Kalis cyberhem

Någon gång under 2009 startade jag en facebookgrupp som då hette ’Det är något lurt med klämkäcka statusmeddelanden’ som ett litet utropstecken mot alla de überhurtiga statusmeddelanden som en del postar stup i kvarten. När någon skriver ”Tjohooo! Tillbaka från en uppfriskande löprunda och ska nu knåda ihop en bulldeg och baka 5 000 bullar! Vilken härlig dag!!!” klockan 05.30 på morgonen så tänker man inte att det verkar vara en duktig person utan snarare att man hoppas att personen inom kort kommer att få den medicin hon så uppenbart behöver.

Åsa Erlandsson har skrivit i Aftonbladet om detta och kallar det Fejanbrudar på speed. Det tyckte jag var ett perfekt namn på företeelsen så min facebookgrupp bytte namn till det. Erlandsson menar att det ligger ett stort bekräftelsebehov bakom och jag tvivlar inte på det. Hade facebook funnits tidigare, säg från 90-talets första hälft, och jag hade använt det då så hade jag också stämt in i den maniska kören och basunat ut allt ’duktigt’ jag gjort i statusmeddelanden. På den tiden var det viktigt för mig att vara ’duktig’ eller åtminstone att framstå som ’duktig’ i andras ögon. Köpt fikabröd kunde man ju inte bjuda på utan jag skulle baka själv. Gardiner ville jag sy och prydnadskuddar med volang, barnmat gjorde jag själv och frös in puréerna i små plastburkar i frysen och allt skulle vara så genuint och hemgjort som möjligt. Allt detta gjorde jag med ett obekymrat leende utåt fast jag helst ville döda någon medan jag kavlade den egenhändigt grönfärgade mandelmassan när jag skulle göra hemgjorda punchrullar. Men duktig var jag, fy fan så jag kämpade för att vara duktig.

Men varför?? Vad ville jag bevisa och för vem? Det var två frågor jag aldrig ställde mig själv och aldrig funderade över. Jag agerade bara i tron att om jag inte gjorde allt detta så skulle omvärlden se mig som en sämre sortens mamma, en sämre sortens kvinna och rent allmänt en sämre sortens människa. Många år, många misslyckanden och ett års utbildning med personlig utveckling på schemat så tycker jag att jag har landat. Det är inte ett misslyckande att inte baka brödet själv för det går alldeles utmärkt att köpa. Smakar det inte bra så behöver man inte dö inombords för att man har lagt ner all denna möda och tid på att baka skitbröd för det är någon annans misslyckande i så fall och det ser man inte lika allvarligt på.

En annan artikel i Aftonbladet hävdar att facebook gör oss olyckliga då vi ser på andras statusmeddelanden hur bra de har det, hur lyckliga de är, hur duktiga de är och vilket perfekt liv de har och jämför det med vår egen trista verklighet. Nä, jag ser det inte så. Förr kanske jag hade jämfört mig på det viset med andra men det finns inte nu. Andra må visa upp en perfekt yta men jag har så många gånger förvånats över vilket helvete de döljer som kommer fram om man skrapar lite på ytan och min erfarenhet säger mig att ju snyggare fasad människor visar upp desto mer elände döljer sig bakom. De som är nöjda med livet och inga ’skelett i garderoben’ har inget behov av att putsa flitigt på någon fasad som ska lura omgivningen. De tänker inte på att göra det ens utan kan slänga ur sig saker som kan få andra att tro att de är förfärligt olyckliga fast de inte alls är det och själva tycker att det egentligen är en skitsak som de ojat sig över. De har inga ’skryttendenser’ för de har inget att leva upp till, ingen press att försöka vara något de inte är, ingen prestationsångest att döva. Hänger ni med?

Nä, nu har jag inte tid att sitta här. Ska hänga tvätt innan jag kilar ut på en 10 kilometers löprunda medan bulldegen jäser. Sedan ska jag baka ut de 5 000 bullarna innan det är dags för spinningpasset. Härligt med lite fart och fläkt i livet!  *ironi*

Jag är en lögnare. Värsta sortens faktiskt. De som drabbats mest av mitt ljugande är nog mina två äldre barn. Några exempel:

När de var små så påstod jag att tomten och tandfen fanns. Före jul en gång stängde jag in mig i ett rum för att slå in klappar till barnen och jag sa till dem att de absolut inte fick komma in och störa för jag satt i möte med tomten. Naturligtvis var de väldigt nyfikna och försökte titta in. Dörren hade glasruta som i och för sig var mönstrad men de kunde ju se lite så jag bestämde mig för att skrämma dem lite så de höll sig borta. Jag tog på mig tomtemask och en päls som fanns i rummet och dundrade ut genom dörren. Amanda sprang iväg vilt fnittrande men Timothy stod kvar med ett stelt grin på läpparna… och kissade ner sig.

