Efterlysning: Torsdag v. 27

Skrivet lördagen den 7 juli, 2012

Denna vecka är den första veckan sedan i mars som jag har jobbat fem dagar. Det har varit så mycket röda dagar mitt i veckan, dagis har varit stängt, jag har varit hemma en dag för vård av sjukt barn (hon kräktes en gång på dagis men mådde bra innan jag hann komma dit), ledig för att jag fyllde år, kurser och annat så jag har inte lyckats få ihop en fem dagars arbetsvecka sedan tidigt i våras.

Men nu lyckades jag vara på jobbet fem dagar på raken! Fast det fattade jag inte själv. På morgonen igår, fredag, var Kroken på ett alldeles strålande mulet humör. Inget var bra och hon opponerade sig mot allt. Gregory sade till henne att det bara var en dag kvar på dagis innan det var helg och hon inte skulle behöva kliva upp på morgonen. I min värld var det torsdag så jag tänkte ”Det är TVÅ dagar kvar till helgen” men jag sa inget för jag trodde han ljög för barnet för husfridens skull. På dagis kvittrade fröken glatt att detta var hennes sista dag innan semestern. Jaha, hon tar semester en torsdag, tänkte jag men tänkte också att hon kanske inte jobbar heltid så att hon kanske jobbar fyra dagar per vecka. På jobbet berättade min kollega att han glömt mobil, nycklar och plånbok hemma vilket ställde till det för honom eftersom han hade matbiljetterna i plånboken. Han brukar ha med sig lunch men jag visste att han tänkte gå ut till restaurangen och äta lunch på fredagen så jag blev lite förvånad över att han svor över sina glömda biljetter på torsdagen. Jag sa inget om det dock för vill han gå ut och äta både torsdag och fredag så är det hans ensak. För min del så får han äta precis var han vill, när han vill.

När sedan min kollega nämnde att det var fredag tänkte jag att han tagit fel på dag, stackaren, och att det var därför han saknade sina matbiljetter redan på torsdagen fast han pratat om att gå ut och äta på fredagen. Jag upplyste honom om att det bara var torsdag men han envisades med att det var fredag. Jag var bombsäker på att det var torsdag så jag framhärdade att det var torsdag och inget annat. Han verkade lika säker på sin sak som jag så jag kollade almanackan och till min extremt stora förvåning hade han rätt. Men var tog då torsdagen vägen?? Jag har inget som helst minne av att det alls varit torsdag under veckan. Jag har tydliga minnesbilder av både måndagen och tisdagen, onsdagen är lite mer diffus men torsdagen finns inga spår av. Jag hade ett jobb som skulle utföras under torsdagen som då alltså inte gjorts så det blev lite panik.

Så jag har jobbat min första femdagarsvecka på flera månader men det kändes bara som fyra dagar. Time flies…

Ironiskt

Skrivet fredagen den 6 juli, 2012

Under våren började jag motionera. Jag spenderade en stund varje dag på löpbandet och när vädret tillät gick jag ut och knatade. Jag har gått kring en och en halv till två mil per dag vilket gett resultat också för jag har sänkt min vilopuls från kring 80-90 slag per minut till mellan 50 och 60 slag per minut. Det är hyfsat bra!

Enda gisslet har varit värken. Först trodde jag att det var träningsvärk eftersom den kom i samma veva som jag började röra på mig. När det inte gick över och faktiskt lindrades av raska promenader så förstod jag att det var något annat. En upphakning i SI-leden, ryggskott eller något liknande har vi misstänk men nu har jag fått veta vad problemet varit. I söndags fick jag riktigt, riktigt ont. Så där ’klättra-på-väggarna-ont’ så att man skulle kunna göra nästan vad som helst för att slippa smärtan. Jag stoppade i mig fyra alvedon men det hjälpte inte. En voltaren slank ner men inte heller det lindrade. Inte ens två tramadol dödade smärtan men jag blev så hög av dem att jag slocknade i alla fall.

På måndagen var smärtan kvar. Ligga och stå gick hyfsat bra men att sitta var tortyr. När det var dags för förmiddagskaffe kände jag mig tvungen att sitta ner, som man bör, så jag satte mig. Då domnade yttersidan av vänster underben och ovansidan och främre delen av foten bort ordentligt. När jag klev upp för att gå och fortsätta jobba ville inte foten samarbeta alls så jag raglade in i väggen och höll på att falla. En kollega såg det och utbrast oroligt ”Du är ju riktigt risig!”.

