Grinchen meddelade på fejjan att hans mormor var döende och att han skulle åka till Sverige. Amanda fick också ett kort meddelande där det stod ”hi min mormor har cancer i endstatiumen!”. Exakt vad ’endstatiumen’ är för något är oklart, det finns inget som heter så. Gregory tror att han menade ’ändstationen’, alltså rektumcancer, coloncancer eller liknande. Det är lite märkligt och en aning okänsligt att kalla det ’ändstationen’ i det läget, som att säga ’cancer i korken’ om det vore en hjärntumör men jag vet ju inte om det var det Grinchen försökte stava till eller om det var ett ’hitte-på-ord’ som han tyckte lät allvarligt och medicinskt. Han stannade i Sverige en vecka och strax efter han kom tillbaka till Österrike, igår, lär mormodern ha dött. Hon var 83 år så det var inte oväntat.
Hur som haver… tidigare i år föreslog Grinchen att Amanda skulle komma till Österrike och hälsa på honom. Hon var inte så sugen på att resa ensam till ett land där hon inte kan språket för att träffa en person som hon inte känner och som säger att han medvetet undvikit att ha kontakt med henne under 18 år så det blev inget av med det. I fredags ringde Amanda och frågade mig hur stor sannolikheten var att han skulle fråga henne om han kunde komma och hälsa på henne nu medan han ändå var i Sverige. Jag sa att jag bedömde att den sannolikheten var lika med noll. Han tycker nog att det är hennes sak att komma till honom och inte tvärt om. Amanda skrattade och sa att hon trodde inte heller att det fanns någon risk att han skulle söka upp henne. Hans önskan om kontakt med henne har ju visat sig handla om att älta gamla oförrätter som han anser sig blivit utsatt för och få henne att ’ställa mig mot väggen’ för dem så att göra sig omaket och ta sig tid att söka upp henne för ett besök är nog inte så intressant.
Någon gång ska vi flytta. Inte just nu men om några år kanske. Det blir söderut och det lutar åt Småland. Gregory vill ha ett hus som är lite utöver det vanliga. Tidigare så sneglade han åt herrgårdar, slott, villor på många, många hundra kvadratmeter. Jag bromsade allt jag kunde. Visst kan det verka häftigt att bo grandiost men…
Så skulle vi bo i ett stort, fräscht, lyxigt hus så skulle det så småningom kännas skabbigt på ett sådant där olustigt, odefinierbart sätt som det kan kännas hemma hos de som har en lyxigare boende men inte förmågan att hålla efter sig. Även om de städar inför besök så det inte finns något synbart smuts eller damm så är det något som man inte riktigt kan sätta fingret på som avslöjar att detta bebos inte av en ’lyxhemsperson’. Gregory och jag är inga ’lyxhemspersoner’, absolut inte. Vi är nog mer ’ruckelpersoner’ faktiskt… Jag tror inte att han känner av den där atmosfären på samma sätt som jag. Han tittar mer på prylar, pinaler, ytor etc och ser det dyrt och flott ut så tycker han att det är häftigt. Jag läser in andra saker och jag har inte riktigt kunnat förklara hur jag märker det men det kanske är en sådan där kvinnlig förmåga.
