Kalis cyberhem

Det kanske verkar som jag är lite besatt vid vår vattenförbrukning men det beror helt enkelt på att jag är det. Inget konstigt med det, helt normalt. Eller hur?

Sedan Timothy flyttade så har vi förbrukat extremt lite vatten och fortsätter vi använda lika lite så är vår förbrukning nere på 9,7 m³ per månad eller 116 m³ per år. När alla tonåringar är hemma så går det nästan 50 m³ per månad så det är en jäkla skillnad. Ändå har vi tvättat och duschat/badat som vanligt sedan Timothy flyttade så vi har inte snålat heller. Men det är Amanda som är den stora vattenkonsumenten.

Hur som haver, om vattenförbrukningen fortsätter vara så här låg så har grannen som gnäller över vårt avlopp ännu mindre att gnälla över. Vår årliga vattenförbrukning skulle motsvara 30 mm regn på deras vattensjuka åker och varje månad skulle vi använda motsvarande 2,5 mm regn på deras åker. Det är 4,7 % av allt vatten som totalt hamnar på/i deras åker. En fjärt i rymden med andra ord.

I övrigt… så har jag väldigt ont i huvudet, förmodligen är det ett resultat av helgens dåliga sömnrutiner. Jag har jobbat två nätter övertid så på fredag har jag jobbat 12 dagar på raken. Idag har jag visserligen haft sk. ’sovtid’ hela dagen efter nattpasset men det räknas som arbetad tid. Att jag inte fått i mig just något annat än kaffe idag bidrar nog också till huvudvärken. Skulle behöva hälla i mig lite vätska men jag måste ju hålla vattenförbrukningen nere 😉

Gregory jourade på akuten igår. Eftersom det är svinkallt här, -34 grader igår, och han inte har tillgång till motorvärmarstolpe på jobbet så skjutsade jag honom till jobbet och hämtade honom när han slutade kl. 1 inatt. När jag skulle hämta honom var jag lite tidig så jag körde omkring lite i stan. Jag såg en yngre kille som gick längst E4:an vid kraftverkets hus. Han hade jeans, en tunn jacka, inga vantar men åtminstonde en mössa och hade burrat upp sig som en talgoxe. Jag stannade och frågade om han ville ha skjuts men han körde ner händerna ännu längre i byxfickorna och vägrade reagera på frågan.

Jag hojtade lite högre och frågade om han skulle långt. Ingen reaktion. Då påpekade jag att det var -34 grader och kommenderade honom att sätta sig i bilen. Då hade tydligen hans öron tinat upp och han gjorde som jag sade, visserligen  under små protester men ändå.

Han skulle bara till Hyttlidgatan men det hade inte varit någon angenäm promenad i den kylan så han tackade så mycket och påpekade att han älskade oss (Kroken var med också) när han klev ut. Jag berättade om detta för Gregory när jag hämtade honom och fick förstås skäll. Han är negativ till allt jag gör. Skulle jag hitta en bot mot cancer eller lösningen på energiproblemet och vinna nobelpris för det så skulle nog inte det heller vara till belåtenhet för herrn.

Den här gången tyckte han att jag tog en allt för stor risk när jag plockade upp en okänd karl. Jag sa att han dels var väldigt ung, säkert under 20, mager och ’skrönevoxe’ så jag hade nog kunnat freda mig om han anfallit och han var så stelfrusen att han förmodligen inte skulle ha kunnat göra så mycket. Gregory var ändå sur och tyckte att jag gjort fel för att man ska inte hjälpa människor som själva försatt sig i sådana situationer för då lär de sig inte till nästa gång. Alltså kommer denna frusna kille att ge sig ut i för lite kläder nästa gång det är snorkallt för att han utgår från att någon kommer att plocka upp honom… enligt Gregory.

Jag tror inte på det utan kommer att fortsätta försöka hjälpa personer som jag tycker är i behov av en vänlig gest. Men kanske ändå borde jag lyssna på Gregory och inte utsätta mig för risker. Enligt statistiken så är det mest troliga att jag kommer att misshandlas, mördas eller våldtas av en man som jag har en relation till och/eller som bor på samma adress. OK… om jag då slänger ut Gregory så borde han vara nöjd över att jag utsätter mig själv för färre risker.