Så illa kändes det faktiskt inte för värsta värken i ryggen hade ju släppt. Däremot insåg jag att jag hade fått vad som kallas ’droppfot’. Det betyder att man inte kan vinkla upp främre delen av foten vilket innebär att man inte klarar av att sätta ner hälen först när jag tar ett steg utan hela foten tar i marken så man får en stapplande gångstil. Man måste lyfta knät ganska högt när man går för att inte snubbla över sina egna tår som liksom bara hänger och sladdrar från foten. Det ser för djävligt ut och är inte heller helt lätt att leva med har jag upptäckt nu…

Jag skickade ett sms till Gregory och förklarade läget. Snabbt kunde han då tala om för mig vad felet var – jag hade diskbråck vid femte ländryggskotan och bråcket har lett till en nervskada som ger förlamningen i benet och foten. Jag var inte speciellt orolig över det för diskbråck är väldigt vanligt, de flesta drabbas av det en eller flera gånger men många vet inte ens om att det är diskbråck de har för det spontanläker ofta och ger inga större besvär än en tillfällig ryggvärk. Jag har haft diskbråck förr och det har försvunnit så jag utgick från att det bara var att vänta ut det denna gång också. Tyvärr var det inte riktigt så.

När man får sådan nervpåverkan att man får droppfot så måste man snabbt göra en undersökning med magnetkamera för att se om det går att operera. Går det åtgärda kirurgiskt så bör det göras ganska fort för att annars kan man få permanenta nervskador. Inte fan vill jag ha droppfot och gå som Quasimodo resten av mitt liv!!

Igår fick jag träffa en läkare på hälsocentralen som klämde och kände lite och skrev en remiss till MR-undersökning. Idag ringde de från röntgenavdelningen och bad mig komma på måndag förmiddag. Snabba ryck! Jag fick också medicin, Gabapentin, mot nervsmärtor för nerven som är i kläm i ryggen har en del hyss för sig. Den signalerar att det brinner på min fot, att benet är i kläm, att det kryper i betet etc. och först tyckte jag inte att det var så farligt men när det hållit på och värkt, bränn ilat och allt sådant i ett par dagar så var jag trött och grinig av smärtan och kunde gärna tänka mig att kapa av benet helt och hållet.

Gregory, den lille glädjespridaren, upplyste mig om att smärtan inte kom från benet utan från nerven i ländryggen så även om benet avlägsnades så skulle smärtan vara kvar. Men medicinen verkar hjälpa, tack och lov. Hade inte den hjälpt så hade nästa alternativ varit Lyrica men då hade jag hellre stått ut med smärtan. Läkaren erbjöd sig att skriva ut Tramadol också men beroendeframkallande medikamenter som skulle få en pundare att tindra med ögonen av lycka vill jag absolut inte ta någon längre period eller ens flera dagar i streck så både Lyrica och Tramadol vägrar jag även om det betyder att jag får lida. Hellre plågad, grinig och trött än knarkare…

Jag är egentligen inte speciellt orolig för bråcket eller nervskadan, det ordnar sig säkert så småningom på ett eller annat sätt. Vad jag oroar mig för är att jag får semester om två veckor och ska då åka till Italien. Jag hade tänkt kunna promenera omkring i Florens med omnejd, kanske till och med i högklackat, men som det ser ut nu så kommer jag att stappla omkring som om jag vore på fyllan. Dessutom orkar jag inga långa promenader så det är rätt påfrestande för både höft, rygg, knä och lårmuskel att gå på detta sätt.

Jag har börjat röra på mig och har gått ner 24 kilo och då händer detta. Vad är det för dumheter?! Visst fan är det meningen att man ska bli i bättre fysisk form om man går från tjock och stillasittande till lättare och aktiv?

… och Kali i skolan?

Skrivet lördagen den 30 juni, 2012

Jag har blivit antagen till den utbildning jag sökt, en utbildning där man ska lära sig skriva, ’Skriv för hälsa’. Jag borde kanske ha gått en annan utbildning först, en där jag lärt mig läsa, för i antagningsbeskedet står att jag måste tacka ja till min plats skriftligt senast den 28:de juni om jag vill ha kvar platsen. Har jag gjort det? Nej, jag läste antagningsbeskedet och minns sedan bara vissa delar av det, som att jag kommit in och att jag ska ha läst två böcker innan första träffen. Nu har jag svarat och sagt att jag hemskt gärna vill gå utbildningen och frågat om jag har kvar min plats trots att jag svarat två dagar för sent.

Vi har två böcker som ’läxa’ innan första kursträffen och de är Jonas Karlssons novellsamling ’Den perfekte vännen’, där vi ska titta extra noga på novellen ’Markus’ eftersom den ska diskuteras på första träffen, och J.M. Coetzees roman ’Onåd’, där vi ska tänka extra på hur författaren beskriver karaktärerna.

Första kursträffen är mellan 21 och 23 september och om jag inte schabblat bort chansen nu så blir detta mitt femte år som student på Medlefors folkhögskola och mitt 17:de år i skolan. Utbildningen är på distans (min första distansutbildning) så jag kan jobba på som vanligt vilket är strålande. Medlefors är en skola jag skulle kunna tänka mig att plugga resten av livet på men detta är min sista chans att vara på den skolan. Gregory är klar med sin specialtjänstgöring i januari -14 och efter det kan vi när som helst flytta till södra delarna av landet så läsåret -12/-13 är sista chansen för mig att läsa något i den här stan.

