Kalis cyberhem

I källaren har vi en stor frysbox som kan svälja en hel älg (om den är styckad) men i köket har vi en kombinerat kyl/frys där frysdelen utgör en tredjedel. Eftersom frysen i köket är så liten så har vi bara sådant som vi vill ha nära till hands där, som bröd, grönsaker, någon enstaka portion nedfrysta rester och glass. Den glass som förvaras i den frysen är så knallhård så att den inte går att sleva upp med sked. Vinkelslip är faktiskt ett lämpligare redskap. I frysboxen i källaren blir glassen hanterbar men det är ju jobbigt att gå ner i källaren för att hämta glass. När man skedat upp den portion man vill ha måste man ner i källaren igen för att stoppa tillbaka glasspaketet och det är ju väldans jobbigt. Så vi har förvarat glass i frysen i köket och svurit varje gång vi försökt få oss lite glass.

Gregory fick nog och ställde ner effekten på frysen till minsta möjliga för att temperaturen skulle höjas. Efter några dagar tyckte jag inte att det blivit någon skillnad så jag mätte därför temperaturen i frysen och den var -40 grader. Hoppsan!

Om den var så jävla kall på lägsta möjliga effekt så vore det intressant att se hur kall den skulle bli om man vred upp den på maxeffekt. Så jag gjorde det och funderade på om jag skulle bli först i världen med att komma ner på den absoluta nollpunken, 273,15 °C i hemmamiljö. Det hade varit intressant att i sin egen frys få studera effekterna av obefintlig partikelrörelse. Kanske kunna testa Meissnereffekten och andra kvantmekaniska fenomen som uppstår vid extremt låga temperaturer för det är ju sådana saker vi alla går och grunnar på dagligen, se om glassen kan övergå till Bose–Einstein-kondensat och kanske studera det ljus som den i så fall skulle emittera. Spännande hade det varit.

Dagen efter hastade jag full av förväntan till termometern men tyvärr så stod den fortfarande på -40 °C. Så tydligen är det något vajsing på termostaten för den verkar bara ha ett läge och det är järnet. Jag avfrostade frysen, som var ganska isig, för att se om det var någon ispropp som orsakade permafrosten i frysen. Efteråt så blev den faktiskt inte lika fall, ’bara ’ – 33 °C, men det är fortfarande lite för kallt för att kunna skeda upp glass utan demoleringsmaskiner.

När vi varit på resa i Europa så har några flaskor alkohol slagit följe med oss hem, bland annat en liten flaska Captain Morgan. För att den ska vara så kall som möjligt när det kommer besök som ska bjudas på rom (den smakar örk så det är bjuddricka) så stoppade vi in den i frysen. Någon dag senare skulle jag stoppa in något i frysen och noterade att den 32 procentiga spriten var genomfrusen. Vi är tämligen säkra på att ingen har ’lånat’ något av innehållet och ersatt det med vatten så tydligen är det inte lämpligt att ha -33 grader kallt i frysen om man vill förvara starksprit i den. Så då har vi blivit en erfarenhet rikare.

Någon dag ska vi dra fram hela skåpet och städa bakom. Förhoppningen är att det är damm eller något skit som orsakat att frysen kör på full gas hela tiden och förhoppningen är också att det ska bli ordning på det efter vi städat. Men det får bli en annan dag. Mañana…

I början av juli fick jag en nervskada på grund av att en disk i ryggen gick sönder. Just denna typ av skada kan operera ibland men det måste göras rätt snabbt för att det inte ska bli permanenta skador. I veckan träffade jag en läkare på ortopeden i Umeå och fick domen. Det har gått för lång tid och kan inte längre opereras.

Om jag hade haft ont så hade jag kanske opererats för att lindra smärtan men jag har inte speciellt ont. Nervskadan och förlamningen i foten, som skadan medför, skulle inte förbättras av en operation utan, tvärt om, så skulle en operation kunna skada nervroten ytterligare och försämra funktionen i benet och foten. Så är är glad att jag inte har ont, dels för att det aldrig är trevligt att ha ont och för att jag slipper riskera att jag blir ännu mer handikappad.