Tandfen bytte ut en tappad tand mot en guldtia om barnen lade tanden i ett glas vatten och ställde det på diskbänken. En gång missade jag totalt tanden i glaset, hällde ut det i vasken och stoppade glaset i diskmaskinen. Barnet (minns inte vem av dem det var) som hade hoppats på en guldtia blev förstås väldigt besviken och jag kände att de i och med detta börjat tvivla på tandfen. Men tandfen finns ju på jätteriktigt så en guldtia hittades inom kort i filtret inne i diskmaskinen.

Timothy och ett par kompisar till honom lekte med tändstickor vid en skateboardramp när de var i typ 7-årsåldern. Amanda såg detta och gick till mormor och skvallrade. Mormor ringde till mig och berättade så när Timothy kom hem sa jag att jag visste vad han gjort. Han var tämligen säker på att jag inte visste ett dyft för Amanda hade ju inte kommit hem än men han blev mäkta förvånad när jag visste vad de sysslat med. Han frågade hur jag kunde veta det och jag svarade att polisen ringt och berättat det för de hade sett allt. Polisen ser ALLT, sa jag. Han blev skitskraj.

Jag hade en katt som hette Smulan. Smulan måste ha haft siamesiskt påbrå för hon var av den pratigare sorten. När jag kom hem kunde hon stå och jama framför mig hur länge som helst. Jag lurade i ungarna att jag förstod kattiska och kunde prata med Smulan. Om jag lämnade barnen ensamma en stund för att gå på affären så hade jag alltid ett långt samtal med Smulan när jag kom hem. Ibland sa jag till barnen ”Smulan har berättat precis vad ni gjort medan jag var borta. Nu vill jag höra er version” och ungarna var så säkra på att jag kunde prata med katten att de erkände allt ofog de gjort medan jag varit borta. Jag undrar hur irriterade ungarna var på den där golgöken till katt.

Senare, när de fattade att ingen människa förstår kattiska så lurade jag i dem att jag hade dolda övervakningskameror utplacerad lite här och var i lägenheten. Det funkade också ett tag.

För något år sedan ville Timothy och några kompisar sova över hos en i stan. Alla föräldrar till de inblandade var skeptiska till detta och misstänkte att det kunde bli fylla av det hela. Ungarna försäkrade att ingen alkohol skulle förekomma och sa till och med att vi fick komma och kolla dem om vi ville. Så vi gjorde det. Ett antal föräldrar åkte dit för att titta till dem vid olika tidpunkter och ingen av oss kunde känna att de luktade alkohol. Jag tyckte att de var lite mer skruvade än vanligt men jag kände ingen alkohollukt i deras andedräkt. Sedan fick jag veta att ungarna blåst oss, de hade visst festat men jag fick inte säga hur jag fått veta det för att någon skulle bli uthängd som ’tjallare’ då. Jag var på jobbet när jag fick veta det så jag knåpade ihop ett eget alkoholtest bestående av två vätskor som skulle blandas med urin. När jag kom hem förklarade jag för Timothy att detta skulle bevisa att han inte ljugit om att det inte förekommit någon alkohol. Testet visade om någon alkohol passerat levern under det senaste dygnet och skulle färga urinen klarröd om man hade druckit. För att vissa honom att jag inte bluffade (vilket han vid det här laget var ganska van att jag ofta gjorde) så gjorde jag testet på min egen urin också. Min blev inte färgad alls medan hans blev knallröd. Jag bad honom förklara sig och fick veta att det druckits en hel del sprit av alla på festen.