Sommaren rusar fram

Skrivet lördagen den 23 juni, 2012

Lite läskigt är det att det redan är den 23 juni. För bara två månader sedan kändes sommaren mycket avlägsen, nu känns det som den just har börjat och om ytterligare två månader är den nästan över. Sommarsolståndet har varit så dagarna bli kortare. Man hinner liksom inte hänga med.

Jag trodde att midsommaraftonen skulle bli den plågsammaste någonsin. Jag klippte gräsmattan dagen innan och slet som ett tok med gräsklipparen. Den ska egentligen vara självgående men drivningen har slutat fungera så man måste skjuta den. Det brukar inte vara några problem men just då var den ovanligt motsträvig och det kändes som att framhjulen inte ville rulla alls för den liksom högg fast med nosen och hur mycket kraft jag än lade bakom klipparen för att skjuta på så resulterade det vara i att bakhjulen lyfte men nosen satt obönhörligen fast i marken. Jag plockade bort gräs och skräp från hjulen och trodde att det kanske var det som kilade fast hjulen men icket, jag var ändå tvungen att brottas med klipparen för att få gräset klippt.

När jag klippt ca 80% av gräsmattan var jag helt slut så jag gav upp och gick in för att beklaga mig för Gregory. Han frågade om jag kollat hjulinställningarna. Tydligen har hjulen en tendens att ändra klipphöjd lite som de behagar och då blir klipparen omöjlig att manövrera. Att den sysslade med sådana saker hade jag inte en susning om så jag gick ut för att kolla. Och visst var det så, framhjulen hade ramlat ner på lägsta nivån medan bakhjulen stod på högsta klipphöjd. Jag fixade det och klippte klart.

Mina stackars oanvända muskler hade inte uppskattat min flera timmar långa brottningsmatch mot gräsklipparen (som jag till slut vann) så under natten hade jag svårt att sova. Höftböjarna hade synpunkter de ville framföra, lårmusklerna likaså och ländryggen backade upp dem tillsammans med ett antal andra, griniga muskler som jag inte ens var medveten om att jag hade. Efter att ha dragit i min 2 gram paracetamol och 25 milligram diklofenak lyckades jag somna i alla fall men utgick från att morgondagen, midsommaraftonen, skulle vara en dag präglad av plågor.

Vaknade och kände mig inte alls så illa som jag trott att jag skulle. Gick min morgonpromenad och kände mig faktiskt helt ok. Snickrade ihop en gubbröra som jag åt på kavring och sill, potatis och ägg till lunch med Gregory. Hur otroligt gott är inte gubbröra?!! Det blev nog den bästa midsommaraftonen på många år istället för vad jag befarade. Solen sken och Kroken sken ikapp med den när hon fick rida en ponny, grillning med grannarna på kvällen och stryk fyra gånger på raken i kubb. Tror inte det blir mycket bättre än så 😉

Så tog en studenten

Skrivet söndagen den 17 juni, 2012

För en vecka sedan, i söndags, åkte Timothy, Lollo och jag till Skåne för att vara med på Amandas student. Eftersom Amanda nu också flyttar från Flyinge så körde vi min stora bil för att kunna ta hem hennes bohag sedan. 135 mil dit… och lika många hem.

Vi bodde i en stuga på Sibbarps camping. Helt ok men kanske inte så rent som jag hade önskat men vi skulle ju bara sova och duscha där så skit samma. Stugan var alltså i Malmö, Amanda bodde i Flyinge och examen var på Polhem i Lund så det blev en jäkla massa körande mellan de orterna. På studentdagen förärade solen oss med sin närvaro under hela dagen och det var riktigt varmt. På kvällen skulle Amanda på Tegnérs Matsalar i Lund och partajade med klassen på kvällen och vid tretiden på natten hämtade jag henne och hennes kompis där och skjutsade hem dem till Flyinge.

När jag sedan körde tillbaka till stugan i Malmö mötte jag en massa brandbilar, ett par ambulanser och en polisbil, alla med blåljus på. Jag tänkte att det nog varit en trafikolycka vilket inte är så konstigt med tanke på att folk kör som dårar där. Vägen är oftast flerfilig och trots att man ligger i över 100 km/h så blir man hela tiden omkörd även om hastighetsbegränsningen är betydligt lägre.

Tidigare under dagen hade vi noterat att det stod en vit bil parkerad vid motorvägen. Amanda konstaterade att det inte var speciellt klokt att lämna sin bil så utan att sätta ut en varningstrianglar. Den stod på den heldragna, vita linjen så den stod visserligen inte riktigt på körfältet men den kunde ha makat sig längre ut från vägen då Skåne är så platt att det inte ens finns diken vid vägarna… ja, i alla fall inte där.

Nu när jag kom susande kl. 3 på natten och funderade vart utryckningsfordonen var på väg passerade jag denna vita bil. Nu stod den längre bort från vägen och bakdelen hade antagit en dragspels form. Längre ut på åkern stod en långtradare med släpet vinkelrät mot dragbilen och skrynklor i nosen. Så det var dit utryckningsfordonen var på väg.

