Kalis cyberhem

Jag pratade med rektorn i torsdags. Han lovade att ta hand om det hela. Jag tycker inte att jag är nöjd med det. jag vill veta vad han har tänkt göra när han ”tar hand om det” och, framför allt, vill jag själv skälla ut Amandas lärare. Men, men… ser jag inget resultat inom kort så kommer jag att ”ta hand om det” själv och tala om för läraren vad jag tycker om henne.

Jag hämtade Gregory inatt. Han har inga vinterdäck på sin bil så han vågar inte köra de 14 milen till mig. Han hade nog kunnat göra det utan problem för det var plus 6 grader inatt. Jag hittade en mystisk figur efter vägen. Han var på väg norrut och hade fått slut bensin. Jag såg en bil med varningsblinkers på så jag stannade och det var då denne figur – en kille i 25-30-årsålder, ovårdad och tandlös, såg mest ut som en pundare. Jag erbjöd mig att skjutsa honom till en mack och han tog en petflaska från sin bil och hoppade in i min bil. Framme vid macken så visade det sig att allt han hade var två skrynkliga 20-lappar och macken, som var stängd, tog inte sedlar. Jag gav honom en 5-litersdunk som jag hade i bilen och  lät honom tanka på mitt kort.

När jag hämtat Gregory och vi var på väg hem så såg vi en bil som stod bredvid vägen med varningsblinkers på. Det var samma bil som nu stod sex mil längre norrut och vänd mot söder den här gången. Däremot såg vi ingen vid bilen. Hmm…

Nu är vi tillbaka! Inget konstigt hittades på EEG-undersökningen så Amanda har ingen form av epilepsi. Läkarna säger att hon helt klart har tics och kanske tourette syndrom. Jag har läst om tourettes och vissa saker är helt klart A medan annat inte alls stämmer så hon kanske har det men i så fall har hon inte så mycket besvär. Hur som helst så förklarar det inte huvudvärken.

En del andra saker har däremot fått sin förklaring.

Jag satt och tittade på Amanda när hennes hand fick ett eget liv och ålade som en orm framför hennes ansikte. Hon var själv inte alls medveten om detta och jag blev så full i skratt då hon inte såg sin hand trots att den viftade alldeles framför ansiktet. När hon såg att jag skrattade började hon gråta. Efter många om och men och mycket lirkade berättade hon att barnen på skolan skrattar åt henne för att hon gör grimaser och viftar med händerna. Klasskompisarna fnissar underlektionerna och på rasterna kommer barn, både från hennes egen klass och andra klasser, fram till henne och ber henne göra sina ”roliga grimaser”. Barn som, går i 5-6:an, hon inte ens känner, flinar åt henne när de passerar henne på rasterna och hon tycker att hela skolan skrattar åt henne.

Vad gör då hennes lärare åt detta?

Tydligen inte ett jävla piss. Amanda säger att läraren kanske inte märker att de andra skrattar åt henne. Jag har pratat med de lärare som Amanda haft och berättat att hon har ofrivilliga rörelser. Jag tycker att lärarna då borde ha pratat med de andra barnen om detta och sedan varit uppmärksamma på om Amanda verkar bli retad för detta. Så har den här läraren tydligen inte gjort. Och värre blir det…

Jag frågade Amanda varför hon inte berättat för läraren att hon känner sig mobbad och Amanda sa att hon inte vågar. Nä, det är klart att hon inte vågar. Detta är den lärare som inte trodde på mig när jag berättade att en barnläkare sagt att Amanda har motoriska svårigheter och perceptionssvårigheter, detta är den lärare som, trots Amandas protester, tvingade in Amanda i en situation som Amanda visste att hon skulle få huvudvärk av och sedan anklagade Amanda för att simulera huvudvärken. Amanda berättade också att läraren inte alls gör som skolsköterskan sagt (när Amanda känner att huvudvärk är på gång ska hon få gå ut i korridoren, i lugn och ro, och jobba själv) men om andra barn vill jobba utanför klassrummet går det bra. Det är bara Amanda som nekas detta… hon som mest behöver det.

