Kalis cyberhem

En av mina absoluta favorit’sagor’ är den om Dorian Grays porträtt, skriven av Oscar Wilde. Första gången jag fascinerades av ’Dorian Grays porträtt’ var när jag såg Albert Lewins film från 1945. Jag var inte gammal, kanske åtta år, och tyckte att det var en skrämmande film. Porträttet förändrades till ett monster och sensmoralen var jag för ung för att förstå så för mig var det en skräckfilm.

Ju äldre jag blev desto mer förstod jag filmens budskap och jag såg den ännu en gång när jag var kring 20 år. Då var filmen en helt annan för mig. Jag har också sett filmatiseringen från 2009 vilket är en hollywoodfilm med ett snyggt och prydligt hollywoodfilmsslut, vilken jag inte uppskattar, och hört den som ljudbok på både svenska och engelska. Ett tips, nej förresten, det är en order: Lyssna på ’The picture of Dorian Gray’ som läses av Stephen Fry. En ljudbok kan omöjligen bli bättre än så och jag tror att Fry läser den med precis den accent och de betoningar som Wilde hade i huvudet när han skrev boken.

Så vad är det då med boken som fascinerar mig? Den handlar om denne Dorian Gray, en ung, brittisk aristokrat under 1800-talets senare hälft. Han får sitt porträtt målat av en konstnär och genom denne konstnär blir han bekant med Lord Henry Wotton. Den tämligen blåögde och naive Gray imponeras av Wottons cyniska idéer och ytlighet, eller snarare hur Wotton presenterar dem för han är en vältalig man som kan formulera sig så att det han säger inte bara låter rimligt utan som en självklar sanning. Han övertygar Gray om att det enda som har betydelse är skönhet. När man med åren förlorar sin skönhet så förlorar livet sitt värde. Gray, som är en ovanligt vacker man, säger att han önskar att han kunde få vara ung och vacker för evigt och att porträttet istället skulle åldras och bli fult. Han säger att han skulle kunna ge vad som helst för det, till och med sin själv. Och gissa vad?!

“People say sometimes that Beauty is superficial. That may be so. But at least it is not so superficial as Thought is. To me, Beauty is the wonder of wonders. It is only shallow people who do not judge by appearances. The true mystery of the world is the visible, not the invisible.”

Åren går och Gray fortsätter vara en bildskön, ung man. Han charmar alla i sin omgivning med sitt oskyldiga, ungdomliga utseende men de som kommit honom nära håller sig på avstånd från honom efteråt. Gray är ytligt sett en charmerande man som kan föra sig i fina sällskap men under ytan är han kall, samvetslös och skadar de som kommer honom nära. Vänner och affärspartners slutar som opiummissbrukare, ekonomiskt utblottade och några tar livet av sig. Han har inga skrupler utan tar till hot, lögner och utpressning för att få som han vill även när det gäller sk. vänner. Han låter kvinnorna tro att han aldrig älskat någon som just dem men sedan förbyts hans ’kärlek’ till ointresse och/eller avsmak för att de brustit i någon liten skitsak som han förstorar upp. När han lämnar dem är de ’förbrukade (som icke oskulder var på den tiden) och vanärade och får leva ett liv i skam. Själv tycker han inte att han har någon skuld i den skada som hans älskarinnor och tillfälliga vänner lider för han är ju ung, vacker, framgångsrik och beundrad av så många andra. De som far illa i hans sällskap har sig själva att skylla, tycker han, och är det någon som är ett oskyldigt offer så är det han själv.

“You have killed my love. You used to stir my imagination. Now you don’t even stir my curiosity. You simply produce no effect. I loved you because you were marvelous, because you had genius and intellect, because you realized the dreams of great poets and gave shape and substance to the shadows of art. You have thrown it all away. You are shallow and stupid”

Så hade han nog levt sitt liv och varit nöjd med det om det inte varit för det porträtt av sig själv som han snabbt gömt undan på vinden. Porträttet inte bara åldras i hans ställe utan har också blivit en avbildning av hans själ och visar därför en man med alltmer monstruöst utseende. Gray saknar samvete men mår illa av att se hur han förvandlats i porträttet och bestämmer sig en dag för att bli en god människa så att porträttet ska bli, om inte vackert så åtminstone mindre fult.

