För ett par veckor sedan plockade vi ner Killer från en gran. I lördags var det dags igen. Han hade gått ut på kvällen och inte kommit in. På morgonen anade vi oråd och, visst, han satt i ett träd. Den här gången satt han i en annan gran som är snäppet högre och han balanserade omkring på smågrenarna en halvmeter från toppen så han var säkert 20 meter upp.
Vi gjorde som sist, reste en stege mot trädet och lockade i hopp om att han själv skulle klättra så långt ner att nådde honom, och det såg ut att funka. Stegen kan bli åtta meter om man drar ut den maximalt men den är ganska ranglig och instabil då så vi hade inte dragit ut den helt. Efter en timmer lockande var Killer bara ca 1,5 meter bort men hade han inga fler bra grenar att klättra på så jag klättrade ner från stegen för att vi skulle förlänga den lite mer för då skulle jag nå honom. Killer blev väldigt orolig när jag klättrade ner. Han trodde väl att vi skulle lämna honom där uppe, stackarn. Han blev nog desperat och försökte klättra upp och ner, som en ekorre, för han föll de sista fem, sex metrarna. Han han försöka klösa fast sig i grenar han passerade och han landade på mossa så han klarade sig utan skador. Däremot har pälsen sett bättre dagar, den är tovig och kletig av kåda.
Har han lärt sig nu då, katteländet? Icket. Igår var det dags igen. På eftermiddagen satt han i en gran och skrek i högan sky. När vi kom till trädet blev han jätteglad och började trampa omkring så han nästan trillade av grenen han stod på. Denna gång hade han inte klättrat så jäkla högt upp så Gregory kunde klättra upp på stegen och fiska ner honom utan att Killer behövde klättra en massa själv. Idiotkatt! Varför lär han sig inte att låta bli att klättra upp i träd när han inte klarar av att ta sig ner själv??
Vi borde ha anat att han skulle bli en klätterkatt. När han och hans syskon var små var han den av katterna som brukade klättra högst upp på klösträdet (som inte var speciellt högt men ändå) och stå där och vingla eller försöka sitta och vingla men sittytan var så liten att han oftast druttade ner. ’Killer’ kanske inte var ett så passande namn. ’Climber’ hade nog varit mer passande.
Mina katter har allihopa klättrat upp i träd och telefonstolpar när de var små, utan att våga klättra ner igen. Jag har lyckats få ner dem genom att stå nära stolpen, tala lugnande och berömma när de vänder ändan neråt och hasar ner. Unga katter har inte riktigt kläm på att de inte kan klättra ner med huvudet före, för då hakar inte klorna tag. Jag har inte behövt upprepa det, utan när de väl lärt sig att vända sig åt rätt håll för att komma ner, så har de lyckats ta sig ner själva i fortsättningen. Lycka till!
Nu har han nog gjort det en fjärde gång men den här gången kunde vi inte höra honom så vi hittade inte honom heller. Efter tre-fyra dagar kom han hem, mager och glad. Om han satt i ett träd, som vi tror, så har han varit tvungen att ta sig ner själv och det har nog inte varit en trevlig tid i trädet så förhoppningsvis har han lärt sig den här gången i alla fall. /Kali