Kalis cyberhem

Det går magsjuka på jobbet nu. Tre personer gav upp och gick hem från jobbet igår. Två av dem hann jag träffa och prata med en stund innan men jag är inte speciellt orolig att åka på något i alla fall. Jag brukar inte få magsjuka, i alla fall inte bli smittad av det. Det händer att jag äter något olämpligt och mår illa men jag har sällan magsjuka när alla andra har det. Dessutom så tycker jag inte att det spelar någon roll om jag skulle bli smittad. Det är nog bara bra för immunförsvaret att få lära känna lite fler bakterier och virus så att det känner igen dem nästa gång och kan försvara kroppen snabbare och bättre så att jag är frisk i framtiden.

Vi brukar bli erbjudna att vaccinera oss mot influensan på jobbet. Ett år gjorde jag det och året därpå fick jag flunsan och var helt däckad. Om jag hade skippat vaccinationen och blivit utsatt för smittan så tror jag, ta mig fan, att jag hade klarat nästa års flunsa bättre än jag gjorde.

Så min toalettfobi har inget med smittor att göra. Jag tycker bara att det är äckligt med urin och avföring. Utedass är riktigt läskigt, att sitta där med flera okända personers gamla avföring bara några decimeter under rumpan är en skräck för mig. Spindlar och andra kryp där nere i skittunnan kan ju krypa upp mellan skinkorna på mig och bygga bo… eller så inte, men det är tankarna jag har när jag sitter där och försöker uträtta mitt ärende så snabbt som möjligt.

Men det finns de som är värre. Gregorys gamla fling, Majros, är så nojig över hygienen vid toabesök att hon till och med torkar sin dotter i baken för att vara säker på att det blir ordentligt gjort. Dottern är i mellanstadieåldern så det är nog inte så kul för henne att morsan torkar henne i röven fortfarande. Stackars barn…

I flera år han jag tvingats kissa intill en vägg med bajs på inne på ica maxi. I flera år har jag riskerat att få okända människors avföring på mig när jag ska ta papper för att torka mig. I flera år har jag lidit av detta snusk som ingen gjorde något åt. Så gjorde jag något åt saken själv. Jag frälste världen från exkrementerna som under årens lopp har etsat sig fast i väggen. Jag riskerade min egen hälsa för att befria världen från dessa fekalier, denna vidriga feces, lort, träck, dynga, spillning, bajs, skit som gettt toabesökarna stor vånda och ångest under alla dessa år. Jag gjorde det! Jag såg terrorn i vitögat och besegrade den! Vi är fria!! ÄNTLIGEN!!

Men tre veckor efter mitt heroiska hjältedåd… Vad är det som händer?! Mitt verk är förstört. Beviset, resultatet, den oskuldsfullt vita färg som vägen hade, den färg som symboliserar min kamp mot en mångårig toatyrann, är borta. De jävlarna har målat om på toaletterna…

De jävlarna har målat om på toaletterna!! Jag lovar att de har planerat detta länge och inte fick jag veta något om detta innan jag skrubbade någon annans tarminnehåll med mina bara händer (och en löjligt stor mängd skithuspapper) från väggen!

Jag känner mig djupt kränkt. Tillintetgjort. Min plats i historien som ’Kali – den hjältemodiga bajsskrubbaren’ är för evigt utsuddad av en grå väggfärg. Hur ska jag gå vidare efter detta? Hur kan man gå vidare efter detta??

Resten av kvällen ska jag tröstäta en förpackning Ben & Jerrys och lyssna på Queen.