det blir på något vis äckligt.

På samma sätt tycker jag att det är äckligt att behöva se hur andra slaskar mule offentligt, på stan eller genom överdrivet floskulösa kärleksförklaringar via olika forum på internet eller i gratulations- och hälsningsannonser i lokaltidningen etc. Eller en kombination av ohyfs i olika former – fota sig själv när man hånglar med någon annan och lägga ut det på facebook och skriva en massa ömhetsbetygelser som kommentar till fotot. Det blir på något vis ett offentligt förspel som också drar in människor i omgivningen i deras allra privataste, dvs deras känslor för varandra och deras sexliv. Jag, som råkar snubbla över detta, blir ju på sätt och vis intvingad i deras förspel. Jag tycker att man borde kunna visa människorna i sin omgivning så pass hänsyn att man inte drar in dem på det viset i sina mest intima förehavanden.

De flesta människor har förstånd att inte offentligt krafsa sig i rumpan, peta näsan eller ogenerat prata högt eller skriva detaljerat om sina kroppsfunktioner som kan äckla andra. Det är bara barn som kan göra sådant ibland men de lär sig snart vad som är passande och inte. Konstigt nog så tar det betydligt längre tid innan de lär sig att det inte är passande att demonstrera brunst/kärlek men det går ju uppenbarligen in till sist för det är ju ytterst få vuxna människor som håller på så.

De som har samlag offentligt gör sig skyldiga till förargelseväckande beteende. Jag tycker att även offentligt förspel borde klassas som förargelseväckande beteende eftersom rätt så många tar anstöt på ett eller annat sätt att se detta som faktiskt bara är ämnat för, angår och berör två individer. Ja, ibland kanske det är fler inblandade men det verkar som gruppsexidkarna har mer förstånd än ‘monogamerna’ för man ser sällan en hel klunga hånglande människor, inte heller ser man ‘gulle-gulltrådar’ på facebook som inbegriper speciellt många människor.

En bekant till mina föräldrar träffade en ny man när hon var i medelåldern. Varje gång någon av dem fyllde år eller när de hade sin bröllopsdag så hade den andre skickat in en hormondrypande kärlekshälsning på bemärkelsedagen till sin käresta i lokaltidningen. Jag vet inte om de inbillade sig att alla andra skulle läsa detta och känna att de också önskade att de fick uppleva ‘äkta kärlek’ som dessa två kanske tyckte sig bevisa i press att de gjorde men faktum var att den allmänna uppfattningen om dessa två var att deras offentliga kärleksförklaringar var otroligt pinsamma och att de gjorde sig till åtlöje och ett spektakel av sitt förhållande och att de var ‘nalta eljest’… på ett inte speciellt positivt sätt.

Särskilt penibelt blir det när förhållandet inte håller utan ett år senare, eller till och med en månad senare, så är föremålet för de heta känslorna en annan men personen går på i precis samma andra som han eller hon gjorde innan fast det då handlade om en annan person. Då får jag ännu mer en känsla av att personen inte är lika förälskad i den andra personen som han eller hon är i själva kärleken och när man anar att det är känslorna som är konstanta och föremålet för känslorna, alltså personen, som är en utbytbar förbrukningsvara så ger det hela förhållandet ett löjets skimmer.

Och kanske är det också just det som gör att jag blir irriterad – sekundär skam. Av samma anledning som man blir upprörd av deltagarna som beter sig som idioter i dokusåporna och begraver ansiktet i en kudde för att slippa se när någon tondöv stackare utan självinsikt släntrar in på uttagningen av Idol, fylld av tillförsikt och helt övertygad om att de är nästa superidol för när de uppenbarligen inte har förstånd att skämmas själva så gör man ju det i deras ställe. På samma sätt är det något skamlöst i att vädra sina hormonellt betingade affekter vilket gör att jag högst ofrivilligt känner den skam de borde ha känt inför sådant beteende.