Vad Timothy inte visste då var att de vätskor jag blandat med mitt urin var natriumhydroxid (lut) och avjoniserat vatten medan jag hade blandat hans urin med natriumhydroxid och fenolftalein. Fenolftalein är färglös i neutrala lösningar men knallröd i basiska så hans ’alkoholtest’ kunde inte bli annat än knallrött. Det snackades länge om Timothys morsas alkotest 😀

Ändamålen helgar medlen… eller? Lögnare kommer att brinna i helvetet och ärlighet varar längst, heter det. Min lögnaktighet får ungarna att bli ärligare så man kan väl säga att jag offrar min själ för att rädda barnens 😀 Nä, jag bluffar bara lite då och då… Jag kanske skulle börja spela poker 😉

Kroken har varken skidor eller skridskor. Vi har sökt lämpliga begagnade på blocket men inte hittat. Vi har slängt ett öga på skidor och skridskor när vi varit på affärer som sålt sådant men inte hittat rätt storlek eller till rimligt pris. Dagis har någon gång påpekat att det vore bra om hon tog med sig det dit men… tja, vi har som lyckats undvika att säga som det är och aldrig har vi köpt till henne heller.

När jag hämtade Kroken på dagis idag så satt det en gul post-it-lapp på hennes hylla med en uppmaning om att ta med skidor och skridskor. Fröken påpekade det också och jag hummade något ickesvarsaktigt *skäms*

Nä, nu har det blivit alldeles för hög skamfaktor på detta! Vi tog oss till stan och inhandlade ett par skidor, ett par skridskor och en hjälm till ungen. Blev hon glad? Hon vägrar prova dem och säger att hon aldrig vill åka varken skidor eller skridskor. Jahapp…

Fast hon har varit på ett helvetes humör sedan jag hämtade henne. Hon vaknade före fem i morse och slocknade som en klubbad i bilen hem från dagis. När jag bar in henne blev hon vansinnig och vägrade följa med in. När jag tagit av henne ytterkläderna tog hon på sig dem igen och klampade ut. Sedan stod hon på bron och tjurade i en kvart innan hon kom in igen. Jäklar, vad humör hon har. På söndag ska Gregory lära henne åka skidor i alla fall (om hon inte vägrar i sten). Imorgon jobbar både han och jag så då hinner vi förmodligen inte och jag jobbar på söndag också så jag får nog inte vara med när hon gör sin premiärtur.

Jag hoppas jag får vara med när hon ska testa sina skridskor. Jag undrar om hon blir lika tvärarg som hon blev i somras på Liseberg när hon provade högklackade skor för första gången och upptäckte att de inte alls var lika bekväma som de var snygga. Vilt tjutande sparkade hon av sig skorna så de flög all världens väg. Det var bara tur att ingen förbipasserande fick den i skallen. Hon har humör, den lilla…

Apropå upphovsrätten som jag skrev om för några veckor sedan så har jag hittat ett exempel på hur man INTE får göra. Dj Frank E påstår sig ha gjort melodin till Enrique Iglesias nya hit ’Tonight I’m Lovin You’. Den låten hade radiopremiär i USA den 1 november 2010 men redan i september 2009 så lade den glada amatören Kleffan Sandlklef ut sin egenhändigt ihopknåpade låt ’House party’ på youtube. Jag tycker att melodierna är identiska, vad tycker ni?

Kleffans:

Iglesias (instrumentalt för sången är irrelevant här):

Amanda har fortfarande inte svarat på Grinchens mail och nu har hon fått ett till. Han frågar om hon har migrän och rekommenderar en medicin som heter eumitan. Han tycker sig själv ha migrän men jag vet inte jag… Den är väldigt selektiv i så fall, drabbar honom när han ska göra saker han inte vill och försvinner sedan på nolltid så att han kan göra roligare saker, som att gå på krogen någon timme senare. Han har också beklagat sig (på illa stavad engelska) i ett statusmeddelande på fejjan över sin ’sjukdom”.

i really hate my sickness. fighting it at the moment. but it’s getting better. whay can’t life be easear

Vidare undrade han vad Amanda tycker om de saker han gjort i lera (krukor, små figurer och annat) och frågade om hon ville att han skulle göra något till henne också.

Nä, Amanda har inte migrän. Den medicin han rekommenderade finns inte i Sverige. Det fanns förr något som hette Migard som innehöll samma verksamma substans (Frovatriptan) men den har plockats bort. Inte heller vill hon ha något han gjort i lera. Hans artistiska talanger ligger på en sexårings nivå och hon vill inte ha annat av honom än det underhåll han skitit i att betala under alla år. Hon har väl för avsikt att svara på hans meddelanden så småningom men det är inte speciellt högt upp på prioriteringslistan. Hon själv har ju inte stått så högt på han lista under 18 år så hon känner väl ingen anledning att kasta sig över tangenterna och få iväg ett svar.

