Kalis cyberhem

Lite tyst har det varit här för jag har varit lite borta. Ganska ordentligt borta faktiskt. Under ett par veckor hann jag vara på en mindre europaturné och en dito sverigeturné. Mer om det en annan dag. Istället väljer jag att börja från slutet och skriva om vad som hände när vi var på väg hem.

Igår passerade vi Örnsköldsvik på väg norrut och passade på att snäppa in på Burger King. När vi satt där kom en hojtjej från en hojklubb, med enbart frälsta och drogfria medlemmar, in. Jag noterade henne konstaterade hennes klubbtillhörighet (som västen förstås vittnade om). Hon verkade på gott humör och skojade med personalen bakom disken.

När vi lämnar och åkt vidare norrut tog det inte lång tid förrän hon kom åkande på sin HD och blåste förbi oss i ganska frisk fart. Hon hade gul t-shirt på sig och jag konstaterade att det inte kan vara helt smärtfritt att köra hoj bararmad. Att krocka med en humla måste ju göra ont. Några kilometer längre fram kom vi ikapp en mindre bilkö som hade bildats i det högra körfältet på den dubbelfiliga vägen. I det vänstra körfältet såg vi något på vägen. ”Shit, det är hon” sa min karl. Och visst var det så. Hon låg på vägen vid mitträcket och motorcykeln låg intill på mitten av vägen.

Eftersom min bättre hälft är sjukvårdspersonal är han skyldig att göra vad han kan för att hjälpa till vid sådana situationer så vi körde fram och ställde bilen strax innan där kvinnan låg. Kroken fanns med i bilen och min enda tanke var hur jag skulle förhindra att hon skulle få se liket, allt blod, de uppfläkta skadorna etc. och få mardrömmar. MC-olyckor har sällan lyckliga slut och även om de skulle ha det så är de ingen vacker syn.

Vi lämnade Kroken i bilen och jag gav henne stränga order att inte kliva ut ur bilen. Han gick fram till offret och jag frågade en av de tre tjejerna på plats om någon ringt 112. Hon sa att de hade gjort det men alla tjejer var märkbart chockade, en av dem gick omkring och samlade ihop delar från hojen som hon lade vid kvinnan. Jag kollade på kvinnan och såg till min stora förvåning att hon inte bara var vid liv utan också vid medvetande och till synes ganska oskadd. Jag fick sedan veta att tjejen som samlade delarna gjort så på uppmaning av offret som också var chockat förstås och tänkte irrationellt och var mer orolig för sin hoj än för sig själv.

Kroken satt kvar i bilen och jag insåg hur jäkla korkat det var av oss att lämna henne så. Om någon skulle komma i 150 blås i vänstra körfältet och blåsa förbi den stillastående bilkön så skulle de kunna köra rakt in i baken på vår bil som var den enda som fanns i vänstra körfältet. Om Kroken satt kvar i baksätet så så kunde hon bli köttfärs. Jag plockade därför ut henne ur bilen och tog vår varningstriangel ur bakluckan och ställde upp den en bra bit bakom vår bil.

När jag promenerade längs vägen för att göra detta såg jag bromsspåret från motorcykeln. Det började som ett rakt streck men ju svartare och kraftigare det blev desto wobbligare blev det. Bromsspåret var ca 20 meter långt, i tidningen stod det att reportern uppskattat det till 60 meter men han måste ha fiske som hobby med tanke på hur galet ögonmått han hade.

Bilkön växte snabbt till en oändlighet och jag förstod att väntan skulle kunna bli väldigt lång så jag föreslog att vi skulle flytta på hojen till det vänstra körfältet så att bilarna i det högra körfältet kunde börja passera i maklig takt. De tre chockade tjejerna var med på noterna och en kille, som bara plötsligt fanns där, hjälpte till. Två av tjejerna hade kommit i den första bilen så de flyttade den till vänster fil för att inte vara i vägen men bakom dem stod en timmerbil och någon chaufför syntes inte till så bilkön blev kvar eftersom ingen kunde passera den förarlöse timmerbilen. Långt senare visade det sig att chauffören var den tredje tjejen, hon som hade plockat blinkersglas och andra smådelar från hojen och samlat det i en hög, som körde timmerbilen. Hon var så chockad att hon gjorde allt man sa till henne men inte tänkte så klart på egen hand så trots att hon hjälpte till att flytta hojen för att den hindrade trafiken så förstod hon inte att hon borde ha flyttat sin bil för den hindrade också trafiken. Stackars människa…

Jag försökte förstå hur olyckan hade gått till och utifrån den ganska förvirrade och osammanhängande förklaringen som de chockade tjejerna gav tillsammans med den förklaring som offret själv gav så kom hon körande på sin motorcykel i ganska många knyck och upptäckte alldeles försent att hon hade en vägtransportledare (en sådan som kör framför och bakom andra fordon med t.ex bred last för att varna om detta) framför sig som körde betydligt saktare än hon själv. Hon bromsade hårt, så hårt att hon började wobbla, och hon trodde själv att hon kört på vägtransportledaren innan hon körde omkull. Vägtransportledaren verkade i så fall inte notera något för den bilen fortsatte bara efter olyckan inträffat. När hon åkt omkull och slutat kana längs vägen skyndade hon sig att rulla intill mitträcket för att undvika att bli överkörd av någon bakomvarande.

