Kalis cyberhem

Jag är lyckligt välsignad med tv-kanalen BBC Entertainment. På den kanalen visas skojsiga program som Top Gear, QI och Come dine with me. Det sistnämnda är den brittiska versionen av ’Halv åtta hos mig’ och även om upplägget är detsamma och speakern är väldigt lik så är deltagarna i England av en helt annan ull än de svenska.

Jag vet inte om det är taktik, för det är ju en del prispengar på spel (£ 1000 ~10 600 sek), men de är så otrevliga och spydiga mot varandra. De anmärker på minsta lilla skitdetalj, grimaserar och hulkar för att demonstrera sitt missnöje över maten, är spydiga och snackar skit om varandra med de övriga deltagarna. Helt sanslöst! De är så oartiga och beter sig så ouppfostrat så själv skulle man aldrig komma i närheten av att bete sig så även om man tyckte att maten var vämjelig. Och detta är britter som ska vara så stela och korrekta?!! Vilket får mig att misstänka att det är utstuderat taktikspel av deltagarna.

Men det är ju ett underhållande tv-program att titta på och intrigerna gör inte det hela mindre intressant. Det fick mig att fundera över ’snällhet’ i största allmänhet. Ofta säger man att när en människa inte är snäll så vittnar det om att hon själv mår dåligt och är olycklig. Men är det verkligen så? Är det inte bara en av alla de ursäkter vi använder för att inte behöva fundera så mycket över sådant vi inte förstår och inte orkar försöka sätta oss in i? Som att vifta bort kritik med att den som kritiserade bara är avundsjuk istället för att faktiskt rannsaka sig själv och se om det inte ändå finns fog för den kritik man fått. Att elaka människor skulle vara olyckliga är nog bara önsketänkande i många fall.

Jag snubblade över ett citat:

Godhet gör förvisso inte människorna lyckligare än lycka gör dem goda.
Walter Savage Landor

… och tänkte att det stämmer nog ganska bra. Jag sticker inte under stol med att jag är en elak jävel som kan tycka att det är väldigt underhållande att jäklas med en del ibland. Om jag jämför mig själv med de som påstår sig vara snälla så tycker jag inte att de verkar lyckligare än jag utan den största skillnaden är nog att jag erkänner att jag kan jäklas ibland enbart för att jag roas av det medan de försöker skylla sitt beteende på den de jäklas med och säger ”Han förtjänade det” eller ”Jag hade inget val”. Bullshit! Man har alltid ett val och väljer man att vara ’osnäll’ mot någon så har man valt det för att man i något läge ansåg att det kändes positivare för en själv än att vara snäll mot den personen. Den riktigt fulaste ursäkten för att ha varit ’osnäll’ är ”Han drev mig till det” (eller ’hon’ naturligtvis). Då har man helt lagt över ansvaret för sitt ’osnälla’ beteende på den andra personen, den som man jäklades med. Det är, förövrigt, en väldigt populär ursäkt bland män som misshandlar sina kvinnor och jag ser inte varför en kvinna skulle komma undan med en sådan ursäkt heller.

Vilket osökt får mig att tänka på kränkningar och mobbing. Det vedertagna förhållningssättet är ofta att det är den som anser sig vara kränkt som har tolkningsföreträde och är den som avgör om en handling är en kränkning eller ej. Detta för att ’mobbarna’ inte ska kunna slå ifrån sig hela tiden och säga att det inte var så de menade eller att den som kände sig kränkt är överkänslig. Det är väl ok om det inte vore för att den värsta typen av mobbare, den riktigt utstuderade, manipulativa typen, själva använder det som verktyg för att kunna hålla sin omgivning i ett järngrepp och få dem att dansa efter sin pipa.