Timothy blev myndig idag. Så det kan gå… Att bli myndig är ju inte detsamma som att bli vuxen så än så länge är det några år kvar innan jag kan säga att mina äldre barn är vuxna i alla fall vilket är tur för än behöver jag inte känna mig äldersstigen 😉

Idag börjar en ny säsong av en av Gregorys favoritserier – Lyxfällan. Faktiskt så har avsnittet redan börjat men det är sällan vi har tid att se program vi vill se när de går så vi ser det sedan på tv3 play istället.

Gregory är ute i garaget och pratar allvar med bilen. I morse var det drygt 24 minusgrader så Gregory gick ut för att starta bilen innan vi var klara så att den skulle vara varm när vi stoppade in Kroken. När vi kom ut i bilen var den inte alls varm. Gregory slog på fläkten för att blåsa omkring lite värme men inget hände. Fläkten funkade inte alls. Så till stan åkte vi i den iskalla bilen och sedan åkte jag vidare till jobbet. Innan jag var framme hade jag förlorat kontakten med mina fötter men de fanns där nere någonstans och halkade omkring på de isiga pedalerna.

Förhoppningsvis är det bara en säkring som gått men i värsta fall har motorn till fläkten pajat och då lär den vara lika trasig imorgon. Risken finns att det är minst lika kallt imorgon också. När vi kom hem från jobbet idag var det – 28,4 och det tror jag är det kallaste vi haft i vinter. Onajs…

Vilket osökt får mig att tänka på att när jag gick på högstadiet i Bureå så hade vi en del ord och uttryck som sällan används nu. ’Jöö’ var ett uttryck som användes frekvent men är oerhört svårt att förklara innebörden av. Istället för ’coolt’ så använde vi en direktöversatt, svensk verion av uttrycket – ’kyligt’. Exempel: Om någon sa ”Min moppe går 110” (vilket måste ha sagts av Beggan för hans Yamaha DT var snabbaste moppen i Bureå) och detta faktum var imponerade och kanske lite osannolikt så svarade man först ”Jöö?!” och när Beggan blåste förbi i 110 blås utbrast man hänfört ”Kyligt…”. Glasklart? Självklart!

Lyxfällan… Vi har nog sett alla avsnitt som sänts och vi har också spekulerat i vilka av de personer vi känner till som skulle behöva få besök av Patrick Grimlund och Magnus Hedberg och några kandidater har vi. Så känner ni med er att ni har lite skral och skakig ekonomi och är bekanta till oss så kanske du får påhälsning så småningom…

Såg denna på fejjan (fast in inglisch) och just idag var det fullkomligt klockrent.

Abort är inget jag skulle vilja förbjuda. Jag tycker att det är bra att den möjligheten finns om barnet är så missbildat att det inte är livsdugligt, om en graviditet eller förlossning skulle innebära fara för moderns liv, om övergrepp resulterat i graviditet eller om graviditeten kommer väldigt olägligt för någon av de inblandade.

Jag tycker också att abort skulle kunna göras med jämställt. Nu är det kvinnan som bestämmer om en abort ska utföras eller inte. Mannen kan visserligen påverka kvinnans beslut men han kan inte bestämma sig för att han inte vill ha barnet om kvinnan väljer att inte abortera. Där tycker jag att mannen borde ha samma rättigheter som kvinnan och innan 18:de graviditetsveckan välja bort barnet om han verkligen inte önskar att bli pappa. Om ändå kvinnan väljer att behålla barnet så skulle mannen inte ha några juridiska skyldigheter men han skulle inte heller ha någon rätt till sitt barn.

Som sagt så tycker jag att det är bra att möjligheten till abort och som ung tänkte jag inte så mycket på det men när jag fått egna barn blev jag allt mer negativt inställd till abort. Jag skulle själv aldrig kunna avbryta en graviditet bara för att barnet skulle komma olägligt i mitt liv men jag vill inte sträcka mig så långt att jag tycker att det skulle vara förbjudet. En oönskad graviditet som slutar i abort är en tragedi för de inblandade. En andra oönskad graviditet är klumpigt och om en person kommer för att göra en tredje abort under sitt liv så tycker jag att den personen ska tvångssteriliseras samtidigt som aborten utförs. Det finns inga ursäkter en tredje gång, man vet hur barn blir till av erfarenhet om inte annat så man ska, banne mig, ha förstånd att skydda sig om man har någon som helst respekt för mänskligt liv.

