Skulle skriva ett svar på en bloggkommentar men det blev så långt att det får bli ett inlägg istället.  Jag börjar med att bemöta de mest uppenbart befängda påståendena.

När jag säger att man inte kan uppfostra ett barn på enbart kärlek utan att pengar är en del av föräldraansvaret så menar jag inte att barnet ska få det ena eller det andra, kärlek ELLER pengar. Ursäkta men det var ett ovanligt korkat påhopp av signaturen ’anonym’ att påstå att vår dotter kommer att få allt hon pekar på med ingen kärlek. I föräldraansvaret ingår att tillgodose barnets alla behov, emotionella såväl som materiella. Det är inte antingen eller! Klarar man inte av att tillgodose barnets materiella behov bör man inte skaffa barn. Kan man inte tillgodose de emotionella behoven bör man inte heller skaffa barn. Har man redan barn men inte förmågan att tillgodose barnets alla behov så är man inte en så bra förälder som barnet förtjänar om man inte ser till att åtgärda sina brister.

Så vitt jag har förstått så var min mormor sömmerska men jag vet inte vad min farmor sysslade med. Eventuellt var hon hemmafru men jag vet inte. Jag har inte träffat någon av dem eftersom de båda avled innan jag föddes. Skulle de läsa mitt inlägg skulle jag således inte skämmas, snarare bli väldigt förvånad.

Med mitt förra inlägg menar jag inte att det skulle vara fel att vara hemmafru. Är man hemmafru försörjs man av sin partner, inte av samhället. Förr var det vanligare att kvinnor var hemma och skötte barn och hushåll än att de förvärvsarbetade men nu är det svårt för en familj att leva på en lön om det inte är en lön som är betydligt högre än genomsnittet.

De jag pratar om försörjs inte av någon partner utan de lever på bidrag eller ekonomiskt stöd som sjukersättning, sjukpenning, socialbidrag, a-kassa, kas, bostadsbidrag etc. och alternerar mellan de olika bidragen och kombinerar dem för att få hop så att de kan leva på det och lever så år ut och år in utan att visa några som helst ambitioner att studera eller jobba utom då de kortare perioder tvingar jobba för att få förlängt bidrag.

Och de finns!! Det är definitivt ingen fördom jag har, som ’anonym’ påstår i sin kommentar. Jag känner personligen sådana. Som signaturen ’S’ påpekar så betyder dolda handikapp inte betyda att man totalt saknar förmåga att arbeta. Jag känner också personer med väl synliga och omfattande handikapp som arbetar så finns viljan finns möjligheten.

Jag har med egna ögon sett riktiga skräckexempel på utnyttjande av samhället då personer som ansetts sig vara för sjuka för att klara av att jobba utan bekymmer klarar av att spela diverse datorspel hela nätterna och halva dagarna, tillverka mat, smycken, eller annat hemma och sedan sälja det på marknader eller internet, jobba ideellt och svart för föreningar och företag, uppdatera sina facebookstatusar stup i kvarten och flera gånger dagligen skriva långa blogginlägg m.m och är man frisk nog att göra något sådant så klarar man definitivt av att exempelvis t.ex  sitta i kassan på konsum, åtminstone på deltid. Däremot skulle man inte ha tid att sitta vid datorn lika mycket, handarbeta, hålla på med föreningsliv och egna intressen och hobbies om man hade ett arbete och det verkar många gånger vara just där skon klämmer.

Det fräckaste jag sett var hur en med ’dolt handikapp’, som fått handikapphjälpmedel i form av en eldriven ställbar säng, annonserade ut denna säng för att hon behövde pengar till att bland annat uppgradera möblemanget som hade något år på nacken. Så de hjälpmedel, som bekostats med de pengar som jag och alla andra arbetande människor jobbat ihop, såldes bakom ryggen på försäkringskassan och pengarna gick till att byta ut de möbler, som var nyare än jag själv har råd med, till ännu nyare möbler. Är det så vi vill att bidragssystemet ska användas?

Jag tror inte att alla dessa är så fräcka så att de är fullt medvetna om att de utnyttjar samhället. De flesta tror nog att de verkligen är sjuka eller arbetsoförmögna på ett eller annat sätt. Går man hemma utan sysselsättning en längre period så blir man förslappad. Det blir jobbigt att ta sig upp på morgonen, knepigt att få sig i säng i tid, att göra ärenden känns som ett helt företag och man klarar inte av att ta sig för saker på samma sätt som innan. Man känner efter lite extra och får besvär med både det ena och det andra, man kan utveckla värk som man måste medicinera till och med. Så är det för de allra flesta men en del får för sig att detta är ett tecken på någon fysisk eller psykisk åkomma och anser att de faktiskt är så pass dåliga att de inte klarar av att jobba.