Egentligen har jag inte så mycket att säga om dokusåpan i sig. Visst, tv lyckades gräva fram de största originalen som rör sig kring dansbanan, de flesta av dem kommer inte ens från Täfteå men skit samma, de klippte ihop så det blev ’bra tv’ i alla fall. Täfteåbor och besökare av dansbanan framstår som töntiga, kärlekstörstande, bekräftelsekåta lantisar med sociala handikapp. Ett resultat av lång och ihärdig inavel spekuleras det om i bloggar och på internetforum. Det var väl ungefär vad jag hade förväntat mig att det skulle bli av det hela.

Förr var det ’bra underhållning’ när skådespelare spökade ut sig, spelade onyktra, korkade, fula, tappade byxorna och halkade på bananskal. Nu är ’bra underhållning när man tar en någorlunda vanlig människa, lite naiv kanske men i stort sett vanlig, med drömmar och förhoppningar om att hitta kärleken, bli berömt, vinna pengar etc. och sedan krossar men de drömmarna och ser till att människan skämmer ut sig fullständigt i nationell tv. Alternativt kan man trycka upp kameran i en ful, tjock eller mentalt handikappad människas ansikte och bara filma. Tittarna kommer att skratta åt det också. Lyteskomik blir aldrig omodernt.

’Bra tv’ är tydligen synonymt med någon slags förnedrings-tv numera. Villa Medusa, Robinson, Ensam mamma söker, Baren, Bonde söker fru, Dating in the dark, Farmen, Big brother, Paradise hotel, Idol, Ullared, Färjan etc, listan kan göras löjligt lång men konceptet är detsamma – visa ’vanliga’ människor i situationer där de är utsatta på ett eller annat sätt och luras eller tvingas till att blotta sina sämre sidor, sina svaga sidor och riskerar att göra sig till åtlöje och produktionsbolagen hoppas på att de gör det. Om de inte gör det så fyller produktionsbolaget på med alkohol, ser till att de blir utröstade, klipper ihop så att det blir ’bra tv’ eller skiter i att sända klippen med dem helt enkelt.

Jag tror att denna typ av tv-program lockar människor som vill se konstiga människor, människor som gör bort sig, skämmer ut sig, beter sig illa så att de (tittarna) kan skratta åt dem, håna dem tillsammans med andra och innerst inne känna att då det bevisligen finns privatpersoner som är som de i dokusåporna på tv så är de själva väldigt normala och vettiga människor. Men vad är det som händer när tittarna sviker? Vill inte tittarna längre få bekräftelse på att de är förhållandevis normala och vettiga?

Det finns inget som fascinerar en människa så mycket som hon själv. Vi funkar på det viset, det ligger i vår natur och är medfött. Ofta anses det vara en ’ful’ egenskap, man vill inte vara egocentriker men vi är det… allihopa. En del är bättre på att dölja det än andra men tvivla icket en sekund på att alla är det. Sätt en spegel framför ansiktet på en bebis och de kan med förtjusning granska sig själva hur länge som helst men med tiden och åldern lär de sig att det inte anses vara fint att spegla sig själva, prata om sig själva eller ge uttryck för sin egoism på andra sätt så de lär sig att dölja det för sin omgivning och ibland också förneka det för sig själva.

Vi är först och främst intresserad av vår egen person. I andra hand intresserar vi oss för personer i vår omedelbara omgivning och intresset blir svalare ju längre bort personerna kommer ifrån oss. Media känner till detta och utnyttjar det till fullo. Rubriker som ”Din trötthet kan vara dold sjukdom! Testa själv här” säljer medan rubriken ”Urinvånare i Nya Zeeland kan ha dold sjukdom!” inte intresserar lika mycket… om man inte är maori förstås.

Så om vi fascineras av dokusåpor och medverkarna som gör bort sig, är kufar, saknar självkritik, svinar i fyllan (och nyktra också för den delen), vad säger det då om oss själva? Jag tror att en obehaglig känsla börjar krypa i tittarna så småningom. De vill inte se för att de känner obehag inför något de inte vill kännas vid. Är vi ens medvetna om att vi väljer att inte se när det blir för påtagligt att vi känner igen oss själva i dem vi skrattar åt?

Jag ser inte dokusåpor alls utom den från Täfteå då eftersom jag bor i närheten och första uttagningen till Idol. Jag sjunger så pass illa att jag absolut inte frivilligt skulle sjunga så någon annan hörde. Åtminstone inte i nyktert tillstånd. Knappt ens i onyktert tillstånd. Jag känner igen mig i de självkritiksbefriade stackare som kommer till uttagningarna med popidol-drömmar och fulla av självförtroende trots att de är fullständigt tondöva. Jag har dock aldrig haft några långtgående artistdrömmar.