Även här tycker jag att det naturligtvis skulle kunna göras jämställt. När en kvinna aborterar ett önskat foster ska faderskapet utredas och dokumenteras. Om sedan samma kvinna gör ytterligare två aborter där samma man är fadern så bör båda snöpas eftersom ingen av dem verkar ha förstånd att skydda sig.

Om en kvinna gör tre aborter så har hon förverkat rätten till sin fertilitet och även en man som visat sig vara far till tre aborterade foster, även om det är med tre olika kvinnor, har förverkat rätten till sin fertilitet. Som det är nu är det bara kvinnan som har ansvar för fostret under graviditeten men mannen är ju precis lika delaktig till fostrets existens. En man som gör flera kvinnor gravida, utan att ha förstånd att se till att de är skyddade från oönskade graviditeter är precis lika illa men som det nu är så kan en man fortsätta bete sig som en slampa, pippa flera kvinnor per år, göra dem gravida och sedan övertala dem att abortera. Ansvarslösa, smutsiga slampor som totalt saknar respekt för mänskligt liv. Sådant borde inte få vara ostraffat.

Jag läste en intressant artikel som hette ’Hälsa och normalitet – ett samtal med Karin Johannisson’ i tidningen Distriktsläkaren. Det numret har inte publicerats på nätet än men så småningom så kommer länken att leda till pdf-versionen av det numret.

Karin Johannisson höll ett föredrag på DLFs symposium som handlade om sjukdomsbegrepp och medikalisering ur ett historiskt perspektiv och efter detta intervjuades hon av tidningen Distriktsläkaren om detta. För 50 år sedan var människor sjukare än idag och hade kortare livslängd så man borde tycka att vi rimligtvis borde må bättre idag än vi gjorde för 50 år sedan. Ändå gör vi inte det, tvärt om så mår vi sämre och upplever oss vara sjukare än förr.

Johannisson tror att det beror på olika saker som att vi känner oss otillräckliga i dagens samhälle som har högre tempo och ökat krav på prestation än tidigare men också på att man själv har högre krav på vad hälsa egentligen är och anser sig vara sjuk om man inte känner optimalt välbefinnande. Man nöjer sig inte med att acceptera att man inte är på 100-procentigt topp hela tiden utan söker sig till sjukvården och kräver att få en diagnos på de besvär man upplever och även behandling för den. Subjektiva sjukdomsupplevelser värderas lika högt som mätbara sjukdomar vilket också gör att fler och fler blir ’sjuka’. Istället för ’Jag kände mig sjuk men en undersökning visade att jag var frisk’ så har det blivit ’Jag känner mig sjuk och ÄR alltså sjuk oavsett vad undersökningen visar’.

Sådant som förr ansågs vara en naturlig del av livet sätts det idag diagnos på och på så sätt är det inte längre något naturligt och normalt utan en sjukdom, något onormalt. T.ex en nära anhörigs bortgång, en separation eller att förlora jobbet var något som man förväntades klara av förr och oftast klarade av också men idag gör vi knappt det utan får en diagnos – depression eller akut krisreaktion – som ska behandlas istället. Vi behöver inte längre bearbeta våra reaktioner och känslor som förr utan vi kan överlämna oss i sjukvårdens händer för numera är man sjuk om man inte mår bra och då har man rätt till behandling.

Den läkare som inte inser det och sjukskriver en per omgående tills man inte har några besvär längre är en hjärtlös jävel! Alternativt kan man skylla på Reinfeldt vilket jag tycker bara är bornerat och egoistiskt med tanke på att vi ändå lever i en demokrati och själva har valt högern i demokratiskt val så uppenbarligen är detta så som majoriteten vill ha det. Och ”Skyll inte på mig för jag röstade inte höger” är ett försvar i nivår med en obstinat treårings för skyll inte på mig för jag röstade inte alls men jag har i alla fall förstånd att rätta mig efter vad majoriteten tycker i det land jag valt att stanna i. Det var en parentes, tillbaka till artikeln…

Allt mer blir sjukdom då det skapas diagnoser för att beskriva det som förr var en normal del av vardagen och det normala blir allt mer sällsynt då allt fler människor har en diagnos i någon form och därmed avviker från normen. Personligen är jag orolig över att det nästan har börjat vara normalt att vara onormal, dvs det är den ’sjuke’, den som har diagnos som sätter normen för hur övriga ska vara. ”Jag har X diagnos och kräver att omgivningen anpassar sig efter min problematik så att jag får så lite obehag som möjligt” istället för att den ’sjuke’ uppmuntras att jobba med sin problematik för att komma så nära normen som möjligt igen. Det blir allt svårare att vara normal då minsta lilla variation i personligheten kan diagnostiseras.

