Kalis cyberhem

Min far beställde alltid taxeringskalendern så den har funnits till hands för mig sedan jag bodde hemma. Gregory köper den varje år också så fortfarande finns det en aktuell taxeringskalender i hushållet. I fredags tänkte jag skriva som statusmeddelande på fejjan ”Fredagsmys med taxeringskalendern och läsglasögon” men jag fick en känsla av att det skulle provocera och irritera så jag lät bli.

Sedan började jag fundera på varför jag lät bli. Vad är det med taxeringskalendern som är så provocerande för en del människor? Jag har själv varit så fattig att jag inte kommit med i den under en lång period i mitt liv då jag fram till jag var 27 år inte fick ut mer än 6200:- per månad men inte heller då tyckte jag att det var provocerande, irriterande, skamligt eller jobbigt på några sätt att andra kunde förstå detta genom att jag inte stod med. Nu har jag en hyfsad inkomst och tillsammans har vi en jävligt bra inkomst men jag tycker fortfarande inte att det är jobbigt att andra kan ta se det genom att bläddra i taxeringskalendern.

Så vad är det som upprör med taxeringskalendern egentligen? Jag förstår det ärligt och uppriktigt inte. En jag känner blir skitarg om man nämner att man har taxeringskalendern. Hon tycker att hennes och hennes familjs inkomst inte angår någon annan. Nä, det är mycket som inte angår andra men som de får veta ändå. Ens vikt, t.ex, får andra en hyfsad uppfattning om så snart man visar sig bland folk.

Jag tycker att det kan vara bra att få veta vad andra tjänar. Om jag upptäcker att alla mina kollegor har tio papp mer per år än jag så förstår jag ju att jag har blivit bortprioriterad i löneutvecklingen och jag kan prata med min chef och ta reda på om det är medvetet och vad som krävs av mig för att jag ska få samma lön som de övriga eller om de bara missat mig och då kan jag få retroaktivt en massa pengar. Är det så hemskt? Men det är fult att prata om pengar, faktiskt är det mer naturligt att man dryftar sina avföringsproblem och analfisurer med vänner och kollegor än sin lön. Jag kan inte alls förstå det.

Jag hörde en rolig händelse som utspelade sig på jobbet för en massa år sedan. Två kollegor, A och B, pratade om just detta. Om de talade om för varandra hur mycket de hade i lön så skulle de kunna prata med chefen och få lönen justerad ifall den ena hade oförklarligt mycket lägre än den andra. De är i samma ålder, har jobbat lika länge och med samma saker så de borde ha samma lön. Så de bestämde sig för att berätta för varandra vad de tjänade. Problemet var vem som skulle börja för ingen av dem ville berätta först. Till slut sa A att hon kunde väl börja då så hon berättade hur mycket hon hade i månadslön. Jaha, sa B men inte mer än så. A bad henne då berätta vad hon tjänade, så som överenskommet var. ”Nu vet jag ju vad du tjänar så inte behöver jag berätta vad jag tjänar” svarade B, vände på klacken och lämnade A med lång näsa.

Jag förstår inte varför det ska vara så hysch hysch om löner, inkomst, skulder och förmögenhet. Har man hamnat hos Kronofogden för att man övershoppat prylar och pinaler så kan jag tycka att man visat prov på dåligt omdöme och har ett och annat att skämmas över men det finns andra skäl än bara bristande impulskontroll och prylmani som gör att man kan åka på en betalningsanmärkning. Och lönen har man sällan bestämt själv så vad är det att hymla om? Man kan styra vilket yrke man ska ha till stor del men lönen sätter ju arbetsgivaren.

Jag undrar om mitt oförstånd grundar sig i att jag inte har någon skam i kroppen. Jag skäms varken om jag har låg eller hög inkomst och jag är inte heller avundsjuk på de som har mer än jag. Avundsjuka får en bara att tycka att ens egna situation är sämre än den är.