De finns lite överallt, jag tror att alla känner en sådan, typen som gör en kränkning av allt som går dem emot och mobbare av alla som inte stryker dem medhårs. En del invandrare skriker ”RASISM!!” när de inte blir positivt särbehandlade, en del kvinnor ylar ”KÖNSDISKRIMINERING!!” när en man inte gör som de önskar och en del människor gapar och går på om hur illa behandlade de blir i tid och otid utan att alls verka reflektera en sekund över att det finns fler viljor i omgivningen som också måste tillgodoses och fler åsikter som också måste få vädras. Men den som skriker ”MOBBING!!” får per automatik tolkningsföreträde till vad som sagts och skett och kan på så sätt trycka ner andra i skorna och tysta dem ordentligt utan att någon ska få ifrågasätta det minsta lilla. Men vem fan är det som mobbar vem i det läget? Vem är det som diskriminerar vem??

Björn Ranelid är Sveriges mest kränkta människa. Han är mer känd för just detta än sitt författarskap eftersom han inte tål det minsta lilla som han kan uppfatta som kritik innan han går ut i media och berättar hur kränkt han är. Detta har också gjort honom till den driftkucku han är idag… vilket gjort honom till rikskändis så han har ju på sätt och vis lyckats. Men hur hanterar man egentligen de ’ranelidare’ man har i sin omgivning, de som manipulerar människor i sin närhet och får dem att må dåligt genom att anklaga dem för att vara mobbare?

Och till slut kan jag konstatera att många av mina blogginlägg får ett eget liv medan jag skriver dem. Jag började och skulle skriva lite kort om en tv-kanal men det slutade med något helt annat. Detta är anledningen till att jag inte kan twittra. Hur fan ska jag få in detta på 140 tecken??

Idag gjorde vi något vi kunde ha låtit bli – vi hamburgare. För rätt länge sedan sa jag till Gregory att jag tycker att det är så jäkla bra att fler och fler matbutiker börjar ha salladsbar så man kan köpa sig en sallad om man är på stan och blir hungrig istället för att trycka i sig äcklig, onyttig snabbmat som hamburgare, pizza, kebab etc. Han frågade då om jag skulle välja en sallad före en hamburgare och jag svarade glasklart, tveklöst ja på den frågan. Gregory lät skeptiskt till det svaret.

Senaste månaderna har vi gjort just det – valt sallad före snabbmat om vi varit i stan och behövt slänga i oss något snabbt. Idag hade vi tänkt gå på kroken och äta men de öppnade inte förrän 16.00 och vi var i stan och hungriga innan så det blev drive-in på ett hamburgerställe. McDonalds mat har jag bojkottat sedan länge för den är fan inte ätlig överhuvudtaget och jag är övertygad om att den sk. maten skulle kunna klassas som biologisk krigsmateriel som den användes i sådant syfte. Fy fan, vad det är äckligt på ’Donken’! Nu måste jag nog säga att jag i fortsättningen bojkottar alla hamburgerhak. Det var inte det minsta gott. Torrt och smaklöst men en konstig, skarp smak av tomat som jag inte förstår vart ifrån den ens kom. Och illa mår man sedan. Visst blir man mätt men på ett obehagligt sätt och man önskar att man hade en toalett i närheten för det känns som att maten man just ätit vill fly så man riskerar att hamna i ett akutläge där man behöver göra ’nr. 2’ eller eventuellt ’nr. 3’ omgående.

Jag deklarerade för Gregory att detta var en av mitt livs sista snabbmatshamburgare och i fortsättningen ska jag inte äta sådant skit frivilligt. Till min stora förvåning svarade han att han höll med om att det smakade skit och önskat att vi köpt sallad istället. Han var nog själv lite förvånad över att han tycker så numera så han analyserade snabbt detta nya ställningstagande och kom fram till att det beror nog på vad man är van. Äter man ofta skräpmat så lär man sig tycka om och uppskatta skräpmat. Äter man det sällan så smakar det skit.