Jag sökte för att hitta något passande ord för denna typen av gränslöshet i fråga om ömhetsbetygelser i sociala sammanhang. Hittade inget enda ord men snubblade över en beskrivning på symtom vis bipolär affektiv sjukdom. ”Brister i normal social gränssättning. Gör ofta bort sig fullkomligt. Sexuellt gränslöst beteende” och det är väl ungefär så jag tycker att denna typ av beteende är. Visst är det ok att demonstrera sin kärlek för varandra men jag tycker inte att man har rätt att vara plump, egoistisk och anstötsväckande när man gör det utan man bör visa hänsyn och finess.

Även om jag är helt jävla dum i hela huvudet, har så fel man bara kan ha och all kärlek alla dess utrycksformer är vacker så tror jag att den anstöt jag och många andra tar av att se offentligt slaskande och tramsigt nojsande är större än den saknad andra känner när de inte får se sådant i offentligheten och med det argumentet anser jag att mitt lag vann. Så det så!

Gammentalitet

14 juli 2012

Det finns en klick människor som har lite svårt för att undertrycka en jäkligt tråkig och makabert tendens som jag tror vi alla har åtminstone lite av men den stora massan klarar av att hålla denna tendens i schack. Det är gammentaliteten, den som gör att vi frossar i andras elände. Det kan yttra sig i att vi glor ögonen ur oss när vi passerar en olycksplats längs vägen eller då en person lastas in i en ambulans på stan eller i en ännu extremare form, så som en del amerikanska soldater gjort sig skyldiga till, när de glatt flinande poserar med döda människor och låter sig fotas.

Nu har vi inte så många döda människor här som de värsta gamarna kan få utlopp för sina makabra lustar med men det betyder inte att dessa gamar saknas. ‘Man tager vad man haver’ och så gör man tydligen även om man är drabbat av en mer svårartad gammentalitet och jag har alldeles nyss fått veta att de finns de som låter fota sig då de poserar vid vraken från trafikolyckor.

Jag undrar hur de tänker. Tycker de att de ser coola ut när de låter sådana foton av sig sedan cirkulera på internet? Tänker de att deras kompisar och okända ska tycka att de är värsta fräna snubbarna som står och flinar respektlöst på en plats där människor kanske skadats svårt eller till och med dött? Vad känner offrens anhöriga när de ser dessa gamar flina upp sig där en tragedi ägt rum? Vad tänker gamarnas anhöriga när de ser att de ser detta som någon slags kul grej bara. Vad skulle en gams arbetsgivare tycka? Skulle det ge ett seriöst och ansvarstagande intryck att göra något sådant?

Detta foto av Timothys totalförstörda bil har en Gustav Andersson lagt ut på facebook. Tydligen var det inte nog spännande som det var utan han kryddade det hela med att antyda att bilen är ägd av en invandrare genom att skriva ut mitt namn och kalla mig ‘kebab-bagare’. Jag skrev till honom och påpekade att det var felaktigt och bad honom ta bort den kommentaren i alla fall. Först tog han bort allt men sedan var det tillbaka och han hade också skrivit ‘kebab’ för att på ett rasistiskt sätt antyda att det var invandrare som orsakat olyckan. Jag skrev än en gång till honom vilket resulterade i att jag blockerades från hans profil. Gamen tycker tydligen inte om att bli ifrågasatt när han ljuger…

Känner ni igen killen på fotot? Ja, det gör jag också. Jag har hotlinkat från Gustav Anderssons foto på fejjan så att så länge han har kvar den så finns den kvar här också. Om killen på bilden tycker att det är obehagligt att bli uthängd här på detta vis så är det enkelt åtgärdat för honom. Han behöver bara be sin polare Gustav att ta bort bilden från fejjan så försvinner den härifrån också.

It’s alive!

9 juli 2012

… antar jag.

