Kalis cyberhem

Saxat ur Norran;

Kvinnas adress pekades ut

En 50-årig kvinna har polisanmält att någon pekat ut hennes adress på en karta på internet.
Ärendet är överlämnat till åklagare som beslutar om en förundersökning ska inledas.

Kan någon vänlig själ förklara för mig det olagliga i att peka ut en adress på nätet? Det görs ju på hitta.se flera tusentals gånger dagligen. Kan man bli åtalad för att ha pekat ut någons adress?? Det är ju ändå offentliga uppgifter om personen inte har skyddad adress förstås men det står det ju inget om i artikeln. Snart vågar man fan inte öppna käften om man inte vill riskera åtal. -Vad tycker du om vädret? – Ingen kommentar.

… säger en del människor om sig själva. Vad grundar man det på? Jag menar att det är ju lätt att skriva att man är lång om man är över ett visst antal centimetrar, att man är överviktig om man väger över ett visst antal kilon, att man är intelligent om man haft en viss akademisk framgång för allt det där går ju mäta med relativt enkla medel men snäll och omtänksam?? Enligt vem? Enligt sig själv? Jag tror att de allra flesta anser sig själva vara snälla och empatiska. Finns det ens någon som skulle beskriva sig själv som en elak och egoistisk? Jag tvivlar på det. I de fall en person tycker sig ha varit annat än snäll och omtänksam så tycker nog personen själv att det var befogat, att den som personen inte var snäll mot hade gjort eller sagt något för att förtjäna ett mindre snällt bemötande.

Det finns säkert många som skriver att de är snälla och omtänksamma för att andra har sagt att de är det. Vilka har sagt det då? Familjemedlemmar, vänner och bekanta mest troligt. Alla skulle nog beskriva sina vänner som snälla för annars skulle de väl knappast vara fortsätta vara vänner med dem eller hur? Jag lovar att Hitler hade fler omkring sig som ärligen tyckte att han var både snäll och omtänksam än vad många av oss andra har men ändå är det inte den uppfattningen den absolut största delen av människorna som levt under och efter 40-talet har om honom. Men jag lovar att det var fler som sa till Hitler att de tyckte att han var snäll an vad det var som sa till honom att han inte var fullt så snäll. För det är en annan aspekt – man säger hellre till någon att man tycker att de är snälla för tycker man inte det så säger man oftast ingenting alls. Inte direkt till den personen i alla fall men ofta till någon annan om den personen. Så om personen i fråga aldrig får höra skvallervägen vad som sagts så får han eller hon aldrig veta att andra uppfattar honom eller henne som annat än snäll.

Snäll och omtänksam är ju också högst subjektivt. Den person som någon uppfattar som snäll och omtänksam kan en annan person uppfatta som flat och lättmanipulerad. Så det är ju egentligen inte så fiffigt att skriva att man är det då det är en bedömningsfråga för den som eventuellt kommer att lära känna en. Lika fånigt som att skriva att man är sexig – det som någon kan uppfatta som sexigt och upphetsande kan för en annan person vara billigt och avtändande. Ungefär som att skriva ”Jag har kläder i fina färger” – jo visst, om man gillar brunt och grått men för en som ogillar det blir det precis det omvända.

Någon som hänger med i resonemanget? Jag drar öronen åt mig när jag ser ”snäll och omtänksam” för det känns som om det är något som personen bestämt sig för att vara. Typ ”Jag är snäll och omtänksam minsann och om någon uppfattar mig på annat sätt så är det för att han eller hon är det motsatta. Alltså jag är snäll och omtänksam och den som säger något annan är dum”. Osar lite ”offermänniska”, ni vet en sådan som inte kan se sin egen roll i mellanmänskliga relationer som går snett utan tänker ”Jag har inte gjort någon annan något ont för jag är ju snäll och omtänksam så varför är alla så dumma mot mig??”.

