Kalis cyberhem

Jag lyssnar på Bibeln som ljudbok och har tagit mig genom ungefär halva Gamla testamentet. Om Bibeln skulle jag kunna skriva hur mycket som helst, det är en hemsk bok med mycket våld, död, tortyr, övergrepp och elände men det hemskaste i det hela är att det förmodligen är sant det som står i Bibeln. I stort tror jag faktiskt på allt som står i Bibeln men undantag av några enstaka detaljer. Guds existens är en sådan detalj.

Vad jag utgår från är sant är de seder och bruk som beskrivs, hur de resonerade, den människosyn som rådde under biblisk tid hur lite ett människoliv var värt och hur det kan användas som handelsvara, offergåva etc. Värdefull som människa kunde man bli på tre sätt – genom att få många söner, bli fruktad av andra eller skaffa sig stora materialistiska rikedomar. En kombination av alla tre var optimalt så en man (för det var naturligtvis män det handlade om, en kvinna var ganska värdelös oavsett) skulle helst se till att skaffa sig många hustrur för förmågan till barnafödande är ju ganska begränsat för en enda kvinna, dra ut i krig för att sätta skräck i andra och tillskansa sig rikedomar. Kung Salomon tog tydligen fasta på detta med att skaffa sig söner för han hade 700 hustrur och 300 bihustrur men då var han också ansedd vara en ovanligt mäktig man.

Man behöver inte gå så långt tillbaka som till biblisk tid för att hitta liknande synsätt, så funkar det än idag på vissa platser i världen och bland oss finns det människor som värderar andra människor precis lika lågt och tror sig öka sitt eget värde genom att vara fruktade av andra eller förmögna, kanske på bekostnad av andra men lagens utformning tvingar dem dem ändå att visa andra en viss respekt. I Bibeln beskrivs detta som något självklart och naturligt och den känslan det ger är påtaglig och olustig. Man kan leva sig in i det och känna hur löst livet hängde för den som befann sig på fel plats vid fel tillfälle, var född in i fel släkt eller ’fel’ kön för vissa människor var absolut inget värda.

Guden som beskrivits hittills i Bibeln är en grinig, lättstött, egoistisk, bekräftelsekåt jävel som inte drar sig för att döda människor utan att bry sig om vad de haft för syfte med vad de gjort. Exempelvis blev Gud så förbannad på Ussa så att han dödade honom. ’Felet’ Ussa gjort var att han hade sträckt fram handen mot förbundsarken när den höll på åka i baken vid en förflyttning med oxar och vagn. Ussa rörde aldrig arken utan sträckte bara fram handen reflexmässigt för att skydda den men eftersom Gud inte gillar att människor pillar på hans prylar så dödade han Ussa för detta (2 Sam 6). Griniga gubbjävel…

En väldigt intressant sak är att trots att jag läst ganska långt så har ingen djävul dykt upp än. Satan har än så länge inte nämnts… tills nu när jag kommit till Första Krönikeboken. Krönikeboken verkar vara lite av en resumé av Bibeln så långt, släktträd rabblas upp och viktiga händelser tas upp igen. Det var en sådan återblick som fick mig att haja till ordentligt.

I Andra Samuelsboken 24 står:

Men HERRENS vrede upptändes åter mot Israel, så att han uppeggade David mot dem och sade: »Gå åstad och räkna Israel och Juda.»

Att Gud blir grinig och hämndlysten och hittar på sätt för att vända människor mot varandra, starta krig etc är inget nytt. Det händer lite då och då och han har någon slags hat-kärleksrelation till israeliterna. Flera gånger så står det att Gud sagt att han tycker att israeliterna är ett ”styvnackat” folk och under deras 40-åriga resa från Egypten så väljer Gud självmant att inte gå med dem hela tiden för han vet att han förmodligen skulle bli så irriterad på dem att han skulle utrota dem helt. Så att Gud hetsar någon att göra orätt är inget konstigt men jag förstod först inte vad som var så fel med en folkräkning. Sedan anade jag att det kunde ha att göra med att Gud lovade Abraham att han ättlingar (dvs israeliterna)  skulle bli lika talrika som himlens stjärnor, vilket förmodligen betyder oräkneliga (1 Mos 15). Att då, som kung, inte nöja sig med att folket till antalet är oräkneliga utan ge sig på att ifrågasätta det genom en folkräkning vore nog att klassas som en synd. Man får inte ifrågasätta Guds löften eller Guds ord, har Gud sagt att folket ska vara oräkneligt så ska man tro blind på det och inte testa sanningshalten i Guds påstående. Detta gjorde David och fick då veta hur många människor det fanns. I Israel och Juda fanns totalt 1,57 miljoner vapenföra män vilket är jäkligt många men inte oräkneligt. Alltså lyckades David komma på Gud med en lögn…