“Sin is a thing that writes itself across a man’s face. It cannot be concealed.”

Han börjar hata sitt porträtt. Det är en avbild av honom men allt annat än vad han vill vara. Han vill vara vacker, ung och beundrad men den han är i porträttet kan ingen beundra för det är så fult och hemskt att se på. Gray bestämmer sig för att han ska göra vad som krävs för att porträttet ska ändras till det bättre.

“Beauty is a form of Genius–is higher, indeed, than Genius, as it needs no explanation. It is one of the great facts of the world, like sunlight, or springtime, or the reflection in the dark waters of that silver shell we call the moon. It cannot be questioned. It has divine right of sovereignty. It makes princes of those who have it.”

Han gör ett antal osjälviska handlingar och känner sig ganska stolt över sig själv. Han berättar för sin numera bäste vän, Lord Henry Wotton, att han ska bli en god människa men Wotton har tillsammans med Gray supit, köpt sex, rökt opium och en rad andra mindre moraliska saker under närmare ett par decennier så han är mycket skeptisk till Grays helomvändning.

“I want to be good. I can’t bear the idea of my soul being hideous.”

Men Gray är övertygad om att han nu är en god människa och att detta bör synas i porträttet. Han går upp på vinden för att få bekräftat att han är en bättre människa men porträttet visar något helt annat. Förutom den elakhet, ondska, egoism fanns nu också en elak listighet och hyckleri i ansiktsuttrycket. Gray förstår då att hans nyfunna godhet är något hans skapat av fåfänga, för att han själv ska känna sig bättre och inte alls något uttryck för att han faktiskt blivit en bättre människa för han är samma hjärtlöse, samvetslöse egoist som han var innan och kan inte annat bli.

“It is better to be beautiful than to be good and it is better to be good than to be ugly.”

Och det är en av de många saker som är fascinerande med boken – när är man egentligen en god människa? När man själv tycker det? När man är omtyckt och beundrad av många? Dorian Gray gjorde medvetet goda handlingar och var beundrad av många men ändå så finns det ingen tvekan om att han var genomrutten som person. Han var inte god utan gjorde ett antal goda gärningar i ett syfte.

Jag tycker, och detta är alltså min högst personliga åsikt, att den som är genuint god är en person som själv inte anser sig vara det, som inte har något syfte eller någon baktanke med sina goda handlingar och inte ens reflekterar över dem som goda handlingar och som aldrig påpekar dem för andra. Alltså är genuin godhet svårt att upptäcka eftersom det inte är medvetet och inte något som demonstreras. Godhet är aldrig självmedveten och är den uppenbar för andra så är det troligare att det är ett skådespel eller en fasad som är tänkt att noteras. Faktiskt är det något som godhet har gemensamt med genuin elakhet. Den elake, kalle Dorian Gray hade ytliga egenskaper som förblindade omgivningen så att de inte kunde se annat än vad de förväntade sig att se och därför beundrade de honom och kunde inte tro annat än gott om honom.

Äsch, ladda hem ljudboken ’The picture of Dorian Gray’ som läses av Stephen Fry, den är helt magisk!

Lite tyst har det varit här för jag har varit lite borta. Ganska ordentligt borta faktiskt. Under ett par veckor hann jag vara på en mindre europaturné och en dito sverigeturné. Mer om det en annan dag. Istället väljer jag att börja från slutet och skriva om vad som hände när vi var på väg hem.

Igår passerade vi Örnsköldsvik på väg norrut och passade på att snäppa in på Burger King. När vi satt där kom en hojtjej från en hojklubb, med enbart frälsta och drogfria medlemmar, in. Jag noterade henne konstaterade hennes klubbtillhörighet (som västen förstås vittnade om). Hon verkade på gott humör och skojade med personalen bakom disken.