Anledningen till att jag inte opererades i tid? Tja… läkaren på hälsocentralen skickade remissen till fel sjukhus vilket fördröjde det hela flera veckor. Hade jag blivit opererad inom 3-4 veckor efter skadan uppstod så hade det funnits hopp men nu har det gått drygt sju veckor. Men även om remissen kommit rätt på en gång och jag fått tid för operation så hade jag nog själv valt att inte göra den. Tre veckor efter jag fick skadan, på dagen, landade vi i Italien och den resan hade jag inte ställt in för en operation som faktiskt inte är livsnödvändig. Inte heller hade jag velat åka dit med ett operationssår på ryggen, till sol, bad och värme med en infektionsrisk och annat elände, så jag kan egentligen inte klandra läkaren som, i brist på erfarenhet, remitterade mig till fel sjukhus för även om han hade gjort allt rätt så hade det inte blivit någon operation i tid.

När läkaren i Umeå berättade att skadan inte går att åtgärda konstaterade jag att jag inte längre har någon framtid som professionell balettdansös. Jag trodde att läkare är experter på att bedöma vilka förutsättningar en person har utifrån hennes kroppsbyggnad men denna läkare lät den förmågan stå tillbaka till förmån för att en läkare alltid ska ta sin patient på allvar… tydligen. Han tittade på mig en stund och frågade om jag dansat balett länge. Jag har inte börjat ännu, svarade jag. Jag kan tänka mig vilken bild han såg framför sig när han trodde att jag hoppades på en karriär som prima ballerina…

Läkaren sa att det inte är helt uteslutet att jag får tillbaka lite funktionen jag förlorat men det kändes inte speciellt ärligt och uppriktigt utan mer som något han sa, som någon slags tröst. Visseligen är inget omöjligt men speciellt sannolikt är det  inte och jag övervägde om jag skulle pressa honom på statisktiska siffror på hur många som blir bättre men jag lät bli. Fick en känsla av att det skulle stressa honm och att det skulle kännas bättre för honom om han trodde att jag lämnade hans rum med någon form av hopp ändå.

Så då har jag en permanent funktionsnedsättning. Inte tillräckligt allvarlig för att jag ska kunna få några fördelar som handikappparkeringstillstånd eller något roligt men jag har i alla fall inte speciellt ont. Vissa saker gör att diskbråcket kan bli akutont tillfälligt, som att skjuta en motsträvig gräsklippare runt tomten under flera timmar. Läkaren tyckte att det var ovanligt dumt att jag gjorde sådant och lät mig förstå att sådana sysslor får någon annan sköta i fortsättningen för det kan förvärra de skador jag redan har i ryggen. Jag undrar om den yngre delen av familjen, de som ännu är i tonåren och dessutom har mer tid än vi gamlingar, kan ta till sig det budskapet…

Ja, om ni vill att de ska göra någon nytta vill säga. De flesta barn är nämligen oduglingar i många sammanhang så det är lika bra att skaffa många så att de får något vettigt gjort i alla fall. Detta hävdar jag på grund av de erfarenheter jag har.

Vi åkte till Italien ett par veckor och hade förhoppningar om att de två hemmavarande barnen, nästan vuxna barnen bör tilläggas, skulle klara av att sköta hemmet. När vi kom hem hade gräsmattan förvandlats till ängstomt. Jag ska helst undvika att klippa gräset eftersom det var just gräsklippning som gjorde att mitt diskbråck blev akut och gjorde mig delvis förlamad i ena benet. Gräsklippning är bevisligen inte hälsosamt för mig. Gregory började därför klippa gräset men när det börjar vara flera decimeter högt så är det tungt och tar tid. Han klippte i omgångar och fick så småningom halva gräsmattan klippt. Den halva som är glesare och inte lika frodig som den andra halvan. Den halva som är på den plana sida av tomten och inte där det sluttar.

Nu har han börjat om att jobba men jag har semester denna vecka också. Jag förstod att ingen skulle förbarma sig över andra halvan så jag gav mig på den för att göra någon nytta under min lediga tid.