Däremot kommer jag att fortsätta äta hemmagjorda hamburgare, sådana man själv blandat ihop biffarna till och som man har stekt ägg, keso, vällagrad ost och annat mumsigt på istället för äcklig majonnäsdressing och gummiaktig fejkcheddar på. Nästa gång jag gör egna hamburgare ska jag ha i citron i köttfärsen. Det tror jag blir en höjdare! Gregory gjorde italienska köttbullar med tomatsås och fusilli till middag igår vilket var riktigt gott. I köttbullarna var citron, parmesan, persilja och lite annat och de skulle nog göra sig väldigt bra som biffar till hamburgare också.

Nordea har jagat mig i flera år och vill att jag ska komma in och träffa min personlige bankman. Jag är en total ekonomisk analfabet och vill inte ha ett möte med någon som är proffs inom något som jag är helt rudis på för den personen skulle kunna lura på mig precis vad som helst. Jag vet ju hur dålig jag är på att förstå mig på allt som har med pengar att göra så jag håller mig från att teckna försäkringar, öppna konton, investera i fonder, aktier och annat för det är så lätt att blåsa mig och jag skulle kunna haverera min ekonomi fullständigt utan att ana det minsta lilla innan det var kört.

’Min personlige bankman’ har varierat under åren och nu har jag tydligen fått en ny igen. Jonas heter han och Skellefteå är en liten stad så det visade sig att han varit gift med en som jag gått både högstadiet och gymnasiet med. I slutet av förra året kontaktade han mig och ville träffas. Jag förklarade läget, att jag är ekonomiskt utvecklingsstörd och att min sambo därför är den som ’har koll på läget’. Så då trodde jag att han skulle ge upp men det gjorde han inte. Nä, istället tyckte han att vi skulle komma in på ett möte båda två.

Efter en hel del pusslande med tider så hade vi ett möte på banken i veckan. Lite intressanta saker dök upp. När huset köptes så var tanken att vi skulle köpa det tillsammans. Jag hade då Swedbank (som hette något annat då) och frågade dem vilket som var bättre, att jag sjölv köpte det eller att vi köpte det tillsammans. Gregory pluggade då och hade ingen inkomst men Swedbank tyckte att det lät lovande att han var i slutet av läkarutbildningen och ville absolut ha med honom på lånet. Så vi sökte lånet och fick avslag… för att Gregory inte hade någon inkomst. Jaha, men det var ju deras jävla förslag att han skulle vara med på lånet!! Så då försökte jag få låna själv men det fick jag inte heller… för att vi sökt lånet tillsammans innan. Moment 22 så det skvätte om det och hela situationen hade banken skapat.

Så jag blev förbannad på banken, knallade in på Nordea och sökte lånet till huset. Och fick det. Inga problem. Morsan borgade för topplånet och huset blev mitt. Vi har pratat om att Gregory också ska gå in som ägare på huset men det har aldrig blivit. Han har velat ganska mycket fram och tillbaka om det hela och jag tror att han tycker att det känns ganska bekvämt att veta att han inte har något ansvar över huset. Om saker och ting börjar jävlas – med huset eller mellan oss – så kan han backa ur och säga ”Det där är inte mitt problem”. Bank-Jonas upplyste honom om att detta också betyder att han inte har någon besittningsrätt. Jag kan alltså helt sonika ställa honom på bar backe om jag är grinig… bara för att jag känner för det.

Men det är ju tur att jag är så jävla snäll och inte skulle göra något sådant, hur grinig jag än är, och att jag dessutom erbjuder mig att skänka halva huset till honom. Bank-Jonas tyckte definitivt att Gregory skulle nappa på det så vi ska snacka med en jurist som ska få skriva ett gåvobrev på att jag skänker halva huset till Gregory.