Hur som haver så var ju detta något som Gud hade förutsett. Det var ju liksom syftet med det hela för Gud var irriterad på Israel och eggade David att begå en synd så att Gud fick en legitim anledning att ge sig på folket. 70 000 människor fick sätta livet till efter detta.

Så jag läste vidare och kom till Krönikerböckerna. I Första Krönikerboken, 21:a kapitlet står:

Men Satan trädde upp mot Israel och uppeggade David till att räkna Israel.

Här nämns Satan för första gången, halvvägs in i Gamla Testamentet och först efter man avverkat drygt en fjärdedel av hela Bibeln. Dessutom påstås han ligga bakom något som det tidigare klart och tydligt stod av Gud låg bakom. Vad?? Varför??

Jag har långt tidigare i Bibeln noterat att de inte verkar ha så bråttom med att introducera Satan i storyn men å andra sidan så behövs det knappast någon ’ond’ kraft för Gud ser personligen till att människorna inte behöver gå utan plågor, lidande, elände och död. Denna justering i vem som gjort vad tycker jag också bevisar en misstanke som jag fick tidigt i Bibeln – att Gud och Satan är ett och samma väsen. Att en gud eller en kraft har två skepnader med olika namn är inget ovanligt i religioner och livsåskådningar. Yang existerar inte utan Yin och en balans dem emellan behövs, min namne Kalis fredligare alter ego hete Durga enligt hinduismen så det är inte helt uppåt väggarna att tänka sig att Satan är Gud i en annan skepnad.

Satan dyker upp väldigt sent i Bibeln men Gud har varit allt annat än god vid otaliga tillfällen dittills i storyn. Kanske kände författarna att det inte skulle bli trovärdigt med en god Gud som var så grinig, intrigant och blodtörstig som han visat sig vara så de skapade Satan för att projicera Guds sämre sidor över på honom. Så Gud blev en snäll, klok, allvetande gammal farbror som bor i himlen och är storebror till Tomten och Satan är en lömsk och grinig typ som spelar ut människor mot varandra och lurar människor på ren djävulskap… precis som Gud gjort hittills i Gamla Testamentet alla de gånger han har haft en dålig dag.

Eller så är detta historiens första dokumenterade exempel på när världens sämsta ursäkt använts; ”The devil made me do it” 😀

Gud är grinig, egoistisk, en intrigmakare, hämndlysten, kreativ, god, mån om sina barn etc. Det låter som han är väldigt mänsklig. I Bibeln står att gud skapade människan till sin avbild men jag tycker det verkar som människan skapade Gud till sin avbild för att rättfärdiga sådant agerade som hon själv inte kunde försvara, för att hoppas på något när allt känd hopplöst, som en trygg förälder för den vuxne människan som känner sig vilsen och ensam. Som människans avbild blev Gud både ond och god vilket människan kanske hade svårt för att acceptera. Hur kan någon som jag lägger mitt liv i händerna på vara så outsägligt grym? Så skapade människan Satan till sin avbild för att ha någon att projicera sina tillkortakommanden, olyckor och dåliga beslut på. Så det är egentligen inte Satan som är en annan skepnad av Gud utan det är Gud och Satan som är andra skepnader av människan för det finns goda sidor och onda sidor i var och varenda människa.

Som satanist är jag helt övertygad om att det inte finns övernaturliga väsen, någon gud eller satan existerar således inte enligt mig, utan var och en måste vända sig till sig själv för att få sina drömmar uppfyllda och en tillfredsställande tillvaro för att det är endast man själv som har makten att förändra ens eget liv så som man vill att det ska vara. Det som står i Bibeln bekräftar, lustigt nog, min satanistiska övertygelse.