Alla ni som drömmer om ett hus på landet och tror att det skulle vara så mysigt och gemytligt att släntra omkring en solig sommardag och skjuta gräsklipparen framför er till tonerna av signaturmelodin till P1’s program Sommarpratarna – glöm det! Det är en dröm som kanske kan bli sanning om man har hus i ett villaområde i stan med en tillhörande plutt-tomt på typ 1000 kvadratmeter men inget som är applicerbart på en gräsmatta av normalstorlek ute på vischan.

Jag har nu lyckats klippa nästan hela den oklippta halvan och det har tagit mig ca fem timmar. Först ställde jag in klipparen på högsta klipphöjden och klippte en sväng och sedan klippte jag en sväng till på näst lägsta klipphöjden. Det har varit en fem timmar lång brottningsmatch.

Vi har en bensindriven gräsklippare som ska vara självgående och egentligen ska man bara behöva gå bakom och styra men drivremmen är bortplockad. Den drev inte mycket ändå för gräsklipp fastnade i remmen och gjorde att det inte alls funkade. Numera måste man skjuta klipparen för hand. Eller det är inte helt sant heller för man måste använda både armar, höfter och en och annan fot för att pressa den framåt. Man måste truga och använda våld och hot där om för att den ska röra sig framåt.

Jag tror att den har utvecklat någon slags gräsfobi för den vill inte alls låta sig knuffas runt gräsmattan utan hugger fast med nosen i marken och vägrar envist släppa taget. När man ändå tvingar den framåt så börjar den hacka, hicka och stannar om man då inte vinklar upp nosen på den så att den får frusta och nysa så gräset sprutar flera meter åt alla håll. Kanske är den gräsallergiker?

Dör den så måste man tippa den på sidan och gräva ut allt gräsklipp som blivit som en grässtuvning som packat sig hårt, hårt mellan bladet och maskinen. Den stuvningen som förmodligen innehåller en ansenlig mängd grod- och paddinälvor också. De små liven gömmer sig i gräset och ibland hinner jag se att något rör sig men oftast ser jag det försent. Sedan går klipparen att skjuta med våld några meter till. Nej, jag överdriver inte, den går bara några meter innan grässtuvningen hotar att klistra ihop den så att den dör så man måste ideligen vinkla upp nosen på den så den får frusta av sig.

Som om inte kampen med gräsklipparen vore nog så blir man högintressant för flugorna när man svettas. Det känns som varenda fluga i Västra Vallen har försökt trampa över mitt självhäftande ansikte. Jag visste att det skulle bli på det viset så jag hade satt upp håret i hästsvans för att kunna vifta bort flygfäna ur ansiktet genom att skaka på huvudet istället för med händerna. Inbillade mig att jag inte skulle behöva smutsa ner mig i ansiktet om jag slapp vifta bort flugorna med mina skitiga handskar. När jag skakade på huvudet klibbade hårstrån fast i svetten i ansiktet så jag blev ändå tvungen att pillra med smutsiga handskar i ansiktet. Och så har vi myggen och hästflugorna som passade på att luncha på mig…

När jag hade en knapp tredjedel kvar att klippa på den näst lägsta klipphöjden dog den för babbiljonte gången och jag kunde inte uppbåda den ork som krävdes för att lägga omkull den och rensa bort grässtuvningen så jag lade ner projekt djungelröjning… för idag.

Det har varit ett träningspass som skulle ha fått Gunde Svahn att slokna även under sina glansdagar och vågen visade 1,5 kg mindre när jag kommit in än när jag gick ut idag och då har jag ändå delat upp klippandet på två dagar. En del av gräset var jag tvungen att slå med lie först så jag har blåsor i händerna och det känns inte som att diskbråcket blev lindrigare efter detta heller

Nu sitter jag och drömmer om stenläggning. Marksten är ju så vackert… Jag har inga problem med att se charmen i asfalt heller just nu. Hellre det än att klösa grässtuvning med amfibiefärs från underredet på klipparen.

För de som inte fått veta så är det nog dags att jag berättar jag som har hänt. Min sambo är inte längre min sambo. Han har också bytt namn här i bloggen och kommer att få heta Gregory i fortsättningen efter en viss doktor i en populär tv-serie.