En annan sak som bank-Jonas tipsade om var att vi skulle skriva varandra som förmånstagare på tjänstegrupplivsförsäkringen, TGL. Om någon av oss skulle trilla av pinn så får inte den andre automatiskt ut något på den försäkringen utan det går i första hand till barnen. Är man gifta så är det lugnt men som sambos så bör man skriva varandra som förmånstagare för annars kan det gå så illa att den efterlevande inte har möjlighet att bo kvar. När vi kom hem så kollade vi båda upp hur man går till väga för att ändra på förmånstagare på TGL-försäkringen och det var väl i och för sig inte sååå krångligt, man skulle fylla i en blankett, skriva ut den och skicka in den men vi är så förbannat lata och bekväma så det kändes lättare att tänka att vi ska nog överleva ett tag till och dessutom så tjänar vi så pass bra var för sig att vi skulle klara oss om den andres inkomst försvann. Mja… någon dag kanske vi tar itu med det…

Egentligen skulle vi skriva om ett huslån vilket vi tydligen gjorde och räntan blev lite lägre. Jag förstår inte riktigt hur det gick till men det hade jag inte förväntat mig heller. Bank-Jonas tyckte nog att vi borde baka in ett par mindre lån i husets hypotekslån för att få lägre månadskostnader och bättre ränta men det var inte vi så sugna på. Vi vill hellre betala av lån på mindre summor snabbt än att ha kvar lånen längre och betala under en mycket längre tid. Jag bad att få skrapa bort modern som borgensman på topplånet vilket inte skulle vara några problem. Det är bara knappt tio papp kvar på det lånet och banken tycker nog att jag inte längre behöver en borgensman för det. Bank-Jonas ville också prata pension och försäkringar med mig så han bokade in mig på ett nytt möte. Denna gång kommer inte Gregory att vara med. Uj, uj, uj, vad bank-Jonas kommer att kunna lura på mig en massa onödigheter…

Det har varit en helg fylld av oerhört märkliga händelser. Ranelids framförande och framgångar i melodifestivalen t ex. Det är synd om den stackars Sara Li som faktiskt sjöng sången men glöms bort totalt för att en pellejöns som Ranelid medverkar och gör ett spektakel av sig själv. Jag försökte tänka bort honom och bara lyssna på melodin och ärligt talat så var den skräp.

Man kan väl inte egentligen lasta Ranelid för att det blev som det blev för denne märklige orangefärgade, självuppfyllde man gjorde bara vad han alltid gör och förväntas göra och försörjer sig på att göra – ett spektakel av sig själv. Det känns som att Ranelids framgångar i mellodifestivalen är ett rätt tydligt budskap från folket, från oss som röstade. En prettoperson röstas fram i en prettotävling, dvs vi tycker att det är don efter person, att Ranelid förkroppsligar melodifestivalens själ. Kort sagt, tillsammans blir det folkets långfinger till melodifestivalen för att den levererar sådant skräp år efter år. Visst i helvetet har vi bättre musik att visa upp för resten av Europa?!!

Så har vi näste märklige man – Peter Skyllberg. Det är kanske inte så många svenskar som hört det namnet eftersom svenska medier inte är lika snabba som utländska med att publicera namn på människor. Skyllberg är den 44-åring från Karlskoga som hittades i en bil utanför Sävar och lär ha suttit där sedan 19 december (se bilden till höger).

Tydligen så sade han upp bekantskapen med släkt och familj för 20 år sedan. Någon flickvän har han inte lyckats behålla och tydligen inga vänner heller eftersom ingen saknat honom i Karlskoga. Skyllberg lär ha bott i sin Grand Cherokee-jeep från -97 utanför Sävar sedan i somras och åkte ofta in till Umeå för att handla mat, drickor, cigaretter och annat. I Karlskoga har han hyresfastigheter men eftersom han slutade betala sina räkningar så har han dragit på sig en skuld på 1,6 miljoner. Kanske var det på grund av sin ekonomiska situation som han valde att ’försvinna’. Kanske var det helt enkelt bara på grund av sin mentala ohälsa som han gjorde på detta vis. För honom kanske det kändes som ett alldeles ypperligt och fullkomligt logiskt val.

Jag tippade direkt på att det var psykisk sjukdom som låg bakom det hela. Andra spekulerade i att han kanske kört vilse och blivit sjuk så han inte haft krafter att ta sig därifrån och söka hjälp. Den som är i så dålig fysisk form och så sjuk att han inte klarar av att öppna en bildörr och gå de knappa två kilometrarna till E4:an skulle inte ha klarat av att leva på enbart läsk, försvarets hudsalva, cigaretter och smält snö under två månader. För att överleva en sådan sak måste man vara i hyfsad fysisk kondition från början.