Vilket helt osökt får mig in på kvinligt och manligt sätt att tycka illa om någon. Detta kommer att bli ett långt blogginlägg… Kvinnor (tycker jag) har en tendens att bli ”offermänniskor” när de hamnar i någon form av bråk. De talar om hur kränkta de blivit av den andra, hur dåligt de mår över de inträffade, hur orättvist de blivit behandlade och hur mycket oförtjänt skit de fått. Och vad är syftet med det jolmandet då? Att få andras sympatier, vända andra mot anagonisten och i bästa fall om de lyckas ge anatagonisten dåligt samvete och be om ursäkt för sitt beteende. Det är mer troligt (enligt mig) att en kvinna försvarar sig med att säga ”När du säger så där så får du mig att bli ledsen och må dåligt” medan en karl mer troligt (enligt mig) skulle säga ”När du säger så där har du fel i sak”. En karl skuldbelägger inte eller försöker ge den andra dåligt samvete utan säger helt enkelt ”Du är en idiot!”

Ta ett simpelt exempel som när tonåringarna kommer hem och luktar sprit. Mamman drar på sig sin mest ledsna och bekymrade min och säger ”Jag är sååååå besviken på dig! Efter allt jag gjort för dig så är detta tacken?! Har jag inte ställt upp och skjutsat, har jag inte… blablabla yaddiyaddi etc. och detta är hur då återgäldar allt jag gjort för dig?!!” och så klämmer hon fram en tår. Sedan kommer hon att ta upp detta tillfälle i helt andra situationer när det blir en intressekonflikt mellan henne och tonåringen för att tonåringen återigen ska känna samma styng av dåligt samvete och bli mer medgörlig i just den situationen. Pappan däremot ser arg ut och skriker ”Dumfan!! Du får inte köra moppen resten av terminen!” och sedan är det klart.

Så vad är då kontentan av detta onödigt långa blogginlägg? Tja, jag vet inte riktigt men när jag läser det igen så verkar det som att snäll och omtänksam blivit synonymt med manipulativt offerbeteende. Kanske är det så i vissa fall.

Den här gången går charmknutten under signaturen ”Streptor”. Dialogen, hans ord med svart text och mina med röd;
Hej! ett sista desperat raggningsförsök!!
kjom till mih ikväll eller nån annnan kväll?
Pek

Det var ett ärligt försök men det blir nobben. Är inte ute efter sådant så tyvärr 🙂

jag skämtz

Äsch, det är väl inte lönt. Friskt kopplat är hälften brunnit eller vad det heter. Försök med någon annan.

ja där har vi din riktiga avsikt..

Jaså? Vad är den då?

att nätludra runt o tyckas vara något..

Vill du ”ludra runt” så varsågod. Stör mig inte på det men det är inget för mig.

Nätluuudeeer!

Tja, är det var du vill kalla dig så är det upp till dig.

inte kalla det är vad du är

Du är på nätet o är ett luder som tycks vara för fin för att maila..

-Ett nätluder av värsta sort

Går det tungt för dig? Ingen som nappar på dina raggningsförsök? Så kan det gå när man kompenserar bristande kognitiv förmåga, frånvaro av personlighet och sexuella tillkortakommanden med att vara ful i mun och plump. Gå och runka som vanligt för det blir nog aldrig mer spännande för dig än så i alla fall.

Retar bara upp nätluder som Dig själv..

Sådana som du retar inte upp mig. Det krävs lite mer substans än så för det. Du är bara roande på ditt patetiska lilla vis.

En bloggare berättade igår i sin blogg om en okänd karl som kontaktat henne och ville ha en avsugning. Han bifogade en bild för att hon skulle få se kotten hon skulle få snaska på. Hon nappade inte på den inviten… Men jag kom på att jag fått en hel del liknande inviter så jag tänkte kontra med en sådan, den senaste som kontaktade mig dagen före julaftonen.

Signaturen aleks32;
(Hans meddelanden med svart text och min med röd)

för dig min kärlek
om du kan min hjärta tycker om dig
Sedan kom…
tjena och god yul och god nut år för dig jag är sanderi singel och med stor hjärtat när jag set din bilder jag tenka att prata med dig om du vill kram from mit hjärta
jag vill prata jete seriöz med dig om du kan
Jag tycker nog att texten är vad man bör fokusera på i första hand…
om du kan min hjärta tycker om dig
Sorry, jag är inte så lättflirtad…
kan vi prata lite mer om du kan
kan vi prata seriöz va eler tror på min hjärt snäla
Jag vill inte ha fler barn eller gifta mig och jag är inte ”seriös” på ditt sätt. Läs profilen istället.
Så kom den…