Nej, sedan snart tre veckor är det inte korrekt av mig att kalla Gregory min sambo. Vi bor visserligen ihop och så men när vi var i Italien, den 28 juli, blev han min make. Med tanke på att det var under förra seklet (ja, faktiskt förra millenniet) vi träffades så började det vara hög tid, eller hur? 😉

En av mina absoluta favorit’sagor’ är den om Dorian Grays porträtt, skriven av Oscar Wilde. Första gången jag fascinerades av ’Dorian Grays porträtt’ var när jag såg Albert Lewins film från 1945. Jag var inte gammal, kanske åtta år, och tyckte att det var en skrämmande film. Porträttet förändrades till ett monster och sensmoralen var jag för ung för att förstå så för mig var det en skräckfilm.

Ju äldre jag blev desto mer förstod jag filmens budskap och jag såg den ännu en gång när jag var kring 20 år. Då var filmen en helt annan för mig. Jag har också sett filmatiseringen från 2009 vilket är en hollywoodfilm med ett snyggt och prydligt hollywoodfilmsslut, vilken jag inte uppskattar, och hört den som ljudbok på både svenska och engelska. Ett tips, nej förresten, det är en order: Lyssna på ’The picture of Dorian Gray’ som läses av Stephen Fry. En ljudbok kan omöjligen bli bättre än så och jag tror att Fry läser den med precis den accent och de betoningar som Wilde hade i huvudet när han skrev boken.

Så vad är det då med boken som fascinerar mig? Den handlar om denne Dorian Gray, en ung, brittisk aristokrat under 1800-talets senare hälft. Han får sitt porträtt målat av en konstnär och genom denne konstnär blir han bekant med Lord Henry Wotton. Den tämligen blåögde och naive Gray imponeras av Wottons cyniska idéer och ytlighet, eller snarare hur Wotton presenterar dem för han är en vältalig man som kan formulera sig så att det han säger inte bara låter rimligt utan som en självklar sanning. Han övertygar Gray om att det enda som har betydelse är skönhet. När man med åren förlorar sin skönhet så förlorar livet sitt värde. Gray, som är en ovanligt vacker man, säger att han önskar att han kunde få vara ung och vacker för evigt och att porträttet istället skulle åldras och bli fult. Han säger att han skulle kunna ge vad som helst för det, till och med sin själv. Och gissa vad?!

“People say sometimes that Beauty is superficial. That may be so. But at least it is not so superficial as Thought is. To me, Beauty is the wonder of wonders. It is only shallow people who do not judge by appearances. The true mystery of the world is the visible, not the invisible.”

Åren går och Gray fortsätter vara en bildskön, ung man. Han charmar alla i sin omgivning med sitt oskyldiga, ungdomliga utseende men de som kommit honom nära håller sig på avstånd från honom efteråt. Gray är ytligt sett en charmerande man som kan föra sig i fina sällskap men under ytan är han kall, samvetslös och skadar de som kommer honom nära. Vänner och affärspartners slutar som opiummissbrukare, ekonomiskt utblottade och några tar livet av sig. Han har inga skrupler utan tar till hot, lögner och utpressning för att få som han vill även när det gäller sk. vänner. Han låter kvinnorna tro att han aldrig älskat någon som just dem men sedan förbyts hans ’kärlek’ till ointresse och/eller avsmak för att de brustit i någon liten skitsak som han förstorar upp. När han lämnar dem är de ’förbrukade (som icke oskulder var på den tiden) och vanärade och får leva ett liv i skam. Själv tycker han inte att han har någon skuld i den skada som hans älskarinnor och tillfälliga vänner lider för han är ju ung, vacker, framgångsrik och beundrad av så många andra. De som far illa i hans sällskap har sig själva att skylla, tycker han, och är det någon som är ett oskyldigt offer så är det han själv.

“You have killed my love. You used to stir my imagination. Now you don’t even stir my curiosity. You simply produce no effect. I loved you because you were marvelous, because you had genius and intellect, because you realized the dreams of great poets and gave shape and substance to the shadows of art. You have thrown it all away. You are shallow and stupid”

Så hade han nog levt sitt liv och varit nöjd med det om det inte varit för det porträtt av sig själv som han snabbt gömt undan på vinden. Porträttet inte bara åldras i hans ställe utan har också blivit en avbildning av hans själ och visar därför en man med alltmer monstruöst utseende. Gray saknar samvete men mår illa av att se hur han förvandlats i porträttet och bestämmer sig en dag för att bli en god människa så att porträttet ska bli, om inte vackert så åtminstone mindre fult.

