Hann inte skriva om Ovänliga veckans sista diss igår. Jag flängde omkring för mycket och iddes egentligen inte sätta mig vid datorn alls så jag valde att skjuta på det till idag istället.
Sista kängan går till sekretessen inom vården som hindrar vårdgivaren att ha koll på vad vårdtagaren har för mediciner och vilka som hämtats ut från apoteket. Om jag får något utskrivet här i Skellefteå så kan jag åka till närmaste landsting, t.ex till sjukan i Piteå, och be att få samma sak utskrivet. I Piteå kan de då inte komma åt mina journaler eller de anteckningar som gjorts av de läkare jag träffat i Västerbottens läns landsting. Alltså kan jag, som missbrukare, ramla in på akuten i Skellefteå och klaga över svåra ryggsmärtor för att få narkotikaklassade mediciner utskrivna och inom en timme kan jag göra samma sak i Piteå, som tillhör Norrbottens läns landsting, och även där få samma narkotikaklassade mediciner utskrivna. De har ingen rätt eller möjlighet att gå in och kolla vilka mediciner eller vilken behandling jag fått i ett annat landsting.
Det är inte bara för att hindra missbrukare från att lura till sig narkotika som jag tycker att det är vansinnigt. Jag tycker att det äventyrar patientsäkerheten också. En multisjuk, äldre, lite virrig människa har svårt att hålla koll på alla mediciner hon eller han tar och om personen inte kan redogöra för exakt vilka mediciner han eller hon tar och i vilka doser så finns alltid risken att han eller hon får en till medicin som kanske inte går ihop med de mediciner han eller hon redan har.
Förr, när recepten fortfarande var ett papper som patienten fick i handen och visade upp på apoteket, var det inte ovanligt att missbrukare hävdade att de tappat bort sitt recept på starka smärtstillande mediciner och ville att läkaren skulle skriva ut ett nytt. Då kunde läkaren inte kolla om patienten redan hämtat ut sin medicin eller inte för att apoteket och vårdinrättningarna samkör inte sina uppgifter. Nu är det svårare att göra på det viset eftersom recepten oftast är elektroniska och inte kan tappas bort. Ändå skulle det vara bra om läkarna kunde se vad patienten verkligen hämtat ut från apoteket för en del patienter kommer in och vill ha hjälp med besvär, de får medicin utskrivet och tid för återbesök. När de sedan kommer på återbesöket så har de samma besvär och läkaren byter medicin eller ändrar dosen. Ibland är det helt onödigt för att patienten har inte tagit medicinen enligt ordination. Vissa patienter vill inte ta medicin, de glömmer ta sin medicin, har missförstått hur medicinen ska tas eller de skiter helt sonika i det och det är inte alla patienter som berättar detta för sin läkare sedan. Om läkaren kunde se vad som hade hämtats ut från apoteket så hade det varit lättare att kunna upptäcka om medicinen tas felaktigt.
Detta är faktiskt ett ganska stort problem. Det har visat sig att vid långtidsmedicinering så är det bara en tredjedel av patienterna som tar sin medicin enligt ordination. Två tredjedelar gör det inte. Om dessa patienter gjorde tog sin medicin och docerade rätt så skulle många av dem bli bättre snabbare och kostnaderna för vården skulle bli mindre. I förlängningen betyder det att en mindre slant måste tas från skattebetalarna för att bekosta sjukvården. Om patienter blev bättre snabbare så skulle belastningen på vården bli mindre och köerna förkortas så att andra patienter skulle få vård snabbare. Så det gagnar både patienten och samhällsekonomin att läkaren kan se vad patienten har tagit ut från apoteket. Men, se, det går inte för sig. Nä, det skulle bli så omständligt och dessutom måste man ju värna om patientens integritet heter det. Vad är integriteten att värna om när det leder till negativa konsekvenser både för personen själv, andra patienter och hela samhället?
