Idag är det 20 år sedan Grinchen misshandlade mig vilket ledde till att jag beslutade att han inte länge fick bo med mig eller vara delaktig i mitt liv. Jag brukar väl egentligen inte fira dagen men jag noterar i alla fall att det är årsdagen och har i alla år kallat det min ’befrielsedag’. Han har på många sätt försökt svartmåla mig och anklaga mig för att ha ’misshandlat’ honom psykiskt, hindrat honom från att träffa Amanda och en massa andra saker som inte heller är sant på en fläck. Förmodligen för att ta fokus från vad han faktiskt gjorde (misshandlade mig och vägrade ha kontakt med Amanda) och på något sätt projicera allt elakt på mig men idag känner jag att jag inte kan vara det minsta arg på honom. Jag är lycklig, har en familj där vi är toleranta, öppna och någorlunda ärliga med varandra medan Grinchen lever ensam och har en ansträngd och stundvis obefintlig relation med sin familj. Enligt uppgift är han just nu intagen på mentalsjukhus igen och jag antar att han där får all tid i världen att ägna sig åt sitt favoritintresse – sig själv.
Det är lätt att säga att karma bet honom i röven och att han fått vad han förtjänat men jag är ingen stor anhängare av karma. Jag är övertygad om att det inte finns någon kraft som skipar rättvisa i världen utan hur man har det helt beror på hur man själv har sett till att man har det. Så man får inte alltid vad man förtjänar, varken gott eller ont, utan man får det man uppnått genom att jobba för det. Jag tycker inte att jag kämpat med näbbar och klor för att få det tämligen harmoniska och trivsamma liv jag har men jag tycker att Grinchen verkar ha ansträngt sig rätt duktigt för att dra på sig allt elände han lever i. Och om jag inte hade bokstavligen slängt ut honom så hade jag kanske blivit indragen i hans elände. Han har ju gjort sitt bästa för att försöka dra in Amanda det senaste året…