Jag bromsade och övervägde att stanna och kolla hur det var med föraren eftersom jag uppenbarligen var först på plats men jag kom på att om jag parkerar bilen vid vägen så blir väl den påkörd inom kort och dessutom så var ju ambulans på väg så jag fortsatte. Jag läste sedan i tidningen att föraren av långtradaren hade klarat sig utan skador och den andra bilen vad ju tom så där fanns inga skadade heller.

Vårt egna körande var utan dramatik, tack och lov. Det tog ungefär 15 timmar att köra dit och ungefär lika lång tid att köra hem. Jag har flängt omkring i bil i Sverige så mycket så var jag än stannar för att tanka, ta en kaffe, låna toaletten etc. så känner jag igen mig. Jag undrar hur många mackar det finns efter E4:an, jag verkar ju ha varit på dem alla.

När vi kom hem så möttes jag av en av de saker som fått mig att besluta mig för att flytta till södra delen av landet istället. Myggjävlarna. När vi åkte fanns det bara några enstaka mygg men fyra dagar senare är det så mycket mygg att man inte kan vara utomhus på kvällarna om det inte blåser ordentligt. Fy, faan…

Amanda har inte heller saknat myggen men hon har ju inga planer på att stanna här någon längre tid så hon kanske slipper dem så småningom igen. Hon har skaffat sig jobb och kommer att jobba ihop en slant innan hon eventuellt drar vidare mot nya äventyr och mer än så vet vi inte om hennes framtid än.

Fullmakt – ett jävla ältande av Grinchen

Skrivet lördagen den 9 juni, 2012

Igår tog Amanda studenten… på sätt och vis. Hon har en till student att ta på tisdag. Hon går gymnasiet i Lund på en gymnasieskola där men de ’hästlektioner’ hon haft har hon haft i Flyinge och det var ’Flyingestudenten’ eller ’hästskolestudenten’ som hon tog igår. Gymnasiestudenten blir på tisdag.

Jag tog också studenten den 8 juni men det var 22 år tidigare 😉 Efter studenten är Amanda inte längre skolelev. Det i kombination med att hon är myndig betyder att jag juridiskt inte längre har någon skyldighet att ta ekonomiskt ansvar för henne.

Grinchens underhållsplikt upphör också i och med detta men han har ju jobbat ihop till en ordentlig skuld eftersom han inte betalat frivilligt utan har låtit det hela malas genom domstol och gå till indrivning. Jag undrar om den kommande ekonomiska boja han snart släpps från föranledde att han nu försöker få kontakt med Amanda också. Det verkar som han inte nöjer sig med att bli fri från att betala underhåll för framtiden utan han vill nog återigen försöka hitta något kryphål som befriar honom från den rätt omfattande skuldbörda han sett till att dra på sig.

I måndags bråkade han med henne via sms och krävde att att hon skulle skicka in den fullmakt hon undertecknat (skrev om den 23/5 -11) och skickat till försäkringskassan, den som ger fk rätt att kräva indrivning på även Amandas del av den totala skulden. Grinchens skuld till fk har ju ökat med 1273 kronor varje månad som han vägrat betala och de är ju förstås väldigt intresserade av att se till att de får tillbaka pengarna.

Vad Grinchen inbillar sig att han skulle kunna göra om han lyckades lägga vantarna på den fullmakten förstår jag inte men han är väldigt angelägen om att få den. Idag skickade han återigen sms till Amanda och krävde att hon skulle skicka honom fullmakten. Hon förklarade återigen att hon inte har papperet utan att hon fick det av försäkringskassan för att underteckna det och efter att hon gjort det så skickade hon det i retur. Det är alltså fk som har fullmakten och vill han ha en kopia på den så måste han vända sig till dem för Amanda kan inte ge honom det.

Grinchen skrev att Amanda ska ta kontakt med de advokater som jag anlitat i Österrike för att ’lösa det hela med underhållet’ och att hon skulle skicka en kopia på fullmakten. Stackars lilla Grinchen… han tror att jag aktivt har sökt upp och anlitat advokater i Österrike och tydligen att jag har haft personlig kontakt med dem. Det funkar inte riktigt så. FN’s barnkonvention reglerar hur det funkar och vad som gäller och eftersom att både Sverige och Österrike har undertecknat denna så gäller barnkonventionen i dessa länder.

I 27:de artikeln står följande i fjärde stycket:

Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa indrivning av underhåll för barnet från föräldrar eller andra som har ekonomiskt ansvar för barnet, både inom konventionsstaten och från utlandet. Särskilt i de fall då den person som har det ekonomiska ansvaret för barnet bor i en annan stat än barnet skall konventionsstaterna främja såväl anslutning till internationella överenskommelser eller ingående av sådana överenskommelser som upprättande av andra lämpliga arrangemang.

