Kalis cyberhem

En diskussion på jobbet började med att någon hade hört på radio om en ny matematikbok med uppgifter som var lite annorlunda formulerade. Frågan tror jag var om bokens uppgifter skulle anses vara roliga eller plumpa och tramsiga men diskussionen urartade (som för det mesta på jobbet) och blev istället en diskussion om hur viktigt eller oviktigt det är att läsa exempelvis matte i skolan. Många skolungdomar säger att det är helt meningslöst att lära sig lite mer avancerad matte eftersom de förmodligen ändå aldrig kommer att behöva de kunskaperna senare i livet. Samma sak är det med många andra skolämnen. Timothy förstår inte alls varför han måste plugga en massa skittråkig samhällskunskap nu när han inte alls har tänkt sig en karriär inom det politiska eller liknande. Jag hade samma tankar kring just samhällskunskapen när jag var i hans ålder…

Om jag tänker efter så har jag nog bara lärt mig en bråkdel av allt jag kan och vet i skolan och den allra största delen kunskap och information har jag fått på andra sätt. Så med andra ord är det ganska meningslöst att gå skola? Nope! Om jag inte hade fått den kunskap jag fick i skolan så hade jag nog förmodligen inte haft förmåga att tillgodogöra mig allt annat på samma sätt. Har man vissa baskunskaper så får man också en annan förståelse för saker och ting och man har en större förmåga att bilda sig egna tankar och funderingar än vad man skulle ha utan den basen man får genom utbildning. Ju mer utbildning jag har gått desto mer har jag förstått att jag inte vet. Här säger jag emot mig hela tiden – utbildning är bra men mina kunskaper har jag fått på annat håll och man känner sig okunnigare och okunnigare ju längre utbildning man har… Innan man får kunskap så är det ofta så att man tror att man vet att det är på ett visst sätt eller så har man inte funderat över det. När man börjar lära sig saker så kommer nya frågeställningar som, när man får svar på dem, i sin tur leder till ytterligare frågeställningar. Ju mer man vet desto mer förstår man att det finns att veta och hur lite kunskap man själv har i förhållande till… tja, hur mycket det finns att kunna lära sig mer av… om man hade tid och kapacitet att ta in allt som man egentligen skulle vilja veta.

Nu har jag nog flummat iväg ut i något obegripligt och det var egentligen inte dit jag skulle. En kollega sa att kunskap är vad som är grunden till god social förmåga. När man pratar med någon, diskuterar något så är det den mängd kunskap man har som gör en till en intressant person att prata med. Har man kunskap inom flera olika områden så kan man föra ett intressantare samtal om vardagliga ting. Naturligtvis har ens verbala talanger och förmågor att uttrycka sig en stor roll också men det i sig kan vara välutvecklat om man var duktig i språkämnen i skolan. Eftersom grunden till allmänbildning, eller verktyget man behöver för att tillgodogöra sig allmänbildning, fås genom utbildning så går man inte skola för att lära sig saker man behöver när man blir löntagare som vuxen. Om man drar det till sin spets så är det utbildningen som ligger till grund för hur givande umgängeskrets man får som vuxen. Lite skola = lite kunskap = låg allmänbildning = trist att prata med = trista polare.

En som på ett fyndigt sätt kan reflektera över psykosociala samspel, tillföra fakta om kuriositeter till en diskussion och vidareutveckla en diskussion genom att utifrån ett alldagligt ämne associera vidare till fantasikittlande rimligheter är ju fan så mycket roligare att umgås med än en som inte kan eller vill diskutera annat än vilka som är vårens färger, vem som är bitchigast och borde åka ut ur Top Model eller hockeyresultaten. Eller hur?

Med detta har jag inte sagt att man är en trist typ om man inte har en akademisk utbildning eller att alla med högre utbildningar är trevliga prickar. Det handlar förstås om personlighet också. En del har så mycket intressant personlighet att utbildning kanske inte skulle ha behövts men utbildning är aldrig en nackdel.