Helt oförhappandes kom jag att tänka på en annan psykiskt sjuk människa som också sagt upp bekantskapen med familjen och som också satt sig i en tråkig ekonomisk situation genom att helt enkelt skita i att betala sina räkningar. The one and only – Grinchen. Än så länge försöker han bortförklara symtomen på sin mentala ohälsa med att han är excentrisk och konstnärlig (hmm… som Ranelid?) men när han fattat att ingen gått på det utan ser honom för den dåre han är, vad gör han då? Sticker han till skogs som Skyllberg gjorde han också då? tanken känns inte alls främmande men tanke på de vanföreställningar som han visat sig ha.

Tidigare i veckan vaknade jag mitt i natten och klev upp för att gå på dass. Från vårt stora, runda fönster på övervåningen kunde jag se en katt som spankulerade på vägen, stannade och tittade mot huset och sedan tvekande fortsatte. I mörkret är alla katter grå men vi har en grå katt, Aska, och denna grå katt liknade henne väldigt mycket till både färg och fason så jag gick ner för att släppa in henne.

Jag ropade så högt jag vågade (ville ju inte väcka resten av huset) och visslade men ingen katt dök upp. Jag gick på toan och efteråt kollade jag om katten kommit till dörren men icket. Jag hämtade en glest stickad filt som jag slängde över mig, stoppade fötterna i ett par foppatofflor och begav mig ut för att hojta på katten.

Jag hann inte så långt längs gången innan jag insåg att det snöat en del. Det är något man snabbt känner när man är barfota i foppatofflor. Ingen katt hittade jag heller så jag gav upp och gick in.

På morgonen träffade jag Aska och de andra tre katterna så tydligen var det inte någon av dem som jag sett under natten. Så oschyst av dem att inte visa sig på natten då innan jag begav mig ut för att försöka locka in dem. Jag undrar vems katt det var jag sprang omkring och jagade, naken så när som på en glesstickad filt över axlarna och foppatofflor på fötterna. Jag hoppas att ingen människa såg mig.

En kollega hittade en mobiltelefon på parkeringen tidigare i veckan. Jag frågade om hon tagit reda på vems det var men hon visste inte hur hon skulle göra det. Jag slog på mobilen och hoppades att den inte var skyddad med pinkod. Jag hade tur, den var inte det. Så jag ringde från den mobilen till min mobiltelefon och fick på så sätt fram telefonnumret. Sedan kollade jag på eniro.se vem som stod skriven på det telefonnumret och fick fram att det var en Per Axel (fingerat namn men personen hade ett förnamn som efternamn).

Denne Per Axel hade ett till mobilnummer, enligt eniro, så jag ringde det numret för att berätta för honom att hans andra mobil hittats. En kvinna svarade med sitt förnamn, låt oss säga att det var Camilla, och jag frågade efter Per Axel. Hon lät mycket förvånad och lät mig få veta att hon inte kände till någon sådan och att jag fått fel nummer. Jag bad om ursäkt och lade på men när jag kollade numret så hade jag visst ringt rätt nummer.

Så jag kollade på ratsit.se vem som var skriven på samma adress som Per Axel. Det fanns en till, en Camilla Lindström. Hm…?? OK?? När jag talar med henne i telefonen så låter hon som hon inte alls känner till den hon faktiskt är mantalsskriven tillsammans med. Skumt. Så jag letade vidare. Per Axel var skriven i Norrköping vilket fick mig att misstänka att han inte själv använder mobilen utan är inblandad i något företag som jobbar tillfälligt på Rönnskär. Jag kollade om Per Axel hade några bolagsengagemang men det hade han inte. Däremot var hans sambo, Camilla (som inte vill kännas vid honom) bolagsman i ett företag som hette Johannas Hårvård och fanns i Söderköping. Camilla hette Camilla Johanna och jag anade att hon tagit sitt andra förnamn som namn på sin salong.