Dagarna går och det händer egentligen inte så mycket som jag känner att jag ids reflektera över. Gregory konstaterade här om dagen att vi går och lägger oss väldigt tidigt på kvällarna. Jo, det gör vi. Men vi kliver upp tidigt på morgnarna också, fortsatte han. Jo, det gör vi.

Jag funderade på vad jag egentligen gör under dagarna. Jag kliver upp tidigt, lägger mig tidigt, jobbar länge, utför diverse hushållssysslor, klappar katterna, löser korsord, promenerar och lyssnar på ljudböcker. Inte mycket ’rock ’n roll’ över den tillvaron. Det känns ganska mycket ’nylonklänningstant’ faktiskt.

Ljudböcker har det blivit många under sommaren. Det är ganska trivsamt att promenera med en bok i öronen men det stora gisslet är att boken tar slut mitt under promenaden. För att undvika det laddade jag hem en väldigt lång bok, den längsta bok jag känner till – bibeln. Jag har läst pappersversionen av bibeln så jag vet att boken är intressant och klart värd att lyssnas på men när jag läste den sist var jag betydligt yngre och fokuserade mest på handlingen. Nu reflekterar jag över helt andra saker, som guds personlighet, vad som verkade vara viktigt för människorna på den tiden, seder och bruk och detaljer som jag hastade förbi sist.

Det är mycket jag skulle vilja diskutera med någon men i min omgivning finns det ingen som tycker att det tillräckligt intressant för att diskuteras. Vaddå då?! Är inte bibelns innehåll ett ämne som ständigt är högintressant och på tapeten? *hrmf* Tvärt om blir de ganska less på att jag pratar om saker man inte får äta som klippgrävling, kamel och djur med tassar och att Abraham bad sin tjänare att lägga sin hand mellan hans lår för att svära att han skulle hitta en fru till Abrahams son och att det var ett märkligt sätt att svära en ed på så jag blev tipsad att börja i Alphagruppen i Bureå. De samlas för att prata om kristen tro, bibeln etc. och man behöver inte vara troende för att få delta. Fast jag blev också påmind om att jag inte bör boka upp mig på något sådant eftersom tiden kanske inte skulle räcka till.

Nä, det är klart… jag måste ju hinna klappa katten, lösa korsord och lägga mig tidigt om kvällarna… men det var inte så det menades. Vad som menades var att jag i veckan börjar skola och vi vet inte hur mycket av min fritid den kursen kommer att ta i anspråk. Jag ska inhandla en bok som ska vara läst och begrundad innan skolan börjar och jag ska passa på att köpa en bibel med breda marginaler så jag kan göra många anteckningar som jag kan spara tills jag eventuellt har tid för någon bibelgrupp. För övrigt så tycker jag att det tillhör allmänbildningen att ha läst bibeln från pärm till pärm.

Förutom skolan så har jag gått med i Munskänkarna så jag ska försöka klämma in en och annan vinprovning på vår fritid också. Jag har också börjat prenumerera på Vinlådan. En sommelier, som heter Emil och jobbar på en restaurang i Stockholm, importerar viner som han tycker är bra. Var tredje månad får man hem sex olika viner med recept på mat som dessa viner passar särskilt bra till. Två par till i byn prenumererar också på Vinlådan och för att spara in några kronor på frakt så står jag som prenumerant på alla tre vinlådorna. Så jag får alltså sex flaskor gånger tre lådor fyra gånger per år. Det blir 72 flaskor vin per år… !! Jag hoppas att inte personen som levererar vinet inbillar sig att jag själv ska sätta i mig alltsammans.

Förra fredagen åkte vi på jobbet ut på Ytterholmen för lite samkväm med lekar, mat och bad i bastu, älv och badtunna. Mycket trevligt var det och jag vann pris för min originella yxkastning. En midjeväska med vattenflaska vann jag vilket var klockrent eftersom jag tycker att midjeväska är supertöntigt men jag var ju tvungen att knäppa på mig den och fylla flaskan med läskande dryck och bära väskan resten av kvällen.

