Kalis cyberhem

Igår släppte jag ut Killer på kvällen. Innan vi somnade kollade jag om han ville komma in men han fanns inte utanför dörren. Vid tvåtiden klev jag upp och kollade igen. Ingen Killer. Samma visa klockan fem och klockan sju. Klockan nio klev jag upp för gott och kollade en sista gång men fortfarande ingen Killer i sikte. Gregory berättade att han också varit upp under natten för att kolla om katten ville komma in.

När vi skulle åka till stan vid 11-tiden hörde vi Killer jama. Eller ’vråla’ beskriver nog bättre vad vi hörde honom göra. Gregory kollade vedboden och lite runt omkring men såg honom inte trots att vi hörde honom klart och tydligt. Så Gregory började blicka uppåt. I en gammal, hög gran satt katten, högt upp… sjukt högt upp.

Granen är i alla fall dubbelt så hög som huset och katteländet hade tagit sig upp minst tre fjärdedelar av granens höjd så Gregory uppskattade att han satt på 15 meters höjd. Vår stege nådde inte i närheten av kattskrället så vi lockade och lockade. Killer ylade som en galning och började långsamt klättra nedåt. Efter en halvtimme kunde Gregory, som stod på stegen, nå katten men han (katten, inte Gregory) var så skärrad att han bara klamrade sig desperat fast i grenarna när Gregory försökte lyfta ner honom. Killer lyckades riva upp ett gammalt sår på baktassen i tumultet uppe i granen med Gregory så katten blev bara mer och mer skärrad… och Gregory var blodig.

Att klättra nedför en stege med en panikslagen katt i ena handen är inte heller så stabilt och säkert så Gregory började se uppgiven ut. ”Ta honom i nackskinnet och släpp ner honom på marken” föreslog jag men Gregory var rädd att det skulle resultera i att katten skadade sig, att han själv föll ner eller en kombination av de båda. Jag föreslog att jag skulle testa vilket Gregory inte tyckte var någon klok idé. Det tycker väl inte jag heller så här i efterhand för jag är både höjdrädd och osmidig men just då var jag ganska less på att stå i snålblåsten och glo upp i en gran. Jag testade i alla fall, kom mig upp till katten och greppade honom i nackskinnet. När han försökte klösa sig fast i grenar vände jag katten så han hade benen mot mig och det verkade lugna honom. Han klöste sig fast på mig men fick inte panik utan hängde sig bara fast så jag makade in honom under ena armen och klättrade ner.

Kroken var nästan lika uppjagad som Killer. Hon hade själv kommit fram till att om vi inte fick ner Killer ur trädet så skulle han dö där uppe. Mitt förslag om att släppa ner katten istället för att försöka fånga honom och klättra ner med honom var inte heller något som Kroken verkade uppskatta. Hon var mycket orolig.

Men slutet gott, allting gott. Jag hoppas att Killer har lärt sig att inte klättra så högt upp i träd i fortsättningen… men jag tvivlar. Igår kväll hittade Gregory Lacke ute vid dörren. Han satt där och stirrade skräckslaget på något som rörde sig längre bort. Vi har haft lite bekymmer med en grannkatt som kommer hit och slåss med våra katter så Gregory försökte se om det var den katten som Lacke såg och var så rädd för. Det var ett djur men det var inte katten. Det var ett rådjur. Jo, katter har en del fiender i den naturliga faunan men jag tror inte att rådjur tillhör de värsta kattmördarna… fjolliga katt. Det kanske var samma blodtörstiga, kattätande rådjur som jagat upp Killer i granen.

Ja, det måste jag väl skriva… något åtminstone. Under påskledigheten blev det inte mycket tid vid datorn för Gregory ogillar att jag sitter vid datorn. Han säger inget alla gånger men hans suckande, pustande och ogillande blickar säger en hel del. Dessvärre har jag inte så mycket att förmedla. Jobbar och sover och däremellan har jag inte så mycket energi över för funderingar eller annat.

Gregory påstår att man blir piggare om man rör på sig mera och tränar. Därför kliver jag upp klocka 5 varje morgon för att spendera dagens första halvtimme på löpbandet. Inte fan blir jag piggare för det. Igår somnade jag vid 18-tiden tror jag. Han tränar ju själv en hel del och han kan sova 10-14 timmar utan problem. För det mesta måste han upp och åka till jobbet men när han är ledig sover han ibland hur länge som helst. Han säger att han behöver det för att han tränar. Märkligt… han påstår ju också att man blir piggare av att träna.

