Kalis cyberhem

Jag lyssnade på programmet Verkligheten på P3 igår och det handlade bland annat om elallergiker. I programmet medverkade två personer som sade sig lida av elallergi. Den ene, en man i 30-årsåldern, sade att han utvecklat elallergi efter att han skaffat en mobiltelefon. Nu klarade han inte av lysrör, mobiler, grannarnas trådlösa telefoner etc. etc. Han klarade inte av ha ett vanligt jobb och levde på att ta hand om sin son och sin sjuka mor. Sjukskriven fick han inte bli för att elallergi inte klassas som en sjukdom.

Jag uppfattade att programmet var vinklat så att man skulle tycka synd om dessa personer som anser sig vara elallergiker och inte blir trodda av samhället, som kanske ’tvingas’ flytta långt bort från civilisation och inte kan använda bekvämligheter som mobiler, datorer, mikrovågsugnar eller ens ha elektricitet indraget i huset. Ja, visst är det synd om dem men inte för att de är elallergiker… för det är de inte.

När fenomenet dök upp och till och med blev relativt vanligt så gjordes en mängd med tester. Personer som sade sig ha svåra besvär med huvudvärk, klåda, illamående, yrsel och en mängd andra symtom när de utsattes för elektromagnetisk strålning från elektriska prylar fick sitta i ett rum med elektromagnetisk strålning som var starkare än den man utsätts för i vardagliga livet och de skulle avgöra när strömmen var påslagen (när de utsattes för strålningen) och när den var avslagen (och de inte utsattes för någon strålning). De som deltog i testerna kunde inte avgöra när strömmen var på eller av och de hade lika ofta rätt som en som skulle ha gissat sig till det.

Om elallergi verkligen existerar och ger sådana fruktansvärda besvär som elallergikerna påstår så är det väldigt märkligt att de bara får sina besvär när de är medvetna om att de utsätts för elektromagnetisk strålning. En pälsdjursallergiker få samma symptom oavsett om denne vet att de har en katt under näsan eller inte. Detsamma gäller för alla andra allergier. Därför är det tämligen bevisat att elallergi inte existerar.

Så vad handlar det om då? Säg det… det finns många olika orsaker, säkert har en och annan arbetsskygg samhällssnyltare ’utvecklat’ elallergi för att få bli sjukskriven men på dem som verkligen anser sig vara elallergiker så sitter det  i skallen. Om jag av någon anledning upplever något väldigt negativt när jag ska posta brev, en enskild händelse eller stress i samband med att jag ska posta brev eller att jag under en period i livet mår väldigt dåligt fysiskt eller psykiskt och just under denna period postar väldigt många brev så kan mina negativa känslor och upplevelser kanaliseras, projiceras, eller vad man ska kalla det, på postlådan. Jag kan bli illamående, få yrsel och huvudvärk och allehanda fysiska besvär och till och med nässelutslag när jag kommer i närheten av en postlåda. För mig är det uppenbart att det är postlådan som orsakar det men jag är inte postlådeallergiker för det. Jag har ett psykiskt problem som går att behandla om jag bara kan erkänna för mig själv att det sitter i min skalle och inte är en verklig, fysisk fara för mig.

Tyvärr vill inte elallergiker se det på detta sätt. De hävdar att de visst har en allergi eller överkänslighet mot el trots att det är bevisat utom allt tvivel att det inte existerar. Tyvärr så har elallergi håsats upp så att samhället lagt miljarder på att ordna elsanerade bostäder, delar av sjukhus och kommunala lokaler bland annat. På så sätt fick de som anser sig vara elallergiker en slags bekräftelse på att elallergi verkligen finns och så kom de ännu ett steg längre från att kunna bli botade från vad de egentligen lider av.

Ja, det är synd om elallergiker.

Jag har tidigare skrivit om vilket oseriöst bullshit jag tycker att seanser är. Ja, det enda seriösa med det är väl att det är bullshit… På norran.se kan man idag läsa om en kvinna som köpte biljett till en storseans. Den kostade 190:- och hon köpte den på Blocket. Fick hon någon biljett? Nix, pix. Kvinnan försökte då kontakta företaget som sålde biljetterna. Gick de att nå? Nix, pix.

