Arkiv för 28 januari 2012

Optimalt välbefinnande

28 januari 2012

Jag läste en intressant artikel som hette ‘Hälsa och normalitet – ett samtal med Karin Johannisson’ i tidningen Distriktsläkaren. Det numret har inte publicerats på nätet än men så småningom så kommer länken att leda till pdf-versionen av det numret.

Karin Johannisson höll ett föredrag på DLFs symposium som handlade om sjukdomsbegrepp och medikalisering ur ett historiskt perspektiv och efter detta intervjuades hon av tidningen Distriktsläkaren om detta. För 50 år sedan var människor sjukare än idag och hade kortare livslängd så man borde tycka att vi rimligtvis borde må bättre idag än vi gjorde för 50 år sedan. Ändå gör vi inte det, tvärt om så mår vi sämre och upplever oss vara sjukare än förr.

Johannisson tror att det beror på olika saker som att vi känner oss otillräckliga i dagens samhälle som har högre tempo och ökat krav på prestation än tidigare men också på att man själv har högre krav på vad hälsa egentligen är och anser sig vara sjuk om man inte känner optimalt välbefinnande. Man nöjer sig inte med att acceptera att man inte är på 100-procentigt topp hela tiden utan söker sig till sjukvården och kräver att få en diagnos på de besvär man upplever och även behandling för den. Subjektiva sjukdomsupplevelser värderas lika högt som mätbara sjukdomar vilket också gör att fler och fler blir ‘sjuka’. Istället för ‘Jag kände mig sjuk men en undersökning visade att jag var frisk’ så har det blivit ‘Jag känner mig sjuk och ÄR alltså sjuk oavsett vad undersökningen visar’.

Sådant som förr ansågs vara en naturlig del av livet sätts det idag diagnos på och på så sätt är det inte längre något naturligt och normalt utan en sjukdom, något onormalt. T.ex en nära anhörigs bortgång, en separation eller att förlora jobbet var något som man förväntades klara av förr och oftast klarade av också men idag gör vi knappt det utan får en diagnos – depression eller akut krisreaktion – som ska behandlas istället. Vi behöver inte längre bearbeta våra reaktioner och känslor som förr utan vi kan överlämna oss i sjukvårdens händer för numera är man sjuk om man inte mår bra och då har man rätt till behandling.

Den läkare som inte inser det och sjukskriver en per omgående tills man inte har några besvär längre är en hjärtlös jävel! Alternativt kan man skylla på Reinfeldt vilket jag tycker bara är bornerat och egoistiskt med tanke på att vi ändå lever i en demokrati och själva har valt högern i demokratiskt val så uppenbarligen är detta så som majoriteten vill ha det. Och ”Skyll inte på mig för jag röstade inte höger” är ett försvar i nivår med en obstinat treårings för skyll inte på mig för jag röstade inte alls men jag har i alla fall förstånd att rätta mig efter vad majoriteten tycker i det land jag valt att stanna i. Det var en parentes, tillbaka till artikeln…

Allt mer blir sjukdom då det skapas diagnoser för att beskriva det som förr var en normal del av vardagen och det normala blir allt mer sällsynt då allt fler människor har en diagnos i någon form och därmed avviker från normen. Personligen är jag orolig över att det nästan har börjat vara normalt att vara onormal, dvs det är den ‘sjuke’, den som har diagnos som sätter normen för hur övriga ska vara. ”Jag har X diagnos och kräver att omgivningen anpassar sig efter min problematik så att jag får så lite obehag som möjligt” istället för att den ‘sjuke’ uppmuntras att jobba med sin problematik för att komma så nära normen som möjligt igen. Det blir allt svårare att vara normal då minsta lilla variation i personligheten kan diagnostiseras.

Människor blir sina diagnoser och får en del sjukdomsvinst genom detta men i artikeln är Johannisson också orolig för hur en diagnos kan påverka negativt. ”Vad gör t.ex. en ADHD-diagnos med ett barns självuppfattning” säger hon. De senaste fyra åren har antalet personer som fått ADHD-prognoser tredubblats men det är ju orimligt att antalet som drabbas av denna allvarliga neuropsykiatriska störning har ökat så lavinartat utan troligare är att diagnosen ställs för lättvindligt på personer som inte passar in i normen som blir allt trängre och rymmer färre och färre. Artikeln avslutas med ”Kanske handlar det ökade antalet ADHD-diagnoser om stora klasser eller pedagogiska principer som inte passar alla barn.” vilket jag också tycker låter troligt.

Optimalt välbefinnande är inte normalt, det är ett unikum som man får uppleva vid sällsynta tillfällen. Livet är inte smärtfritt och lättsamt. Man mår ofta pissigt om man känner efter, det tar emot att kliva ur sängen och gå till jobbet, tänker man efter så har man nog ont i huvudet och magen har känts lite skum på sistone. Kollar man tempen regelbundet så kommer man att upptäcka ganska stora temperaturskillnader och ganska ofta så är den uppe och sniffar i 38 grader och ibland över. Man är blek och glåmig. Har inte den där leverfläcken vuxit? Men faktum är att de allra, allra flesta är mer friska än sjuka och har kommer inte att ha förstånd att uppskatta sin hälsa förrän de varit riktigt sjuka… på riktigt. De flesta kommer att leva ett helt liv utan att ha varit ordentligt sjuka men ändå ha känt sig sjuka störa delar av sina liv. Så jävla bortkastat! Välj att må bra istället om du inte är för sjuk för att klara av det… vilket du förmodligen inte är.