Så jag, och senare Amanda, har inte behövt göra annat än att underteckna de dokument som myndigheterna skickat till och och sedan har myndigheterna agerat i enlighet med de lagar och förordningar som de lyder under. Myndigheterna, både svenska och österrikiska, jobbar för att Amanda ska få vad hon enligt FN’s barnkonvention har rätt till och som Grinchen är skyldig att ge henne. Jag behöver inte lägga två strån i kors för att se till att han gör rätt för sig utan jag kan sköta mitt, pilla naveln och skratta åt hur jävla stressad han är över att han inte tar sig ur detta.

Grinchen var inte nöjd med Amandas svar utan började dilla om någon domare som skulle ha avslagit första domen om underhåll och krävt att försäkringskassan ska göra en ny utredning. Sedan krävde han än en gång att hon skulle skicka honom fullmakten. Vad domstolar och försäkringskassan inte är överens om skiter vi fullständigt i. Det där är en sak mellan dem och Grinchen, underhållet fastställs av domstol och det blandar vi oss inte i. Underhållet är fastställt, Grinchen provade att stämma Amanda för att slippa betala och dessutom krävde han tillbaka den lilla summa han tvingats betala och ersättning för sina utlägg men domaren avslog hans begäran helt och det lilla utspelet har vi fått kopior på alla papper om så vi vet vad Grinchen påstod och hur det mottogs av domstol.

Grinchen sade sig vilja ha fullmakten för att ’kunna avsluta det hela’. Jag undrar fortfarande vad han tror sig kunna åstadkomma med en kopia av papperet. Han hotade med att sluta betala underhåll om hon inte skickade honom fullmakten och sa att om hon inte hade varit så girig så kunde hon ha fått betydligt mer pengar.

Amanda förklarade återigen. Hon har inget papper, han kan inte vägra betala underhåll eftersom det gått till indrivning, att underhållet är mellan honom och berörda myndigheter, inte mellan Grinchen och henne personligen. Då började Grinchen skriva om mig och ältade samma gamla uttjatade visa om att det är mitt fel att de inte kunde träffas (så jag tvingade honom att flytta till Stockholm när hon var två år och sedan till Österrike??) och att allt är mitt fel så Amandas tålamod tröt och hon svarade att han var sjuk och att hon inte ville ha med honom att göra och uppmanade honom att inte kontakta henne mer.

Då kunde han tydligen inte fortsätta spela en lite frisk längre. Han började kalla henne Kali och Malin (ett av mina andra namn som var mitt tilltalsnamn när jag var tillsammans med honom). Amanda frågade efter faderskapstestet som han på farsdag krävde skulle göras och skrev att hon hoppades att det skulle visa att hon inte var hans dotter för hon vill inte ha en sådan dåre till far. Hon frågade om löftet om faderskapstest var en lögn som så mycket annat han påstår. Grinchen svarade att han skulle låtsas göra faderskapstestet men han visste inte hur än. ’Låtsas göra’?? Ska faderskapstestet göras i hans fantasi eller?? Han kan ju ha menat ’låta göra’ men han skriver ju som en lågstadieelev så det är svårt att greppa vad han egentligen menar ibland.

Sedan började han dilla om pengar som hans föräldrar skulle ha avsatt till Amanda, 200 000 kronor påstod han, men de pengarna skulle hon inte få se om hon inte skickade fullmakten.  Han sa att de pengarna kunde hon använda till att köpa körkort, bil och lägenhet och att detta skulle hon gå miste om. Amanda klippte av honom med att hon hade allt det där, att han inte kunde locka henne med något och att om hon slapp honom i sitt liv så gick hon inte miste om något utan det skulle vara en vinst för henne.

Han fortsatte mala på om att han varit utan inkomst en period och därför borde hans underhållsskuld till henne vara slutbetalt (han har betalat lite drygt 23 000:- till henne under alla hennes 19 år), kallade henne Kali och sa att hon förstört sina barn, att han inte kommer att fortsätta betala om hon inte skickar in fullmakten etc. Då ringde Amanda mig och var ganska förbannad på hans jävla ältande om denna fullmakt. Hon sa att hon var jävligt sugen på att ringa upp honom så han själv fick höra vem som höll i telefonen så han kunde sluta tro att det var mig han sms’ade med och tala om för honom, med hög och sträng röst, att hon inte har den där jävla fullmakten. Jag sa att hon skulle göra som hon kände för och höll med om att han verkade mer än lovligt illa däran mentalt.

Hon hann aldrig ringa för han hade nog samma tanke som hon och ville kontrollera om det var jag som skulle svara i telefonen om han ringde så han ringde henne. Hon svarade och talade om för honom att fullmakten hade hon inte så de måste han kontakta försäkringskassan om, att hon inte är jag, att hon inte vill ha något med honom att göra och att han ska sluta kontakta henne. Sedan slängde hon på luren… eller rättare sagt knäppte bort honom. Det är mycket mindre effektfullt att fetdissa någon i telefonen när man har mobil med knappar eller tuchscreen.