Jag har alltid drömt mycket när jag sovit och jag kommer ofta ihåg drömmarna väldigt detaljerat när jag vaknar. Jag har ofta dramatiska och makabra drömmar och jag drömmer i svartvitt. Därför köpte köpte jag postern nedan för en herrans massa år sedan, ramade in den och satte upp den i sovrummet. Sedan jag träffade Gregory har postern fått flytta ut ur sovrummet för han tycker inte att den är lämpligt där. Han får väl mardrömmar av den medan jag tycker att den klockrent illustrerar de drömmar jag har, som jag inte alls anser vara mardrömmar.

Men nu har mina drömmar börjat förändras. Det var länge sedan jag drömde att jag badade i ett badkar fyllt av armar, ben och kroppar från barbiedockor, att jag hyvlade ansiktet av en kompis med en osthyvel och använde det som pålägg på en tunnbrödmacka (jag tyckte att det var äckligt att ögonbrynshåren var kvar, vill inte ha hår i maten), om sköldpaddan i slalombacken som jag strulade med (fråga mig inte hur det gick till) eller andra sådana drömmar som var mer regel än undantag.

Nu verkar det istället ha blivit helt tvärt om. Tråkigare drömmar än de jag har finns nog inte. För någon natt sedan drömde jag om importerade läkemedel från Kanada, inatt drömde jag om en stor sandhög på en strand, alldeles vid vattenbrynet, och högen rasade sakta ihop när vågorna slog emot den. Jättespännande… inte.

Jag vill ha tillbaka mina makabra drömmar! De jag har nu liknar ju apskit. Att sova var så mycket mer underhållande förr :-/

Lite irriterad blir jag, på riktigt, på puckoidiotordet ’hen’ och de som envisas med att använda det. Fittfobiska jämställdshetsare som kallar sig feminister tror att kvinnans status ska höjas och skillnaderna mellan män och kvinnor ska suddas bort om man använder ett och samma ord för dem båda. Personligen vill jag inte att skillnader ska suddas ut. Jag tycker att skillnader ska uppmuntras för det främjar självständighet, excentricitet, originalitet som stärker både individen och samhället i stort.

Att byta ut orden ’han’ och ’hon’ mot ’hen’ motverkar allt jag tror på och förmodligen också sitt eget syfte. Historiskt byter man ut ett ord mot ett annat när ursprungsordet har fått en allt för negativ klang. Städerskorna blev lokalvårdare för att ordet ’städerska’ kunde uppfattas nedlåtande efterblivna blev utvecklingsstörda och negrer blev mörkhyade men helst får man inte säga något alls som anspelar på hudfärg för det är kränkande.

Problemet sitter inte i ordet. Lokalvårdarna har varken högre status eller högre lön är städerskorna, utvecklingsstörda anses inte vara smartare än efterblivna och de som har rasistiska åsikter ändrar inte dessa för att en del människor tycker att ordet ’neger’ är stötande. Kommer då kvinnor att få högre status och bli mer jämställda för att de är ’hen’ istället för ’hon’? Nix. Istället så är risken att ordet ’hon’ blir ett skällsord (som en del anser att ordet ’neger’ är) och det skulle bara göra det fulare att vara kvinna än vad det är idag. Att sätta skamstämpel på ett ord och göra det så fult att det måste bytas ut mot ett nytt, ’säkert’ ord kan vara ett stort steg bakåt och sänka den allmänna uppfattningen om kvinnors värde.

Problemet sitter inte i orden utan i huvudet på oss alla och det är där vi måste jobba med dem. När man kan säga ’neger’ utan risk för att någon reagerar negativt har rasismen reducerats till obetydlighet och när man får vara kvinna och en ’hon’ utan att det måste friseras på något sätt för att räknas lika bra som en man och ’han’ så har vi kommit längre i jämställdheten. Målet är inte att sudda bort skillnaderna eller ignorera och glömma bort dem utan det enda hållbara målet måste vara att acceptera varandras olikheter och se möjligheterna i dessa.