Vidare efterforskningar ledde till en BB-bild i en lokaltidning där de tre barnen till paret Per och Camilla poserade på en bild. Här hette Camilla dock Olsson i efternamn så mystiken tätnade. Jag sökte Per Axel på facebook utan framgång. Jag sökte både Camilla Lindström och Camilla Olsson på facebook och hittade ett antal men konstigt nog hade ingen av dem en enda Per i sina vänskapslistor vilket är väldigt märkligt. Det är ett så vanligt namn att det borde finnas någon, tycker man. Jag började ana en mörkning…

Eftersom detta inte ledde till telefonens ägare tog jag mig an problemet från ett annat håll. Jag kollade samtalslistan och hittade där ’Mamma’. Jag kollade numret till ’Mamma’ men den som var skriven på det numret hette Tomas Koivu (fingerat namn igen förstås) och kunde inte vara mamma till något men däremot så kände jag igen namnet eftersom han gått i min parallellklass under högstadiet. Jag kollade meddelandena och hittade snabbt ett meddelande från en med samma ovanliga efternamn där det framgick att hon var dotter till telefoninnehavaren. Ungdomar är pålitliga – de finns alltid på fejjan så jag kollade upp henne. Hon hade inte angett vem hennes far var men hennes farmor hittade jag och hon hade länkat till sin dotter men ingen son. Så jag började misstänka att Tomas, som jag gick högstadiet med, kunde vara telefonens ägare. Jag kollade om han fanns i telefonlistan på Rönnskär och visst gjorde han det. Så jag ringde upp honom och frågade om han hade en gammal Nokia. Han blev jätteglad och berättade att den blev stulen ur hans skåp för två år sedan men sedan kommit till rätta så det var lite surt att förlora den igen. Han fick tillbaka sin mobil under lunchen. Slutet gott, allting gott! Eller…?

Nä, inte riktigt. Vi har fortfarande kvar problemet med Per Axel, som står på numret till en telefon han inte använder, och Camilla, som förnekar att hon känner sin sambo och verkar ha bytt efternamn. Jag kom fram till en fullkomligt logisk slutsats kring detta.

Per Axel bodde tidigare i Söderköping tillsammans med Camilla Olofsson och deras tre gemensamma barn. Han träffade Johanna och de inledde ett förhållande. Istället för att avsluta förhållandet med Camilla så mördade Per och Johanna henne och grävde ner henne i trädgården. Sedan flyttade de till Norrköping och Johanna bytte tilltalsnamn till sitt andra förnamn, Camilla, för att ge sken av att vara Pers tidigare sambo. Så småningom låste hon in Per i källaren och sålde hans tillhörigheter och det är så hans telefon hamnade hos Tomas Koivu. Per har suttit inspärrad i källaren i minst två år eftersom Tomas berättade att han ägde denna telefon för två år sedan när den stals. När jag ringde Camilla (tidigare Johanna) och frågade efter Per så förstod hon att jag var henne på spåren och hon förnekade därför all kännedom om Per Axel. Jag törs inte ens tänka på vad det blivit av de tre barnen…

Är det någon som känner till telefonnumret till Leif GW Persson? Ibland känner jag att jag inte alls borde jobba på ett labb…

Moderns katt, Kitty, har gått ur tiden. När modern flyttade till Spanien hamnade Kitty hos oss. Hon har tidigare kommit överens med våra katter (utom Aska som inte kommer överens med just någon) men sedan hon senast flyttade in så har det varit bråk både mellan Kitty och de andra katterna och mellan de andra katterna också. Vi utgick från att det berodde på att Ellie blivit mamma och stigit i rang och att detta skapat oro i kattpopulationen. Så vi började försöka hitta ett nytt, lämpligt hem till Kitty.