“Sin is a thing that writes itself across a man’s face. It cannot be concealed.”

Han börjar hata sitt porträtt. Det är en avbild av honom men allt annat än vad han vill vara. Han vill vara vacker, ung och beundrad men den han är i porträttet kan ingen beundra för det är så fult och hemskt att se på. Gray bestämmer sig för att han ska göra vad som krävs för att porträttet ska ändras till det bättre.

“Beauty is a form of Genius–is higher, indeed, than Genius, as it needs no explanation. It is one of the great facts of the world, like sunlight, or springtime, or the reflection in the dark waters of that silver shell we call the moon. It cannot be questioned. It has divine right of sovereignty. It makes princes of those who have it.”

Han gör ett antal osjälviska handlingar och känner sig ganska stolt över sig själv. Han berättar för sin numera bäste vän, Lord Henry Wotton, att han ska bli en god människa men Wotton har tillsammans med Gray supit, köpt sex, rökt opium och en rad andra mindre moraliska saker under närmare ett par decennier så han är mycket skeptisk till Grays helomvändning.

“I want to be good. I can’t bear the idea of my soul being hideous.”

Men Gray är övertygad om att han nu är en god människa och att detta bör synas i porträttet. Han går upp på vinden för att få bekräftat att han är en bättre människa men porträttet visar något helt annat. Förutom den elakhet, ondska, egoism fanns nu också en elak listighet och hyckleri i ansiktsuttrycket. Gray förstår då att hans nyfunna godhet är något hans skapat av fåfänga, för att han själv ska känna sig bättre och inte alls något uttryck för att han faktiskt blivit en bättre människa för han är samma hjärtlöse, samvetslöse egoist som han var innan och kan inte annat bli.

“It is better to be beautiful than to be good and it is better to be good than to be ugly.”

Och det är en av de många saker som är fascinerande med boken – när är man egentligen en god människa? När man själv tycker det? När man är omtyckt och beundrad av många? Dorian Gray gjorde medvetet goda handlingar och var beundrad av många men ändå så finns det ingen tvekan om att han var genomrutten som person. Han var inte god utan gjorde ett antal goda gärningar i ett syfte.

Jag tycker, och detta är alltså min högst personliga åsikt, att den som är genuint god är en person som själv inte anser sig vara det, som inte har något syfte eller någon baktanke med sina goda handlingar och inte ens reflekterar över dem som goda handlingar och som aldrig påpekar dem för andra. Alltså är genuin godhet svårt att upptäcka eftersom det inte är medvetet och inte något som demonstreras. Godhet är aldrig självmedveten och är den uppenbar för andra så är det troligare att det är ett skådespel eller en fasad som är tänkt att noteras. Faktiskt är det något som godhet har gemensamt med genuin elakhet. Den elake, kalle Dorian Gray hade ytliga egenskaper som förblindade omgivningen så att de inte kunde se annat än vad de förväntade sig att se och därför beundrade de honom och kunde inte tro annat än gott om honom.

Äsch, ladda hem ljudboken ’The picture of Dorian Gray’ som läses av Stephen Fry, den är helt magisk!

Idag är det 20 år sedan Grinchen misshandlade mig vilket ledde till att jag beslutade att han inte länge fick bo med mig eller vara delaktig i mitt liv. Jag brukar väl egentligen inte fira dagen men jag noterar i alla fall att det är årsdagen och har i alla år kallat det min ’befrielsedag’. Han har på många sätt försökt svartmåla mig och anklaga mig för att ha ’misshandlat’ honom psykiskt, hindrat honom från att träffa Amanda och en massa andra saker som inte heller är sant på en fläck. Förmodligen för att ta fokus från vad han faktiskt gjorde (misshandlade mig och vägrade ha kontakt med Amanda) och på något sätt projicera allt elakt på mig men idag känner jag att jag inte kan vara det minsta arg på honom. Jag är lycklig, har en familj där vi är toleranta, öppna och någorlunda ärliga med varandra medan Grinchen lever ensam och har en ansträngd och stundvis obefintlig relation med sin familj. Enligt uppgift är han just nu intagen på mentalsjukhus igen och jag antar att han där får all tid i världen att ägna sig åt sitt favoritintresse – sig själv.

