Som sagt så hade vi en kollega på jobbet som går i pension nu och alla lunchade tillsammans med henne idag. Vi tog cateringmat till jobbet så alla som ville vara med fick anmäla sig så att rätt mängd mat skulle beställas. Vår nyaste vikare, som började för fyra veckor sedan, hade också skrivit upp sig på listan. För någon dag sedan pratade två andra kollegor med honom och den ena, vi kan kalla henne Tina, sa ”Nu är det så här att när det är sådana här tillställningar så går ordinarie personal före.” och hon sade det på ett beklagande sätt som man gör när man tvingas ge någon ett negativt besked på något. Han sa att han förstod och att det inte var några problem.
Vikarien och jag diskuterade aldrig detta men jag berättade för Gregory att jag tycker att det är lite illa att man gör skillnad på ordinarie personal och vikarier på det viset. Det är ju bara så onödigt. Maten kostar inte många kronor extra om någon vikarie får vara med och det gör att de känner sig som en del i gemenskapen och välkomna snarare än utanför och som ’andra sorteringens personal’ när de inte får vara med på aktiviteter.
Hur som haver, idag var lunchen och när vi ätit klart sa min chef att jag skulle gå ner och skicka upp vikarien. Jaha, det är ok att han kommer? sa jag och gick för att skicka honom. Han var ju inställd på att han inte skulle få vara med så han hade haft med sig egen lunchlåda och redan ätit men jag sa att han kunde gå upp och äta lite efterrätt i alla fall vilket han gjorde.
Sedan kom vår chef ner och pratade med honom om vad som sagts och varför han fått intrycket av att han inte var välkommen. Jag sa vad som hade sagts av vem. Vikarien sa också att han tycker att det är dåligt att ordinarie personal har rätt att stryka vikarier som har skrivit upp sig på övertidsskift utan att först meddela dem på något vis. Chefen frågade mig om det var på det viset och jag sa att det hade beslutats på ett av våra möten att det ska få gå till på det viset. De två som hade pratat med vikarien om lunchen fanns på jobbet just då då chefen gick in till dem för att prata med dem om detta.
Jag hörde att det blev ett jäkla liv på Tina inne i lunchrummet och förstod att hon blivit upprörd… som vanligt. Tyvärr är det så att hon allt som oftast jagar upp sig, gapar och skriker, vägrar lyssna på andra, lägger ord i munnen på dem och anklagar dem för att ha baktankar som bara finns i hennes egen fantasi. Vi skulle ha möte och dessa brukar inte bli så konstruktiva när Tina är på det humöret och mötena kan pågå i oändlighet för att vi tar oss inte genom de punkter vi ska när hon avviker från ämnet och högljutt beklagar sig över saker som vi varken kan påverka eller har något att göra med egentligen.
När chefen kom ut så sa jag ”Jag hör att du jagat upp Tina innan mötet. Bra jobbat, chefen…” och hon skrattade och sa att allt tydligen är mitt fel. Mitt fel?? Vi hann inte längre än så innan Tina kom utstormande och skällde ut mig efter noter. Jag hade ljugit om henne för hon hade aldrig förbjudit vikarien att gå på lunchen. Hon hade menat att vi inte kan lämna arbetsplatsen båda två samtidigt så att jag skulle gå först och sedan skulle jag gå tillbaka varpå han kunde gå upp och äta han med. OK, så uppfattade varken vikarien eller jag det hela. Jag förklarade att vi då missförstått henne men hon var inte nöjd med det svaret. Ett axplock av hennes repliker:
Vi har aldrig förbjudit någon vikarie att vara med på något!
Jaså? När jag själv var ny så blev jag inbjuden på mat för att avtacka en som skulle gå i pension. Det blev ett jäkla snack om hur opassande det skulle vara av mig att tacka ja till den inbjudan eftersom jag var ny och aldrig jobbat med personen ifråga. Jag valde att avstå. På en fest på Statt hängde en långtidsvikarie med och det var mycket tissel och tassel om detta. Hon borde ha förstått att sådant var för ordinarie och inte för vikarier, sades det. Många, många gånger ifrågasätts det om vikarier verkligen ska få vara med på aktiviteter så jag tyckte inte att det fanns några tvivel om att hon menade att denna lunch enbart var till för ordinarie personal.
Du som är så klok och smart borde ha förstått att jag menade att du skulle äta först och han skulle äta efteråt!
Jag svarade att jag inte är tankeläsare men det klippte Tina av med ett ”JO!” så tydligen är jag väl det då.
Du har jobbat hela förmiddagen och borde ha gått och frågat någon om det inte var OK att vikarien var med på lunchen!
Varför ska jag fråga om något som jag inte tyckte var oklart??