Den seans hon tänkte gå på var Terry Evans som ska hållas i Anderstorpsskolans aula den 4 maj. Terry Evans är ett sk. erkänt spiritistiskt medium och har medverkat i mambojaboprogrammen ’Förnimmelse av mord’ och ’Det okända’. Sorry men jag tycker att det är tv för svagsinta… Hur som haver så är det företaget Creative Experiences som håller i det jippot och det är Terry Evans som står bakom företaget. Polisen rubricerar det hela som bedrägeri med hjälp av internet. Tja… jag vet inte jag… Varför betalar man ett par hundra spänn för att få se en lögnare göra sina trick? En illusionist, trollkarl, magiker eller vad de vill kallas påstår i alla fall aldrig att de det sysslar med är på riktigt utan erkänner villigt att de spelar våra sinnen ett spratt. Personer som Terry Evans hävdar ju att de på fullt allvar kan kontakta döda. Det, om något, skulle jag vilja rubricera som bedrägeri.

Och nu över till något helt annat.

Jag skiter blanka fan i hockey. Så blankt skiter jag fan i hockey att jag har en facebookgrupp med skelleftebor som skiter blanka fan i hockey. En stor del av skellefteborna tycker dock mycket om hockey… ohälsosamt mycket om hockey. Iblans yttrar det sig på en del sätt som även jag måste dra på läpparna åt. Denna video har en kollega till mig, Micke Laisfeldt, gjort tillsammans med sin dotter Stina. Det är Stina som gjort låten och hon sjunger också (rätt jäkla bra faktiskt) och Micke som gör en ’Milli Vanilli’ och mimar. Jag undrar om det kanske är han som sjunger (eller mer pratar) en del också. Någon som minns Humle och Dumle?

Det finns en liten klick människor som aldrig någonsin söker sig till sjukvården fast de egentligen skulle behöva det. Det finns också en liten klick människor som ständigt söker sjukvård trots att de inte alls behöver det. En del av dem är personer som vill bli sjukskrivna för att de inte vill jobba eller som vill ha mediciner som de inte behöver men blivit beroende av. Detta fick mig att fundera över en sak. Många berättar om allt de gör för hela världen på facebook och i bloggar. Ponera att en läkare har en återkommande patient med icke objektifierbar smärta, alltså läkaren kan inte se eller känna något avvikande, inga prover visar på något fel och det finns överhuvudtaget inga fysiska ’bevis’ för att patienten har ont men han eller hon säger att han eller hon upplever smärta. Svår smärta dessutom som omöjliggör arbete och eventuellt kräver behandling med beroendeframkallande mediciner. Patienten säger sig ha så svår smärta att han eller hon mest ligger hela dagarna och knappt klarar av sitt vardagliga liv. Hänger ni med än så länge? Bra.

Ponera då vidare att läkaren hittar denna patints blogg eller facebooksida och där läser att patienten är väldigt fysiskt aktiv. Läkaren får se bilder på hur patienten utför vissa fysiska saker som han eller hon under läkarbesök uppgett är helt omöjliga att göra på grund av den påstådda smärtan. Låt säga att läkaren ser att patienten säljer hjälpmedel som bekostats av försäkringskassan för att patienten är så handikappad av sin smärta. Läkaren skulle i princip hitta bevis för att patienten simulerar. Så min fråga är – är det ok rent etiskt av en läkare att ’snoka’ på nätet och ta reda på sådant?

Jag frågade Gregory. Han gav ett väldigt tvetydigt svar. Å ena sidan så är det viktigt att läkaren får all information som finns om patientens sjukdomstillstånd men å andra sidan så är det viktigt att relationen mellan patient och läkare inte skadas. Han menar att den skulle skadas ifall patienten fick veta att läkaren sökt fram bevis för att patienten simulerar. Han sa också att det är inte säkert att det patienten säger vid läkarbesöket är lögn, det kan lika gärna vara det som skrivs på facebook eller i bloggen som är lögn… för att patienten vill visa sig hurtig och ’duktig’ inför vänner och bekanta. Han menade att det patienten säger vid läkarbesöket är de uppgifter som läkaren ska fatta sina beslut utifrån. Punkt slut.