Gregory hittade en lämplig ny matte. En av hans patienter ville gärna ha Kitty så i början av december flyttade hon in hos henne. Nya matte ringde i slutet av förra veckan för att berätta att Kitty inte verkade må bra. Hon kräktes oftare än normalt (den katten slänger i sig maten och är ganska lurvig så hon har alltid varit en ’kräk-katt’) så hon hade tagit Kitty till veterinären och hon hade röntgats. Inget avvikande, förutom mask, hittades så katten avmaskades och de avvaktade. Hon blev inte bättre, snarare sämre. Efter ett antal svängar till ett par olika veterinärer hittades igår en tumör, stor som en apelsin, i buken på Kitty så hon avlivades.

Detta är nästan lite intressant. Vi har tidigare haft en katt, Ufo, som hade en tumör och avlivades ganska ung. De andra katterna tyckte inte alls om henne och det var ständigt bråk så länge Ufo fanns. Efter hon avlivats blev katterna betydligt lugnare och mer harmoniska. Efter att Kitty flyttat så hände samma sak – lugn och harmoni lade sig över de tidigare ständigt bråkande katterna. Och Kitty har de ju tidigare inte haft något emot. Kan det vara så att de på något vis känner på sig att en annan katt har en dödlig sjukdom och att det skapar oro? Det kan ju vara fördelaktigt, ur en evolutionär synvinkel, att undvika individer som är dödligt sjuka då sjukdomen skulle kunna vara smittsam och smitta en själv också. Cancer är i och för sig inte smittsam men det är nog få katter införstådda med så om de kan känna på sig att en annan är sjuk så undviker de säkert även de som har cancer.

S*Gunsmokes Pebbles, alias Kitty
2004-2012

Inatt kl. 04.22 var det precis 13 år sedan Gregory och jag ’träffades’ första gången. Jag tror att vi var vakna den tiden inatt men första gången vi träffades var nog inget någon av oss tänkte på. Kroken har blivit sjuk och låg mellan oss och yrade om kladdkakor hon inte kunde nå och mardrömmar hon inte ville drömma. Idag är hon lite piggare och inte fullt lika varm som hon var inatt. Vi är dock inte så pigga efter den här natten.

Igår kväll var Kroken hos Timothy för Gregory och jag firade 13-årsdagen med ett restaurangbesök på nyöppnade Bryggargatan. Vi valde en femrättersmeny med tillhörande vinmeny. Helt vansinnigt gott! Jag tror det är det bästa jag ätit på restaurang någonsin. Först tog vi var sitt glas mousserande och vi serverades också två små aptitretare med någon slags mousse och fisk och något kött. Sedan åt vi:

Gravad ren med purjolök, tranbär och trattkantareller. Det serverades med tranbärschips och var en riktig höjdare. Jag var orolig att renen skulle smaka surt, som jag tycker att gravat kan göra, men den var helt perfekt.
Stekt piggvar, mandelpotatiskräm och citrussås. Det var Gregorys favorit. Såsen var otrolig.
Isländsk lammytterfilé med rosmarin, morötter och lammsky. Det lammet hade kunnat ätas av en tandlös för det var så mört att det föll sönder i munnen.
Dansk kornblomst men päron och portvin. Mögelost är ingen favorit egentligen men den här kombinationen blev precis rätt.
Åkerbär och handvispad vaniljglass. Den handvispade vaniljglassen var vaniljsås som ’glassifierats’ med flytande kväve och kocken kom till bordet och serverade det. Det såg ut som popcorn, rykande iskalla.

Tyvärr har vi ingen större koll på vilka viner vi drack, förutom att det var ett vitt, friskt mineraligt med citrussmak till renen, ett till vitt men inte lika sött till fisken, ett rött, jordigt men bärigt till lammet, portvin till kornblomsten och ett sydafrikansk sött, flädersmakande vitt vin till glassen.

