Kalis cyberhem

Vi har varit på dop idag. Vi var stressade för André har jour på akuten idag och lyckades byta till sig kvällsjouren (hade egentligen dagjouren) så han skulle börja kl. 16.00 istället för 08.00. Dopet började kl. 12.00 och vi var tvungna att åka senast 14.00 för att André skulle hinna till jobbet i tid. Prästen hade nyligt inhandlat en begagnad bil. En sämre begagnad visade det sig, en audi från -85 som gått sju, åtta varv runt jorden redan och idag bestämt sig för att det fick vara nog med det. 25 minusgrader fick långmilarens kylare att börja koka så prästen bad inte Gud om hjälp utan sin organist som kom till undsättning och fiskade upp honom. Ceremonin drog igång 13.50, nästan en timme försenad.

Men vi hann vara med både på dopet och fikat efteråt även om vi var de första som tackade för oss och drog. MEN…

Jag känner mig jäkligt olustig när jag är i kyrkan. Vissa kyrkor går bra och andra kyrkor ger mig obehagskänslor. Jag har trott att det är hedningen i mig som vill sparka bakut i protest mot detta hokus pokus som fått löjligt mycket makt genom historien, mitt laveyianska hjärta som isar sig i kristendomens boning, men det är inte det. I väntat på att prästen skulle kolla så inspekterade jag lokalen och dess utsmyckning. Längst fram, bakom det ganska spartanska altaret, hängde ett krucifix. Det är ju inget ovanligt i kyrkor men denna kyrka är en relativt nybyggd kyrka och dessutom väldigt enkelt. Det fanns ingen arkitektur som imponerade, inga antikviteter att beundra, inga utsirade detaljer på inredningen som fick en att undra hur lång tid det tog för hantverkaren att karva ut dem eller hur många gånger han gjorde fel och fick börja om på nytt trästycke. Krucifixet var det naturliga blickfånget i lokalen och det fanns inte så mycket annat som ögonen drogs till… alls.

Jag studerade krucifixet. En så gott som naken karl, död eller döende, uppspikad på det tortyrredskap som på den tiden användes för att så sakta och plågsamt som möjligt avrätta människor. Jesus på detta krucifix hade dessutom fått ett extra armbrott som jag inte kan minnas omnämns alls i bibeln.

Vid spiken som genomborrat fötterna hade blod målats och jag funderade på varför. Varför är det så viktigt för kristendomen att lyfta fram lidandet, döden, tortyren, blodet? Ja visst, Jesus dog för våra synder och uppstod och yaddi yaddi, bla, bla men varför så stort fokus vid det negativa?? Det är ju uppståndelsen som skiljer Jesus död från alla vanliga människors död så varför är det inte den som symboliseras istället för lidandet och döden? Kristendomen fullkomligt vältrar sig i blod, lidande och död, varför?? Korset, symbolen för hela religionen, är ett tortyrredskap som använts för att plåga och döda människor! Bibeln sägs förkunna kärleken budskap.  Sorry, det går inte ihop.

Nu tänker säkert någon troende ”Han led för människans skull. Han tog på sig våra synder och led i vårt ställe och det är det som gör lidandet så stort och viktigt”. Ja, visst men det kan man läsa sig till, det kan man diskutera och prästerna kan ta upp det hur mycket de vill i sina predikningar men jag förstår ändå inte varför detta makabra ska kastas i våra ansikten så snart vi kliver in i en kyrka. ”Jag är ljuset” sa Jesus så varför får då inte ett ljus vara symbol för kristendomen? Det är fan så mycket lämpligare, mer logiskt och ger en betydligt mer positivt intryck.

I entrén, alldeles utanför salen hängde en tavla med en bild av Jesus i mitten och kring honom en massa små bilder som visade hela avrättningen från början till slut – hur han döms till döden, hur han släpar det redskap som han ska avrättas med till den plats där avrättningen ska ske, de personer han träffar längs vägen, hur soldater misshandlar honom, hur han spikas fast på korset, hur han hänger där för att dö en utdragen och plågsam död, när han är död och har plockats ner och hur han ligger i sin grav. Dessa bilder ramas in av törnekronan, som också var ett av redskapen som användes för att tortera Jesus. Uppståndelsen finns inte med. Inte heller helandet, predikandet, när han röjde upp i templet eller något annat han gjorde i livet. Man får en känsla av att den han var som levande och att han återuppstod inte är speciellt betydelsefulla saker jämfört med tortyren och avrättningen.

