Permanent

I början av juli fick jag en nervskada på grund av att en disk i ryggen gick sönder. Just denna typ av skada kan operera ibland men det måste göras rätt snabbt för att det inte ska bli permanenta skador. I veckan träffade jag en läkare på ortopeden i Umeå och fick domen. Det har gått för lång tid och kan inte längre opereras.

Om jag hade haft ont så hade jag kanske opererats för att lindra smärtan men jag har inte speciellt ont. Nervskadan och förlamningen i foten, som skadan medför, skulle inte förbättras av en operation utan, tvärt om, så skulle en operation kunna skada nervroten ytterligare och försämra funktionen i benet och foten. Så är är glad att jag inte har ont, dels för att det aldrig är trevligt att ha ont och för att jag slipper riskera att jag blir ännu mer handikappad.

Anledningen till att jag inte opererades i tid? Tja… läkaren på hälsocentralen skickade remissen till fel sjukhus vilket fördröjde det hela flera veckor. Hade jag blivit opererad inom 3-4 veckor efter skadan uppstod så hade det funnits hopp men nu har det gått drygt sju veckor. Men även om remissen kommit rätt på en gång och jag fått tid för operation så hade jag nog själv valt att inte göra den. Tre veckor efter jag fick skadan, på dagen, landade vi i Italien och den resan hade jag inte ställt in för en operation som faktiskt inte är livsnödvändig. Inte heller hade jag velat åka dit med ett operationssår på ryggen, till sol, bad och värme med en infektionsrisk och annat elände, så jag kan egentligen inte klandra läkaren som, i brist på erfarenhet, remitterade mig till fel sjukhus för även om han hade gjort allt rätt så hade det inte blivit någon operation i tid.

När läkaren i Umeå berättade att skadan inte går att åtgärda konstaterade jag att jag inte längre har någon framtid som professionell balettdansös. Jag trodde att läkare är experter på att bedöma vilka förutsättningar en person har utifrån hennes kroppsbyggnad men denna läkare lät den förmågan stå tillbaka till förmån för att en läkare alltid ska ta sin patient på allvar… tydligen. Han tittade på mig en stund och frågade om jag dansat balett länge. Jag har inte börjat ännu, svarade jag. Jag kan tänka mig vilken bild han såg framför sig när han trodde att jag hoppades på en karriär som prima ballerina…

Läkaren sa att det inte är helt uteslutet att jag får tillbaka lite funktionen jag förlorat men det kändes inte speciellt ärligt och uppriktigt utan mer som något han sa, som någon slags tröst. Visseligen är inget omöjligt men speciellt sannolikt är det  inte och jag övervägde om jag skulle pressa honom på statisktiska siffror på hur många som blir bättre men jag lät bli. Fick en känsla av att det skulle stressa honm och att det skulle kännas bättre för honom om han trodde att jag lämnade hans rum med någon form av hopp ändå.

Så då har jag en permanent funktionsnedsättning. Inte tillräckligt allvarlig för att jag ska kunna få några fördelar som handikappparkeringstillstånd eller något roligt men jag har i alla fall inte speciellt ont. Vissa saker gör att diskbråcket kan bli akutont tillfälligt, som att skjuta en motsträvig gräsklippare runt tomten under flera timmar. Läkaren tyckte att det var ovanligt dumt att jag gjorde sådant och lät mig förstå att sådana sysslor får någon annan sköta i fortsättningen för det kan förvärra de skador jag redan har i ryggen. Jag undrar om den yngre delen av familjen, de som ännu är i tonåren och dessutom har mer tid än vi gamlingar, kan ta till sig det budskapet…

En kommentar på Permanent

  • Gurra skriver:

    Så synd…trodde du skulle ta hand gräsklippningen hos oss då vi inte är i Vallen!!!
    Men att sitta på vår åkklippare måste ju gå bra???
    Ska bara meddela att en hållare för en öl är monterad……