Så då trodde Amanda att allt var frid och fröjd. Äntligen hade han fått höra med egna öron att det inte var jag som svarade på hans sms utan att det var Amanda själv. Eller? Nix, pix. Strax efter att hon knäppt bort honom kom några sms till

Fullmakten finns inte, annars skulle du ha skickat den.
Trevligt att pratas malin.

Har du fattat att du gav bort 200 000.

40 minuter senare…

Inget svar är ju ett svar. Sorry att du förlorade 200 000
Be mamma om 200 000 det är den summa som du förlorade idag.

Han verkar inte kunna bestämma sig för om det är Amanda eller mig han skriver till. Jag funderade på om han verkligen inte fattar att hon och jag geografiskt är 135 mil från varandra så det är tämligen osannolikt att jag ska kunna ha tillgång till hennes telefon. Sedan insåg jag att han förmodligen  inte ens förstår skillnaden mellan Amanda och mig. Han är nog så sjuk och förvirrad just nu att vi stundvis är en och samma person för honom.

Amanda fnös åt pengarna han påstod att hans föräldrar satt av åt henne. Hon skiter fullständigt i hans föräldrars pengar och det hela handlar inte om pengar utan om att för en gångs skull ska tvingas göra något som andra föräldrar gör frivilligt. Ingen kan tvinga honom att älska henne, att engagera sig i henne, att vara en pappa för henne eller något annat av de emotionella och sociala skyldigheter en förälder har mot sina barn men han kan tvingar till att ta sitt ekonomiska ansvar. Så pengar från hans föräldrar har därför inget som helst värde i det sammanhanget för det gör inte att  Grinchen gjort rätt för sig. Dessutom så är vi ganska övertygade om att historien om de pengarna är lika sann som alla andra sagor Grinchen berättat så de Grinchen-slantarna är en valuta som bara är gångbar i Lalaland. Även om det vore riktiga pengar som man kan använda i den riktiga världen där alla friska människor bor, så är den summan inte speciellt stor. Inte så stor att Amanda har någon lust alls att sälja sig för den.

Nu på kvällen har Grinchen fortsatt skicka sms till Amanda med uppmaning om att hon ska skicka fullmakten för att hennes och hans advokater behöver den. Hon kommer inte att svara på hans sms mer. Hon sa till mig att det är märkligt att advokaterna har bett honom skaffa fram fullmakten och inte gått direkt till henne för att be om den, eller till försäkringskassan som är de som har fullmakten. Advokater ska ju vara tillräckligt intelligenta och skolade för att förstå vart man vänder sig för att få tag på den information man önskar… till skillnad från Grinchen som är helt styrd av sina vanföreställningar.

Det är lugnare för Amanda när han har sina depressiva perioder. Under flera månader gör han inget väsen av sig alls och man hinner glömma honom, som den mardröm han är, men sedan kommer han in i en manisk period igen och drabbar henne med sin paranoia och sina vanföreställningar. Stackars Amanda. Jag önskar att ett faderskapstest skulle kunna ge henne några upplyftande nyheter, då hade jag själv krävt ett för många år sedan men nu får Grinchen själv ordna det och stå för den kostnaden om han vill rida vidare på sin mani för jag vet vad testet skulle visa.

Det som glöms i snö

Skrivet måndagen den 4 juni, 2012

Likt en hundlort från ifjol höstas, som tinar fram och värms upp i vårsolen dök han åter igen upp. Näst intill bortglömd men icket desto mindre stinkande och oönskad. Grinchen.

Sedan han attackerade Amanda på fars dag med tomma hot om uteblivet underhåll om inte hon bevisade sitt släktskap med honom genom att sända honom sitt DNA så har vi inte hört av honom. Nu är han tydligen igång igen. I eftermiddags fick Amanda ett konstigt sms från honom där det stod att hon skulle skicka hans telefonnummer till dem. Hon ringde mig för att kolla om jag kunde tänkas veta vilka ’dem’ han menade och varför hon skulle göra det. Jag sa att han är rubbad, jag vet inte vad han menar men han kan ju också ha skickat till henne av misstag och att meddelandet var tänkt till någon annan.

Hon svarade honom och frågade vad han menade. Han menade att hon skulle kontakta de som hon skickat fullmakten till, fullmakten som ger försäkringskassan rätt att kräva indrivning på skulden som Grinchen nu har till Amanda. Amanda meddelande honom att om han ville ha kontakt med försäkringskassan så fick han gott ta den själv. Han hotade då henne och skrev att om hon ville att han skulle fortsätta betala pengar till henne så skulle hon göra som han sagt. Varför håller han på så?? Vi vet att han inte betalar av egen fri vilja. Skulden drivs in och han slåss för näbbar och klor för att slippa betala. Han vet att vi vet att pengarna dras från honom mot hans godkännande för han har inget annat val än att betala. Det är så en indrivning går till. Ändå fånar han sig och försöker låtsas som att han har kontroll över situationen och har makt att dra in utbetalningarna. Patetiskt.