Någon lär ha sagt att det inte är värt att begå självmord eftersom man inte kan vara med på sin egen begravning. Jag undrar om Grinchen just nu upplever just detta dilemma. Om vitsen med att deklarera sitt förestående självmord på fejjan var att få uppmärksamhet så vill man ju kanske åtnjuta den eftersökta uppmärksamheten också. Om man inte skriver något på fejjan dygnet efter man skrivit att man ska hoppa framför nattåget så kanske polarna tror att man verkligen är död och börjar skriva saker på en fejjanvägg. Kanske skulle de skriva hur mycket de önskar att man lät bli att ta livet av sig eller hur mycket de skulle sakna en om man gjorde det, de kanske skulle skriva att man var en fin människa och sådana saker som man vill läsa om sig själv om man är ett stort, jävla, uppblåst ego. Då är det ju jäkligt synd om man inte loggar in på fejjan för att kolla om lovården och de oroliga kommentarerna har börjat strömma in, eller hur?

Om man inte skriver något så tror kanske polarna att man är död och om man inte loggar in på datorn så får man ju inte heller en grön prick vid sitt namn som visar att man är online. Då kan man istället logga in med mobilen och hålla koll på sin facebookvägg. Fiffigt!

Jag undrar om det är så han tänker, vår gode Grinch. Är det så han resonerar så har han totalt missat att det blir en liten mobilikon vid namnet när man är inloggat på mobilen. Eller så hoppade han verkligen framför 01-tåget inatt, så som han hotat med. Men i så fall klarade sig mobilen i smällen eller så har han lämnat den någon annanstans, påslagen och inloggat på fejjan.

Vad tror ni?

Reaktionerna från hans vänner har uteblivit. Det är bara en som glatt har skrivit ”God morgon. Hur är det?” fast på tyska trots att hon är svensk. I övrigt inte ett ord från någon. Det måste vara en stor besvikelse för honom.

Attention-whore eller seriös?

8 juli 2012

Ja, det är frågan men jag skulle nog tippa på det förstnämnda. Vad? Vem? Grinchen så klart. Sedan igår har han gått ut på fejjan med att han har för avsikt att ta livet av sig. Det är inte den första gången som Grinchen hotar med att ta livet av sig, snarare den babbiljonte. Redan när jag var tillsammans med honom, för 20 år sedan, hotade han med självmord stup i kvarten. Efteråt skröt han i princip om hur nära han varit att begå självmord, som för att rida på vågen av sina hot. Jag är tämligen säker på att det, i alla fall då, handlade om att få uppmärksamhet, att människor i omgivningen skulle bli oroliga, ömka honom och stryka honom medhårs en stund.

Nu är han igång igen och så här har det sett ut på hans facebookprofil sedan igår:

Åååå, stackaren har inte fått äta på tre dagar!! Han äter förmodligen mer under en ordinär måltid än jag äter under en hel vecka så jag har svårt att tycka synd om honom.Det lär inte gå någon större nöd på honom.

Här verkar det som han blev lite besviken över att inte alla hans vänner skyndade sig att skriva för att berätta hur viktig han är för dem och be honom att låta bli. Lite festligt att han proklamerar sitt testamente på fejjan. Lite verkar han fatta att det är Amanda som i första hand ärver och hur än än vrider och vänder på det så ska hon ha minst hälften av hans tillgångar. Finns inget skrivet, giltigt (fejjan räknas inte som giltigt) testamente så ärver hon rubbet men hälften kan han skriva bort med ett riktigt testamente.Så skulle han ta livet av sig nu så är musikanläggningen, TV’n, gitarren och förstärkaren Amandas så snart han tagit sitt sista andetag.

En av hans tysktalande bekanta skrev ett inlägg på hans tidslinje:

Översättning:
Kompisen: hej grinchen ! Tyvärr förstår jag så lite av det du skriver ;-) men hur är det med dig ? har inte hört/läst något på länge.all kärlek är Leni

Grinch Grinchström: sammanfattningsvis är jag för närvarande mycket suicidal

Kompisen: oh, går du i terapi? eller ??? (jag förstår inte vad hon menar med ‘tak’, eventuellt har hon stavat fel) ? eller vad ?