vill du ha min kropp jag tycker om att ha barn med dig
Jag tror att du har varit på lite för många porrsajter…
ja ja faktist jag är lite för kåt men det är min bilder men när jag ha min fru jag tita inte mer om du kan blir min fru jag tycker om de
Jag tror jag står över….
men ok ok jag tror du kan blir glad om vi trefa ja lover de kan jag fråga dig en sak seriöz va jag bor i boden nu
Jag tycker inte att du verkar speciellt seriös. Seriöst kåt i så fall.
Jag vill varken ha fler barn eller gifta mig.
du kan bor med mig här ja lover åxå jag vill ha barn och familje ja lover de
vi kan ha åxå häm här

Jag slutade svara… uppenbart att det var det lilla huvudet han tänkte med.

För flera månader sedan fick jag kontakt med en karl här i stan i dejtingträsket på nätet. Det var på den tiden jag lämnade ut min msn-adress till vem som helst och han fick den också. Det var dumt… Genom den fick han mitt förnamn och de som känner mig vet att jag har ett ganska ovanligt förnamn så han snokade snabbt och lätt reda på telefonnummer och började ringa… och ringa och ringa och ringa. Jag svarade aldrig i telefonen men han skickade sms också vilket jag svarade på. Dumt… Han började skicka sms 24-7. Hela tiden ville han veta vad jag höll på med in i minsta lilla detalj. Om jag hade ätit, vad jag hade ätit, om det var gott, om det var hemlagat (!??), hur barnen mådde, vart de var, hur de hade tagit sig dit, när jag skulle hämta dem, om de brukar vara där, när jag skulle jobba, hur länge jag skulle jobba, när jag skulle åka hem, vilken väg jag skulle ta till och från jobbet, ja allt, precis ALLT frågade han om. En hel radda förmaningar kom han med också bland annat så uppmanade han mig att vara försiktig så snart jag skulle ge mig ut med bilen. Jag är alldeles för flat för att be någon dra och får för dåligt samvete om jag bara ignorerar någon så jag svarade men försökte vara så kort och snäsig som möjligt för att han skulle fatta vinken… men icket. Ofta svarade jag ”Hurså?” när han frågade något och när han skrev ”Undrar bara” svarade jag ”ok” utan att svara på den ursprungliga frågan. Svarade alltid bara ”ok”, ”nix”, ”japp” eller liknande och fick jag en chans så var jag snäsig tex när han uppmanade mig att vara försiktig svarade jag lite lagom nedlåtande att jag tror nog att jag klarar mig, jag är ju vuxen…

Förutom att han var tämligen efterhängen så var han totalt ointressant för att han skröt gärna och ofta om sig och sitt, om att han var på varenda hockeymatch här i stan (som om jag är intresserad…), att han var polare med alla i laget (och??) etc. och ljög om diverse saker bland annat jobb han hade fått. Han är förtidspensionerad pga att han är halvsidesförlamad efter en stroke så jag VET att han inte får jobba som varken busschaufför eller ordningsvakt på läktaren under hockeymatcherna.

Han ville att vi skulle träffas men jag sa att jag inte ville träffa någon från nätet. Han nöjde sig inte med det utan fortsatte föreslå att vi skulle träffas. När han fick veta att jag skulle ut och äta med jobbet så föreslog han att han skulle följa med. Tokfan… Kring farsdag någon gång försökte jag få honom att tro att jag hade en annan karl på gång som jag skulle åka bort över en helg med i hopp om att det skulle få den här killen att backa men det gjorde det hela värre. Helt plötsligt sa han att han skulle komma och hälsa på mig på en gång. Klockan var 21 på kvällen så jag sa att det inte var en så fiffig idé men det tyckte han. Tack och lov kom han inte. Han visste att jag skulle på stan och köpa en mobiltelefon till Gregory i farsdagspresent så han frågade vilka affärer jag skulle gå på och vilken tid jag trodde jag skulle vara där. Det kröp fram att han tänkte vara på samma ställen för att stöta ihop med mig. Läskiga människa.