Medan Amanda satt och berättade om vad som händer på skolan blev hon så illamående så att hon kräktes. Det här förklarar alltså varför hon varit så mycket sjuk – hon blir illamående av att tänka på skolan. Amanda berättade att situationen på skolan ar orsaken till att hon kommer hem direkt efter skolan och sällan går ut och leker med kompisar – hon tycker att alla skrattar åt henne så hon vill inte vara med dem.

Ledsen var hon också för hon hade hoppats på att undersökningen skulle visa att hon hade något som gick att bota så att folk skulle sluta skratta åt henne. Nu är Amanda rädd att barnen på byaskolan, den hon ska gå på när vi flyttat, ska skratta åt hennes grimaser också så att hon inte får några kompisar där heller.

Jag började fundera…

Amanda har varit hemma så mycket (och jag med henne) att min chef på ringde mig för att fråga om jag verkligen var hemma för vård av sjukt barn eller om det var jag som kanske mådde dåligt över något på jobbet. Mina kollegor har också uttryckt en viss oro över att jag varit hemma så mycket med Amanda. Har Amandas lärare ringt och frågat hur hon mår då? Inte en enda gång.

När barn är hemma från skolan brukar läraren skicka läxa med någon klasskompis som bor nära sjuklingen. Amanda har själv haft med sig läxa hem till sjuka kompisar men ingen kom hit med läxa till Amanda. Amanda började ringa runt för att kolla om läraren skickat läxa med någon och denne glömt bort att komma förbi med den men ingen visste något om någon läxa till Amanda. När Amanda sedan kom tillbaka till skolan har läraren skällt ut henne för att hon inte gjort någon läxa. När Amanda försvarats sig med att läraren inte skickat någon läxa till henne har läraren sagt att det är Amanda som själv ska ta reda på vad hon har för läxa genom att komma på skolan och fråga läraren eller ringa till läraren. Amanda är 10 år och går i fjärde klass. En gymnasieelev kanske själv ska ansvara för sina studier men visst ända in i helvetet är det lärarnas uppgift att tala om för mellanstadieelever vad de ska göra?!!

Amanda har inte vågat säga något av detta till mig för att hon var rädd att jag skulle prata med läraren och att läraren sedan skulle bli ännu knepigare mot Amanda. Jag lovade Amanda att jag och mor ska ta läraren en ordentlig vända och blanda in både rektor och skolhälsovård och om läraren sedan skulle vara det minsta lilla omotiverat knepig mot Amanda så tar jag henne omgående ur den skolan och låter skjutsar henne själv de fyra milen till och från byaskolan varje dag och jag ska låta rektorer och all personal få veta varför jag låter Amanda byta skola.

Oups, vad länge sedan det var jag skrev. Jag tror att jag har en förklaring till min svacka nu. Jag har haft ont i huvudet i en och en halv vecka, ont i körtlarna i nacken och i käken och det svider i bihålorna ibland. Nu har jag börjat ha ont i halsen också. På jobbet är så många borta så man har tvingats ta in alla lediga sommarjobbare för att hålla igång stället så det vore väl inte så konstigt om jag också skulle åka på förkylningen som går. När man är förkyld är man inte så uppåt så det kanske är fullt normalt att livet är pissigt just nu.

Jag har det nog ändå bra om man jämför med en gammal klasskompis från högstadiet som bor i området bredvid mitt. Hon och hennes man har varit tillsammans sedan gymnasiet och förmodligen försökt få barn sedan många år. I juni föddes deras dotter. För tre veckor sedan dog hon. Usch, vad jobbigt för dem…

Lärarinnan som dog på flyget när hon skulle åka och adoptera en dotter har nu obducerats. Kroppspulsådern hade brustit så hon dog väldigt snabbt. Hon hade sagt till sin man under resan att hon mådde illa och skulle gå på toaletten. Han hade följt efter henne och på vägen till toan föll hon ihop och dog. Jag har pratat med den nya lärarinnan och det var hon som berättade detta för mig. Vi pratade också om Amandas nuvarande frökens ovilja att låta Amanda räkna ikapp den nya klassen och lärarinnan sa att hon skulle ringa och prata med barnens lärare om vilka böcker som skulle gälla efter de flyttat och vad de behöver kunna innan de flyttar. Skönt, då slipper jag ta den striden.