Lidande, blod, död. Skräck, förtvivlan och sorg…

Hann inte skriva om Ovänliga veckans sista diss igår. Jag flängde omkring för mycket och iddes egentligen inte sätta mig vid datorn alls så jag valde att skjuta på det till idag istället.

Sista kängan går till sekretessen inom vården som hindrar vårdgivaren att ha koll på vad vårdtagaren har för mediciner och vilka som hämtats ut från apoteket. Om jag får något utskrivet här i Skellefteå så kan jag åka till närmaste landsting, t.ex till sjukan i Piteå, och be att få samma sak utskrivet. I Piteå kan de då inte komma åt mina journaler eller de anteckningar som gjorts av de läkare jag träffat i Västerbottens läns landsting. Alltså kan jag, som missbrukare, ramla in på akuten i Skellefteå och klaga över svåra ryggsmärtor för att få narkotikaklassade mediciner utskrivna och inom en timme kan jag göra samma sak i Piteå, som tillhör Norrbottens läns landsting, och även där få samma narkotikaklassade mediciner utskrivna. De har ingen rätt eller möjlighet att gå in och kolla vilka mediciner eller vilken behandling jag fått i ett annat landsting.

Det är inte bara för att hindra missbrukare från att lura till sig narkotika som jag tycker att det är vansinnigt. Jag tycker att det äventyrar patientsäkerheten också. En multisjuk, äldre, lite virrig människa har svårt att hålla koll på alla mediciner hon eller han tar och om personen inte kan redogöra för exakt vilka mediciner han eller hon tar och i vilka doser så finns alltid risken att han eller hon får en till medicin som kanske inte går ihop med de mediciner han eller hon redan har.

Förr, när recepten fortfarande var ett papper som patienten fick i handen och visade upp på apoteket, var det inte ovanligt att missbrukare hävdade att de tappat bort sitt recept på starka smärtstillande mediciner och ville att läkaren skulle skriva ut ett nytt. Då kunde läkaren inte kolla om patienten redan hämtat ut sin medicin eller inte för att apoteket och vårdinrättningarna samkör inte sina uppgifter. Nu är det svårare att göra på det viset eftersom recepten oftast är elektroniska och inte kan tappas bort. Ändå skulle det vara bra om läkarna kunde se vad patienten verkligen hämtat ut från apoteket för en del patienter kommer in och vill ha hjälp med besvär, de får medicin utskrivet och tid för återbesök. När de sedan kommer på återbesöket så har de samma besvär och läkaren byter medicin eller ändrar dosen. Ibland är det helt onödigt för att patienten har inte tagit medicinen enligt ordination. Vissa patienter vill inte ta medicin, de glömmer ta sin medicin, har missförstått hur medicinen ska tas eller de skiter helt sonika i det och det är inte alla patienter som berättar detta för sin läkare sedan. Om läkaren kunde se vad som hade hämtats ut från apoteket så hade det varit lättare att kunna upptäcka om medicinen tas felaktigt.

Detta är faktiskt ett ganska stort problem. Det har visat sig att vid långtidsmedicinering så är det bara en tredjedel av patienterna som tar sin medicin enligt ordination. Två tredjedelar gör det inte. Om dessa patienter gjorde tog sin medicin och docerade rätt så skulle många av dem bli bättre snabbare och kostnaderna för vården skulle bli mindre. I förlängningen betyder det att en mindre slant måste tas från skattebetalarna för att bekosta sjukvården. Om patienter blev bättre snabbare så skulle belastningen på vården bli mindre och köerna förkortas så att andra patienter skulle få vård snabbare. Så det gagnar både patienten och samhällsekonomin att läkaren kan se vad patienten har tagit ut från apoteket. Men, se, det går inte för sig. Nä, det skulle bli så omständligt och dessutom måste man ju värna om patientens integritet heter det. Vad är integriteten att värna om när det leder till negativa konsekvenser både för personen själv, andra patienter och hela samhället?