Jag fick ett intryck av att han menade att det var oetiskt av en läkare att läsa patienters bloggar och facebooksidor så jag frågade vad han skulle göra om han hade en sådan patient och själv läst dennes blogg eller facebook och det verkar på det som skrivs på de sidorna att patienten är en simulant. Skulle han fortsätta skriva sjukintyg till patienten då? Förvånande nog var svaret nej. Han skulle först försöka lirka ur patienten om det eventuellt kunde vara så att patienten överdrev sina smärtupplevelser och om patienten vidhöll att smärtorna är så svåra att han eller hon knappt klarar vardagen så skulle han fråga om han eller hon fick hjälp av någon, vem i så fall och sedan skulle han kontakta den personen för att verifiera det patienten sagt. Han skulle alltså inte alls utgår enbart ifrån det patienten säger…

Det är en knepig situation. Vad tycker ni? Själv tycker jag att det är helt ok att en läkare ’snokar’. Simulanterna är få men finns ändå och de skapar en misstro mot andra med samma symptom som faktiskt är sjuka på riktigt. Dessutom upptar de resurser som skulle kunna gå till någon som verkligen behövde dem.

För ett par dagar sedan var Gregory och Kroken i garaget. Kroken fick tag i en stålborste och bestämde sig för att snygga till pappas ögonsten – AMG’n. Gregory höll på få spunk när han såg att Kroken drog en stålborste längs sidan på bilen och stoppade henne förstås. Han granskade lacken lite snabbt och kunde inte se några uppenbara skador.

I morse kom jag hem från ett nattskift och i garaget fotade jag Gregorys sommarbil med mobilen. Jag skickade bilderna till Gregory via mms och frågade hur han kunde ha missat reporna.

… och en liten närmare bild…

Gregory ringde upp efter ett tag och var ganska beklämd över skadorna på bilen. Han hade kollat vad det skulle kosta att lacka om bilen och det skulle gå loss på 40 000:- så det kändes ju inte så lajbans tyckte han.

En annan sak som han inte tyckte var så lajbans var att han hade låtit Kroken sova i vår säng i natt men han hade glömt ta på henne nattblöjan. Jag informerade honom om detta och att vi nu förmodligen skulle bli tvungna att köpa ny bäddmadrass för den var dyblöt. En mellantjock bäddmadrass på 180×200 cm är i det närmaste omöjlig att tvätta för hand och inte går den in i tvättmaskinen och en ny kostar någon tusenlapp.

Allt gick åt h-vete för Gregory – han vänder ryggen åt Kroken en sekund och *poff* försvann 40 papp, han missar att ta på henne blöjan och *poff* gick ett par papp till upp i rök.

Det skojigaste av allt var att han gick på det, båda grejerna 😀 Blöjan hade han glömt med Kroken var torr, bilen har hon visserligen försökt borsta med stålborste men reporna har jag gjort med photoshop. Så då är vi kvitt för att han ringde mig och ljög om att garagestaket hade rasat in tidigare i veckan.

April, april…

Jag är en lögnare. Värsta sortens faktiskt. De som drabbats mest av mitt ljugande är nog mina två äldre barn. Några exempel:

När de var små så påstod jag att tomten och tandfen fanns. Före jul en gång stängde jag in mig i ett rum för att slå in klappar till barnen och jag sa till dem att de absolut inte fick komma in och störa för jag satt i möte med tomten. Naturligtvis var de väldigt nyfikna och försökte titta in. Dörren hade glasruta som i och för sig var mönstrad men de kunde ju se lite så jag bestämde mig för att skrämma dem lite så de höll sig borta. Jag tog på mig tomtemask och en päls som fanns i rummet och dundrade ut genom dörren. Amanda sprang iväg vilt fnittrande men Timothy stod kvar med ett stelt grin på läpparna… och kissade ner sig.

Tandfen bytte ut en tappad tand mot en guldtia om barnen lade tanden i ett glas vatten och ställde det på diskbänken. En gång missade jag totalt tanden i glaset, hällde ut det i vasken och stoppade glaset i diskmaskinen. Barnet (minns inte vem av dem det var) som hade hoppats på en guldtia blev förstås väldigt besviken och jag kände att de i och med detta börjat tvivla på tandfen. Men tandfen finns ju på jätteriktigt så en guldtia hittades inom kort i filtret inne i diskmaskinen.

Timothy och ett par kompisar till honom lekte med tändstickor vid en skateboardramp när de var i typ 7-årsåldern. Amanda såg detta och gick till mormor och skvallrade. Mormor ringde till mig och berättade så när Timothy kom hem sa jag att jag visste vad han gjort. Han var tämligen säker på att jag inte visste ett dyft för Amanda hade ju inte kommit hem än men han blev mäkta förvånad när jag visste vad de sysslat med. Han frågade hur jag kunde veta det och jag svarade att polisen ringt och berättat det för de hade sett allt. Polisen ser ALLT, sa jag. Han blev skitskraj.