Det är lätt att säga att karma bet honom i röven och att han fått vad han förtjänat men jag är ingen stor anhängare av karma. Jag är övertygad om att det inte finns någon kraft som skipar rättvisa i världen utan hur man har det helt beror på hur man själv har sett till att man har det. Så man får inte alltid vad man förtjänar, varken gott eller ont, utan man får det man uppnått genom att jobba för det. Jag tycker inte att jag kämpat med näbbar och klor för att få det tämligen harmoniska och trivsamma liv jag har men jag tycker att Grinchen verkar ha ansträngt sig rätt duktigt för att dra på sig allt elände han lever i. Och om jag inte hade bokstavligen slängt ut honom så hade jag kanske blivit indragen i hans elände. Han har ju gjort sitt bästa för att försöka dra in Amanda det senaste året…

Lite tyst har det varit här för jag har varit lite borta. Ganska ordentligt borta faktiskt. Under ett par veckor hann jag vara på en mindre europaturné och en dito sverigeturné. Mer om det en annan dag. Istället väljer jag att börja från slutet och skriva om vad som hände när vi var på väg hem.

Igår passerade vi Örnsköldsvik på väg norrut och passade på att snäppa in på Burger King. När vi satt där kom en hojtjej från en hojklubb, med enbart frälsta och drogfria medlemmar, in. Jag noterade henne konstaterade hennes klubbtillhörighet (som västen förstås vittnade om). Hon verkade på gott humör och skojade med personalen bakom disken.

När vi lämnar och åkt vidare norrut tog det inte lång tid förrän hon kom åkande på sin HD och blåste förbi oss i ganska frisk fart. Hon hade gul t-shirt på sig och jag konstaterade att det inte kan vara helt smärtfritt att köra hoj bararmad. Att krocka med en humla måste ju göra ont. Några kilometer längre fram kom vi ikapp en mindre bilkö som hade bildats i det högra körfältet på den dubbelfiliga vägen. I det vänstra körfältet såg vi något på vägen. ”Shit, det är hon” sa min karl. Och visst var det så. Hon låg på vägen vid mitträcket och motorcykeln låg intill på mitten av vägen.

Eftersom min bättre hälft är sjukvårdspersonal är han skyldig att göra vad han kan för att hjälpa till vid sådana situationer så vi körde fram och ställde bilen strax innan där kvinnan låg. Kroken fanns med i bilen och min enda tanke var hur jag skulle förhindra att hon skulle få se liket, allt blod, de uppfläkta skadorna etc. och få mardrömmar. MC-olyckor har sällan lyckliga slut och även om de skulle ha det så är de ingen vacker syn.

Vi lämnade Kroken i bilen och jag gav henne stränga order att inte kliva ut ur bilen. Han gick fram till offret och jag frågade en av de tre tjejerna på plats om någon ringt 112. Hon sa att de hade gjort det men alla tjejer var märkbart chockade, en av dem gick omkring och samlade ihop delar från hojen som hon lade vid kvinnan. Jag kollade på kvinnan och såg till min stora förvåning att hon inte bara var vid liv utan också vid medvetande och till synes ganska oskadd. Jag fick sedan veta att tjejen som samlade delarna gjort så på uppmaning av offret som också var chockat förstås och tänkte irrationellt och var mer orolig för sin hoj än för sig själv.

Kroken satt kvar i bilen och jag insåg hur jäkla korkat det var av oss att lämna henne så. Om någon skulle komma i 150 blås i vänstra körfältet och blåsa förbi den stillastående bilkön så skulle de kunna köra rakt in i baken på vår bil som var den enda som fanns i vänstra körfältet. Om Kroken satt kvar i baksätet så så kunde hon bli köttfärs. Jag plockade därför ut henne ur bilen och tog vår varningstriangel ur bakluckan och ställde upp den en bra bit bakom vår bil.