Människor blir sina diagnoser och får en del sjukdomsvinst genom detta men i artikeln är Johannisson också orolig för hur en diagnos kan påverka negativt. ”Vad gör t.ex. en ADHD-diagnos med ett barns självuppfattning” säger hon. De senaste fyra åren har antalet personer som fått ADHD-prognoser tredubblats men det är ju orimligt att antalet som drabbas av denna allvarliga neuropsykiatriska störning har ökat så lavinartat utan troligare är att diagnosen ställs för lättvindligt på personer som inte passar in i normen som blir allt trängre och rymmer färre och färre. Artikeln avslutas med ”Kanske handlar det ökade antalet ADHD-diagnoser om stora klasser eller pedagogiska principer som inte passar alla barn.” vilket jag också tycker låter troligt.

Optimalt välbefinnande är inte normalt, det är ett unikum som man får uppleva vid sällsynta tillfällen. Livet är inte smärtfritt och lättsamt. Man mår ofta pissigt om man känner efter, det tar emot att kliva ur sängen och gå till jobbet, tänker man efter så har man nog ont i huvudet och magen har känts lite skum på sistone. Kollar man tempen regelbundet så kommer man att upptäcka ganska stora temperaturskillnader och ganska ofta så är den uppe och sniffar i 38 grader och ibland över. Man är blek och glåmig. Har inte den där leverfläcken vuxit? Men faktum är att de allra, allra flesta är mer friska än sjuka och har kommer inte att ha förstånd att uppskatta sin hälsa förrän de varit riktigt sjuka… på riktigt. De flesta kommer att leva ett helt liv utan att ha varit ordentligt sjuka men ändå ha känt sig sjuka störa delar av sina liv. Så jävla bortkastat! Välj att må bra istället om du inte är för sjuk för att klara av det… vilket du förmodligen inte är.

Jag läste en artikel som var intressant på flera sätt. En dansk studie har visat att även små mängder alkohol ökar risken för missfall. Två glas vin, två öl eller två nubbar per vecka ökar risken för missfall med 50% och dricker man det dubbla per vecka så fördubblas risken för missfall. OK, att alkohol och graviditet inte är förenliga behöver man knappast vara raketkirurg för att räkna ut men vad är det de egentligen menar med artikeln?

Risken för missfall är normalt mellan 10 och 20 procent beroende på bland annat ålder. Om man inte tänker till så kan man misstolka artikeln och tro att risken för missfall blir 50% om man dricker två glas per vecka och 100%, dvs ett ofrånkomligt missfall, om man dricker fyra glas per vecka. Nu tror jag inte att det var vad som avsågs utan snarare att vid den lägre konsumtionen så blir risken för missfall 15-30% och vid den högre konsumtionen blir den 20-40%. Ingenstans i artikeln anges den normala risken för missfall så jag undrar om inte syftet var att det skulle missförstås, lite skrämselpropaganda, alltså.

Nästa intressanta sak är att de kallar två glas vin, två öl eller två nubbar och även det dubbla alltså ca 20 cl sprit, ’små mängder alkohol’. I min värld är det ganska stora mängder alkohol att sätta i sig varje vecka. Jag drar definitivt inte i mig en vinare i veckan. Vilket leder till nästa intressanta frånvaro av fakta i artikeln – gäller detta bara de som dricker alkohol regelbundet varje vecka? Det står att risken är störst om man dricker tidigt i graviditeten. I alla fall i Sverige så är det väldigt mycket ajabaja att dricka alkohol när man är gravid så de som dricker regelbundet trots att de är gravida är snarare alkoholiserade än oupplysta om riskerna. Men de som druckit innan de visste att de var gravida då? Hur mycket större är risken för dem? För en svensk är det nog intressantare att få veta om enstaka, mindre alkoholintag påverkar risken för missfall för här ’super’ vi inte under graviditeter… om man inte är missbrukare men då har man en problematik som man knappast får ordning på med lite dansk skrämselpropaganda.