Jag hade en katt som hette Smulan. Smulan måste ha haft siamesiskt påbrå för hon var av den pratigare sorten. När jag kom hem kunde hon stå och jama framför mig hur länge som helst. Jag lurade i ungarna att jag förstod kattiska och kunde prata med Smulan. Om jag lämnade barnen ensamma en stund för att gå på affären så hade jag alltid ett långt samtal med Smulan när jag kom hem. Ibland sa jag till barnen ”Smulan har berättat precis vad ni gjort medan jag var borta. Nu vill jag höra er version” och ungarna var så säkra på att jag kunde prata med katten att de erkände allt ofog de gjort medan jag varit borta. Jag undrar hur irriterade ungarna var på den där golgöken till katt.

Senare, när de fattade att ingen människa förstår kattiska så lurade jag i dem att jag hade dolda övervakningskameror utplacerad lite här och var i lägenheten. Det funkade också ett tag.

För något år sedan ville Timothy och några kompisar sova över hos en i stan. Alla föräldrar till de inblandade var skeptiska till detta och misstänkte att det kunde bli fylla av det hela. Ungarna försäkrade att ingen alkohol skulle förekomma och sa till och med att vi fick komma och kolla dem om vi ville. Så vi gjorde det. Ett antal föräldrar åkte dit för att titta till dem vid olika tidpunkter och ingen av oss kunde känna att de luktade alkohol. Jag tyckte att de var lite mer skruvade än vanligt men jag kände ingen alkohollukt i deras andedräkt. Sedan fick jag veta att ungarna blåst oss, de hade visst festat men jag fick inte säga hur jag fått veta det för att någon skulle bli uthängd som ’tjallare’ då. Jag var på jobbet när jag fick veta det så jag knåpade ihop ett eget alkoholtest bestående av två vätskor som skulle blandas med urin. När jag kom hem förklarade jag för Timothy att detta skulle bevisa att han inte ljugit om att det inte förekommit någon alkohol. Testet visade om någon alkohol passerat levern under det senaste dygnet och skulle färga urinen klarröd om man hade druckit. För att vissa honom att jag inte bluffade (vilket han vid det här laget var ganska van att jag ofta gjorde) så gjorde jag testet på min egen urin också. Min blev inte färgad alls medan hans blev knallröd. Jag bad honom förklara sig och fick veta att det druckits en hel del sprit av alla på festen.

Vad Timothy inte visste då var att de vätskor jag blandat med mitt urin var natriumhydroxid (lut) och avjoniserat vatten medan jag hade blandat hans urin med natriumhydroxid och fenolftalein. Fenolftalein är färglös i neutrala lösningar men knallröd i basiska så hans ’alkoholtest’ kunde inte bli annat än knallrött. Det snackades länge om Timothys morsas alkotest 😀

Ändamålen helgar medlen… eller? Lögnare kommer att brinna i helvetet och ärlighet varar längst, heter det. Min lögnaktighet får ungarna att bli ärligare så man kan väl säga att jag offrar min själ för att rädda barnens 😀 Nä, jag bluffar bara lite då och då… Jag kanske skulle börja spela poker 😉

Apropå upphovsrätten som jag skrev om för några veckor sedan så har jag hittat ett exempel på hur man INTE får göra. Dj Frank E påstår sig ha gjort melodin till Enrique Iglesias nya hit ’Tonight I’m Lovin You’. Den låten hade radiopremiär i USA den 1 november 2010 men redan i september 2009 så lade den glada amatören Kleffan Sandlklef ut sin egenhändigt ihopknåpade låt ’House party’ på youtube. Jag tycker att melodierna är identiska, vad tycker ni?

Kleffans:

Iglesias (instrumentalt för sången är irrelevant här):

Egentligen har jag inte så mycket att säga om dokusåpan i sig. Visst, tv lyckades gräva fram de största originalen som rör sig kring dansbanan, de flesta av dem kommer inte ens från Täfteå men skit samma, de klippte ihop så det blev ’bra tv’ i alla fall. Täfteåbor och besökare av dansbanan framstår som töntiga, kärlekstörstande, bekräftelsekåta lantisar med sociala handikapp. Ett resultat av lång och ihärdig inavel spekuleras det om i bloggar och på internetforum. Det var väl ungefär vad jag hade förväntat mig att det skulle bli av det hela.