Hon var förvånansvärt oskadd. De bara armarna hade några små sår men var inte alls så uppskrapade som jag trodde att de skulle vara. Hon klagade över ont i axeln och smärta i nacken, hon blödde lite från ena armbågen men i övrigt verkade hon bara lite tilltufsad. Hon var mycket orolig över att hennes väst skulle klippas sönder men lugnades när vi sa att den skulle gå lirka av henne genom att bara knyta upp snörningen i sidorna.

Räddningstjänsten kom först med filtar, nackkrage, avspärrningar och började styra upp trafikkaoset på platsen. Ambulansen kom senare och till sist kom polisen. Detta skedde en liten bit söder om Q-star-skylten vid Husum och där finns en klippa vid vägen. Flera personer hade tagit tig upp på klippan och stod där för att begapa det hela och jag tror att jag såg att det fotades också. Jag undrar vad de hade hoppats på att få se. Blod? Döda människor? Gapande sår och benpipor?

Denna djävla gammentalitet som tar fram en av människans absolut minst smickrande sida. Jag är nyfiken och sticker inte under stol med att jag älskar att vara först med senaste ’skvallret’ men om jag inte hade haft någon form av hyfs eller förmåga att visa andra människor respekt så hade jag förmodligen fotat offret och laddat upp fotona på fejjan och här på bloggen och förklarat med illa dold stolthet att det var JAG som varit först med att sprida nyheten. Tur att man inte är en fullt så utblommad gam…

Istället för att ge utlopp för någon gammentalitet så har jag funderat över de små, märkliga sambanden i det hela. En kristen hojtjej som hade änglavakt… Hennes tro lär ju vara starkare idag efter att ha överlevt en sådan olycka. Detta skedde på hennes 16665:e dag i livet (hajjar ni? 666?). Ett mirakel?

Nääää, som inbiten satanist så är mirakel inte riktigt den första förklaringen jag tar till mig men lite lustigt är det med dessa sammanträffanden och hon hade en helt otroligt sanlös tur i oturen.

Det är titeln på en film som handlar om en svårt handikappad kille vars enda fungerande kroppsdel, som han själv har kontroll över, är den vänstra foten. Jag skulle kunna göra en inverterad version av den filmen för min vänstra fot lever ett helt eget liv och gör inte alls som jag vill.

Förutom att de inte lyder hjärnan alls så ser den skum ut. Någon gång i våras så började stortånageln skifta färg. Nu är den riktigt blålila. Jag har aldrig haft en blånagel förr och jag har ingen aning om vad som nu har orsakat mitt livs första. Jag har varken slagit eller klämt den. Eventuellt kan det vara så att den bestämde sig för att byta till en sportigare nyans när jag började med mina promenader i våras för det var ungefär då det började. Det var också i samma veva som diskbråcket började ge sig till känna men jag misstolkade det som träningsvärk och stelhet fast det är inte så troligt att diskbråck skulle ge blånagel… eller tvärt om.

En del säger att nageln kommer att trilla av så småningom. Det ska bli intressant att se om den gör det. En tredjedel av nageln på tån bredvid är också blå. Kommer den att få sitta kvar då?

I söndags kväll var alla hondjur i familjen (modern, Amanda, Lollo, Kroken och jag) och åt på restaurang. Sedan kom modern på att hon behövde handla en del så vi åkte till Maxi som stänger kl. 22. Klockan var ca 20.45 när vi äntrade butiken och vi hann inte speciellt långt förrän en ung mansröst ropade i högtalarna:

Kundmeddelande. Klockan är 21:50 och varuhuset stänger om tio minuter.

Vi tittade något förvånat på varandra och undrade om vi hört rätt. Sa han 21:50?? Stänger Maxi 21.00 fortfarande?? Är klockan på mobilen en timme fel??

En personal gick med snabba steg och ett brett leende mot kassorna men modern hann fråga henne om affären verkligen skulle stänga snart. Personalkvinnan skrattade och sa ”Han har gjort min dag!” och att affären inte alls skulle stänga om tio minuter.

Vi släntrade vidare och när vi kommit till utemöbler, grillar med tillbehör etc. så hördes mansrösten i högtalaren igen.

Kundmeddelande. Klockan är 20:50 och varuhuset stänger om en timme och tio minuter.

Vi fnissade åt det och jag tänkte att en sommarvikarie på Maxi just blivit ganska besviken när han fick veta att han hade en hel timme mer än han tänkt sig kvar att jobba innan dagen var slut.

Så upptäckte vi skylten som stod där tändvätskan borde ha funnits om det inte hade varit slut. Det verkar som sommarvikarierna fått göra skyltarna också 😀 Maxi gav ett rätt vimsigt intryck i lördags. Vi får väl hoppas att de ännu är kvar i skolan och hinner lära sig både klockan och stavning. Om inte så borde de ta raka spåret till skolbänken.