Jag känner inte för att hoppa ner i en musgrå zipperall, bli ett könlöst neutrum med stympad personlighet som gör samma saker som alla andra, pratar som alla andra, gillar samma saker som alla andra, äter samma saker som alla andra, har samma åsikter som alla andra, har samma drömmar som alla andra. Jag vill inte att det ska anses vara fult och skamligt att utmärka sig på något vis för att ingen får vara bättre eller sämre än någon annan så att vi måste lägga oss på en så låg nivå som möjligt för att ingen ska känna sig underlägsen och att vi sedan håller en låg, jämn profil i våra musgrå zipperaller i raka, parallella led tills vi dör av kvävd personlighet eller ren och skär leda. Vill du ha det så?

’Hen’ låter som en feg jävel (engelskans ’hen’ = höna ~ kyckling) eller något fä som man skulle vilja plocka, alltså inget positivt. Skulle någon kalla mig ’hen’ skulle jag tycka att det var stötande.

Jag har skurit ner på energirik mat sedan januari. Till lunch tog jag alltid med mig sallad men när det var som kallast så fick jag liksom aldrig riktigt upp värmen när jag inte fick något varm mat så då började jag ta med soppa till lunch istället. Lyckades få med mig en fullkomligt oätlig gazpacho en gång och den äckliga bismaken av kartong och tryckfärg fastnade i gommen och blev kvar i flera dagar. Usch!

Men hur som haver så är det ju varmare nu så jag gick tillbaka till lunchsallad igen. Tack och lov! Egentligen tycker jag inte speciellt mycket om soppor och man är mätt i ungefär fem minuter på soppa. Den enda fördelen är egentligen att den går fortare att stoppa en burk köttsoppa i väskan på morgonen än att snickra ihop en sallad. Men nu är det sallad som gäller igen.

Det minskade energiintaget syns på vågen. Jag har norpat min mors badrumsvåg och på den kan man ange hur lång man är och hur gammal man är så ska den räkna ut en massa saker när man ställer sig på den. Man kan lägga in flera olika personers uppgifter också så det är en riktigt hightec digital historia. När man slår på den så visas först vikten från senaste vägningen så att man kan se att man minskar stadigt i vikt.

Vilket jag gör. När jag ställde mig på vågen idag så visade den 17,1 kg. Beach 2012, here I come! Det är ju trevligt, men lite orolig blev jag eftersom jag skulle lämna blod i dag och då skulle jag minska ytterligare 3% i vikt. För en person som väger 70 kg så motsvarar det 2 liter blod så jag tänkte att jag nog skulle bli väldans yr när jag lämnat blod. Men det gick faktiskt ganska bra. Jag mådde bara fint när jag gick från blodbussen men ute på Rönnskär blåser det en del så jag blev tvungen att ta skydd bakom en plogpinne medan det blåste som värst för att inte blåsa bort.

Så visst finns det en del nackdelar med att vara en ’size zero’ som jag nu är med mina 17,1 kg och ett bmi på 6,1. Men det finns en del fördelar också. Nu kan jag ju låna kläder av andra, t.ex av Kroken för hon väger bara några hekto mindre än jag. Hon är visserligen mycket kortare så hennes långbyxor blir med som cykelbyxor på mig.

Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som har tillgång till en avancerad digital våg som ger en exakt vikt på decimalen. Verkligen!

Något man bör undvika att göra är att gå på affären när man är hungrig. Förra veckan skulle jag springa in lite tvärt bara efter jobbet för att köpa yoghurt till Gregory. Jag var tokhungrig och vet att det brukar vara svårt att passera godishyllorna då utan att något helt oförklarligt slinker med av bara farten. Så jag stålsatte mig och begav mig in i butiken fast besluten att inte låta något från godishyllorna följa med ut.

Jag sprang ganska snabbt på vitkål som såldes för en krona kilot. Det var ju billigt och gott är det också så jag plockade med mig den största jag kunde hitta. Jag fiskade också med mig några plommon som jag skulle kunna äta i bilen för jag var ju så vanvettigt hungrig. Sedan fick jag med mig en yoghurt och så var jag klar. Jag gick mot kassorna och kände mig stark. Jag skulle klara detta! Jag var på upploppet och kände inte det minsta lilla sötsug så jag var helt säker på att jag skulle lyckas undvika fällorna.

Sedan hände något men jag har bara vaga minnesbilder av vad. När detta oförklarliga anfall släppte och jag återfick sansen igen fann jag mig själv i bilen på väg hem. I handen hade jag en stor bit chèvre som jag gnagde på. Jag begriper icket hur det gick till. Mycket märkligt. Anden var svag och suget var stark… eller hur man säger.

