Jag heter Kali, är en tidig sjuttiotalist som bor i byn Vallen utanför Skellefteå tillsammans med ett av mina tre barn och min sambo, som här kallas Gregory eftersom jag ibland tycker att han har en del likheter med en viss dr House.  Mina två äldre barn är nästan äldre än jag själv och har flytt boet men invaderar hemmet i perioder när det gagnar dem. Kroken, eller Cornelia som hon egentligen heter, lär bo hemma ett bra tag till i alla fall för hon är bara fem år.

Jag försörjer mig som laborant på fabriken som gör guld, som mina äldre barn kallade den förr. Rönnskär är vad vi vuxna kallar fabriken och där har jag jobbat  sedan 2000.

Jag har bloggat längre än jag har jobbat på fabriken som gör guld. I januari 2000 publicerade jag mitt första blogginlägg fast på den tiden hette det nätdagbok och det fanns inget bloggskript utan man knappade kod själv. Allt jag skrivit ligger inte kvar på nätet. Arkivet blev allt för omfattande och jag tror inte att det intresserar just någon vad jag tänkte när jag missade att ställa ut soptunnan inför hämtning för fem år sedan… typ, så kvar är den senaste tidens inlägg och de gamla inlägg som jag kan ha länkat till eller gamla inlägg som jag, av någon anledning, vill ha kvar på nätet.

Brask!

Jag skriver på mitt sätt, stundtals vasst, ironiskt och bitskt och ofta i negativa ordalag om personer, företeelser och ting. Det är inte en stil som alla uppskattar utan tycker att kvinnor ska skriva i positiva ordalag om vad de shoppat, tv-program de sett, att de solat och tränat och beskriva saker de tycker om på ett mjukt och behagligt sätt och absolut inte ha en åsikt som på något sätt kan uppröra någon.

Jag är en dålig kvinna som har åsikter och inte har artigheten att hålla käften, le och vara andra till lags. Om det jag skriver sticker någon i ögonen så går det alldeles utmärkt att gå till en mer tilltalande sida och glömma bort den här adressen.

Den som redan tidigare hyser agg mot mig hittar säkert saker både på och mellan raderna som kan användas för att legitimera sitt ogillande och det bjuder jag på. Den typen av människor behöver jag ändå inte göra mig till inför då de redan har en åsikt som bygger mer på hur de själva är än hur jag faktiskt är och anser att andra ska tåla att bli förolämpade av dem medan de själva tar på sig en illasittande offerkofta och försöker spela på att de själva har kränkts. Bah! säger jag om den sorten.

Jag anser ändå att den som beter sig illa är den som oinbjuden kliver in hos någon annan och uttrycker sig negativt om dennes inredningssmak, val av möblemang och tapeter och klankar ner på personen och inte den som håller sig på sin kant och uttrycker sina tankar och åsikter utan att nämna någon annan vid namn.

Jag tar inte ansvar för andras känslor eller reaktioner på vad som står här eller vad de tycker sig kunna utläsa mellan raderna. Jag tvingar ingen att läsa och jag hindrar inte någon heller utan det är helt frivilligt och på eget ansvar man tar del av mina tankar.