För fem veckor sedan blev det tyst. Läste på hans offlinestatus på msn att han varit på sjukhuset. Tänkte att det kanske hänt något, ny stroke, allvarlig sjukdom eller liknande men jag ville inte fråga för jag misstänkte att det skulle dra igång honom igen. Igår morse, klockan 8.13 ringde han på min mobil men jag svarade inte förstås. Varför ringer man någon man inte känner kvart över åtta en lördagmorgon??

Grinchen har inte ringt mer. Vill egentligen inte ha någon kontakt med honom men nog är jag nyfiken på vad han ville…

För ett par veckor sedan fick Amanda helt oväntat ett sms från Grinchen. Det löd ”Hej! Jag vet inte vad jag ska skriva men jag vill ha kontakt med dig. Grinchen, din biopappa.”

Det är första livstecknet från honom på ganska exakt fyra år. Den gången ringde han för att skälla på mig för att jag påpekat för försäkringskassan att han kanske borde betala underhåll och lämnat hans adress till dem. Den gången ville han inte prata med Amanda trots att han blev tillfrågad och hon har inte träffat honom på åtta år tror jag.

Eftersom inget har förändrats egentligen så undrade hon varför. Varför vill han ha kontakt nu? Det är alltid just före jul han ger sig till känna genom att vilja hälsa på (vilket är länge sedan sist), något mail (som Amanda alltid svarar på men utan att han svarar tillbaka) eller en skickad julklapp så jag misstänker att det är efter påtryckning från sin mor som han gör detta. Amanda har blivit hans familjs dåliga samvete som puttrar upp till ytan vid juletid… Så Amanda svarade med ett sms där det stod ”Varför vill du ha kontakt nu?”. Eftersom Grinchen bor i Österrike och Amanda inte kan skicka sms till utlandet med sin mobil så använde hon en extramobil med ett abonnemang som står på mig men som ingen egentligen använder.

Då Grinchen inte svarat dagen därpå skickade hon ännu ett sms som löd ”Varför svarar du inte ens om du vill ha kontakt?”. Ytterligare två dagar gick utan något svar. Sedan kom det ett sms mitt i natten. ”Jag ville ha kontakt för att jag trodde att du, Kali, hade ändrat dig men det har du tydligen inte”. Amanda svarade ”Jag är inte mamma” varpå Grinchen skrev ”Sluta spela spel, Kali. Du har mitt nummer.”. Något upprörd, less och förbannad svarade Amanda ”Du är dum, det är du som inte ändrat dig. Vill du bråka med mamma får du skicka sms till henne istället. Nu ska jag sova.”. Dagen efter skrev jag till honom, från min mobil förstås, och förklarade varför hon använt ett abonnemang som står på mig och jag skrev också ”Om du vill ha kontakt med Amanda så är det upp till er och inget jag lägger mig i men är det något du vill säga mig så skickar du det till mig för Amanda ska inte behöva vara din budbärare. Skicka inte heller sms mitt i natten för hon har skola att sköta och behöver sova på nätterna.”. Ganska snart svarade han att han antog att det var jag och jag svarade att han i så fall antagit fel och gjort Amanda upprörd igen.

Sedan var det tyst från honom. Inte en ursäkt till Amanda eller något… Tills i lördags. Då ringde han till hemtelefonen. Jag var inte hemma och Amanda svarade. När han presenterat sig och förstod vem han pratade med så frågade han efter mig. Människan har Amanda i luren och passar inte ens på att prata det minsta lilla med sin dotter! Två veckor efter han påstått att han vill ha kontakt med henne dessutom!! Jättetrovärdigt det sms’et känns efter det då… Jag var inte hemma så han skulle ringa senare vilket han inte gjort så vi vet fortfarande inte varför han ringde. Förmodligen för att skälla på mig för något… att jag sabbar kontakten med Amanda kanske. Tycker han gör det alldeles utmärkt själv.

Nätdejting påminner en del om att plocka krusbär. Det är väldigt mycket taggar i busken som man irriterar sig på och svär åt, en massa äckliga kräk kan man också träffa på, en hel del omogna kartar som smakar surt men om man hittat det söta bäret så var det värt besväret.