Förr var det ’bra underhållning’ när skådespelare spökade ut sig, spelade onyktra, korkade, fula, tappade byxorna och halkade på bananskal. Nu är ’bra underhållning när man tar en någorlunda vanlig människa, lite naiv kanske men i stort sett vanlig, med drömmar och förhoppningar om att hitta kärleken, bli berömt, vinna pengar etc. och sedan krossar men de drömmarna och ser till att människan skämmer ut sig fullständigt i nationell tv. Alternativt kan man trycka upp kameran i en ful, tjock eller mentalt handikappad människas ansikte och bara filma. Tittarna kommer att skratta åt det också. Lyteskomik blir aldrig omodernt.

’Bra tv’ är tydligen synonymt med någon slags förnedrings-tv numera. Villa Medusa, Robinson, Ensam mamma söker, Baren, Bonde söker fru, Dating in the dark, Farmen, Big brother, Paradise hotel, Idol, Ullared, Färjan etc, listan kan göras löjligt lång men konceptet är detsamma – visa ’vanliga’ människor i situationer där de är utsatta på ett eller annat sätt och luras eller tvingas till att blotta sina sämre sidor, sina svaga sidor och riskerar att göra sig till åtlöje och produktionsbolagen hoppas på att de gör det. Om de inte gör det så fyller produktionsbolaget på med alkohol, ser till att de blir utröstade, klipper ihop så att det blir ’bra tv’ eller skiter i att sända klippen med dem helt enkelt.

Jag tror att denna typ av tv-program lockar människor som vill se konstiga människor, människor som gör bort sig, skämmer ut sig, beter sig illa så att de (tittarna) kan skratta åt dem, håna dem tillsammans med andra och innerst inne känna att då det bevisligen finns privatpersoner som är som de i dokusåporna på tv så är de själva väldigt normala och vettiga människor. Men vad är det som händer när tittarna sviker? Vill inte tittarna längre få bekräftelse på att de är förhållandevis normala och vettiga?

Det finns inget som fascinerar en människa så mycket som hon själv. Vi funkar på det viset, det ligger i vår natur och är medfött. Ofta anses det vara en ’ful’ egenskap, man vill inte vara egocentriker men vi är det… allihopa. En del är bättre på att dölja det än andra men tvivla icket en sekund på att alla är det. Sätt en spegel framför ansiktet på en bebis och de kan med förtjusning granska sig själva hur länge som helst men med tiden och åldern lär de sig att det inte anses vara fint att spegla sig själva, prata om sig själva eller ge uttryck för sin egoism på andra sätt så de lär sig att dölja det för sin omgivning och ibland också förneka det för sig själva.

Vi är först och främst intresserad av vår egen person. I andra hand intresserar vi oss för personer i vår omedelbara omgivning och intresset blir svalare ju längre bort personerna kommer ifrån oss. Media känner till detta och utnyttjar det till fullo. Rubriker som ”Din trötthet kan vara dold sjukdom! Testa själv här” säljer medan rubriken ”Urinvånare i Nya Zeeland kan ha dold sjukdom!” inte intresserar lika mycket… om man inte är maori förstås.

Så om vi fascineras av dokusåpor och medverkarna som gör bort sig, är kufar, saknar självkritik, svinar i fyllan (och nyktra också för den delen), vad säger det då om oss själva? Jag tror att en obehaglig känsla börjar krypa i tittarna så småningom. De vill inte se för att de känner obehag inför något de inte vill kännas vid. Är vi ens medvetna om att vi väljer att inte se när det blir för påtagligt att vi känner igen oss själva i dem vi skrattar åt?

Jag ser inte dokusåpor alls utom den från Täfteå då eftersom jag bor i närheten och första uttagningen till Idol. Jag sjunger så pass illa att jag absolut inte frivilligt skulle sjunga så någon annan hörde. Åtminstone inte i nyktert tillstånd. Knappt ens i onyktert tillstånd. Jag känner igen mig i de självkritiksbefriade stackare som kommer till uttagningarna med popidol-drömmar och fulla av självförtroende trots att de är fullständigt tondöva. Jag har dock aldrig haft några långtgående artistdrömmar.

En facebookkompis ifrågasatte alla deltävlingar i Melodifestivalen och tyckte att det räcker med att man har en röstning och skickar den som vinner. Jag kommenterade det och skrev att det är som när barnen tjatar. Om de upprepar frågan tillräckligt många gånger så kommer föräldrarna att till slut ge ett svar som de egentligen inte ville ge. Om vi röstar tillräckligt många gånger så kommer folket till slut att skicka någon som de egentligen inte ville skicka till ESC.