Läkaren jag träffade i torsdags ringde mig under förmiddagen idag för att berätta vad magnetkameraundersökningen, som jag gjorde igår, visade. Det är fan snabba ryck! Gregory insåg i onsdags att detta klassas som halvakut, på torsdagen hade jag läkartid, på fredagen ringde röntgen och gav mig en tid på måndagen och på tisdagen ringer läkaren. Det är löjligt snabbt. MR’en visade att jag har ett måttligt stort vänstersidigt paramedialt diskbråck som även uppvisar en komponent som uppfattas vara sekvestrerad med diskmassa som buktar längre ner längs kotkroppen L5:s bakkant till vänster om medellinjen. Påverkan på durasäcken är liten men den vänstra L5-rotens rotficka är höggradigt komprimerad med klar förutsättning för påverkan på denna nervrot… På ren svenska, som vanligt folk begriper, så betyder det att disken mellan ländkota fyra och fem är trasig och klämmer nerven som styr bland annat muskeln som man lyfter tårna med vilket har resulterat i att jag har droppfot. Fast det kom ju inte som någon större överraskning direkt.

Vad som var en större överraskning var att jag har två början till diskbråck till. Disken över (mellan L5 och S1) och disken under (mellan L3 och L4) buktar med de trycker inte mot några nerver så jag har inget besvär av det. Läkaren skulle skicka det hela vidare till ryggortopeden och jag antar att de ska besluta om det är lönt att operera eller inte. Så en enorm överraskning var att jag hade fått en kallelse från ortopeden idag med posten. Fast den remissen hade läkaren skickat redan i torsdags och handlade om att jag ska få en skena som hjälper till att hålla mig på fötter när jag går. Den tid jag fick måste jag byta för vi är i Italien då. Det hade ju varit kul att ha en skena innan jag ska spankulera omkring i Italien men man kan ju inte få allt här i världen. Det hela har ju gått som på räls hittills och det är skönt att se ljuset i tunneln.

Vad jag ändå blev sugen på att skaffa är detta elektriska tågset. Hur coolt var inte det?! Kroken skulle säker bli jätteglad över att få leka med detta och om inte hon skulle gilla det så skulle det säkerligen roa Amanda ofantligt. Jag tyckte att det var helfestligt och helt klockrent 😉

Tut-tut!! Här kommer Grinchens tåg! Avgång kl. 01.

Under våren började jag motionera. Jag spenderade en stund varje dag på löpbandet och när vädret tillät gick jag ut och knatade. Jag har gått kring en och en halv till två mil per dag vilket gett resultat också för jag har sänkt min vilopuls från kring 80-90 slag per minut till mellan 50 och 60 slag per minut. Det är hyfsat bra!

Enda gisslet har varit värken. Först trodde jag att det var träningsvärk eftersom den kom i samma veva som jag började röra på mig. När det inte gick över och faktiskt lindrades av raska promenader så förstod jag att det var något annat. En upphakning i SI-leden, ryggskott eller något liknande har vi misstänk men nu har jag fått veta vad problemet varit. I söndags fick jag riktigt, riktigt ont. Så där ’klättra-på-väggarna-ont’ så att man skulle kunna göra nästan vad som helst för att slippa smärtan. Jag stoppade i mig fyra alvedon men det hjälpte inte. En voltaren slank ner men inte heller det lindrade. Inte ens två tramadol dödade smärtan men jag blev så hög av dem att jag slocknade i alla fall.

På måndagen var smärtan kvar. Ligga och stå gick hyfsat bra men att sitta var tortyr. När det var dags för förmiddagskaffe kände jag mig tvungen att sitta ner, som man bör, så jag satte mig. Då domnade yttersidan av vänster underben och ovansidan och främre delen av foten bort ordentligt. När jag klev upp för att gå och fortsätta jobba ville inte foten samarbeta alls så jag raglade in i väggen och höll på att falla. En kollega såg det och utbrast oroligt ”Du är ju riktigt risig!”.

Så illa kändes det faktiskt inte för värsta värken i ryggen hade ju släppt. Däremot insåg jag att jag hade fått vad som kallas ’droppfot’. Det betyder att man inte kan vinkla upp främre delen av foten vilket innebär att man inte klarar av att sätta ner hälen först när jag tar ett steg utan hela foten tar i marken så man får en stapplande gångstil. Man måste lyfta knät ganska högt när man går för att inte snubbla över sina egna tår som liksom bara hänger och sladdrar från foten. Det ser för djävligt ut och är inte heller helt lätt att leva med har jag upptäckt nu…

Jag skickade ett sms till Gregory och förklarade läget. Snabbt kunde han då tala om för mig vad felet var – jag hade diskbråck vid femte ländryggskotan och bråcket har lett till en nervskada som ger förlamningen i benet och foten. Jag var inte speciellt orolig över det för diskbråck är väldigt vanligt, de flesta drabbas av det en eller flera gånger men många vet inte ens om att det är diskbråck de har för det spontanläker ofta och ger inga större besvär än en tillfällig ryggvärk. Jag har haft diskbråck förr och det har försvunnit så jag utgick från att det bara var att vänta ut det denna gång också. Tyvärr var det inte riktigt så.

När man får sådan nervpåverkan att man får droppfot så måste man snabbt göra en undersökning med magnetkamera för att se om det går att operera. Går det åtgärda kirurgiskt så bör det göras ganska fort för att annars kan man få permanenta nervskador. Inte fan vill jag ha droppfot och gå som Quasimodo resten av mitt liv!!