Tydligen håller jag på att bli gammal för det är ungefär i min ålder som en del börjar skriva i sin presentation att de är ”en ungdomlig 36-åring” och ”Jag är 36 men känner mig yngre”. Varför ska man känna sig yngre? Luktar åldernoja lång väg ju… Jag är 36 och känner mig som 36, tycker det är helt ok att vara 36. Hade inte haft något emot att vara 46 heller för det är enligt mig helt ok att vara det. 56, 66, 76, etc. är också helt ok att vara.

Man ser aldrig en 20 åring som skriver ”Jag är 20 år men känner mig betydligt äldre”. varför ska man känna sig som något man inte är? Det är ju lite ledsamt på något vis att de inte kan acceptera det de är. Som om jag skulle skriva att jag är 166 cm lång men jag känner mig betydligt längre eller att jag har si eller så många kilos övervikt men jag känner mig lättare. Jag är mörkblond men jag känner mig rödhårig? Och aldrig ser man någon smal som skriver ”Jag väger 55 kilo men känner mig betydligt tjockare” och det är ändå något som jag tror är vanligt – att man känner sig tjockare än vad man är.

Nja, jag vet inte vad vitsen men det lilla tillägget är. Det känns som de ber om ursäkt för sin ålder på något vis.

F’låt… har suttit fast på dejtingsidor. Det är ju så kul! Har börjat blogga på en av dem och det är nog läge att börja samköra bloggarna så att denna inte självdör…

Hur konverserar men med någon på en kontaktsajt? Det är inte helt lätt att hålla igång en dialog om man inte snabbt hittar en gemensam nämnare som man kan stöta och blöta och som är i det närmaste outtömlig om man inte snabbt hittar ännu en gemensam nämnare. Lätt blir det intetsägande fraser om vädret, snabbförhöret om jobb, intressen och eventuella telningar.

Dialogen mellan mig och karl som jag har kontakt med sedan ett längre tag på en sajt har sedan länge dött ut men han håller envist kvar och försöker blåsa liv i den med små meddelanden som ”Jag önskar dig en trevlig dag, vänen” (felstavat, jag vet men han stavar så) och sådant som egentligen inte säger något. Idag kom hans tappraste försök hittills. Han skrev:-Vad gilar du pratta om mest?

Det är ju inte tvärenkelt att svara på eftersom jag inte har ett specifikt favoritämne som jag håller mig till så jag svarade: -Oj, svår fråga… Naturkunskap och vetenskap, främst medicin då… livsåskådning, filosofi och i viss mån religion… teknik, främst data typ kodning, bild- och filmredigering… och rent allmänt skvaller är nog det jag oftast och helst pratar om.

-Bra välja ett och vi kan pratta om? svarade han. Jaha… lätt då. Oftast så glider man ju in på något ämne som man upptäcker att båda är intresserad av men nu blev jag ju som kommenderad att starta en dialog om något som jag inte har en aning om huruvida det intresserar honom eller inte. Så jag drog till med att fråga honom vad han anser om piercing i öron på små barn – överväger de estetiska fördelarna eller bör man beakta de visserligen små men ändock icke försumbara riskerna för metallallergi och keloidbildning. Jag har själv fått keloidbildning efter att ha tagit bort en födelsemärke nyligt och tidigare på diskussionsforum argumenterat emot piercing på små barn så därav ämnesvalet. Ja men vaddådå?! Han sa ju att jag skulle välja något jag gillar att prata om!

Men det är inte heller så lätt IRL. Speciellt inte om man hamnar i ett sällskap där man inte känner just någon. Som jag har förbannat mig själv för att jag inte pluggat in lite om konst, lite om viner och whiskey, lite om klassisk musik och opera, lite om arkitektur och annat som får en att verka kulturell, belevad, intellektuell och en massa andra trestaviga braiga saker som jag vill att folk ska tycka att jag är. Visst tycker jag att snygga tavlor är fina, att musik som låter vackert är bra, att vin man bli full av är gott men jag har inte kunskap nog för att dra hänga med i annat än ett väldigt ytligt resonemang om sådant.

Nä, jag får nog fortsätta vara jag som utan varken klass eller finess brakar in i ett sällskap och bidrar till konversationen med en fräckis och efter välkomstdrinken inte ens kan uttala intellektuell längre och så får jag hoppas att någon trevlig människa ser charmen i det med.