Kalis cyberhem

På den förskjutna Ovänliga veckans sista dag ger jag ett par stadiga kängor till Socialdemokraterna.

Vad fan håller de på med?? De var en gång ett parti med ädla ideal som stod på arbetarens sida men någonstans på vägen har de tappat bort sig själv i sin egen storhet och blivit ett jävla pellejönsparti som inte gjort ett jävla vettigt dyft det senaste femton åren eller så annat än att peta Ljugholt.

Ingen vettig politiker vill vara partiledare för sossarna längre så de måste gräva långt ner på kandidatlistan för att hitta någon som ens vill och tyvärr verkar det bli någon verklighetsfrånvänd opportunist vars främsta syfte är att sko sig själv på det hela och uppfylla sina pompösa fantasier.

När niveaburken Göran Persson (nivea=dryg och fet) valdes började det gå utför. En vanlig arbetarsvensson kunde väl inte identifiera sig med den högblanke och högdragne Person. Nä, jag vet, politik handlar om mycket mer än partiledaren men partiledaren är galjonsfigur och ansiktet utåt, den som personifierar vad partiet står för. Inte minst i dagens mediasamhälle är det extra viktigt att man väljer en lämplig ’reklampelare’ och detta är något som de övriga partierna har greppat någorlunda så varför kan inte sossarna också göra det??

När de valde Sahlin sa jag att detta var något de skulle förlora valet på och mycket riktigt, de gjorde sitt sämsta val sedan 1911 med Sahlin som partiledare. Hon hade redan gjort bort sig i folkets ögon, varit tvungen att fly rampljuset med svansen mellan benen och hade inte väljarnas förtroende. Varför, varför, varför valde de henne??? Jo, ingen annan ville ha jobbet och det var en kvinnlig partiordförande de skulle ha för det låg i tiden. Dumma, dumma, dumma sossarna som valde en ledare utifrån vilken som skulle vara trendigast istället för lämpligast. Wallström är nog den enda som är lämplig men hon anser att annat är viktigare än att vara galjonsfigur för ett pellejönsparti så efter att Jämtin och Messing också avböjt så… fanns det bara en kvar – Sahlin. Efter katastrofvalet försökte hon klösa sig fast men kritiken tvingade henne så småningom att lämna ifrån sig ordförandeskapet.

Så kom nästa tomte, Juholt. Han verkade inte alls ha greppat att han skulle representera ett parti utan agerade som om han var partiet och uttalade sig både förvirrat och konstigt och han har gått emot partiet i frågor som a-kassan, skattesänkningar för pensionärer och kring sjukförsäkringen och en det blev en väldigt pinsam historia kring temporära medborgarskap. Hans kommentar om att bygga en ny Öresundsbro och tunnelbana i Stockholm, ”Jag använder ju mina pengar till att göra dessa satsningar”, var inte smickrande heller. Nä, Juholt lille, det är skattepengar, inte dina pengar. Men slutligen visade han att han nog ansåg att alla pengar han kunde lägga vantarna på var hans pengar och begärde fullt bidrag för en lägenhet som han betalade halva hyran för.

Än en gång försökte en olämplig partiledare klösa sig fast men så småningom blåste även han bort. Hans kommentar dagen innan han fick kicken, ”Partiet är i en svår situation, inte jag” visar så vackert hur lite självinsikt den mannen hade. Han hade inte den minsta lilla tanke på att behöva lämna ifrån sig sitt illa skötta jobb utan trodde han skulle kunna glassa vidare som politikerkändis.

Snälla, snälla, snälla socialdemokraterna, skärp er nu! Ni kan inte förlita er på historiska valsegrar och tro att allt ska vara som det alltid ha varit utan att ni måste kämpa för det och vara tydliga med vad ni kämpar för. Försök hitta en partiledare som besitter någon form av ödmjukhet, som har någon form av verklighetsförankring, som är lyhörd och ärlig och tror på partiets ideal istället för mest intresserad av att bli rik och känd. Välj inte ordförande utifrån trender och om ingen vill ha partiordförandeskapet så se er i spegeln och fråga er själva varför ingen vettig människa längre vill leda vad som en gång var Sveriges största parti. Det beror inte på att ni smutskastats av media eller baktalas av högern, det beror på att ni blivit ett jävla pellejönsparti som det allt svårare för en arbetare att känna förtroende för.