Igår fick jag träffa en läkare på hälsocentralen som klämde och kände lite och skrev en remiss till MR-undersökning. Idag ringde de från röntgenavdelningen och bad mig komma på måndag förmiddag. Snabba ryck! Jag fick också medicin, Gabapentin, mot nervsmärtor för nerven som är i kläm i ryggen har en del hyss för sig. Den signalerar att det brinner på min fot, att benet är i kläm, att det kryper i betet etc. och först tyckte jag inte att det var så farligt men när det hållit på och värkt, bränn ilat och allt sådant i ett par dagar så var jag trött och grinig av smärtan och kunde gärna tänka mig att kapa av benet helt och hållet.

Gregory, den lille glädjespridaren, upplyste mig om att smärtan inte kom från benet utan från nerven i ländryggen så även om benet avlägsnades så skulle smärtan vara kvar. Men medicinen verkar hjälpa, tack och lov. Hade inte den hjälpt så hade nästa alternativ varit Lyrica men då hade jag hellre stått ut med smärtan. Läkaren erbjöd sig att skriva ut Tramadol också men beroendeframkallande medikamenter som skulle få en pundare att tindra med ögonen av lycka vill jag absolut inte ta någon längre period eller ens flera dagar i streck så både Lyrica och Tramadol vägrar jag även om det betyder att jag får lida. Hellre plågad, grinig och trött än knarkare…

Jag är egentligen inte speciellt orolig för bråcket eller nervskadan, det ordnar sig säkert så småningom på ett eller annat sätt. Vad jag oroar mig för är att jag får semester om två veckor och ska då åka till Italien. Jag hade tänkt kunna promenera omkring i Florens med omnejd, kanske till och med i högklackat, men som det ser ut nu så kommer jag att stappla omkring som om jag vore på fyllan. Dessutom orkar jag inga långa promenader så det är rätt påfrestande för både höft, rygg, knä och lårmuskel att gå på detta sätt.

Jag har börjat röra på mig och har gått ner 24 kilo och då händer detta. Vad är det för dumheter?! Visst fan är det meningen att man ska bli i bättre fysisk form om man går från tjock och stillasittande till lättare och aktiv?

Jag har blivit antagen till den utbildning jag sökt, en utbildning där man ska lära sig skriva, ’Skriv för hälsa’. Jag borde kanske ha gått en annan utbildning först, en där jag lärt mig läsa, för i antagningsbeskedet står att jag måste tacka ja till min plats skriftligt senast den 28:de juni om jag vill ha kvar platsen. Har jag gjort det? Nej, jag läste antagningsbeskedet och minns sedan bara vissa delar av det, som att jag kommit in och att jag ska ha läst två böcker innan första träffen. Nu har jag svarat och sagt att jag hemskt gärna vill gå utbildningen och frågat om jag har kvar min plats trots att jag svarat två dagar för sent.

Vi har två böcker som ’läxa’ innan första kursträffen och de är Jonas Karlssons novellsamling ’Den perfekte vännen’, där vi ska titta extra noga på novellen ’Markus’ eftersom den ska diskuteras på första träffen, och J.M. Coetzees roman ’Onåd’, där vi ska tänka extra på hur författaren beskriver karaktärerna.

Första kursträffen är mellan 21 och 23 september och om jag inte schabblat bort chansen nu så blir detta mitt femte år som student på Medlefors folkhögskola och mitt 17:de år i skolan. Utbildningen är på distans (min första distansutbildning) så jag kan jobba på som vanligt vilket är strålande. Medlefors är en skola jag skulle kunna tänka mig att plugga resten av livet på men detta är min sista chans att vara på den skolan. Gregory är klar med sin specialtjänstgöring i januari -14 och efter det kan vi när som helst flytta till södra delarna av landet så läsåret -12/-13 är sista chansen för mig att läsa något i den här stan.

Lite läskigt är det att det redan är den 23 juni. För bara två månader sedan kändes sommaren mycket avlägsen, nu känns det som den just har börjat och om ytterligare två månader är den nästan över. Sommarsolståndet har varit så dagarna bli kortare. Man hinner liksom inte hänga med.

Jag trodde att midsommaraftonen skulle bli den plågsammaste någonsin. Jag klippte gräsmattan dagen innan och slet som ett tok med gräsklipparen. Den ska egentligen vara självgående men drivningen har slutat fungera så man måste skjuta den. Det brukar inte vara några problem men just då var den ovanligt motsträvig och det kändes som att framhjulen inte ville rulla alls för den liksom högg fast med nosen och hur mycket kraft jag än lade bakom klipparen för att skjuta på så resulterade det vara i att bakhjulen lyfte men nosen satt obönhörligen fast i marken. Jag plockade bort gräs och skräp från hjulen och trodde att det kanske var det som kilade fast hjulen men icket, jag var ändå tvungen att brottas med klipparen för att få gräset klippt.

När jag klippt ca 80% av gräsmattan var jag helt slut så jag gav upp och gick in för att beklaga mig för Gregory. Han frågade om jag kollat hjulinställningarna. Tydligen har hjulen en tendens att ändra klipphöjd lite som de behagar och då blir klipparen omöjlig att manövrera. Att den sysslade med sådana saker hade jag inte en susning om så jag gick ut för att kolla. Och visst var det så, framhjulen hade ramlat ner på lägsta nivån medan bakhjulen stod på högsta klipphöjd. Jag fixade det och klippte klart.