Vilket osökt får mig in på något jag kom att tänka på idag – missbruk/beroende i familjen. Jag är ju numera frisk från mitt dator/mobilberoende och jag känner mig såååå lycklig och fri 😀 Så nu tar jag itu med nästa beroende – sockerberoendet. Det är inte något jag personligen lider av men indirekt gör jag det eftersom jag är medberoende då en nära anhörig sedan länge har suttit fast i sockerträsket. Jag vill inte hänga ut familjemedlemmar som bor under detta tak med namn så därför kan vi kalla honom… tja… Andreas. Andreas har alltid varit en gottegris, i alla fall så länge jag känt honom. Snask äts i princip dagligen och läsk med socker i dricks också dagligen. Jag har observerat Andreas godiskonsumtion under veckan. I måndags hade han kvar lördagsgodis från helgen innan och detta förvarade han i sin sängbordslåda. Han köpte också en stor godispåse som han förvarade i bilen. Detta räckte ungefär till helgen då nytt lördagsgodis inhandlades, drygt ett kilo blev det. Jag själv äter inte godis annat än på lördagar så det som är kvar efter lördagen äter jag inget av utan allt försvinner in i kakhålet på Andreas. I bilen har han också alltid minst en 1,5 liters flaska med sockerläsk och det brukar han också ha vid sängen. Det finns alltid hemma och han dricker det dagligen.

Jag tog upp detta beroende med Andreas som reagerade med att vända alla taggar ut och inta försvarsposition, precis som väntat av en missbrukare. Nu har jag gömt delar av det kvarvarande lördagsgodiset vilket upprörde Andreas. Han har också en skål med godis vid sin säng men detta anser han tydligen inte vara nog. Han försvarar sitt missbruk med att han behöver godis för han tränar (bra mat är tydligen inget för den som tränar) och det påverkar inte tänderna om man borstar dem två gånger per dag. Jag frågade hur många tandläkares utlåtande om den saken han behöver för att revidera den otroligt felaktiga åsikten men tydligen spelar det ingen roll vad all världens tandläkare säger för vad det gäller godis och läsk och eventuell karies som det kan orsaka så vet han tydligen bäst och att det inte har något samband.

Jag erbjöd mig att helt sluta med godis om han också gjorde det (läsk med socker i dricker inte jag) men han vägrade och vände det till att jag borde sluta med det för att jag är fet och därför avundsjuk på honom för att han kan äta en massa godis och av den anledningen så vill jag att han ska sluta äta godis på veckorna – för att jävlas med honom för att han är smal och jag ett fetto som inte kan äta så mycket godis som han utan att bli ännu fetare.

Jag tror att alla som känner mig det minsta lilla vet hur detta kommer att sluta för vårt lilla godisgris 😀

På den förskjutna Ovänliga veckans sista dag ger jag ett par stadiga kängor till Socialdemokraterna.

Vad fan håller de på med?? De var en gång ett parti med ädla ideal som stod på arbetarens sida men någonstans på vägen har de tappat bort sig själv i sin egen storhet och blivit ett jävla pellejönsparti som inte gjort ett jävla vettigt dyft det senaste femton åren eller så annat än att peta Ljugholt.

Ingen vettig politiker vill vara partiledare för sossarna längre så de måste gräva långt ner på kandidatlistan för att hitta någon som ens vill och tyvärr verkar det bli någon verklighetsfrånvänd opportunist vars främsta syfte är att sko sig själv på det hela och uppfylla sina pompösa fantasier.

När niveaburken Göran Persson (nivea=dryg och fet) valdes började det gå utför. En vanlig arbetarsvensson kunde väl inte identifiera sig med den högblanke och högdragne Person. Nä, jag vet, politik handlar om mycket mer än partiledaren men partiledaren är galjonsfigur och ansiktet utåt, den som personifierar vad partiet står för. Inte minst i dagens mediasamhälle är det extra viktigt att man väljer en lämplig ’reklampelare’ och detta är något som de övriga partierna har greppat någorlunda så varför kan inte sossarna också göra det??

När de valde Sahlin sa jag att detta var något de skulle förlora valet på och mycket riktigt, de gjorde sitt sämsta val sedan 1911 med Sahlin som partiledare. Hon hade redan gjort bort sig i folkets ögon, varit tvungen att fly rampljuset med svansen mellan benen och hade inte väljarnas förtroende. Varför, varför, varför valde de henne??? Jo, ingen annan ville ha jobbet och det var en kvinnlig partiordförande de skulle ha för det låg i tiden. Dumma, dumma, dumma sossarna som valde en ledare utifrån vilken som skulle vara trendigast istället för lämpligast. Wallström är nog den enda som är lämplig men hon anser att annat är viktigare än att vara galjonsfigur för ett pellejönsparti så efter att Jämtin och Messing också avböjt så… fanns det bara en kvar – Sahlin. Efter katastrofvalet försökte hon klösa sig fast men kritiken tvingade henne så småningom att lämna ifrån sig ordförandeskapet.