Idag är det Gregory som är primärvårdsjouren på akuten. Varje gång han har haft jour och jag frågar honom vad han stött på för sjukdomar och skador så muttrar han över några som han tycker kunde ha väntat till en vardag och uppsökt hälsocentralen istället. Tydligen är skiljer sig Skellefteborna från invånare i andra städer när det handlar om när man ska åka till akuten. Till akuten ska man bara åka när det är något akut som absolut inte kan vänta tills hälsocentralen öppnar men i Skellefteå har människor en tendens att åka till akuten för småsaker bara för att hälsocentralen inte är öppen. Läkare i Skellefteå är ganska överens om detta, att ca hälften av alla som kommer till akuten kunde ha väntat och uppsökt primärvården när hälsocentralen öppnat istället. Därför blir belastningen hård på primärvårdsjouren, läkarna har mindre tid för patienterna på akuten och väntetiderna blir onödigt långa.

Många av de som kommer till akuten i onödan är de som varit sjuka eller haft besvär en tid men nu, precis just nu, bestämt sig för att det får vara nog och de orkar inte en dag till. T.ex förkylda som snorat, snörvlat och hostat i tre veckor och natten mot lördag är de lika täta i näsan som vanligt och hostar lika mycket som de gjort de tre senaste veckorna men nu bestämmer de sig för att de vill bli av med det NU så de åker till akuten på morgonen. På akuten kan de inget göra, det finns ingen omedelbar bot mot förkylning, inte heller på akuten och förkylning är inget akut om det inte blivit lunginflammation av det hela så att man har en förhöjd andningsfrekvens och kanske sänkt syremättnad. Bättre är det att härda ut tills hälsocentralen öppnat och gå dit istället för de har mer tid och resurser och det är troligare att man får bättre hjälp där.

De som har haft ryggont en längre tid, vrickat en fot för flera dagar sedan etc hamnar också i den kategorin. Det är inte akut men de är just för tillfället trötta på det onda och söker sig till akuten. En del tror till och med att de får träffa bättre läkare än på hälsocentralen, att läkarna på akuten är specialister, men så är det inte alls. Det är läkarna som på dagarna är på hälsocentralerna som har jouren på akuten så man träffar exakt samma läkare och visst är en del av dem speciallister. De är speciallister inom allmänmedicin (distriktsläkarna) eller så gör de specialisttjänstgöring inom allmänmedicin (ST-läkare, som Gregory är nu) och en del av dem är allmäntjänstgörande läkare som är ganska nykläckta och gått ut läkarlinjen för ett eller ett par år sedan. Precis samma personer som man träffar på hälsocentralen. Det är om man kommer in med akuta buksmärtor, misstänkt stroke eller hjärtinfarkt, brutna ben eller sådant som man får träffa andra specialistläkare som ortopeder, kirurg- och medicinläkare.

Ironiskt nog är det troligare att man träffar en specialist på hälsocentralen än på akuten för att nykläckta AT-läkare är mer jobbsugna och villiga att ta på sig jourer än distriktsläkarna som har specialistkompetens och lång erfarenhet och hellre är lediga tillsammans med familjen på helgerna. AT-läkarna har betydligt lägre lön också och jourerna ger en bra slant som distriktsläkarna kanske inte tycker sig behöva. Bakjouren, alltså de läkare som kallas in om belastningen på akuten blir för hög eller som jouren ringer och rådfrågar i de fall de inte vet hur det ska gå vidare med, är alltid färdiga allmänläkare (för primärjouren). Gregory få alltså inte vara bakjour än eftersom han är ST-läkare och inte färdig allmänläkare.

En annan kategori som gärna åker till akuten trots att de kanske inte är nödvändigt är oroliga småbarnsföräldrar. Öroninflammation, magsjuka, förkylning, feber är inget som vanligtvis kräver akutvård. Feber i sig är inget farligt fast många verkar tro det. Barn kan ha ganska hög feber utan att de egentligen är speciellt sjuka. Många föräldrar säger att barnet har feber fast de kanske bara har 37,8 och det räknas inte som feber inom medicinen. Subfebril, alltså under feber, kallas det då. Ibland hänvisar föräldrarna till att barnet är ’lågtempat’ i vanliga fall men det betyder inte att de har feber vid lägre kroppstemperatur än andra. Kroppen är anpassad att fungera utmärkt inom ett visst temperaturintervall så 37,8 är inte feber även om man för det mesta har en temperatur på 36,0. Det kan betyda att man är på väg att få feber men man har lika fullt inte feber ändå.

