Förlåt.
Det räcker inte för mig. Har någon betett sig klumpigt mot mig så kommer inte ordet ’förlåt’ att stryka ett streck över det som hänt. Jag säger sällan förlåt. När det gäller småsaker som att ofrivilligt ha stött till någon eller någon annan liten skitsak så säger jag ’förlåt’ eller ’ursäkta’ men om det är en större sak så vill jag istället ge en förklaring till varför det blev som det blev. Detta gör jag för att jag själv inte kan förlåta något som en annan gjort om denne inte tänkt över det som hänt och är på det klara med vad han eller hon gjort eller tänkt som lett till den situation eller händelse som personen vill få förlåtelse för. Om personen bara slänger ur sig ett ord, ’förlåt’, utan att verka förstå sin egen de i det hela så finns det ju absolut inget som säger att personen är ångerfull och inte kommer att göra om samma sak igen. Är det möjligt att det händer igen eller om personen inte är ångerfull så är det, i min mening, lönlöst att förlåta något.
Detta har ställt till det för mig. När jag har förklarat mina dumheter har jag blivit beskylld för att komma med undanflykter och därmed inte tagit ansvar för vad jag gjort. För att kunna ta ansvar för något så måste man förstå det så hur kan man påstå att någon som försöker visa att han eller hon förstod situationen och sin egen roll försöker slippa ta ansvar? När jag inte förlåtit efter att någon sagt ’förlåt’ utan istället krävt en förklaring så har jag fått fan för att jag är elak som inte förlåter utan istället vill plåga den som utsatt mig för oförrätter. Egentligen ironiskt men ett antal gånger har jag blivit rätt ordentligt kränkt och sedan har jag förväntats be om ursäkt för att den som kränkte mig blev ledsen av att jag blev arg och inte accepterade ett simpelt ’förlåt’. Då jag vägrat be om ursäkt för att jag inte lättvindigt förlåter har jag blivit stämplad som en elak jävel som förtjänade den kränkning jag blivit utsatt för. Som om jag ska be om ursäkt för att den som sparkat på mig fick ont i foten? Kommer icket att ske. Att tro sig vara, och dessutom kräva att få bli, fri från all skuld i och med att man yttrat ett ord är väl, om något, ovilja att ta ansvar??
Tydligen får man syndernas förlåtelse bara man ber Gud som det oavsett hur många dumheter man gjort tidigare och även om man upprepar sina dumheter efter man bett om förlåtelse så blir man förlåten… bara man ber om det. Praktiskt men det funkar inte på mig så Gud är jag inte. För mig är inte ’förlåt’ ett magiskt ord som trollar bort allt eventuellt bagage och gör saker och ting ogjorda. Jag vill resonera om saker som hänt istället för att sopa dem under en inte alltid så äkta förlåt-matta. Ofta så verkar det som att ’förlåt’ mer är riktat till sig själv än till den andre eftersom den som säger det mest ångrar att han eller hon blev påkommen med att göra dumheter och inte egentligen ångrar dumheten i sig. ”Förlåt mig (själv för att jag var så klumpig att jag blev upptäckt)”.
Det finns undantag. Personer jag ogillar och inte vill ha något att göra med vill jag inte ha någon förklaring av. Ett kort ’förlåt’ istället för en lång förklaring är då bättre för det betyder att jag inte behöver prata med människan mer än nödvändigt. Däremot kräver jag ingen ursäkt av dem utan uppskattar mer att de låter mig vara.
Så är du Gud eller en elak jävel?
Personer man ogillar, vill man som du säger inte ha förklaringar från. Speciellt inte den sorten som bara ljuger, bryter löften och beter sig som allmänt respektlösa och ###-aktiga ..
Är absolut ingen Gud. Kan förlåta mycket, men även hos mig tar tålamodet slut, tillslut. Och när det är slut, då finns det inte mkt kvar hämta hos mig.
Elak jävel, är jag mot en person.. resten är jag desto snällare emot 😉
Det finns ett par personer som korsat min väg och betett sig oförlåtligt så det spelar helt enkelt ingen roll om personen ändrar sig totalt och blir en, i mina ögon, exemplarisk människa för efter allt som har varit så finns det ingen förklaring i världen som skulle kunna få mig att förlåta vad de gjort mot mig och min familj. Så min källa till förlåtelser är långt ifrån outsinlig, det finns en gräns för hur många chanser man bör ge en människa. /Kali
Gud eller inte Gud, ja jag vet inte, ibland kanske, men den som har gjort mig upprörd eller ledsen och känner mig väl, inser i regel själv att jag inte blev glad och ber naturligtvis om förlåtelse men den levereras alltid tillsammans med en förklaring och en försäkran om att vederbörande inte tänkte sig för eller inte då insåg hur förorättad jag skulle bli. De som snackar ”skit” om mig tillhör inte mina närmaste vänner och dessutom snackar de i regel illa om alla, går så att säga mellan alla och skvallra, brer på och snackar skit, tack och lov är de ofta ökända och blir sälla tagna på allvar, de är i mitt tycke inte ens värd att kräva en förklaring av och inte heller ett förlåt. En förklaring av dessa personer består ofta i att, ”ja men jag har hört av någon, nu minns jag inte vem, men den som sa det var helt säker.
Skitsnackarna kan man inte göra så mycket åt. Effektivast är att bara ignorera dem. Tyvärr finns det andra som tycker att ordet ’förlåt’ är något slags fribrev som, i och med att det levereras, gör mig skyldig att glömma och förlåta. Det funkar inte i min värld. /Kali