Att en läkare har bedömt att arbetsförmågan är nedsatt ser de som ett bevis för att de verkligen inte kan jobba men det betyder ingenting. En läkare är inte mer än människa och kan bli trött på gnället/tjatet och sjukskriva någon på väldigt lösa grunder. Fk kan missa att upptäcka att en sådan sjukskrivning är tveksam. Om fler personer ’tvingades’ att jobba så skulle de i långa loppet må bättre då deras krämpor beror på att de saknar sysselsättning.

Jag låter medvetet bli att känna efter varje gång jag kliver upp för att åka till jobbet. Jag mår skitdåligt på morgonen och längtar absolut inte till jobbet så om jag kände efter minsta lilla så skulle jag förmodligen känna att jag är sjuk och stanna hemma. Jag åker till jobbet och mår jag lika dåligt större delen av dagen så åker jag hem för då är jag sjuk ’på riktigt’. Även om det kan kännas motigt att ta sig till jobbet varje dag så mår man i längden bättre av att ha jobbat, träffat sina kollegor och gjort något produktivt istället för att ha gått hemma och dragit fötterna efter sig på bekostnad av sina medmänniskor.

Och som signaturen ’S’ är inne på, anser man sig vara så pass frisk att man tycker sig klara av att skaffa barn så saknar man definitivt inte arbetsförmåga…eller så saknar man totalt insikt i hur mycket jobb barn innebär. Den som klarar av att ha barn klarar av ett arbete.

Så jag ser inget fel i att vara hemmafru, eller ’lyxhustru’ som det ofta kallas eftersom det är få som har det så gott ställt att hela familjen kan leva på en lön medan den andra är hemma med barnen och sköter hushållet. Vill man vara ’lyxhustru’ så får man diskutera det med sin partner, som är den som då ska försörja en, och komma överens om en lösning som båda accepterar. Att gå hemma och leva på bidrag är att vara samhällets ’lyxhustru’, dvs min och alla skattebetalares lyxhustru och det är fan ingen som frågat mig om jag går med på att de skiter i att jobba och låter mig betala deras uppehälle!

Jag tycker att det är bra att det finns möjlighet att få bidrag och ekonomiskt stöd för den som behöver det. Jag tycker att det är skit att det finns parasiter som utnyttjar denna möjlighet felaktigt för sin egna egoistiska del och därmed hotar slå undan benen på de behövande, på skattebetalarna och hela vårt välfärdssamhälle.

Jag diskuterade en känslig fråga med en väninna idag – att skaffa barn när man inte försörjer sig själv. Jag gjorde det, jag var arbetslös och levde på bidrag när jag fick mina två första barn. När Timothy var kring ett år hade jag insett att mitt liv inte såg speciellt ljust ut. Jag hade ingen vettig gymnasieutbildning (den jag hade gav ingen behörighet till studier och jobb fanns inte), jag hade ingen större lust att vända hamburgare, torka gamlingar i röven, moppa golv eller något sådant, trasig rygg hade jag så jag hade säkert kunnat gnälla mig till sjukskrivning och leva på det men det kändes så jäkla hopplöst att måsta vända på varenda krona hela, hela, hela tiden och aldrig ha råd med något. Min dröm var att kunna köpa det jag behövde under en månad, inget lyxliv utan bara det jag behövde, och ändå ha pengar kvar i slutet av månaden. Så det fanns bara en sak att göra – plugga. Utan utbildning skulle jag inte kunna få ett jobb jag trivdes med eller som genererade så mycket pengar att jag kunde leva som jag ville.

Samma höst började jag plugga. Hade jag inte haft barn hade jag förmodligen inte tagit mig i kragen, i alla fall inte då. Nu blev jag inte civilingenjör som jag hade tänkt men jag har en årsinkomst på drygt 350 000. Ingen förmögenhet men jag har nått precis dit jag ville – jag kan köpa det jag behöver utan att behöva titta på varenda prislapp, räkna i huvudet på affären så att jag inte plockar på mig mer än jag har pengar att betala etc. och jag har inte ett enda bidrag… förutom barnbidraget. Frågan är var jag hade varit idag om jag inte fått barn. Hade jag alls tagit mig i kragen? Kanske hade jag aldrig gjort det utan spunnit vidare på min trasiga rygg, utvecklat diverse andra mystiska symtom och så småningom fått något diskutabel diagnos som garanterat mig sjukpeng livet ut.