En del föräldrar kommer in mitt i natten och är jätteförskräckta för att de tittat till barnet under natten och tyckte att det verkade slött och lojt. Efter att de tagit sig till akuten och suttit i väntrummet någon timme så är det full rulle på ungen igen när de träffar läkaren. Ja…? Väck mig mitt i natten så kommer jag att vara väldigt trött och seg tills jag kommit igång också. Speciellt om jag är förkyld och har lite feber, då är jag helt groggy en lång stund om jag blir väckt. Det är liksom normalt.

Barn med magsjuka kommer ofta till akuten. Har man magsjuka ska man i det längsta undvika att åka till akuten eller hälsocentralen för att där kan man smitta andra, redan sjuka och svaga, med magsjuka och det kan bli förödande för dem men många föräldrar tar ändå sina magsjuka barn till akuten. Gregory har fått höra föräldrar som berättat att de inte får i barnet någon vätska, barnet har ’bara’ druckit 3 dl välling under dygnet. Det är räcker för att inte bli uttorkat när man är liten och ganska stillsam för att man är sjuk och trött. Nyp i huden på barnets handrygg och se om huden är elastisk. Är barnet uttorkat så går inte huden tillbaka på en gång utan en liten ås blir kvar en stund där man nypt. Ett säkrare sätt är att väga barnet och anteckna vikten för då ser man på viktminskningen hur mycket vätska barnet förlorar. Dessa siffror kan också vara väldigt användbara för läkaren sedan om man måste åka till akuten.

Barn med hosta kan driva föräldrar till vansinne. Barnet själv är kanske inte så stört av sin hosta men efter ett antal sömnlösa nätter för föräldrarna så har de fått nog och kommer till akuten. Rent allmänt så ska man inte dämpa hosta. Man hostar för att få upp slem så att det inte åker ner i lungorna och ger lunginflammation. Hostan har en funktion, hosta är bra och det finns dessutom inga mediciner som är jättebra på att ta bort hosta. Mediciner mot hosta löser oftast bara slemmet så att det bli lättare att hosta upp men hostan försvinner ju inte förrän slemmet är borta och det inte längre retar i luftvägarna. Ibland kan det ändå vara läge att försöka få bort hostan på nätterna åtminstone så att man får sova men på dagarna bör man fortsätta hosta så man blir av med eländet och inte drar ner det i lungorna.

Lite grovt så behöver man inte åka till akuten med sjuka barn om de inte inte har hysteriskt ont och behöver omedelbar smärtlindring, är uttorkat, inte får i sig någon vätska alls eller har hög feber i kombination med nackstelhet.

Den kategori ’onödiga akutenbesökare’ som Gregory stör sig mest på är de han kallar ’hemvändarna’. Det är en vuxen son eller dotter som flyttat till annan ort men har sina åldrande föräldrar här i stan. När de kommer hem och ser hur krasslig mamma eller pappa är så får de dåligt samvete för att de inte funnits till hands tidigare och bestämmer sig för att ’ta tag i saken en gång för alla’. Så åker de in på akuten med gamlingen och kräver att något ska göras, boende eller assistent ska ordnas fast patienten inte för tillfället är i risigare tillstånd än han eller hon varit de senaste månaderna eller till och med åren. Det är alltså inget akut utan det kan gott och väl vänta till efter helgen men då har det hemvändande barnet åkt igen och kan inte följa med sin mor eller far till hälsocentralen och kräver istället att något görs på studs, på akuten. Akuten kan dock inget annat göra än att hänvisa till hälsocentralen.

Så åk till akuten om du har en näsblödning som inte vill sluta, djävulska ryggsmärtor eller liknande som kräver omedelbar smärtlindning, sårskador som kanske behöver sys, är mer än måttligt uttorkad, har mer än måttligt svårt att andas etc. Allt som är lindrigare än så kommer ändå att hänvisas till hälsocentralen och du har suttit i flera timmar i väntrummet och betalat en massa pengar i onödan.