Jag knäppte bara av mig den när vi badade. I älven var det ganska behagligt men i tunnan var det tokhett så jag tog mig inte ner i den förrän det pumpats in kallt vatten från älven i den. I bastun var det ganska behagligt tills vår kiruanska medarbetare flyttade in i den och vattnade stenarna flitigt. Efter hennes intågande kändes det som att atmosfären i bastun antog ett annat aggregationstillstånd och lungorna fylldes snarare med luft i plasmaform än i gasform så jag pallade inte att sitta där annat än ytterst korta stunder.

Tunnan var rätt ok att vistas i men den var inte så stor så det blev fort trångt om saligheten. När det blev så trångt att jag nuddade i de andra i tunnan valde jag att kliva upp, beröringsfobiker som jag är. Eftersom så många satt i tunnan så gick det inte alltid att kliva upp där man skulle, för det satt oftast någon där, så jag klev upp ganska nära kaminen. En av gångerna gick det lite sämre. Jag svingade det ena benet över kanten utan problem men när jag skulle över med det andra benet så råkade jag luta mig lite för mycket bakåt (jag är ju vig som en kassaskåpsdörr) så jag tryckte ryggen mot kaminens skorsten. Den var lite varm.

Jag kände att det brände till men jag tyckte inte att det var så illa. Jag tänkte att jag nog skulle få ett litet rött märke där, kanske till och med en blåsa. Senare kände jag att det kanske värkte lite mer än jag hade förväntat mig och jag konstaterade att jag nog skulle ha ganska ont dagen efter, då den smärtstillande alkoholen gått ur kroppen. På natten hittade jag en spegel och kollade. Det var betydligt större än jag trott, stort som ca två och en halv handflata (se bilden). När vi vaknade dagen efter skrattade Gregory åt mig och undrade om jag fått sparken. Jag frågade vad han menade och han påpekade att det såg ut som jag hade ett stort skoavtrygg på ryggen. Han fotade och visade mig hur det såg ut.

Fortfarande hade jag inte speciellt ont men dagen efter började eländet – huden började lossna. Jag badade med Kroken och när vi precis fyllt badkaret ville hon dra ur proppen för att det var skräp i vattnet. Det var inte det ’vanliga’ skräpet, som är ludd från insidan av strumpor och sådant som fastnat på fötterna, utan det var mörka hudflagor från min rygg som flöt omkring.

Natten mot måndagen sov jag inte så gott. Lakanet klibbade fast i såren och varenda gång jag rörde mig sved det en hel del. Inte var et mycket skönare att ha kläder på sig heller. BH’n kändes som en medeltida tortyrredskap så på jobbet gick jag till företagshälsovården och frågade om jag kunde få en plåster, modell XXL, att ha på ryggen. Jag blev omplåstrat och blev som en ny människa.

Sedan dess har jag inte haft speciellt ont men det är ju inte vackert. Jag fick det omlagt i torsdags igen och passade då på att se hur det såg ut. Det finns en del bränd hud kvar varav en del sitter fast och en del hänger i flagor som är på väg att släppa, mycket är flagnat och rosa och på en del partier är såren djupare och blöder. Det ser ut som zombiefilmseffekter helt enkelt men är förvånansvärt smärtbefriat… om jag inte får gåshud. Jäklar, vad ont och underligt det känns. Klådan, däremot, är stundtals olidlig.

I helgen fick jag nog och plockade bort bandageringen för att duscha ordentligt för första gången på en vecka. Shit, vad skönt det var att få spola bort all död hud! Efteråt kliade det inte heller lika hysteriskt och det såg mycket bättre ut än det gjorde i torsdags, redan innan duschen så hade många av flagorna lossnat.

Hade brännmärket haft formen av en döskalle, en ros eller något fränt så hade det varit ganska lajbans men en skosula känns lite töntigt så jag hoppas att jag inte behöver få så mycket ärr av detta. Sköterskan som lagt om såret säger att jag förmodligen kommer att få lite pigmentförändringar där ett tag men att det så småningom inte ska synas alls. Det är ganska stort men inte så djupt.

Så då vet ni att man inte ska kliva upp ur badtunnan på fel ställe, barn!

Th: Så såg det ut dagen efter.                         Tv: Precis en vecka senare.