Barn är ingen rättighet att ha, det har vi hört till leda men det är sant. Med barn följer ansvar och ordet ansvar innefattar så mycket. Att ha någorlunda ordentligt städat omkring sig, att klara av att laga ett antal maträtter så att barnet får någon form av variation, att orka kliva upp ur sängen på morgnarna och ta sig i säng i rimlig tid på kvällarna så att barnet får några vettiga rutiner, att inte ha alkohol-, narkotika- eller tablettmissbruk, att vara någorlunda psykiskt stabil och helt enkelt kapabel om att ta ansvar för sig själv först och främst. Först när man kan ta ansvar för sig själv tycker jag att det är lämpligt att fundera på att skaffa en till varelse att ta ansvar för för jag tycker inte ens att man ska ha hund eller katt om man inte klarar av att ta ansvar för sig själv.

I ansvarsbiten ingår det ekonomiska ansvaret och då må man vara hur kall och okänslig som helst men pengar är de facto något som man behöver om man ska kunna ta hand om sig själv och andra. Man behöver inte ett övermått men när det finns för lite, så lite att man måste få pengar från andra i form av bidrag, som det blir ett problem och man, per definition, inte klarar av att ta fullt ansvar för sig själv. Högt upp på listan i Floskeltoppen ligger åsikten ”Ett barn behöver kärlek först och främst, inte pengar”. Kärlek gör inte barnet varmt om fötterna en kall vinterdag, kärlek mättar inte magen och hur jävla kärleksfullt är det att inte skapa de optimala förutsättningarna för sitt barn? Att förvägra sitt barn en ekonomisk stabilitet och trygghet för att man själv tycker att det är mysigt att gå hemma och ’uppfostra sitt barn med kärlek’? Vad har man för människosyn rent generellt om man själv vägrar ta det ekonomiska föräldraansvaret för sina barn utan istället helt fräckt lämpar över det på sina medmänniskor som ’är dumma nog’ att arbeta för brödfödan och betala skatt?

Det är så jävla blåögt att tro att man kan leva på kärlek och omtanke, det kanske funkar i Ankeborg eller någon annan disneystad men här i den verkliga världen där vi andra bor är jag inte så jäkla intresserad av att mina surt förvärvade pengar som jag lägger i skatt ska gå till någon birkenstockplyschflummare för att denne har tänkt uppfostra sina barn med enbart kärlek utan att ta ekonomiskt ansvar för dem. Bidragen är till för att personer som har det svårt TILLFÄLLIGT ska få den hjälp de behöver TILLFÄLLIGT för att ta sig på fötter igen och kunna ta ansvar för sig själv och de sina och gå vidare i livet som en produktiv medborgare eller för de som faktiskt saknar förmåga att bidra till samhället. Om flera personer bestämmer sig för att försörjd av sina medmänniskor, dvs. leva på bidrag så raserar de hela vårt välfärdssamhälle, de förstör för oss andra som åtminstone försöker.

Normala människor diskuterar om de alls ska skaffa barn med den som de ska dela ansvaret med men jag vet ingen samhällssnyltare som pratar med skattebetalarna innan de börjar avla ungar. Det är respektlöst mot både de egna barnen och vittnar om en jävligt tråkig människosyn när man tycker sig ’ha rätt’ att leva på bidrag. Jag gjorde precis så, jag skaffade barn utan att ha förmåga att försörja mig själv. Det var jävligt fel! Jag gjorde om och gjorde rätt!

Dessutom får barn till arbetande föräldrar mer tid på dagis. Det har visat sig att barn som är på dagis klarar sig bättre från att få en del psykiska besvär som sociala fobier etc. och de får en högre social kompetens än andra barn. Således kommer de att klara sig bättre och må bättre som vuxna. Om nu någon känner sig jävligt kränkt av det jag skrivit och tycker rent allmänt att jag är en jäkla idiot som uttrycker mig så här klumpigt och opassande så jag kan försvara det med att min mor var hemmafru så jag har inte gått en dag på dagis så jag är väl skadad av det 😛