En facebookkompis ifrågasatte alla deltävlingar i Melodifestivalen och tyckte att det räcker med att man har en röstning och skickar den som vinner. Jag kommenterade det och skrev att det är som när barnen tjatar. Om de upprepar frågan tillräckligt många gånger så kommer föräldrarna att till slut ge ett svar som de egentligen inte ville ge. Om vi röstar tillräckligt många gånger så kommer folket till slut att skicka någon som de egentligen inte ville skicka till ESC.

Jag roade mig också med att göra lite statistik över hur det sett ut för Sveriges bidrag sedan detta med deltävlingarna började 2002. Sedan tramset med deltävlingar började så har det bara gått utför för Sverige i Eurovision song contest. Lite siffror på det…

Före 2002
Topp 10: 29 av 41 gånger, dvs. 71% av gångerna
Snittplacering: 8:de plats.

2002 och senare
Topp 10: 4 av 9 gånger, dvs. 44% av gångerna
Snittplacering: 14:de plats

Eftersom det i begynnelsen av tävlingen var färre antal deltagare så ger siffrorna inte en korrekt bild av sanningen. Percentilen, alltså hur stor del av startfältet som har fått en bättre placering, säger mer

Snittpercentil före 2002: 45
Snittpercentil efter deltävlingarna började: 57

Så efter deltävlingarna började så ligger vi i snitt sämre än nästan två tredjedelar av alla deltagare medan vi innan dess i snitt låg bland den bättre halvan. Ifjol fick Sverige inte ens vara med eftersom melodin inte kvalade in till stora tävlingen. Hm…

Jag ser aldrig Melodifestivalen eller ESC längre för att det är för dålig musik. Man behöver inte se det heller, man kan hänga med på löpsedlarna om man är nyfiken. Jag väljer att hänga med i Jontas schlagermassaker istället. Den är oslagbar 😀

Här är en tabell över alla Sveriges bidrag genom tiderna och hur de placerade sig i ESC.

Den toalettguide som jag tidigare skrivit kan vidareutvecklas. För dem som redan behärskar grunderna i toalettbesök och känner att de vill förfina konsten ytterligare så har jag sammanställt några tips och trix som kan vara användbara.

• När du spolar, håll ner knappen alternativt håll upp knoppen (beroende på toalettstolsmodell förstås) så att vattnet flödar så länge som möjligt. Detta för att så mycket som möjligt ska spolas så långt bort i rören som möjligt. Minimerar risken för att det blir kvar rester i toaletten.
  Fördelar:
  – Du slipper spola flera gånger. Det tar tid att vänta tills toaletten går att spola igen. Lång tid på toaletten indikerar att du bajsat och ingen vill vara en misstänkt ’bajsare’. Att spola fler än en gång tyder också på att man är en ’bajsare’.
  – Eventuella rester som fastnat på porslinet kanske sköljs bort så att du slipper skrubba toaletten inuti med borsten eller, om borste inte finns, för hand med papper (hemska tanke).
• Om du är kvinna och har bajsat så kan du fälla upp ringen. Se besvärad ut när du öppnar dörren och om någon står och väntar där ute så säg ”Någon har bajsat därinne. Jag tar en annan toalett.”
  Fördelar:
  – Personen som väntar misstänker att det är en manlig ’bajsare’ som varit där och inte du.
  Tänk på: Det är inte säkert att det funkar eftersom karlar fäller upp ringen när de kissar, inte när de bajsar men vi får hoppas på att den som väntar utanför inte tänker så långt.
• Om du bajsat och ingen står och väntar utanför så ställ upp dörren på vid gavel.
  Fördelar:
  – Odör hinner vädras ut innan nästa besökare.
• Om du är på Ikea eller ställen där toaletterna finns i bås så att alla kan höra alla andras aktiviteter inne i båsen, försök då att hitta en handikapptoalett. De är uteslutande egna rum där du kan stänga in dig och få vara ifred.
  Fördelar:
  – Du kan spendera längre tid inne på en handikapptoalett utan att andra misstänker att du är en ’bajsare’.
  – Det är inte lika stor risk för köbildning utanför en handikapptoalett så eventuell odör hinner vädras bort innan nästa toalettbesökare kommer.
  Tänk på: Låt ingen se dig gå in på en handikapptoalett! De kan misstänka att du är en ’bajsare’ eller knarkare. Det är obra. Försök också att smyga ut så obemärkt som möjligt.
• Ta med en bebis. Har du ingen egen bebis så försök låna en. Då kan du uppsöka handikapptoalett utan att någon misstänker att du är varken ’bajsare’ eller knarkare eftersom att skötborden oftast finns inne på handikapptoaletterna.
  Fördelar:
  – Se ovan.
  – Eventuell odör behöver inte döljas eftersom du kan skylla på bebisen genom att säga högt så alla hör ”Visst var det skönt att bli av med bajsblöjan?” till bebisen när du kommer ut från toaletten. Bebisen kommer inte att avslöja sanningen för någon.
• Om du inte kan undvika toaletter i bås och misstänker att du har gasig mage eller måste bajsa så kan du ’beatboxa’ hela vägen till toaletten, medan du sitter på toaletten och under tiden du går därifrån. Beatboxa innebär att man gör diverse pruttljud och annat med munnen (se videoklipp nedan). Det är tydligen hippt och coolt.
  