I källaren har vi en stor frysbox som kan svälja en hel älg (om den är styckad) men i köket har vi en kombinerat kyl/frys där frysdelen utgör en tredjedel. Eftersom frysen i köket är så liten så har vi bara sådant som vi vill ha nära till hands där, som bröd, grönsaker, någon enstaka portion nedfrysta rester och glass. Den glass som förvaras i den frysen är så knallhård så att den inte går att sleva upp med sked. Vinkelslip är faktiskt ett lämpligare redskap. I frysboxen i källaren blir glassen hanterbar men det är ju jobbigt att gå ner i källaren för att hämta glass. När man skedat upp den portion man vill ha måste man ner i källaren igen för att stoppa tillbaka glasspaketet och det är ju väldans jobbigt. Så vi har förvarat glass i frysen i köket och svurit varje gång vi försökt få oss lite glass.

Gregory fick nog och ställde ner effekten på frysen till minsta möjliga för att temperaturen skulle höjas. Efter några dagar tyckte jag inte att det blivit någon skillnad så jag mätte därför temperaturen i frysen och den var -40 grader. Hoppsan!

Om den var så jävla kall på lägsta möjliga effekt så vore det intressant att se hur kall den skulle bli om man vred upp den på maxeffekt. Så jag gjorde det och funderade på om jag skulle bli först i världen med att komma ner på den absoluta nollpunken, 273,15 °C i hemmamiljö. Det hade varit intressant att i sin egen frys få studera effekterna av obefintlig partikelrörelse. Kanske kunna testa Meissnereffekten och andra kvantmekaniska fenomen som uppstår vid extremt låga temperaturer för det är ju sådana saker vi alla går och grunnar på dagligen, se om glassen kan övergå till Bose–Einstein-kondensat och kanske studera det ljus som den i så fall skulle emittera. Spännande hade det varit.

Dagen efter hastade jag full av förväntan till termometern men tyvärr så stod den fortfarande på -40 °C. Så tydligen är det något vajsing på termostaten för den verkar bara ha ett läge och det är järnet. Jag avfrostade frysen, som var ganska isig, för att se om det var någon ispropp som orsakade permafrosten i frysen. Efteråt så blev den faktiskt inte lika fall, ’bara ’ – 33 °C, men det är fortfarande lite för kallt för att kunna skeda upp glass utan demoleringsmaskiner.

När vi varit på resa i Europa så har några flaskor alkohol slagit följe med oss hem, bland annat en liten flaska Captain Morgan. För att den ska vara så kall som möjligt när det kommer besök som ska bjudas på rom (den smakar örk så det är bjuddricka) så stoppade vi in den i frysen. Någon dag senare skulle jag stoppa in något i frysen och noterade att den 32 procentiga spriten var genomfrusen. Vi är tämligen säkra på att ingen har ’lånat’ något av innehållet och ersatt det med vatten så tydligen är det inte lämpligt att ha -33 grader kallt i frysen om man vill förvara starksprit i den. Så då har vi blivit en erfarenhet rikare.

Någon dag ska vi dra fram hela skåpet och städa bakom. Förhoppningen är att det är damm eller något skit som orsakat att frysen kör på full gas hela tiden och förhoppningen är också att det ska bli ordning på det efter vi städat. Men det får bli en annan dag. Mañana…

I början av juli fick jag en nervskada på grund av att en disk i ryggen gick sönder. Just denna typ av skada kan operera ibland men det måste göras rätt snabbt för att det inte ska bli permanenta skador. I veckan träffade jag en läkare på ortopeden i Umeå och fick domen. Det har gått för lång tid och kan inte längre opereras.

Om jag hade haft ont så hade jag kanske opererats för att lindra smärtan men jag har inte speciellt ont. Nervskadan och förlamningen i foten, som skadan medför, skulle inte förbättras av en operation utan, tvärt om, så skulle en operation kunna skada nervroten ytterligare och försämra funktionen i benet och foten. Så är är glad att jag inte har ont, dels för att det aldrig är trevligt att ha ont och för att jag slipper riskera att jag blir ännu mer handikappad.