Amanda skrev att hon har lämnat alla uppgifter vi har om honom till försäkringskassan, att han får kontakta dem själv om han vill dem något och att hur han än gör så kommer hon att fortsätta få sina pengar för det är inget han själv styr över. Han svarade med att fråga henne vad hon ville uppnå med det sms’et. Men herregud, det var ju han som började, han som skickade första meddelandet, han som kräver att hon ska göra meningslösa saker och hotar med att dra in underhållet annars. Vad fan vill han uppnå med det??

 

Vuxna förövare och barn som offer

Skrivet onsdagen den 30 maj, 2012

Jag tycker att de som ska förse oss med nyheterna ska göra detta på ett objektivt sätt utan att vinkla det på något vis. De ska rapportera fakta som vi själva ska bearbeta och bilda oss en egen åsikt om. De jag tänker på är de stora tidningarna och ’nyhetsrapportörerna’ som svt etc. Jag känner en viss irritation när de använder språket för att lura oss till en åsikt som vi kanske inte skulle ha haft om vi hade fått tänka själva utan att de försöker göra det åt oss.

Män och pojkar, kvinnor och flickor, vuxen eller barn, när är man vad? Kollar man vad nyhetsrapportörerna så är det vuxna som begår brott och barn som är offer. Underligt nog så kan det vara precis samma ålder det handlar om. En 17-årig man misstänks för misshandel medan en 20-årig flicka har blivit sexuellt utnyttjad. Genom att sätta ett epitet på en person så har de på en gång talat om för oss hur vi ska förhålla oss till personerna de rapporterar om – oskyldigt barn eller vuxen som ska ta ansvar för sina handlingar.

Jag googlade på det hela för att se hur långt ner i åldrarna det skrivs om ’XX-åriga kvinnor’ respektive ’XX-åriga män’ och hur högt upp i åldrarna det skrivs om ’XX-åriga flickor’ respektive XX-åriga pojkar’. Det var ganska intressant.

För att underlätta benämningen så kommer jag att kalla dem ’tjejer’ och ’killar’ här för att det tycker jag är en korrekt benämning på könen när de är i de åldrar som det handlar om.

De flesta verkar tycka att en 13-åring, oavsett kön, inte är vuxen för att bara några ytterst få beskrivs om män eller kvinnor. 13-åriga kvinnor finns men det är några enstaka nyblivna tonåringar som beskriver sig själva som ’13-åriga kvinna’ förmodligen för att verka mogna och i patientfall på medicinska sajter. De 13-åriga männen är i det närmaste obefintliga på svenska sajter och de flesta träffarna är från norska sajter.

När det handlar om 14-åringar händer det något. 35% av tjejerna är helt plötsligt kvinnor och 46% av killarna har blivit män. Sedan svajar de på lite för tjejerna medan andelen killar som är män stadigt ökar för att bli 100% vid 23 års ålder. De killar i högre ålder som beskrivs som ’pojkar’ är i sammanhang när de är offer för brott eller råkat ut för olyckor eller jobbannonser där personlig assistent till personer men handikapp (ofta mentala) söks och förstås killar som beskriver sig själv som pojkar i kontaktannonser där de söker homosexuella kontakter eller kontakt med äldre kvinnor. På nyhetssajter förekommer i princip inga pojkar som är äldre än 22 år.

På andra sidan genusskranket händer det något intressant. Tjejer omskrivs som barn längre än killar. Googlar man på ’26-årig flicka får man en nästan halv miljon träffar men det handlar oftast om tjejer som utsatts för brott av invandrare och som det skrivs om på sidor som flashback, tjejer som beskriver sig själva som flicka (det är tydligen näpet och gulligt att ’babyfiera’ sig som tjej…), jobbannonser om personliga assistenter men bland annat expressen skriver faktiskt om en ’26-årig flicka’ som utsatts för sexbrott.

Söker man på ’27-årig flicka’ får man bara några enstaka träffar på Google så tydligen är man för gammal för att vara flicka när man blivit 27 år.

Lite märkligt tycker jag att det är ändå. Tjejer mognar tidigare än killar och borde anses vara kvinnor när de är yngre än då killar anses vara män. Ändå så ser det ut som att det tar fyra år längre för tjejer att bli kvinnor än för killar att bli män… enligt min lilla hobbyundersökning på Google.

Personligen så tycker jag inte att någon under ca 21-23 år är mognadsmässigt vuxen men är man över den åldern så tycker jag att det låter löjligt att kalla sig själv flicka eller pojke. Vid 18 är man myndig och får (nästan) samma rättigheter och skyldigheter som alla andra vuxna och vid 15 år är man straffmyndig och i lagens ögon vuxen nog att ta ansvar för sina egna handlingar så att nyhetsrapportörerna skriver om ’män’ och ’kvinnor’ när det handlar om förövare över 15 år kan jag se en viss logik i. Att de beskriver offer som ’pojkar’ och ’flickor’ när de är omyndiga (alltså under 18) och upp till 20-21 köper jag också utan diskussion men när de rapporterar om en 15-årig man som sexuellt ofredat en 25-årig flicka så tycker jag att de vinklar saker och ting på ett sätt som nyhetsförmedlare inte ska göra.

