Facebookorsakad prestationsångest

Någon gång under 2009 startade jag en facebookgrupp som då hette ‘Det är något lurt med klämkäcka statusmeddelanden’ som ett litet utropstecken mot alla de überhurtiga statusmeddelanden som en del postar stup i kvarten. När någon skriver ”Tjohooo! Tillbaka från en uppfriskande löprunda och ska nu knåda ihop en bulldeg och baka 5 000 bullar! Vilken härlig dag!!!” klockan 05.30 på morgonen så tänker man inte att det verkar vara en duktig person utan snarare att man hoppas att personen inom kort kommer att få den medicin hon så uppenbart behöver.

Åsa Erlandsson har skrivit i Aftonbladet om detta och kallar det Fejanbrudar på speed. Det tyckte jag var ett perfekt namn på företeelsen så min facebookgrupp bytte namn till det. Erlandsson menar att det ligger ett stort bekräftelsebehov bakom och jag tvivlar inte på det. Hade facebook funnits tidigare, säg från 90-talets första hälft, och jag hade använt det då så hade jag också stämt in i den maniska kören och basunat ut allt ‘duktigt’ jag gjort i statusmeddelanden. På den tiden var det viktigt för mig att vara ‘duktig’ eller åtminstone att framstå som ‘duktig’ i andras ögon. Köpt fikabröd kunde man ju inte bjuda på utan jag skulle baka själv. Gardiner ville jag sy och prydnadskuddar med volang, barnmat gjorde jag själv och frös in puréerna i små plastburkar i frysen och allt skulle vara så genuint och hemgjort som möjligt. Allt detta gjorde jag med ett obekymrat leende utåt fast jag helst ville döda någon medan jag kavlade den egenhändigt grönfärgade mandelmassan när jag skulle göra hemgjorda punchrullar. Men duktig var jag, fy fan så jag kämpade för att vara duktig.

Men varför?? Vad ville jag bevisa och för vem? Det var två frågor jag aldrig ställde mig själv och aldrig funderade över. Jag agerade bara i tron att om jag inte gjorde allt detta så skulle omvärlden se mig som en sämre sortens mamma, en sämre sortens kvinna och rent allmänt en sämre sortens människa. Många år, många misslyckanden och ett års utbildning med personlig utveckling på schemat så tycker jag att jag har landat. Det är inte ett misslyckande att inte baka brödet själv för det går alldeles utmärkt att köpa. Smakar det inte bra så behöver man inte dö inombords för att man har lagt ner all denna möda och tid på att baka skitbröd för det är någon annans misslyckande i så fall och det ser man inte lika allvarligt på.

En annan artikel i Aftonbladet hävdar att facebook gör oss olyckliga då vi ser på andras statusmeddelanden hur bra de har det, hur lyckliga de är, hur duktiga de är och vilket perfekt liv de har och jämför det med vår egen trista verklighet. Nä, jag ser det inte så. Förr kanske jag hade jämfört mig på det viset med andra men det finns inte nu. Andra må visa upp en perfekt yta men jag har så många gånger förvånats över vilket helvete de döljer som kommer fram om man skrapar lite på ytan och min erfarenhet säger mig att ju snyggare fasad människor visar upp desto mer elände döljer sig bakom. De som är nöjda med livet och inga ‘skelett i garderoben’ har inget behov av att putsa flitigt på någon fasad som ska lura omgivningen. De tänker inte på att göra det ens utan kan slänga ur sig saker som kan få andra att tro att de är förfärligt olyckliga fast de inte alls är det och själva tycker att det egentligen är en skitsak som de ojat sig över. De har inga ‘skryttendenser’ för de har inget att leva upp till, ingen press att försöka vara något de inte är, ingen prestationsångest att döva. Hänger ni med?

Nä, nu har jag inte tid att sitta här. Ska hänga tvätt innan jag kilar ut på en 10 kilometers löprunda medan bulldegen jäser. Sedan ska jag baka ut de 5 000 bullarna innan det är dags för spinningpasset. Härligt med lite fart och fläkt i livet!  *ironi*

2 kommentarer på Facebookorsakad prestationsångest

  • Monika skriver:

    Tycker det skiner igenom ganska snabbt nuförtiden vilka som försöker intala sig själva att dom har det perfekta livet, hur mycket ork som helst och badar i pengar =)

    Jo, jag tycker också att det är ganska uppenbart. Man vill kommentera med något men låter bli för det skulle vara oartigt och så känner man sig lite… tja, bekymrad för personen. /Kali

  • catarina skriver:

    Tur att man inte har någon fasad….eftersom den rasat för längesedan. /catarina

    Jo, det kanske är därför jag inte putsar så hårt på min fasad. Jag har fattat att alla har genomskådat den :-D /Kali

  • Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>