Anledningen till att jag inte opererades i tid? Tja… läkaren på hälsocentralen skickade remissen till fel sjukhus vilket fördröjde det hela flera veckor. Hade jag blivit opererad inom 3-4 veckor efter skadan uppstod så hade det funnits hopp men nu har det gått drygt sju veckor. Men även om remissen kommit rätt på en gång och jag fått tid för operation så hade jag nog själv valt att inte göra den. Tre veckor efter jag fick skadan, på dagen, landade vi i Italien och den resan hade jag inte ställt in för en operation som faktiskt inte är livsnödvändig. Inte heller hade jag velat åka dit med ett operationssår på ryggen, till sol, bad och värme med en infektionsrisk och annat elände, så jag kan egentligen inte klandra läkaren som, i brist på erfarenhet, remitterade mig till fel sjukhus för även om han hade gjort allt rätt så hade det inte blivit någon operation i tid.

När läkaren i Umeå berättade att skadan inte går att åtgärda konstaterade jag att jag inte längre har någon framtid som professionell balettdansös. Jag trodde att läkare är experter på att bedöma vilka förutsättningar en person har utifrån hennes kroppsbyggnad men denna läkare lät den förmågan stå tillbaka till förmån för att en läkare alltid ska ta sin patient på allvar… tydligen. Han tittade på mig en stund och frågade om jag dansat balett länge. Jag har inte börjat ännu, svarade jag. Jag kan tänka mig vilken bild han såg framför sig när han trodde att jag hoppades på en karriär som prima ballerina…

Läkaren sa att det inte är helt uteslutet att jag får tillbaka lite funktionen jag förlorat men det kändes inte speciellt ärligt och uppriktigt utan mer som något han sa, som någon slags tröst. Visseligen är inget omöjligt men speciellt sannolikt är det  inte och jag övervägde om jag skulle pressa honom på statisktiska siffror på hur många som blir bättre men jag lät bli. Fick en känsla av att det skulle stressa honm och att det skulle kännas bättre för honom om han trodde att jag lämnade hans rum med någon form av hopp ändå.

Så då har jag en permanent funktionsnedsättning. Inte tillräckligt allvarlig för att jag ska kunna få några fördelar som handikappparkeringstillstånd eller något roligt men jag har i alla fall inte speciellt ont. Vissa saker gör att diskbråcket kan bli akutont tillfälligt, som att skjuta en motsträvig gräsklippare runt tomten under flera timmar. Läkaren tyckte att det var ovanligt dumt att jag gjorde sådant och lät mig förstå att sådana sysslor får någon annan sköta i fortsättningen för det kan förvärra de skador jag redan har i ryggen. Jag undrar om den yngre delen av familjen, de som ännu är i tonåren och dessutom har mer tid än vi gamlingar, kan ta till sig det budskapet…

Ja, om ni vill att de ska göra någon nytta vill säga. De flesta barn är nämligen oduglingar i många sammanhang så det är lika bra att skaffa många så att de får något vettigt gjort i alla fall. Detta hävdar jag på grund av de erfarenheter jag har.

Vi åkte till Italien ett par veckor och hade förhoppningar om att de två hemmavarande barnen, nästan vuxna barnen bör tilläggas, skulle klara av att sköta hemmet. När vi kom hem hade gräsmattan förvandlats till ängstomt. Jag ska helst undvika att klippa gräset eftersom det var just gräsklippning som gjorde att mitt diskbråck blev akut och gjorde mig delvis förlamad i ena benet. Gräsklippning är bevisligen inte hälsosamt för mig. Gregory började därför klippa gräset men när det börjar vara flera decimeter högt så är det tungt och tar tid. Han klippte i omgångar och fick så småningom halva gräsmattan klippt. Den halva som är glesare och inte lika frodig som den andra halvan. Den halva som är på den plana sida av tomten och inte där det sluttar.

Nu har han börjat om att jobba men jag har semester denna vecka också. Jag förstod att ingen skulle förbarma sig över andra halvan så jag gav mig på den för att göra någon nytta under min lediga tid.

Alla ni som drömmer om ett hus på landet och tror att det skulle vara så mysigt och gemytligt att släntra omkring en solig sommardag och skjuta gräsklipparen framför er till tonerna av signaturmelodin till P1’s program Sommarpratarna – glöm det! Det är en dröm som kanske kan bli sanning om man har hus i ett villaområde i stan med en tillhörande plutt-tomt på typ 1000 kvadratmeter men inget som är applicerbart på en gräsmatta av normalstorlek ute på vischan.