Brask!
’For the record’ bör jag tillägga att Gregory aldrig nämner namn på sina patienter eller lämnar ut någon information som kan ge mig minsta fingervisning om vem patienten är utan han pratar rent allmänt om de sjukdomstillstånd och skador han stött på under jouren eller på hälsocentralen. En gång kom han hem och berättade att en av hans patienter hälsat till mig. När jag frågade vem det var svarade han ”Det kan jag ju inte säga! Jag har ju tystnadsplikt!!”. Efter en hel del lirkande fick jag veta att det var en kollega och i sådana lägen så får han faktiskt berätta vem han träffat.

En gång berättade han om en ovanlig skada, en person hade slagit med en slägga på något. Släggan hade gått sönder och en stor metallflisa hade flugit iväg och träffat personen i låret. Gregory berättade att de såg flisan på röntgen men inte kunde få ut den så den fick sitta kvar i låret. På inga sätt avslöjade han att jag skulle veta vem personen var men när en vän till mig berättade att hennes man råkat ut för detta och att de träffat Gregory på akuten efteråt så lade jag ihop två och två förstås. Hon var lite förvånad över att Gregory inte berättat att de var de för hon vet ju att han vet att jag känner dem. Men han berättar alltså inget någonsin.

Jag lyssnade på programmet Verkligheten på P3 igår och det handlade bland annat om elallergiker. I programmet medverkade två personer som sade sig lida av elallergi. Den ene, en man i 30-årsåldern, sade att han utvecklat elallergi efter att han skaffat en mobiltelefon. Nu klarade han inte av lysrör, mobiler, grannarnas trådlösa telefoner etc. etc. Han klarade inte av ha ett vanligt jobb och levde på att ta hand om sin son och sin sjuka mor. Sjukskriven fick han inte bli för att elallergi inte klassas som en sjukdom.

Jag uppfattade att programmet var vinklat så att man skulle tycka synd om dessa personer som anser sig vara elallergiker och inte blir trodda av samhället, som kanske ’tvingas’ flytta långt bort från civilisation och inte kan använda bekvämligheter som mobiler, datorer, mikrovågsugnar eller ens ha elektricitet indraget i huset. Ja, visst är det synd om dem men inte för att de är elallergiker… för det är de inte.

När fenomenet dök upp och till och med blev relativt vanligt så gjordes en mängd med tester. Personer som sade sig ha svåra besvär med huvudvärk, klåda, illamående, yrsel och en mängd andra symtom när de utsattes för elektromagnetisk strålning från elektriska prylar fick sitta i ett rum med elektromagnetisk strålning som var starkare än den man utsätts för i vardagliga livet och de skulle avgöra när strömmen var påslagen (när de utsattes för strålningen) och när den var avslagen (och de inte utsattes för någon strålning). De som deltog i testerna kunde inte avgöra när strömmen var på eller av och de hade lika ofta rätt som en som skulle ha gissat sig till det.

Om elallergi verkligen existerar och ger sådana fruktansvärda besvär som elallergikerna påstår så är det väldigt märkligt att de bara får sina besvär när de är medvetna om att de utsätts för elektromagnetisk strålning. En pälsdjursallergiker få samma symptom oavsett om denne vet att de har en katt under näsan eller inte. Detsamma gäller för alla andra allergier. Därför är det tämligen bevisat att elallergi inte existerar.

Så vad handlar det om då? Säg det… det finns många olika orsaker, säkert har en och annan arbetsskygg samhällssnyltare ’utvecklat’ elallergi för att få bli sjukskriven men på dem som verkligen anser sig vara elallergiker så sitter det  i skallen. Om jag av någon anledning upplever något väldigt negativt när jag ska posta brev, en enskild händelse eller stress i samband med att jag ska posta brev eller att jag under en period i livet mår väldigt dåligt fysiskt eller psykiskt och just under denna period postar väldigt många brev så kan mina negativa känslor och upplevelser kanaliseras, projiceras, eller vad man ska kalla det, på postlådan. Jag kan bli illamående, få yrsel och huvudvärk och allehanda fysiska besvär och till och med nässelutslag när jag kommer i närheten av en postlåda. För mig är det uppenbart att det är postlådan som orsakar det men jag är inte postlådeallergiker för det. Jag har ett psykiskt problem som går att behandla om jag bara kan erkänna för mig själv att det sitter i min skalle och inte är en verklig, fysisk fara för mig.