Mina stackars oanvända muskler hade inte uppskattat min flera timmar långa brottningsmatch mot gräsklipparen (som jag till slut vann) så under natten hade jag svårt att sova. Höftböjarna hade synpunkter de ville framföra, lårmusklerna likaså och ländryggen backade upp dem tillsammans med ett antal andra, griniga muskler som jag inte ens var medveten om att jag hade. Efter att ha dragit i min 2 gram paracetamol och 25 milligram diklofenak lyckades jag somna i alla fall men utgick från att morgondagen, midsommaraftonen, skulle vara en dag präglad av plågor.

Vaknade och kände mig inte alls så illa som jag trott att jag skulle. Gick min morgonpromenad och kände mig faktiskt helt ok. Snickrade ihop en gubbröra som jag åt på kavring och sill, potatis och ägg till lunch med Gregory. Hur otroligt gott är inte gubbröra?!! Det blev nog den bästa midsommaraftonen på många år istället för vad jag befarade. Solen sken och Kroken sken ikapp med den när hon fick rida en ponny, grillning med grannarna på kvällen och stryk fyra gånger på raken i kubb. Tror inte det blir mycket bättre än så 😉

För en vecka sedan, i söndags, åkte Timothy, Lollo och jag till Skåne för att vara med på Amandas student. Eftersom Amanda nu också flyttar från Flyinge så körde vi min stora bil för att kunna ta hem hennes bohag sedan. 135 mil dit… och lika många hem.

Vi bodde i en stuga på Sibbarps camping. Helt ok men kanske inte så rent som jag hade önskat men vi skulle ju bara sova och duscha där så skit samma. Stugan var alltså i Malmö, Amanda bodde i Flyinge och examen var på Polhem i Lund så det blev en jäkla massa körande mellan de orterna. På studentdagen förärade solen oss med sin närvaro under hela dagen och det var riktigt varmt. På kvällen skulle Amanda på Tegnérs Matsalar i Lund och partajade med klassen på kvällen och vid tretiden på natten hämtade jag henne och hennes kompis där och skjutsade hem dem till Flyinge.

När jag sedan körde tillbaka till stugan i Malmö mötte jag en massa brandbilar, ett par ambulanser och en polisbil, alla med blåljus på. Jag tänkte att det nog varit en trafikolycka vilket inte är så konstigt med tanke på att folk kör som dårar där. Vägen är oftast flerfilig och trots att man ligger i över 100 km/h så blir man hela tiden omkörd även om hastighetsbegränsningen är betydligt lägre.

Tidigare under dagen hade vi noterat att det stod en vit bil parkerad vid motorvägen. Amanda konstaterade att det inte var speciellt klokt att lämna sin bil så utan att sätta ut en varningstrianglar. Den stod på den heldragna, vita linjen så den stod visserligen inte riktigt på körfältet men den kunde ha makat sig längre ut från vägen då Skåne är så platt att det inte ens finns diken vid vägarna… ja, i alla fall inte där.

Nu när jag kom susande kl. 3 på natten och funderade vart utryckningsfordonen var på väg passerade jag denna vita bil. Nu stod den längre bort från vägen och bakdelen hade antagit en dragspels form. Längre ut på åkern stod en långtradare med släpet vinkelrät mot dragbilen och skrynklor i nosen. Så det var dit utryckningsfordonen var på väg.

Jag bromsade och övervägde att stanna och kolla hur det var med föraren eftersom jag uppenbarligen var först på plats men jag kom på att om jag parkerar bilen vid vägen så blir väl den påkörd inom kort och dessutom så var ju ambulans på väg så jag fortsatte. Jag läste sedan i tidningen att föraren av långtradaren hade klarat sig utan skador och den andra bilen vad ju tom så där fanns inga skadade heller.

Vårt egna körande var utan dramatik, tack och lov. Det tog ungefär 15 timmar att köra dit och ungefär lika lång tid att köra hem. Jag har flängt omkring i bil i Sverige så mycket så var jag än stannar för att tanka, ta en kaffe, låna toaletten etc. så känner jag igen mig. Jag undrar hur många mackar det finns efter E4:an, jag verkar ju ha varit på dem alla.

När vi kom hem så möttes jag av en av de saker som fått mig att besluta mig för att flytta till södra delen av landet istället. Myggjävlarna. När vi åkte fanns det bara några enstaka mygg men fyra dagar senare är det så mycket mygg att man inte kan vara utomhus på kvällarna om det inte blåser ordentligt. Fy, faan…

Amanda har inte heller saknat myggen men hon har ju inga planer på att stanna här någon längre tid så hon kanske slipper dem så småningom igen. Hon har skaffat sig jobb och kommer att jobba ihop en slant innan hon eventuellt drar vidare mot nya äventyr och mer än så vet vi inte om hennes framtid än.

Igår tog Amanda studenten… på sätt och vis. Hon har en till student att ta på tisdag. Hon går gymnasiet i Lund på en gymnasieskola där men de ’hästlektioner’ hon haft har hon haft i Flyinge och det var ’Flyingestudenten’ eller ’hästskolestudenten’ som hon tog igår. Gymnasiestudenten blir på tisdag.