Jag är så besviken på dig! Fy fan för dig!!
Nu var det ju inte så att jag gjorde en egen tolkning av det hon sa och förtydligade någon för vikarien så att det är mitt fel att han fick för sig att han inte var välkommen på lunchen. Vi uppfattade det hela på samma sätt – att han inte fick gå – och vi diskuterade inte heller det hela så jag har ingen del i hur han tolkade det hon sa. Jag sa inte heller till chefen annat än vad Tina själv hade sagt – att ordinarie personal går före sådana här gånger – och jag använde den exakta formuleringen hon själv använt så jag har inte heller där förvrängt något av det hon sa.
Även chefen uppfattade de orden (ordinarie personal går före på sådant) som att vikarien fick stå tillbaka och inte delta. En annan kollega som var i lokalen och bevittnade utbrottet frågade vad det handlade om. När jag förklarade så sa hon att hon också trodde att Tina menat att han inte var välkommen. Ytterligare en kollega sa att hon också tolkade den formuleringen som att han inte var välkommen. Gregory gjorde samma tolkning. Om så många misstolkar något man säger så bör man nog hellre fundera på om man uttryckt sig klumpigt än att skälla ut de som missförstått… tycker jag.
Jag har jobbat med Tina i många år och är van vid hennes temperament och oförmåga att kontrollera sitt humör. Jag tycker inte att det är OK men jag vet att det beror på att hon själv mår dåligt och inte på att någon gjort något större egentligt fel när hon går i taket och skämmer ut sig på det viset. Jag kan ta en utskällning men det stannade liksom inte vid mig. Chefen, som också bevittnade det hela, försökte få henne att sansa sig lite. Även jag försökte (förgäves) få henne att diskutera i en mer passande ton och jag försökte också få med henne in i ett annat rum för att diskutera mellan fyra ögon det egentliga problemet och få henne att lugna sig men hon vägrade i sten följa med utan ville hellre stå och gallskrika inför hela arbetsplatsen. När hon tyckte sig vara klar med mig hoppade hon på vikarien och började skälla på honom också. Stackarn stod inträngd i ett hörn och hon bara matade för allt hon var värd. Chefen såg detta och sa att någon måste gå emellan och få henne att hejda sig för detta är inte klokt så Tinas skiftkamrat gick dit för att rädda vikarien och försöka lugna ner Tina. Jag pratade med vikarien sedan och sa att han inte ska ta detta personligt, att han bara ska skaka av sig skiten han helt oförtjänt fått och inte bry sig. Han sa att det var OK men… Hur lockande känns en ny arbetsplats när man blir utsatt för något sådant efter några veckor bara?
Jag vet inte, jag… Vad ska man göra? I efterhand tänkte jag att jag skulle ha sagt ”Jag tycker jättemycket om dig som person, Tina, och jag respekterar dig som kollega men det går inte att föra ett konstruktivt diskussion med dig när du är i det här tillståndet. Vill prata när du lugnat ner dig så är det ok för mig” och sedan skulle jag ha vänt på klacken och gått därifrån medan hon skällde. För det är precis så, Tina är väldigt trevlig, rolig, social, spontan och öppen och jag tycker väldigt mycket om henne som person men när hon i sitt rabiata tillstånd räknar jag dagarna till hennes pension. Hon mår ju inte bra och behöver hjälp! Jag skulle gärna erbjuda henne hjälp om det fanns något jag kunde göra och om hon var villig att ta emot hjälp.
Vad gör man? Jag tycker inte att det är min sak att ta ett allvarligt snack med henne, jag är så pass konflikträdd att jag inte har någon större lust med det heller för jag utgår från att den som ifrågasätter hennes brist på kontroll när hon hamnat i affekt kommer att få en av de ökända utskällningarna som hon delar ut flera gånger per vecka men snart skiter jag i vilket och snackar med henne ändå. Hon skrämmer ju bort människor med sitt sätt och det finns de som säger att de inte vill jobba på vår avdelning på grund av stämningen som blir kring henne.
Senare gick jag in i lunchrummet och råkade avbryta Tina när hon berättade om dumma, dumma jag för en handfull andra kollegor som satt och väntade på att mötet skulle börja. Så nu är jag svarta satan tills hon hittat någon annan att skälla på… det kanske dröjer en dag eller två.
I början var jag livrädd för att kostnaderna för vatten skulle skena iväg för som vi har bott tidigare så har vi aldrig behövt bry oss om hur mycket vatten, eller ens varmvatten, vi använt. Jag var som en hök på ungarna och tjatade på dem om att inte spola en droppe mer än nödvändigt. Efter första fakturan så insåg jag att vattnet kostar inte många kronor per kubikmeter så jag behövde inte vara så hysterisk som jag var.