Jag har nu lyckats klippa nästan hela den oklippta halvan och det har tagit mig ca fem timmar. Först ställde jag in klipparen på högsta klipphöjden och klippte en sväng och sedan klippte jag en sväng till på näst lägsta klipphöjden. Det har varit en fem timmar lång brottningsmatch.

Vi har en bensindriven gräsklippare som ska vara självgående och egentligen ska man bara behöva gå bakom och styra men drivremmen är bortplockad. Den drev inte mycket ändå för gräsklipp fastnade i remmen och gjorde att det inte alls funkade. Numera måste man skjuta klipparen för hand. Eller det är inte helt sant heller för man måste använda både armar, höfter och en och annan fot för att pressa den framåt. Man måste truga och använda våld och hot där om för att den ska röra sig framåt.

Jag tror att den har utvecklat någon slags gräsfobi för den vill inte alls låta sig knuffas runt gräsmattan utan hugger fast med nosen i marken och vägrar envist släppa taget. När man ändå tvingar den framåt så börjar den hacka, hicka och stannar om man då inte vinklar upp nosen på den så att den får frusta och nysa så gräset sprutar flera meter åt alla håll. Kanske är den gräsallergiker?

Dör den så måste man tippa den på sidan och gräva ut allt gräsklipp som blivit som en grässtuvning som packat sig hårt, hårt mellan bladet och maskinen. Den stuvningen som förmodligen innehåller en ansenlig mängd grod- och paddinälvor också. De små liven gömmer sig i gräset och ibland hinner jag se att något rör sig men oftast ser jag det försent. Sedan går klipparen att skjuta med våld några meter till. Nej, jag överdriver inte, den går bara några meter innan grässtuvningen hotar att klistra ihop den så att den dör så man måste ideligen vinkla upp nosen på den så den får frusta av sig.

Som om inte kampen med gräsklipparen vore nog så blir man högintressant för flugorna när man svettas. Det känns som varenda fluga i Västra Vallen har försökt trampa över mitt självhäftande ansikte. Jag visste att det skulle bli på det viset så jag hade satt upp håret i hästsvans för att kunna vifta bort flygfäna ur ansiktet genom att skaka på huvudet istället för med händerna. Inbillade mig att jag inte skulle behöva smutsa ner mig i ansiktet om jag slapp vifta bort flugorna med mina skitiga handskar. När jag skakade på huvudet klibbade hårstrån fast i svetten i ansiktet så jag blev ändå tvungen att pillra med smutsiga handskar i ansiktet. Och så har vi myggen och hästflugorna som passade på att luncha på mig…

När jag hade en knapp tredjedel kvar att klippa på den näst lägsta klipphöjden dog den för babbiljonte gången och jag kunde inte uppbåda den ork som krävdes för att lägga omkull den och rensa bort grässtuvningen så jag lade ner projekt djungelröjning… för idag.

Det har varit ett träningspass som skulle ha fått Gunde Svahn att slokna även under sina glansdagar och vågen visade 1,5 kg mindre när jag kommit in än när jag gick ut idag och då har jag ändå delat upp klippandet på två dagar. En del av gräset var jag tvungen att slå med lie först så jag har blåsor i händerna och det känns inte som att diskbråcket blev lindrigare efter detta heller

Nu sitter jag och drömmer om stenläggning. Marksten är ju så vackert… Jag har inga problem med att se charmen i asfalt heller just nu. Hellre det än att klösa grässtuvning med amfibiefärs från underredet på klipparen.

För de som inte fått veta så är det nog dags att jag berättar jag som har hänt. Min sambo är inte längre min sambo. Han har också bytt namn här i bloggen och kommer att få heta Gregory i fortsättningen efter en viss doktor i en populär tv-serie.

Nej, sedan snart tre veckor är det inte korrekt av mig att kalla Gregory min sambo. Vi bor visserligen ihop och så men när vi var i Italien, den 28 juli, blev han min make. Med tanke på att det var under förra seklet (ja, faktiskt förra millenniet) vi träffades så började det vara hög tid, eller hur? 😉