När vi lämnar och åkt vidare norrut tog det inte lång tid förrän hon kom åkande på sin HD och blåste förbi oss i ganska frisk fart. Hon hade gul t-shirt på sig och jag konstaterade att det inte kan vara helt smärtfritt att köra hoj bararmad. Att krocka med en humla måste ju göra ont. Några kilometer längre fram kom vi ikapp en mindre bilkö som hade bildats i det högra körfältet på den dubbelfiliga vägen. I det vänstra körfältet såg vi något på vägen. ”Shit, det är hon” sa min karl. Och visst var det så. Hon låg på vägen vid mitträcket och motorcykeln låg intill på mitten av vägen.

Eftersom min bättre hälft är sjukvårdspersonal är han skyldig att göra vad han kan för att hjälpa till vid sådana situationer så vi körde fram och ställde bilen strax innan där kvinnan låg. Kroken fanns med i bilen och min enda tanke var hur jag skulle förhindra att hon skulle få se liket, allt blod, de uppfläkta skadorna etc. och få mardrömmar. MC-olyckor har sällan lyckliga slut och även om de skulle ha det så är de ingen vacker syn.

Vi lämnade Kroken i bilen och jag gav henne stränga order att inte kliva ut ur bilen. Han gick fram till offret och jag frågade en av de tre tjejerna på plats om någon ringt 112. Hon sa att de hade gjort det men alla tjejer var märkbart chockade, en av dem gick omkring och samlade ihop delar från hojen som hon lade vid kvinnan. Jag kollade på kvinnan och såg till min stora förvåning att hon inte bara var vid liv utan också vid medvetande och till synes ganska oskadd. Jag fick sedan veta att tjejen som samlade delarna gjort så på uppmaning av offret som också var chockat förstås och tänkte irrationellt och var mer orolig för sin hoj än för sig själv.

Kroken satt kvar i bilen och jag insåg hur jäkla korkat det var av oss att lämna henne så. Om någon skulle komma i 150 blås i vänstra körfältet och blåsa förbi den stillastående bilkön så skulle de kunna köra rakt in i baken på vår bil som var den enda som fanns i vänstra körfältet. Om Kroken satt kvar i baksätet så så kunde hon bli köttfärs. Jag plockade därför ut henne ur bilen och tog vår varningstriangel ur bakluckan och ställde upp den en bra bit bakom vår bil.

När jag promenerade längs vägen för att göra detta såg jag bromsspåret från motorcykeln. Det började som ett rakt streck men ju svartare och kraftigare det blev desto wobbligare blev det. Bromsspåret var ca 20 meter långt, i tidningen stod det att reportern uppskattat det till 60 meter men han måste ha fiske som hobby med tanke på hur galet ögonmått han hade.

Bilkön växte snabbt till en oändlighet och jag förstod att väntan skulle kunna bli väldigt lång så jag föreslog att vi skulle flytta på hojen till det vänstra körfältet så att bilarna i det högra körfältet kunde börja passera i maklig takt. De tre chockade tjejerna var med på noterna och en kille, som bara plötsligt fanns där, hjälpte till. Två av tjejerna hade kommit i den första bilen så de flyttade den till vänster fil för att inte vara i vägen men bakom dem stod en timmerbil och någon chaufför syntes inte till så bilkön blev kvar eftersom ingen kunde passera den förarlöse timmerbilen. Långt senare visade det sig att chauffören var den tredje tjejen, hon som hade plockat blinkersglas och andra smådelar från hojen och samlat det i en hög, som körde timmerbilen. Hon var så chockad att hon gjorde allt man sa till henne men inte tänkte så klart på egen hand så trots att hon hjälpte till att flytta hojen för att den hindrade trafiken så förstod hon inte att hon borde ha flyttat sin bil för den hindrade också trafiken. Stackars människa…