Tyvärr vill inte elallergiker se det på detta sätt. De hävdar att de visst har en allergi eller överkänslighet mot el trots att det är bevisat utom allt tvivel att det inte existerar. Tyvärr så har elallergi håsats upp så att samhället lagt miljarder på att ordna elsanerade bostäder, delar av sjukhus och kommunala lokaler bland annat. På så sätt fick de som anser sig vara elallergiker en slags bekräftelse på att elallergi verkligen finns och så kom de ännu ett steg längre från att kunna bli botade från vad de egentligen lider av.

Ja, det är synd om elallergiker.

Det finns en liten klick människor som aldrig någonsin söker sig till sjukvården fast de egentligen skulle behöva det. Det finns också en liten klick människor som ständigt söker sjukvård trots att de inte alls behöver det. En del av dem är personer som vill bli sjukskrivna för att de inte vill jobba eller som vill ha mediciner som de inte behöver men blivit beroende av. Detta fick mig att fundera över en sak. Många berättar om allt de gör för hela världen på facebook och i bloggar. Ponera att en läkare har en återkommande patient med icke objektifierbar smärta, alltså läkaren kan inte se eller känna något avvikande, inga prover visar på något fel och det finns överhuvudtaget inga fysiska ’bevis’ för att patienten har ont men han eller hon säger att han eller hon upplever smärta. Svår smärta dessutom som omöjliggör arbete och eventuellt kräver behandling med beroendeframkallande mediciner. Patienten säger sig ha så svår smärta att han eller hon mest ligger hela dagarna och knappt klarar av sitt vardagliga liv. Hänger ni med än så länge? Bra.

Ponera då vidare att läkaren hittar denna patints blogg eller facebooksida och där läser att patienten är väldigt fysiskt aktiv. Läkaren får se bilder på hur patienten utför vissa fysiska saker som han eller hon under läkarbesök uppgett är helt omöjliga att göra på grund av den påstådda smärtan. Låt säga att läkaren ser att patienten säljer hjälpmedel som bekostats av försäkringskassan för att patienten är så handikappad av sin smärta. Läkaren skulle i princip hitta bevis för att patienten simulerar. Så min fråga är – är det ok rent etiskt av en läkare att ’snoka’ på nätet och ta reda på sådant?

Jag frågade Gregory. Han gav ett väldigt tvetydigt svar. Å ena sidan så är det viktigt att läkaren får all information som finns om patientens sjukdomstillstånd men å andra sidan så är det viktigt att relationen mellan patient och läkare inte skadas. Han menar att den skulle skadas ifall patienten fick veta att läkaren sökt fram bevis för att patienten simulerar. Han sa också att det är inte säkert att det patienten säger vid läkarbesöket är lögn, det kan lika gärna vara det som skrivs på facebook eller i bloggen som är lögn… för att patienten vill visa sig hurtig och ’duktig’ inför vänner och bekanta. Han menade att det patienten säger vid läkarbesöket är de uppgifter som läkaren ska fatta sina beslut utifrån. Punkt slut.

Jag fick ett intryck av att han menade att det var oetiskt av en läkare att läsa patienters bloggar och facebooksidor så jag frågade vad han skulle göra om han hade en sådan patient och själv läst dennes blogg eller facebook och det verkar på det som skrivs på de sidorna att patienten är en simulant. Skulle han fortsätta skriva sjukintyg till patienten då? Förvånande nog var svaret nej. Han skulle först försöka lirka ur patienten om det eventuellt kunde vara så att patienten överdrev sina smärtupplevelser och om patienten vidhöll att smärtorna är så svåra att han eller hon knappt klarar vardagen så skulle han fråga om han eller hon fick hjälp av någon, vem i så fall och sedan skulle han kontakta den personen för att verifiera det patienten sagt. Han skulle alltså inte alls utgår enbart ifrån det patienten säger…

Det är en knepig situation. Vad tycker ni? Själv tycker jag att det är helt ok att en läkare ’snokar’. Simulanterna är få men finns ändå och de skapar en misstro mot andra med samma symptom som faktiskt är sjuka på riktigt. Dessutom upptar de resurser som skulle kunna gå till någon som verkligen behövde dem.