Jag tog också studenten den 8 juni men det var 22 år tidigare 😉 Efter studenten är Amanda inte längre skolelev. Det i kombination med att hon är myndig betyder att jag juridiskt inte längre har någon skyldighet att ta ekonomiskt ansvar för henne.

Grinchens underhållsplikt upphör också i och med detta men han har ju jobbat ihop till en ordentlig skuld eftersom han inte betalat frivilligt utan har låtit det hela malas genom domstol och gå till indrivning. Jag undrar om den kommande ekonomiska boja han snart släpps från föranledde att han nu försöker få kontakt med Amanda också. Det verkar som han inte nöjer sig med att bli fri från att betala underhåll för framtiden utan han vill nog återigen försöka hitta något kryphål som befriar honom från den rätt omfattande skuldbörda han sett till att dra på sig.

I måndags bråkade han med henne via sms och krävde att att hon skulle skicka in den fullmakt hon undertecknat (skrev om den 23/5 -11) och skickat till försäkringskassan, den som ger fk rätt att kräva indrivning på även Amandas del av den totala skulden. Grinchens skuld till fk har ju ökat med 1273 kronor varje månad som han vägrat betala och de är ju förstås väldigt intresserade av att se till att de får tillbaka pengarna.

Vad Grinchen inbillar sig att han skulle kunna göra om han lyckades lägga vantarna på den fullmakten förstår jag inte men han är väldigt angelägen om att få den. Idag skickade han återigen sms till Amanda och krävde att hon skulle skicka honom fullmakten. Hon förklarade återigen att hon inte har papperet utan att hon fick det av försäkringskassan för att underteckna det och efter att hon gjort det så skickade hon det i retur. Det är alltså fk som har fullmakten och vill han ha en kopia på den så måste han vända sig till dem för Amanda kan inte ge honom det.

Grinchen skrev att Amanda ska ta kontakt med de advokater som jag anlitat i Österrike för att ’lösa det hela med underhållet’ och att hon skulle skicka en kopia på fullmakten. Stackars lilla Grinchen… han tror att jag aktivt har sökt upp och anlitat advokater i Österrike och tydligen att jag har haft personlig kontakt med dem. Det funkar inte riktigt så. FN’s barnkonvention reglerar hur det funkar och vad som gäller och eftersom att både Sverige och Österrike har undertecknat denna så gäller barnkonventionen i dessa länder.

I 27:de artikeln står följande i fjärde stycket:

Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa indrivning av underhåll för barnet från föräldrar eller andra som har ekonomiskt ansvar för barnet, både inom konventionsstaten och från utlandet. Särskilt i de fall då den person som har det ekonomiska ansvaret för barnet bor i en annan stat än barnet skall konventionsstaterna främja såväl anslutning till internationella överenskommelser eller ingående av sådana överenskommelser som upprättande av andra lämpliga arrangemang.

Så jag, och senare Amanda, har inte behövt göra annat än att underteckna de dokument som myndigheterna skickat till och och sedan har myndigheterna agerat i enlighet med de lagar och förordningar som de lyder under. Myndigheterna, både svenska och österrikiska, jobbar för att Amanda ska få vad hon enligt FN’s barnkonvention har rätt till och som Grinchen är skyldig att ge henne. Jag behöver inte lägga två strån i kors för att se till att han gör rätt för sig utan jag kan sköta mitt, pilla naveln och skratta åt hur jävla stressad han är över att han inte tar sig ur detta.

Grinchen var inte nöjd med Amandas svar utan började dilla om någon domare som skulle ha avslagit första domen om underhåll och krävt att försäkringskassan ska göra en ny utredning. Sedan krävde han än en gång att hon skulle skicka honom fullmakten. Vad domstolar och försäkringskassan inte är överens om skiter vi fullständigt i. Det där är en sak mellan dem och Grinchen, underhållet fastställs av domstol och det blandar vi oss inte i. Underhållet är fastställt, Grinchen provade att stämma Amanda för att slippa betala och dessutom krävde han tillbaka den lilla summa han tvingats betala och ersättning för sina utlägg men domaren avslog hans begäran helt och det lilla utspelet har vi fått kopior på alla papper om så vi vet vad Grinchen påstod och hur det mottogs av domstol.

Grinchen sade sig vilja ha fullmakten för att ’kunna avsluta det hela’. Jag undrar fortfarande vad han tror sig kunna åstadkomma med en kopia av papperet. Han hotade med att sluta betala underhåll om hon inte skickade honom fullmakten och sa att om hon inte hade varit så girig så kunde hon ha fått betydligt mer pengar.

Amanda förklarade återigen. Hon har inget papper, han kan inte vägra betala underhåll eftersom det gått till indrivning, att underhållet är mellan honom och berörda myndigheter, inte mellan Grinchen och henne personligen. Då började Grinchen skriva om mig och ältade samma gamla uttjatade visa om att det är mitt fel att de inte kunde träffas (så jag tvingade honom att flytta till Stockholm när hon var två år och sedan till Österrike??) och att allt är mitt fel så Amandas tålamod tröt och hon svarade att han var sjuk och att hon inte ville ha med honom att göra och uppmanade honom att inte kontakta henne mer.