När jag promenerade längs vägen för att göra detta såg jag bromsspåret från motorcykeln. Det började som ett rakt streck men ju svartare och kraftigare det blev desto wobbligare blev det. Bromsspåret var ca 20 meter långt, i tidningen stod det att reportern uppskattat det till 60 meter men han måste ha fiske som hobby med tanke på hur galet ögonmått han hade.

Bilkön växte snabbt till en oändlighet och jag förstod att väntan skulle kunna bli väldigt lång så jag föreslog att vi skulle flytta på hojen till det vänstra körfältet så att bilarna i det högra körfältet kunde börja passera i maklig takt. De tre chockade tjejerna var med på noterna och en kille, som bara plötsligt fanns där, hjälpte till. Två av tjejerna hade kommit i den första bilen så de flyttade den till vänster fil för att inte vara i vägen men bakom dem stod en timmerbil och någon chaufför syntes inte till så bilkön blev kvar eftersom ingen kunde passera den förarlöse timmerbilen. Långt senare visade det sig att chauffören var den tredje tjejen, hon som hade plockat blinkersglas och andra smådelar från hojen och samlat det i en hög, som körde timmerbilen. Hon var så chockad att hon gjorde allt man sa till henne men inte tänkte så klart på egen hand så trots att hon hjälpte till att flytta hojen för att den hindrade trafiken så förstod hon inte att hon borde ha flyttat sin bil för den hindrade också trafiken. Stackars människa…

Jag försökte förstå hur olyckan hade gått till och utifrån den ganska förvirrade och osammanhängande förklaringen som de chockade tjejerna gav tillsammans med den förklaring som offret själv gav så kom hon körande på sin motorcykel i ganska många knyck och upptäckte alldeles försent att hon hade en vägtransportledare (en sådan som kör framför och bakom andra fordon med t.ex bred last för att varna om detta) framför sig som körde betydligt saktare än hon själv. Hon bromsade hårt, så hårt att hon började wobbla, och hon trodde själv att hon kört på vägtransportledaren innan hon körde omkull. Vägtransportledaren verkade i så fall inte notera något för den bilen fortsatte bara efter olyckan inträffat. När hon åkt omkull och slutat kana längs vägen skyndade hon sig att rulla intill mitträcket för att undvika att bli överkörd av någon bakomvarande.

Hon var förvånansvärt oskadd. De bara armarna hade några små sår men var inte alls så uppskrapade som jag trodde att de skulle vara. Hon klagade över ont i axeln och smärta i nacken, hon blödde lite från ena armbågen men i övrigt verkade hon bara lite tilltufsad. Hon var mycket orolig över att hennes väst skulle klippas sönder men lugnades när vi sa att den skulle gå lirka av henne genom att bara knyta upp snörningen i sidorna.

Räddningstjänsten kom först med filtar, nackkrage, avspärrningar och började styra upp trafikkaoset på platsen. Ambulansen kom senare och till sist kom polisen. Detta skedde en liten bit söder om Q-star-skylten vid Husum och där finns en klippa vid vägen. Flera personer hade tagit tig upp på klippan och stod där för att begapa det hela och jag tror att jag såg att det fotades också. Jag undrar vad de hade hoppats på att få se. Blod? Döda människor? Gapande sår och benpipor?

Denna djävla gammentalitet som tar fram en av människans absolut minst smickrande sida. Jag är nyfiken och sticker inte under stol med att jag älskar att vara först med senaste ’skvallret’ men om jag inte hade haft någon form av hyfs eller förmåga att visa andra människor respekt så hade jag förmodligen fotat offret och laddat upp fotona på fejjan och här på bloggen och förklarat med illa dold stolthet att det var JAG som varit först med att sprida nyheten. Tur att man inte är en fullt så utblommad gam…

Istället för att ge utlopp för någon gammentalitet så har jag funderat över de små, märkliga sambanden i det hela. En kristen hojtjej som hade änglavakt… Hennes tro lär ju vara starkare idag efter att ha överlevt en sådan olycka. Detta skedde på hennes 16665:e dag i livet (hajjar ni? 666?). Ett mirakel?

Nääää, som inbiten satanist så är mirakel inte riktigt den första förklaringen jag tar till mig men lite lustigt är det med dessa sammanträffanden och hon hade en helt otroligt sanlös tur i oturen.