Grinch Grinchström: nope inget av det , ingenting hjälper, jag har gett upp

Grinch Grinchström: vi alla måste dö så för mig hellre snart

Kompisen: det tycker jag inte alls!

Sedan är det tyst en stund innan har fortsätter:

Mina högst begränsade erfarenheter och den kunskap jag skaffat mig genom litteraturen säger mig att den som verkligen har för avsikt att ta livet av sig inte basunar ut det på detta sätt offentligt. Vill man dö så tiger man om sina avsikter så att det då inte är någon risk att man blir stoppad. Vill man ha uppmärksamhet så annonserar man ordentligt så som jag tycker Grinchen gör här.

Jaha, och varför har han inte fått lön på två månader då? Misskött jobbet? Eller så blåljuger han vilket är troligast eftersom Amanda fått underhåll och det utmäts från hans lön, dvs. ingen lön för Grinchen = inget underhåll till Amanda. Alltså har han fått lön men, det är klart, kan han framstå som ännu ömkligare och ett ännu större offer så tar han nog gärna chansen.

Och sjukdomen är ett sjukligt behov av uppmärksamhet eller? Jag sätter min ära och en butterbulle på att han inte alls kommer att ta sig 100 meter söderut från sin lägenhet och vänta vid spåret som passerar huset han har sin lilla lägenhet i för att hångla med ett tåg kl. 1 inatt. Jag tror att han han lever och fortsätter beklaga sig offentligt även i fortsättningen för så pass egenkär är han att han definitivt inte kommer att göra något för att skada sig själv. Det har han aldrig gjort förr utan det har bara varit munväder.

Facebookorsakad prestationsångest

30 mars 2011

Någon gång under 2009 startade jag en facebookgrupp som då hette ‘Det är något lurt med klämkäcka statusmeddelanden’ som ett litet utropstecken mot alla de überhurtiga statusmeddelanden som en del postar stup i kvarten. När någon skriver ”Tjohooo! Tillbaka från en uppfriskande löprunda och ska nu knåda ihop en bulldeg och baka 5 000 bullar! Vilken härlig dag!!!” klockan 05.30 på morgonen så tänker man inte att det verkar vara en duktig person utan snarare att man hoppas att personen inom kort kommer att få den medicin hon så uppenbart behöver.

Åsa Erlandsson har skrivit i Aftonbladet om detta och kallar det Fejanbrudar på speed. Det tyckte jag var ett perfekt namn på företeelsen så min facebookgrupp bytte namn till det. Erlandsson menar att det ligger ett stort bekräftelsebehov bakom och jag tvivlar inte på det. Hade facebook funnits tidigare, säg från 90-talets första hälft, och jag hade använt det då så hade jag också stämt in i den maniska kören och basunat ut allt ‘duktigt’ jag gjort i statusmeddelanden. På den tiden var det viktigt för mig att vara ‘duktig’ eller åtminstone att framstå som ‘duktig’ i andras ögon. Köpt fikabröd kunde man ju inte bjuda på utan jag skulle baka själv. Gardiner ville jag sy och prydnadskuddar med volang, barnmat gjorde jag själv och frös in puréerna i små plastburkar i frysen och allt skulle vara så genuint och hemgjort som möjligt. Allt detta gjorde jag med ett obekymrat leende utåt fast jag helst ville döda någon medan jag kavlade den egenhändigt grönfärgade mandelmassan när jag skulle göra hemgjorda punchrullar. Men duktig var jag, fy fan så jag kämpade för att vara duktig.

Men varför?? Vad ville jag bevisa och för vem? Det var två frågor jag aldrig ställde mig själv och aldrig funderade över. Jag agerade bara i tron att om jag inte gjorde allt detta så skulle omvärlden se mig som en sämre sortens mamma, en sämre sortens kvinna och rent allmänt en sämre sortens människa. Många år, många misslyckanden och ett års utbildning med personlig utveckling på schemat så tycker jag att jag har landat. Det är inte ett misslyckande att inte baka brödet själv för det går alldeles utmärkt att köpa. Smakar det inte bra så behöver man inte dö inombords för att man har lagt ner all denna möda och tid på att baka skitbröd för det är någon annans misslyckande i så fall och det ser man inte lika allvarligt på.