Då kunde han tydligen inte fortsätta spela en lite frisk längre. Han började kalla henne Kali och Malin (ett av mina andra namn som var mitt tilltalsnamn när jag var tillsammans med honom). Amanda frågade efter faderskapstestet som han på farsdag krävde skulle göras och skrev att hon hoppades att det skulle visa att hon inte var hans dotter för hon vill inte ha en sådan dåre till far. Hon frågade om löftet om faderskapstest var en lögn som så mycket annat han påstår. Grinchen svarade att han skulle låtsas göra faderskapstestet men han visste inte hur än. ’Låtsas göra’?? Ska faderskapstestet göras i hans fantasi eller?? Han kan ju ha menat ’låta göra’ men han skriver ju som en lågstadieelev så det är svårt att greppa vad han egentligen menar ibland.

Sedan började han dilla om pengar som hans föräldrar skulle ha avsatt till Amanda, 200 000 kronor påstod han, men de pengarna skulle hon inte få se om hon inte skickade fullmakten.  Han sa att de pengarna kunde hon använda till att köpa körkort, bil och lägenhet och att detta skulle hon gå miste om. Amanda klippte av honom med att hon hade allt det där, att han inte kunde locka henne med något och att om hon slapp honom i sitt liv så gick hon inte miste om något utan det skulle vara en vinst för henne.

Han fortsatte mala på om att han varit utan inkomst en period och därför borde hans underhållsskuld till henne vara slutbetalt (han har betalat lite drygt 23 000:- till henne under alla hennes 19 år), kallade henne Kali och sa att hon förstört sina barn, att han inte kommer att fortsätta betala om hon inte skickar in fullmakten etc. Då ringde Amanda mig och var ganska förbannad på hans jävla ältande om denna fullmakt. Hon sa att hon var jävligt sugen på att ringa upp honom så han själv fick höra vem som höll i telefonen så han kunde sluta tro att det var mig han sms’ade med och tala om för honom, med hög och sträng röst, att hon inte har den där jävla fullmakten. Jag sa att hon skulle göra som hon kände för och höll med om att han verkade mer än lovligt illa däran mentalt.

Hon hann aldrig ringa för han hade nog samma tanke som hon och ville kontrollera om det var jag som skulle svara i telefonen om han ringde så han ringde henne. Hon svarade och talade om för honom att fullmakten hade hon inte så de måste han kontakta försäkringskassan om, att hon inte är jag, att hon inte vill ha något med honom att göra och att han ska sluta kontakta henne. Sedan slängde hon på luren… eller rättare sagt knäppte bort honom. Det är mycket mindre effektfullt att fetdissa någon i telefonen när man har mobil med knappar eller tuchscreen.

Så då trodde Amanda att allt var frid och fröjd. Äntligen hade han fått höra med egna öron att det inte var jag som svarade på hans sms utan att det var Amanda själv. Eller? Nix, pix. Strax efter att hon knäppt bort honom kom några sms till

Fullmakten finns inte, annars skulle du ha skickat den.
Trevligt att pratas malin.

Har du fattat att du gav bort 200 000.

40 minuter senare…

Inget svar är ju ett svar. Sorry att du förlorade 200 000
Be mamma om 200 000 det är den summa som du förlorade idag.

Han verkar inte kunna bestämma sig för om det är Amanda eller mig han skriver till. Jag funderade på om han verkligen inte fattar att hon och jag geografiskt är 135 mil från varandra så det är tämligen osannolikt att jag ska kunna ha tillgång till hennes telefon. Sedan insåg jag att han förmodligen  inte ens förstår skillnaden mellan Amanda och mig. Han är nog så sjuk och förvirrad just nu att vi stundvis är en och samma person för honom.

Amanda fnös åt pengarna han påstod att hans föräldrar satt av åt henne. Hon skiter fullständigt i hans föräldrars pengar och det hela handlar inte om pengar utan om att för en gångs skull ska tvingas göra något som andra föräldrar gör frivilligt. Ingen kan tvinga honom att älska henne, att engagera sig i henne, att vara en pappa för henne eller något annat av de emotionella och sociala skyldigheter en förälder har mot sina barn men han kan tvingar till att ta sitt ekonomiska ansvar. Så pengar från hans föräldrar har därför inget som helst värde i det sammanhanget för det gör inte att  Grinchen gjort rätt för sig. Dessutom så är vi ganska övertygade om att historien om de pengarna är lika sann som alla andra sagor Grinchen berättat så de Grinchen-slantarna är en valuta som bara är gångbar i Lalaland. Även om det vore riktiga pengar som man kan använda i den riktiga världen där alla friska människor bor, så är den summan inte speciellt stor. Inte så stor att Amanda har någon lust alls att sälja sig för den.

Nu på kvällen har Grinchen fortsatt skicka sms till Amanda med uppmaning om att hon ska skicka fullmakten för att hennes och hans advokater behöver den. Hon kommer inte att svara på hans sms mer. Hon sa till mig att det är märkligt att advokaterna har bett honom skaffa fram fullmakten och inte gått direkt till henne för att be om den, eller till försäkringskassan som är de som har fullmakten. Advokater ska ju vara tillräckligt intelligenta och skolade för att förstå vart man vänder sig för att få tag på den information man önskar… till skillnad från Grinchen som är helt styrd av sina vanföreställningar.