Så kom nästa tomte, Juholt. Han verkade inte alls ha greppat att han skulle representera ett parti utan agerade som om han var partiet och uttalade sig både förvirrat och konstigt och han har gått emot partiet i frågor som a-kassan, skattesänkningar för pensionärer och kring sjukförsäkringen och en det blev en väldigt pinsam historia kring temporära medborgarskap. Hans kommentar om att bygga en ny Öresundsbro och tunnelbana i Stockholm, ”Jag använder ju mina pengar till att göra dessa satsningar”, var inte smickrande heller. Nä, Juholt lille, det är skattepengar, inte dina pengar. Men slutligen visade han att han nog ansåg att alla pengar han kunde lägga vantarna på var hans pengar och begärde fullt bidrag för en lägenhet som han betalade halva hyran för.

Än en gång försökte en olämplig partiledare klösa sig fast men så småningom blåste även han bort. Hans kommentar dagen innan han fick kicken, ”Partiet är i en svår situation, inte jag” visar så vackert hur lite självinsikt den mannen hade. Han hade inte den minsta lilla tanke på att behöva lämna ifrån sig sitt illa skötta jobb utan trodde han skulle kunna glassa vidare som politikerkändis.

Snälla, snälla, snälla socialdemokraterna, skärp er nu! Ni kan inte förlita er på historiska valsegrar och tro att allt ska vara som det alltid ha varit utan att ni måste kämpa för det och vara tydliga med vad ni kämpar för. Försök hitta en partiledare som besitter någon form av ödmjukhet, som har någon form av verklighetsförankring, som är lyhörd och ärlig och tror på partiets ideal istället för mest intresserad av att bli rik och känd. Välj inte ordförande utifrån trender och om ingen vill ha partiordförandeskapet så se er i spegeln och fråga er själva varför ingen vettig människa längre vill leda vad som en gång var Sveriges största parti. Det beror inte på att ni smutskastats av media eller baktalas av högern, det beror på att ni blivit ett jävla pellejönsparti som det allt svårare för en arbetare att känna förtroende för.

Igår skulle jag bara vila lite innan jag uppdaterade bloggen. Jag somnade. Kl. 4 inatt vaknade jag, åt lite sallad och slocknade igen. Tror att klockan var vid 10-tiden när jag klev upp för gott idag, efter 15 timmars sömn. Jag var lite trött tydligen…

En känga kan jag inte låta bli att dela ut till det som tydligen anses vara minen man ska ha när man är tjej och blir fotad – ’duckface-minen’. Nu som inte har en jävla aning om vad jag pratar om kan ju gå in på Kissies blogg för den är full av bilder på bloggerskan när hon har denna min. Annars går det bra att göra en bildsökning på Google på ordet ’duckface’ så blir det ganska tydligt vad jag menar.

Tydligen är det en överläpp som en anknäbb som gäller numera. De som har råd förstorar läpparna men de som inte har råd putar med läpparna, särskilt den övre, för att få till den rätta looken på sina foton. Jag vill inte hänga ut någon särskild privatperson (Kissie hänger jag ut för hon hänger ut sig själv också) så jag illustrerar minen själv på fotot här bredvid. Kornigt mobilfoto med dålig skärpa men jag tror ni fattar poängen.

Rätt ofta ser jag att brudar lägger ut foton av sig själva med denna min som profilbild på fejjan. Oftast är det ’fjortisar’ (yngre, utseendefixerade tjejer) men tragiskt nog ser jag det då och då hos betydligt äldre tjejer. Men varför??? Är man sexig om man ser ut som en jordnötsallergiker som ätit snickers??

Detta är en kille som fått en anafylaktisk chock varpå hans överläpp svullit upp. Är han extra snygg för det? Nej, och det tycker jag inte att tjejerna är som putar med läpparna så att de ser ut så här är heller. Det ser bara jäkligt korkat ut. Killen på bilden är det synd om för han har fått en allergisk reaktion. Tjejerna som putar med läpparna för att se ut så här är det också synd om… fast på ett annat sätt.