En annan artikel i Aftonbladet hävdar att facebook gör oss olyckliga då vi ser på andras statusmeddelanden hur bra de har det, hur lyckliga de är, hur duktiga de är och vilket perfekt liv de har och jämför det med vår egen trista verklighet. Nä, jag ser det inte så. Förr kanske jag hade jämfört mig på det viset med andra men det finns inte nu. Andra må visa upp en perfekt yta men jag har så många gånger förvånats över vilket helvete de döljer som kommer fram om man skrapar lite på ytan och min erfarenhet säger mig att ju snyggare fasad människor visar upp desto mer elände döljer sig bakom. De som är nöjda med livet och inga ‘skelett i garderoben’ har inget behov av att putsa flitigt på någon fasad som ska lura omgivningen. De tänker inte på att göra det ens utan kan slänga ur sig saker som kan få andra att tro att de är förfärligt olyckliga fast de inte alls är det och själva tycker att det egentligen är en skitsak som de ojat sig över. De har inga ‘skryttendenser’ för de har inget att leva upp till, ingen press att försöka vara något de inte är, ingen prestationsångest att döva. Hänger ni med?

Nä, nu har jag inte tid att sitta här. Ska hänga tvätt innan jag kilar ut på en 10 kilometers löprunda medan bulldegen jäser. Sedan ska jag baka ut de 5 000 bullarna innan det är dags för spinningpasset. Härligt med lite fart och fläkt i livet!  *ironi*

Dagens galnaste idé

20 februari 2009

Läste detta i Expressen;

Facebook kan göra dig allvarligt sjuk
Släpp datorn och gå ut – annars riskerar du bland annat cancer.
Det hävdar psykologen Aric Sigman, skriver Daily Mail.

Människor behöver träffa människor, menar Aric Sigman, och hävdar att risken att drabbas av sjukdom har ökat kraftigt sedan 1987, då folk la många fler timmar på att umgås i verkliga livet.
Och det är inte vilka sjukdomar som helst, vi snackar inte simpla förkylningar – utan om cancer, hjärnblödningar, hjärtsjukdomar och demens.

Förändrar generna
Facebook och Myspace är bara två sajter där folk socialiserar nuförtiden och alla timmar framför datorn kan förändra hur generna fungerar och provocera fram reaktioner från immunförsvaret, dessutom påverka hormonnivåerna och sänka din intellektuella prestationsförmåga.
Aric Sigman tror att nätverkssajter isolerar människor, även om de är byggda för att föra människor samman, skriver Daily Mail.
– Det är inte det att jag är gammalmodig när det kommer till teknologi, men meningen borde vara att tillhandahålla ett verktyg som förbättrar våra liv, säger Sigman till Press Association.
– Jag är orolig över var vi är på väg.

Jaha… Att stillasittande liv, t.ex vid datorn, kan leda till cancer, hjärnblödningar, hjärtsjukdomar och demens kan jag gå med på. Det är väl vid det här laget ganska allmänt känt till och med. Vad jag däremot inte riktigt är med på är hur t.ex Facebook kan förändra generna. Har den sajten någon funktion som gör att skärmen emitterar joniserande strålning som gör att nukleotiderna i vårt dna möbleras om eller vad? Jag kan nog lugna Aric Sigman med att det inte är hans medlemskap på Facebook som lett till att han dragit så korkade slutsatser utan snarare hans bristande kunskaper i biologi och hur gener kan påverkas och inte eller möjligtvis medias fantastiska och till synes tvångsmässiga förmåga att felcitera och förvränga information.

Jag tvivlar inte heller på att vissa personer använder dator och internet på ett sådant sätt som snarare fördummar än bildar trots att det är en teknik som ger oss en outtömlig källa på information och kunskap om man vill. Däremot har det inget med genpåverkan att göra…