Det är lugnare för Amanda när han har sina depressiva perioder. Under flera månader gör han inget väsen av sig alls och man hinner glömma honom, som den mardröm han är, men sedan kommer han in i en manisk period igen och drabbar henne med sin paranoia och sina vanföreställningar. Stackars Amanda. Jag önskar att ett faderskapstest skulle kunna ge henne några upplyftande nyheter, då hade jag själv krävt ett för många år sedan men nu får Grinchen själv ordna det och stå för den kostnaden om han vill rida vidare på sin mani för jag vet vad testet skulle visa.

Gregory har lagt ut en bil på Blocket. I början trodde vi att vi snabbt skulle bli av med bilen för det fanns ett par intressenter som verkade genuint sugna på att ha bilen men de har backat ut på ett eller annat sätt. Så är det någon som är intresserad av en riktigt pärla så finns den kvar.

Det är en volvo med sportbilspaket, dvs. allt onödigt lulllull som ger onödig vikt har plockats bort så den har inte tramsiga saker som instrumentpanel, baksäte, luft i alla däck etc. Lacken är i tiptopskick. Någon enstaka kan man eventuellt se om man har ett tränat öga men det är inte mer än att man lätt åtgärdar det själv med ett litet lackstift. Vi har också gjort en del modifikationer av karossen så detta är i sanning en helt unik custombil.

Nä, seriöst så vill vi bara att någon befriar oss från vraket så vi skänker bort den. Trots att det tydligt framgår av annonsen på Blocket att vi skänker bort den så var det någon stjärna som skickade ett mail och skrev ”Du får 200 spänn för bilen”. Stackarn trodde nog att han skambjöd… När Gregory förklarade att han kunde få bilen gratis så var killen inte intresserad längre.

Nu har Gregory kontaktat skroten och de säger att de kan komma och hämta bilen utan kostnad… om det finns fler skrotbilar i trakten de skulle kunna hämta upp i samma veva för de åker inte hit ut på vischan för en enda skrotbils skull. Det verkar inte som att vi ska kunna bli av med den här utan att behöva lägga ner lite eget arbete på att forsla bort den…

En bil som ger ett synnerligen rått och grymt intryck och signalerar till omgivningen att föraren till detta imponerande fordon inte är att leka med.

Mycket fin i lacken förutom några obetydliga skavanker som med lätthet kan åtgärdas.

Nästan alla dörrar går att stänga, strippad på onödig vikt som lister och luft i däck för maximal prestanda.

Reservhjul i unik, matchande stil medföljer. Detta kan inte köpas på en vanlig bilfirma.

Sedan hösten -09 har jag svurit över en jordhög som missprytt tomten. Den uppkom när Gregory hade införskaffat en bandtraktor som han sa att han behövde öva på att köra. Han övade genom att schakta upp en hög med jord och sten precis utanför fönstret till tvättstugan. Högen kom liksom aldrig därifrån sedan… och bandtraktorn har han sålt så han kan inte heller schakta tillbaka eländet han har schaktat dit.

Från dagen då gräsmattan inte längre blev sig lik…

Gräsmattan har inte gått klippa där eftersom det varit en stor hög i vägen och på högen har rallarros, brännässlor och annat ogräs vuxit vilt. Det har sett fördjävligt ut och jag har gång på gång bett att högen avlägsnas men Gregory har inte haft något motorredskap som klarat av detta så det har inte blivit av. Idag städade jag lite på tomten och eldade upp gamla kvistar och annat skräp och när jag stod där i röken och rörde om i elden för att hålla den igång tittade jag på högen och muttrade en ramsa. Men ju jävlar i min lilla låda tröt tålamodet för undertecknad så jag avslutade eldandet och plockade bort högen istället. Motorredskap? Nej, med hjälp av spade, kratta och en stor skopa dåligt humör.

What man has schaktat upp with bandtraktor woman must skotta bort for hand.

Nu är högen borta och marken där den varit är tillräckligt slät, jämn och stenfri för att vi ska kunna köra gräsklipparen där sedan när gräset kommer. Stenarna är samlade i en hög och ska flyttas till stenmuren några meter bort men det får mannen som schaktat fram dem, banne mig, hjälpa mig med.

Kroken ’hjälpte’ mig med att skotta jord och plocka sten. Hennes hjälp bestod av att ta hand om maskarna som kom fram ur jorden. En padda hittade vi också som hon vallade omkring på gräsmattan. Hon vill ha alla djur vi hittar som husdjur. Sniglar, skalbaggar, daggmaskar och paddan, allt är gulligt och ska följa med in och bo med oss. Jag förklarade att det inte var husdjur utan utomhusdjur så de skulle bli olyckliga och dö om vi plockade in dem och tvingade dem att bo med oss. Kroken lät inte helt övertygad om den saken… Än så länge har vi bara hittat en typ av djur som den ungen är rädd för och det är spindlar. Hon är hysteriskt rädd för spindlar. Kan inte begripa vem hon brås på…

Kung Kali, härskaren över elementen, har idag tämjt elden och jorden men nu ska hon ta sig an vattnet och lägga sig i ett varmt bad för att försöka blidka ryggmusklerna som blivit något vrånga efter behandlingen de utsatts för idag.