Finnes: Pärla för avhämtning

Skrivet fredagen den 25 maj, 2012

Gregory har lagt ut en bil på Blocket. I början trodde vi att vi snabbt skulle bli av med bilen för det fanns ett par intressenter som verkade genuint sugna på att ha bilen men de har backat ut på ett eller annat sätt. Så är det någon som är intresserad av en riktigt pärla så finns den kvar.

Det är en volvo med sportbilspaket, dvs. allt onödigt lulllull som ger onödig vikt har plockats bort så den har inte tramsiga saker som instrumentpanel, baksäte, luft i alla däck etc. Lacken är i tiptopskick. Någon enstaka kan man eventuellt se om man har ett tränat öga men det är inte mer än att man lätt åtgärdar det själv med ett litet lackstift. Vi har också gjort en del modifikationer av karossen så detta är i sanning en helt unik custombil.

Nä, seriöst så vill vi bara att någon befriar oss från vraket så vi skänker bort den. Trots att det tydligt framgår av annonsen på Blocket att vi skänker bort den så var det någon stjärna som skickade ett mail och skrev ”Du får 200 spänn för bilen”. Stackarn trodde nog att han skambjöd… När Gregory förklarade att han kunde få bilen gratis så var killen inte intresserad längre.

Nu har Gregory kontaktat skroten och de säger att de kan komma och hämta bilen utan kostnad… om det finns fler skrotbilar i trakten de skulle kunna hämta upp i samma veva för de åker inte hit ut på vischan för en enda skrotbils skull. Det verkar inte som att vi ska kunna bli av med den här utan att behöva lägga ner lite eget arbete på att forsla bort den…

En bil som ger ett synnerligen rått och grymt intryck och signalerar till omgivningen att föraren till detta imponerande fordon inte är att leka med.

Mycket fin i lacken förutom några obetydliga skavanker som med lätthet kan åtgärdas.

Nästan alla dörrar går att stänga, strippad på onödig vikt som lister och luft i däck för maximal prestanda.

Reservhjul i unik, matchande stil medföljer. Detta kan inte köpas på en vanlig bilfirma.

Har flyttat berg

Skrivet söndagen den 20 maj, 2012

Sedan hösten -09 har jag svurit över en jordhög som missprytt tomten. Den uppkom när Gregory hade införskaffat en bandtraktor som han sa att han behövde öva på att köra. Han övade genom att schakta upp en hög med jord och sten precis utanför fönstret till tvättstugan. Högen kom liksom aldrig därifrån sedan… och bandtraktorn har han sålt så han kan inte heller schakta tillbaka eländet han har schaktat dit.

Från dagen då gräsmattan inte längre blev sig lik…

Gräsmattan har inte gått klippa där eftersom det varit en stor hög i vägen och på högen har rallarros, brännässlor och annat ogräs vuxit vilt. Det har sett fördjävligt ut och jag har gång på gång bett att högen avlägsnas men Gregory har inte haft något motorredskap som klarat av detta så det har inte blivit av. Idag städade jag lite på tomten och eldade upp gamla kvistar och annat skräp och när jag stod där i röken och rörde om i elden för att hålla den igång tittade jag på högen och muttrade en ramsa. Men ju jävlar i min lilla låda tröt tålamodet för undertecknad så jag avslutade eldandet och plockade bort högen istället. Motorredskap? Nej, med hjälp av spade, kratta och en stor skopa dåligt humör.

What man has schaktat upp with bandtraktor woman must skotta bort for hand.

Nu är högen borta och marken där den varit är tillräckligt slät, jämn och stenfri för att vi ska kunna köra gräsklipparen där sedan när gräset kommer. Stenarna är samlade i en hög och ska flyttas till stenmuren några meter bort men det får mannen som schaktat fram dem, banne mig, hjälpa mig med.

Kroken ’hjälpte’ mig med att skotta jord och plocka sten. Hennes hjälp bestod av att ta hand om maskarna som kom fram ur jorden. En padda hittade vi också som hon vallade omkring på gräsmattan. Hon vill ha alla djur vi hittar som husdjur. Sniglar, skalbaggar, daggmaskar och paddan, allt är gulligt och ska följa med in och bo med oss. Jag förklarade att det inte var husdjur utan utomhusdjur så de skulle bli olyckliga och dö om vi plockade in dem och tvingade dem att bo med oss. Kroken lät inte helt övertygad om den saken… Än så länge har vi bara hittat en typ av djur som den ungen är rädd för och det är spindlar. Hon är hysteriskt rädd för spindlar. Kan inte begripa vem hon brås på…

Kung Kali, härskaren över elementen, har idag tämjt elden och jorden men nu ska hon ta sig an vattnet och lägga sig i ett varmt bad för att försöka blidka ryggmusklerna som blivit något vrånga efter behandlingen de utsatts för idag.