  Fördelar:
  – Det döljer förhoppningsvis andra ljud som du gör med annat än munnen.
  Tänk på: Även om beatboxing anses vara coolt i vissa subkulturer så kommer de flesta att misstänka att du är svårt psykiskt sjuk eller gravt efterbliven. Det är ändå bättre än att de misstänker att du är en ’bajsare’.

Det var allt jag hade att tillföra detta ämne för närvarande och slutligen så får jag önska er alla lycka till med framtida toalettbesök!

När jag hör denna låt tänker jag direkt på en annan. Om jag börjar vissla eller nynna på den så övergår det alltid i den andra låten. Är det bara jag eller påminner de väldigt mycket om varandra?

Nya låten;

Den gamla som jag tycker att den påminner om;

Jag hittade en artikel på aftonbladet.se som jag reagerade på. Den handlar om en kvinna som har två barn, fyra och fem år, tillsammans med en man som hon tror utnyttjar dem sexuellt. Både kvinnan och människor i omgivningen hade reagerade på att barnen uppförde sig konstigt på ett sexuellt plan. Hennes advokat rådde henne att ’samla bevis’ mot mannen genom att filma barnens avvikande sexuella beteende vilket hon gjorde. Hon filma de två barnen i badet när de ägnade tydligen utförde avancerade sexuella handlingar tillsammans. Vad det riktigt var framgår inte. Filmen lämnade hon sedan till socialförvaltningen och polisen.

Planen slog slint för henne. Polisen ansåg att hon gjort sig skyldig till barnpornografibrott, vilket lades ner senare, och socialförvaltningen tyckte att det var fel av henne att filma barnen när de gjorde detta istället för att ingripa och stoppa dem. De som utredde detta säger ”Det har inte kunnat bekräftas att pappan eller någon annan skulle ha utsatt barnen för sexuella övergrepp. Däremot gränsar det till övergrepp att låta barnen fortsätta med vad de gjorde i badet” och pappan fick vårdnaden om barnen.

Oftast tycker jag bu eller bä om sådant jag läser eller så tycker jag inte alls. Här vet jag inte vad jag ska tycka. Någonstans måste man väl som förälder stanna och tänka till – Gör jag detta för att skydda barnen eller vill jag sätta åt den andra föräldern? Vems lidande blir störst? Varför kontaktade hon inte bup för att utreda barnens avvikande sexuella beteende om hon misstänkte att de blivit utsatta för sexuella övergrepp? Barn, även väldigt små barn experimenterar med och utforskar sina kroppar och ibland på ett sätt som inte är accepterat av vuxenvärlden. Barn är också sexuella varelser även om vuxenvärlden inte vill låtsas som det men det är ett faktum som en läkare (som mamman är) borde varit väl medveten om. Varför förklarade hon inte för barnen (på ett sätt anpassat till deras ålder förstås) vad som är ok att göra med andra och vad man inte ska göra med sig själv inför andra?

Mamman gjorde rätt i att reagera men hon agerade ju helt galet. Jag undrar om man själv hade flippat ur, slutat tänka logiskt och börjat filma sina barn när de pillar på varandra ifall man hade kommit på dem med tabubelagda sexuella handlingar. Jag hoppas inte det men man vet ju aldrig förrän man hamnat i samma situation.