Sedan gick vi till Bishop’s Arms och tog en öl var. Vi träffade på ett riktigt stolpskott till karl som nog själv tyckte han var en riktig höjdare. Han pratade vitt och brett om sig och sitt och var mest intresserad av att prata om sin egen förträfflighet, hur mycket övertid han jobbade (som ljudtekniker), hur mycket pengar han tjänade och hur dyra bilar han roade sig med att samla på än att konversera för han avbröt så snart man försökte inflika något i diskussionen (läs monologen).

Både jag och Gregory hade tagit var sitt glas mörkt öl, jag en guinness och Gregory ett som var en aning ljusare. Jag smakade en liten sipp av Gregorys öl och han smakade av mitt. Då sa stolpskottet till Gregory att han inte skulle tycka om mitt öl för man måste ha pondus för att tycka om så mörkt öl. Jag hade för länge sedan slutat lyssna på det självgoda stolpskottets malande om sig själv så jag hörde inte just detta och Gregory funderade länge på om han hört rätt, om stolpskottet just förolämpat honom rakt upp i ansiktet eller vad som just hände.

När vi gick därifrån berättade Gregory vad stolpskottet sagt och konstaterade att hade han varit en aning mindre civiliserad så hade han boxat stolskottet på näsan för det där och jag konstaterade att hade jag hört vad han hade sagt så hade jag flabbat honom rakt upp i ansiktet, sedan bett honom förtydliga vad han egentligen menade och sedan flabbat ännu mera år honom.

För precis en månad sedan började jag med HVSF-dieten och kan nu konstatera att det finns 8,5 kg mindre av mig idag än då. Några månader till så kommer jag kanske i min gamla dopklänning 😉

Jag är tvångsledig idag. Jag jobbade hela förra veckan och övertid både lördag och söndag. Förr fick man en extraslant för att man gått miste om sin helgledighet, eller veckovilan som det heter, men nu har de gjort om reglerna så att man måste ta ledigt en fredag inom två veckor efter veckovileavbrottet. För mig blir det denna fredag eller nästa fredag och nästa fredag går inte alls för jag har både kaffeveckan och fredagsfikat på jobbet då. Eftersom det är det är den viktigaste uppgiften man har på jobbet och hela min psykosociala framtid med kollegorna står på spel om jag misslyckas med detta så kan jag naturligtvis inte vara ledig då.

Vad gör man om man är på stan och blir hungrig? Jo, man äter skräpmat. Pizza, burgare, kebab… Första tuggan är god, eventuellt andra men så småningom äter man bara för att man har betalat för skiten och inte vill kasta bort det för att man är för snål. Sedan mår man illa resten av dagen. Värt? Inte mycket. Men det är svårt att hitta ’riktig’ mat för på de flesta restauranger så serveras mindre nyttig mat och vanlig, hederlig husmanskost kan vara svårt att hitta. Jag har länge klagat över att det inte finns någon restaurang som serverar nyttig ’snabbmat’. En sallad slänger man snabbt ihop så varför finns det inte någon drive-in-salladsbar t.ex? Det hade ju varit guld!

Nu, äntligen, har flera stormarknader börjat med salladsbar där man själv kan plocka ihop en sallad till en vettig peng. Tack och lov!! Vill man äta nyttig mat som man mår bra av så kan man välja det och vill man ha ett kaloririkare, mindre nyttigt så plockar man av ostarna, pastan och rörorna. Enkelt och smidigt för alla!

En del påstår att det skulle vara onyttigt för att det står öppet i butiken och andra kunder, som bär på smittor, sprider sina bakterier och virus till maten så man får i sig det. Faktiskt så är det en extra bonus. Bakterier, virus och allergener som kommer in i kroppen via munnen har visat sig påverka immunförsvaret på ett gynnsamt sätt så att man får större motståndskraft mot smittor och färre allergier. Så förutom att man slipper må illa som man gör av skräpmaten så blir man också friskare i långa loppet. Helt suveränt! Så alla ni hamburgergluffsande, snörvlande flunsaoffer som i framtiden åker på stroke, hjärtinfarkt och diabetes – ta en sallad på Kvantum nästa gång istället så mår ni bättre både nu och sedan.