Jag såg en fyndig kommentar till en profilbild som en tjej hade lagt ut på fejjan. På bilden hade hon just denna duckface-min och en kille hade kommenterat med ”Skulle du bli förolämpad om jag tog med brödskivor nästa gång vi umgås och kastade bitar av brödet mot dig?”.

Jag var till tandläkaren idag. Det var ett och ett halvt år sedan sist. Då lagade han en tand och sa att han borrat väldigt nära pulpan så jag skulle förmodligen få ont men om det inte gick över inom rimlig tid så skulle jag höra av mig. Han specificerade aldrig ’rimlig tid’. Jag har haft skitont sedan dess men jag har tandläkarskräck så ’rimlig tid’ för att återkomma till tandläkaren kan vara 5-10 år i min värld.

Jag visste ju att tanden förmodligen behövde rotfyllas och det kändes inte så lockande. Min stora skräck var att tandläkaren skulle säga att tanden behövde dras för en av mina största rädslor är att tappa tänderna och bli mer eller mindre tandlös. Denna tand är den andra efter ena hörntanden så en glugg där skulle synas och det är få saker som får människor att se så anskrämliga ut som att de har dåliga tänder eller saknar tänder helt eller delvis. Är man inte speciellt gammal så ger synbart risig tandstatus ett extra dåligt intryck.

Idag inledde tandläkaren med att fråga om jag haft besvär från tänderna. Jag berättade om min onda tand och han undrade förstås varför jag inte hört av mig. Jag påpekade att han inte varit så tydlig med hur lång ’rimlig tid’ är och påminde honom om min tandläkarskräck. Jag tolkar hans skratt som att han tyckte att jag var fånig. Tanden röntgades och undersöktes men den verkar vara helt frisk så tandläkaren föreslog att vi ska testa slipa ner den lite för att minska belastningen på den, då kanske den slutar vara ond. När han lagade den senast jag var där så kan han ha lagt på någon mikromillimeter för mycket fyllning så tanden blivit längre och biter för hårt mot tanden mitt emot. I övrigt var allt bra så han lämnade över mig till nästa.

Då kom hon in – tandhygienisten. Hon petade runt mellan tänderna och på tandköttet med sin krökta nål och pratade på kodat språk med tandsköterskan så som tandvårdspersonal gör när de talar illa om patienterna eller diskuterar hur de ska tortera dem. ”Mesialt 4, ”distalt 2”, ”lingualt 3” etc. Sedan sa hon att tandköttet inte var varken svullet, rött eller blödande och jag trodde, i min enfald, att det var bra men så var det tydligen inte för hon åtgärdade det.

Efter att hon ihärdigt och med stor beslutsamhet karvat med sina krökta nålar både på tänderna och tandköttet så var det både ömt, svullet, rött och väldigt blödande. Hon avbröt mitt under misshandeln för att låta mig skölja. Förmodligen såg hon att jag var på väg att kvävas i mitt eget blod och ville att jag skulle få det ur munnen så att hon kunde förlänga lidandet ytterligare.

Ljudet är fruktansvärt liksom smärtan. Jag får så extrem gåshud över hela kroppen av behandlingen att jag är övertygad om att min knottriga hud skulle kunna användas för att riva morötter. Hon kallade det att ’ta tandsten’ men jag kallar det att göra ’hällristingar på tänder och tandkött’. Modern har en gång bett att få bedövning inför denna tortyrform men torteraren bara skrattade åt förslaget…

Så en fet känga går idag till att det ska vara så jäkla hemskt att gå till tandläkaren. Jag får spänningshuvudvärk redan dagen innan och efter tandläkarbesöket vill jag bara gå hem, dra täcket över huvudet och sova bort ångestångorna som spränger i mitt huvud. Från och med att jag fått kallelsen tills ca tre veckor efter besöket har jag hypokondrisk tandvärk och mardrömmar om ruttna tänder som faller loss.

Och att det ska vara så smärtsamt trots att det inte finns några hål att laga eller just något annat att åtgärda (slipningen av tanden kändes inte) känns också jävligt onödigt. Varför är de där röntgenplattorna de stoppar in i munnen så förbannat överdimensionerade? Det gör ju tokont när de skär in i all mjuk vävnad man har i munnen!

I övrigt kan jag varmt rekommendera min tandläkare. Han heter Lars Södermark och är väldigt trevlig och duktig.