Butiken i fråga såg nog hur illa det gick för mig och bestämde sig för att vidta åtgärder. Sedan denna händelse har de börjat med salladsbar så man kan plocka sig en liten sallad när man håller på att försmäkta av hunger istället för att få sådana hemska ostblackouter som jag fick.

I söndags kom jag på ett nytt sätt att äta våfflor. Istället för att ha en massa sliskigheter som socker eller sylt på lade jag några skivor hamburgerkött på våfflan och sedan skivade jag chèvre på det. Himmelskt!

Riktigt bra skit!

Min far beställde alltid taxeringskalendern så den har funnits till hands för mig sedan jag bodde hemma. Gregory köper den varje år också så fortfarande finns det en aktuell taxeringskalender i hushållet. I fredags tänkte jag skriva som statusmeddelande på fejjan ”Fredagsmys med taxeringskalendern och läsglasögon” men jag fick en känsla av att det skulle provocera och irritera så jag lät bli.

Sedan började jag fundera på varför jag lät bli. Vad är det med taxeringskalendern som är så provocerande för en del människor? Jag har själv varit så fattig att jag inte kommit med i den under en lång period i mitt liv då jag fram till jag var 27 år inte fick ut mer än 6200:- per månad men inte heller då tyckte jag att det var provocerande, irriterande, skamligt eller jobbigt på några sätt att andra kunde förstå detta genom att jag inte stod med. Nu har jag en hyfsad inkomst och tillsammans har vi en jävligt bra inkomst men jag tycker fortfarande inte att det är jobbigt att andra kan ta se det genom att bläddra i taxeringskalendern.

Så vad är det som upprör med taxeringskalendern egentligen? Jag förstår det ärligt och uppriktigt inte. En jag känner blir skitarg om man nämner att man har taxeringskalendern. Hon tycker att hennes och hennes familjs inkomst inte angår någon annan. Nä, det är mycket som inte angår andra men som de får veta ändå. Ens vikt, t.ex, får andra en hyfsad uppfattning om så snart man visar sig bland folk.

Jag tycker att det kan vara bra att få veta vad andra tjänar. Om jag upptäcker att alla mina kollegor har tio papp mer per år än jag så förstår jag ju att jag har blivit bortprioriterad i löneutvecklingen och jag kan prata med min chef och ta reda på om det är medvetet och vad som krävs av mig för att jag ska få samma lön som de övriga eller om de bara missat mig och då kan jag få retroaktivt en massa pengar. Är det så hemskt? Men det är fult att prata om pengar, faktiskt är det mer naturligt att man dryftar sina avföringsproblem och analfisurer med vänner och kollegor än sin lön. Jag kan inte alls förstå det.

Jag hörde en rolig händelse som utspelade sig på jobbet för en massa år sedan. Två kollegor, A och B, pratade om just detta. Om de talade om för varandra hur mycket de hade i lön så skulle de kunna prata med chefen och få lönen justerad ifall den ena hade oförklarligt mycket lägre än den andra. De är i samma ålder, har jobbat lika länge och med samma saker så de borde ha samma lön. Så de bestämde sig för att berätta för varandra vad de tjänade. Problemet var vem som skulle börja för ingen av dem ville berätta först. Till slut sa A att hon kunde väl börja då så hon berättade hur mycket hon hade i månadslön. Jaha, sa B men inte mer än så. A bad henne då berätta vad hon tjänade, så som överenskommet var. ”Nu vet jag ju vad du tjänar så inte behöver jag berätta vad jag tjänar” svarade B, vände på klacken och lämnade A med lång näsa.

Jag förstår inte varför det ska vara så hysch hysch om löner, inkomst, skulder och förmögenhet. Har man hamnat hos Kronofogden för att man övershoppat prylar och pinaler så kan jag tycka att man visat prov på dåligt omdöme och har ett och annat att skämmas över men det finns andra skäl än bara bristande impulskontroll och prylmani som gör att man kan åka på en betalningsanmärkning. Och lönen har man sällan bestämt själv så vad är det att hymla om? Man kan styra vilket yrke man ska ha till stor del men lönen sätter ju arbetsgivaren.

Jag undrar om mitt oförstånd grundar sig i att jag inte har någon skam i kroppen. Jag skäms varken om jag har låg eller hög inkomst och jag är inte heller avundsjuk på de som har mer än jag. Avundsjuka får en bara att tycka att ens egna situation är sämre än den är.