Jag roade mig också med att göra lite statistik över hur det sett ut för Sveriges bidrag sedan detta med deltävlingarna började 2002. Sedan tramset med deltävlingar började så har det bara gått utför för Sverige i Eurovision song contest. Lite siffror på det…

Före 2002
Topp 10: 29 av 41 gånger, dvs. 71% av gångerna
Snittplacering: 8:de plats.

2002 och senare
Topp 10: 4 av 9 gånger, dvs. 44% av gångerna
Snittplacering: 14:de plats

Eftersom det i begynnelsen av tävlingen var färre antal deltagare så ger siffrorna inte en korrekt bild av sanningen. Percentilen, alltså hur stor del av startfältet som har fått en bättre placering, säger mer

Snittpercentil före 2002: 45
Snittpercentil efter deltävlingarna började: 57

Så efter deltävlingarna började så ligger vi i snitt sämre än nästan två tredjedelar av alla deltagare medan vi innan dess i snitt låg bland den bättre halvan. Ifjol fick Sverige inte ens vara med eftersom melodin inte kvalade in till stora tävlingen. Hm…

Jag ser aldrig Melodifestivalen eller ESC längre för att det är för dålig musik. Man behöver inte se det heller, man kan hänga med på löpsedlarna om man är nyfiken. Jag väljer att hänga med i Jontas schlagermassaker istället. Den är oslagbar 😀

Här är en tabell över alla Sveriges bidrag genom tiderna och hur de placerade sig i ESC.

När jag hör denna låt tänker jag direkt på en annan. Om jag börjar vissla eller nynna på den så övergår det alltid i den andra låten. Är det bara jag eller påminner de väldigt mycket om varandra?

Nya låten;

Den gamla som jag tycker att den påminner om;

Jag hittade en artikel på aftonbladet.se som jag reagerade på. Den handlar om en kvinna som har två barn, fyra och fem år, tillsammans med en man som hon tror utnyttjar dem sexuellt. Både kvinnan och människor i omgivningen hade reagerade på att barnen uppförde sig konstigt på ett sexuellt plan. Hennes advokat rådde henne att ’samla bevis’ mot mannen genom att filma barnens avvikande sexuella beteende vilket hon gjorde. Hon filma de två barnen i badet när de ägnade tydligen utförde avancerade sexuella handlingar tillsammans. Vad det riktigt var framgår inte. Filmen lämnade hon sedan till socialförvaltningen och polisen.

Planen slog slint för henne. Polisen ansåg att hon gjort sig skyldig till barnpornografibrott, vilket lades ner senare, och socialförvaltningen tyckte att det var fel av henne att filma barnen när de gjorde detta istället för att ingripa och stoppa dem. De som utredde detta säger ”Det har inte kunnat bekräftas att pappan eller någon annan skulle ha utsatt barnen för sexuella övergrepp. Däremot gränsar det till övergrepp att låta barnen fortsätta med vad de gjorde i badet” och pappan fick vårdnaden om barnen.

Oftast tycker jag bu eller bä om sådant jag läser eller så tycker jag inte alls. Här vet jag inte vad jag ska tycka. Någonstans måste man väl som förälder stanna och tänka till – Gör jag detta för att skydda barnen eller vill jag sätta åt den andra föräldern? Vems lidande blir störst? Varför kontaktade hon inte bup för att utreda barnens avvikande sexuella beteende om hon misstänkte att de blivit utsatta för sexuella övergrepp? Barn, även väldigt små barn experimenterar med och utforskar sina kroppar och ibland på ett sätt som inte är accepterat av vuxenvärlden. Barn är också sexuella varelser även om vuxenvärlden inte vill låtsas som det men det är ett faktum som en läkare (som mamman är) borde varit väl medveten om. Varför förklarade hon inte för barnen (på ett sätt anpassat till deras ålder förstås) vad som är ok att göra med andra och vad man inte ska göra med sig själv inför andra?

Mamman gjorde rätt i att reagera men hon agerade ju helt galet. Jag undrar om man själv hade flippat ur, slutat tänka logiskt och börjat filma sina barn när de pillar på varandra ifall man hade kommit på dem med tabubelagda sexuella handlingar. Jag hoppas inte det men man vet ju aldrig förrän man hamnat i samma situation.