Jag försökte förstå hur olyckan hade gått till och utifrån den ganska förvirrade och osammanhängande förklaringen som de chockade tjejerna gav tillsammans med den förklaring som offret själv gav så kom hon körande på sin motorcykel i ganska många knyck och upptäckte alldeles försent att hon hade en vägtransportledare (en sådan som kör framför och bakom andra fordon med t.ex bred last för att varna om detta) framför sig som körde betydligt saktare än hon själv. Hon bromsade hårt, så hårt att hon började wobbla, och hon trodde själv att hon kört på vägtransportledaren innan hon körde omkull. Vägtransportledaren verkade i så fall inte notera något för den bilen fortsatte bara efter olyckan inträffat. När hon åkt omkull och slutat kana längs vägen skyndade hon sig att rulla intill mitträcket för att undvika att bli överkörd av någon bakomvarande.

Hon var förvånansvärt oskadd. De bara armarna hade några små sår men var inte alls så uppskrapade som jag trodde att de skulle vara. Hon klagade över ont i axeln och smärta i nacken, hon blödde lite från ena armbågen men i övrigt verkade hon bara lite tilltufsad. Hon var mycket orolig över att hennes väst skulle klippas sönder men lugnades när vi sa att den skulle gå lirka av henne genom att bara knyta upp snörningen i sidorna.

Räddningstjänsten kom först med filtar, nackkrage, avspärrningar och började styra upp trafikkaoset på platsen. Ambulansen kom senare och till sist kom polisen. Detta skedde en liten bit söder om Q-star-skylten vid Husum och där finns en klippa vid vägen. Flera personer hade tagit tig upp på klippan och stod där för att begapa det hela och jag tror att jag såg att det fotades också. Jag undrar vad de hade hoppats på att få se. Blod? Döda människor? Gapande sår och benpipor?

Denna djävla gammentalitet som tar fram en av människans absolut minst smickrande sida. Jag är nyfiken och sticker inte under stol med att jag älskar att vara först med senaste ’skvallret’ men om jag inte hade haft någon form av hyfs eller förmåga att visa andra människor respekt så hade jag förmodligen fotat offret och laddat upp fotona på fejjan och här på bloggen och förklarat med illa dold stolthet att det var JAG som varit först med att sprida nyheten. Tur att man inte är en fullt så utblommad gam…

Istället för att ge utlopp för någon gammentalitet så har jag funderat över de små, märkliga sambanden i det hela. En kristen hojtjej som hade änglavakt… Hennes tro lär ju vara starkare idag efter att ha överlevt en sådan olycka. Detta skedde på hennes 16665:e dag i livet (hajjar ni? 666?). Ett mirakel?

Nääää, som inbiten satanist så är mirakel inte riktigt den första förklaringen jag tar till mig men lite lustigt är det med dessa sammanträffanden och hon hade en helt otroligt sanlös tur i oturen.

Det är titeln på en film som handlar om en svårt handikappad kille vars enda fungerande kroppsdel, som han själv har kontroll över, är den vänstra foten. Jag skulle kunna göra en inverterad version av den filmen för min vänstra fot lever ett helt eget liv och gör inte alls som jag vill.

Förutom att de inte lyder hjärnan alls så ser den skum ut. Någon gång i våras så började stortånageln skifta färg. Nu är den riktigt blålila. Jag har aldrig haft en blånagel förr och jag har ingen aning om vad som nu har orsakat mitt livs första. Jag har varken slagit eller klämt den. Eventuellt kan det vara så att den bestämde sig för att byta till en sportigare nyans när jag började med mina promenader i våras för det var ungefär då det började. Det var också i samma veva som diskbråcket började ge sig till känna men jag misstolkade det som träningsvärk och stelhet fast det är inte så troligt att diskbråck skulle ge blånagel… eller tvärt om.

En del säger att nageln kommer att trilla av så småningom. Det ska bli intressant att se om den gör det. En tredjedel av nageln på tån bredvid är också blå. Kommer den att få sitta kvar då?