I höstas var jag på släktings födelsedagsfest och det var intressant på många sätt och vis. De flesta som deltog var vänner och kollegor till släktingen och nya ansikten för mig men det är alltid trevligt att träffa nya människor och stifta nya bekantskaper. Informativt kan det också vara.
Sedan i höstas har jag från flera olika håll fått höra saker som denna släkting sagt till andra om mig och Gregory. Hen (detta påhittade och fantastiskt korkade personliga pronomen ’hen’ kändes korrekt att använda i detta sammanhang) har spritt ’känslig’ information till alla som orkat lyssna, information som vi berättat i allra största förtroende och inte alls var tänkt skulle komma utanför den närmaste familjen, hen har kryddat sanningen ordentligt och överdrivit saker och ting så det blivit helt absurt och hen har också fabulerat ihop egna lögner om oss om saker som är helt taget ur det blå.
Hen har ju inte bara hängt ut och ljugit om oss utan de allra flesta har hen uttryckt en hel del åsikter om och har berättat diverse historier om och det är väldigt grova saker som framkommit och bekräftats från flera håll. Visst är detta lite upprörande men det känns också skönt att få veta var man egentligen har folk och vilka i en närhet som man bör minimera kontaktytorna med. Med tanke på vad hen sagt om mig och min familj så kan man inte annat än att utgå från att hen avskyr oss och själv inte vill ha med oss att göra. Varför skulle hen annars säga saker som inte verkar ha annat syfte än att misskreditera och skada oss på mesta tänkbara sätt? En allvarlig personlighetsstörning är det enda tänkbara alternativa förklaringen om det inte är rent hat och djupt förakt som drivit släktingen att säga sådana saker om oss.
Med tanke på hens negativa inställning till oss så borde hen nu vara nöjd med att jag också kommit fram till att vi alla ska hålla oss på var sin kant i tillvaron. Redan i höstas beslutade jag att denna person upphörde att existera och hen räknas hen inte till släkten… eller alls över huvud taget.
Shit, hen har dött igen? 😉
Hen har varit död nästan ett halvår och är bara en spöke men det spöket har så många skelett i sin garderob att ibland ramlar det ut något som berättar någon ny ’spökhistoria’ för mig. Det spöket verkar ha berättat oändligt många spökhistorier om både mig, min sambo och alla andra släktingar så man blir alldeles mörkrädd av att höra dem. Jag tror inte på spöken och talar inte heller med andar och med detta inlägg så hoppas jag att det framgår med all önskvärd tydlighet att vi är fullt medvetna om vad spöket säger om oss och att jag inte accepterar hens beteende så att även hen inser det och följer ljuset till den andra sidan… och stannar där. /Kali