Kalis cyberhem

Gregory har fått antagningsbesked idag. Han är antagen till neurologi, ögon och öron-näsa-hals och samhällsmedicin, 19,5 poäng och professionell utveckling, 0,5 poäng nu i höst. Då kom jag att tänka på en sak jag tidigare inte alls reflekterat över. Grinchen har läst två år på högskola här, ett år i Fjollträsk och minst ett år i Wien. Förmodligen har han bekostat studierna med lån. Han är nolltaxerad i Sverige och hade inte bytt adress trots att han bor och jobbar i Wien sedan flera år. Han tog sina studielån före 2001 så han ska betala 4 % av sin inkomst men han är ju nolltaxerad så han har ju knappast betalat något.

Förra våren berättade jag för försäkringskassan att han jobbar och var han finns och de beslutade att han ska betala underhåll från och med juli -04 (vilket de gjort hittills). Underhållets storlek är inte fastställd ännu men han får betala retroaktivt när det blir klart (hehehe…). Nu slog det mig plötsligt att mitt ”skvallrande” kanske också innebär att CSN också kommer att börja rycka i Grinchens plånbok (hehehehehehe…).

Usch, vad elak jag är! Jag borde skämmas!! (hehehehehehehe…)

Jag vill ha semester igen! Det är, som sagt, kaos på jobbet. Förutom att apparaterna krånglar av och till så är arbetsklimatet inte det bästa. En jag jobbar med är i hispig av naturen och varvar hysteriskt för minsta lilla. Förutom det så är hon i övergångsåldern och har en del bekymmer med det. Den andra kan vara allmänt knepig. Hon lägger sig i saker hon inte alltid har med att göra, ger direktiv som ofta går tvärt emot vad hon sagt en stund innan. Sedan knycker hon med nacken, snörper ihop munnen och sticker näsan i vädret om man påpekar att det faktiskt är på hennes order man gjort det hon nu säger är fel och i många andra lägen också t ex om man pratar om något som hon tycker är ointressant eller uttrycker sig på ett sätt som hon inte tycker är passande.

Jag har lärt mig ”ta” båda två så att deras sätt inte stör mig speciellt mycket men däremot så är de inte så bra på att ”ta” varandra. Nu är det jättebråk och jag vet egentligen inte vad de bråkar om för i sak är de överens men ändå gapar de och skriker på varandra. En snörper på munnen, den andra nästan gråter och chefen fladdrar in då och då, ser jäkligt besvärad ut och pratar i metaforer.

På jobbet vill jag göra mitt jobb och ha så trevligt som möjligt under tiden. Jag vill inte hamna mitt i strider, ta parti och vittna om vem som sagt vad och hur det sades när de sedan strider om vad som egentligen sagts. Bläk!!

Allt är inte elände. Det händer en del trevliga saker också fast inte på jobbet men det ska jag berätta mer om någon annan gång.