Timothy har åkt fast för snatteri. Han kom hem och grinade och sa att jag skulle ringa till affären för han hade stulit. Jag ringde till affären och de berättade att de sett honom bete sig underligt vid ett flertal tillfällen. Han har stått och stirrat på en och samma sak länge, varit likblek och haft väldigt bråttom ut så de hade fattat misstankar och kollat övervakningsvideorna. Mycket riktigt såg de hur han gömde godis i jackärmen. Killen jag pratade med lät lite mjäkig som om han nästan bad om ursäkt för att han kommit på Timothy. Han frågade lite försynt om vi skulle låta det här passera för den här gången eller. Det tyckte inte jag. Jag sa att Timothy fick gå till affären och tala om vad han hade stulit och betala för det. Då började killen nästan ursäkta Timothy och sa att det han inte verkar vara den typen som skulle göra om det.

Jag skickade i alla fall ner Timothy på affären för att betala för sig. Han ville inte alls gå utan han ville skicka pengar med mig så jag kunde gå och betala det han stulit. Jag vägrade och sa att jag inte stulit så det tänkte jag inte alls göra. Då ville han att jag skulle följa med i alla fall men jag vägrade det med och sa att jag skulle skämmas om jag gick på affären med en tjuv. Då bölade Timothy ännu mer och gick iväg till affären. Han bölade när han kom hem också. Hehe… hoppas det sved ordentligt så att han inte ens vågar tänka tanken i fortsättningen.

Gregory fick en filmsnutt av Mikke. På ikea har de barnhörnor där kunderna kan dumpa sina barn medan de handlar. Personal tar hand om barnen under tiden men vissa verkar mindre lämpade för detta jobb än andra. Höll på att skratta ihjäl mig åt detta klipp från norsk tv.

Något tragiskt hände idag. Barnen framtida lärare i byaskolan hade åkt för att hämta hem sitt adoptivbarn i Sydafrika. När jag och barnen hälsade på på skolan i mitten av september berättade hon att det var adoption på gång så att hon skulle nog vara mammaledig när barnen skulle börja på skolan. Något gick mycket snett under flygfärden till Sydafrika för lärarinnan var inte vid liv när planet landade. Jag vet inte vad som hänt mer än att hon dog på planet idag. En framtida klasskompis till Amanda ringde och berättade och Amanda blev väldigt chockad och ledsen. Lärarinnan var yngre än jag…

Så fort jag somnar så drömmer jag om Gregory. I natt har jag väntat hans barn, fått veta att han inte kom in på utbildningen, han har friat och vi har varit änder (??) som bodde i en sjö i byn jag föddes i, Gamla Falmark.

På måndag ska jag och barnen åka till friskolan de ska börja på och hälsa på. Redan innan jag kontaktat skolan och sagt att barnen ska börja där så visste lärarna på skolan att vi skulle flytta till Vallen. En kollega på jobbet har en bekant som är lärare på skolan och den läraren hade berättat för min kollega att det ska börja två nya barn, vilken ålder de är i, vad de heter och att deras mamma (jag) jobbade på labbet. När jag sedan ringde skolan så svarade just den läraren så jag passade på att fråga hur ända in i sveg hon kunde veta allt det där. Hon sa att hon hade hört det av en mamma i Vallen men det blev inget mindre mysterium för det för jag känner ingen i Vallen och har inte pratat med någon där heller. Skvaller brukar ha en tendens att sväva iväg och inte alls likna sanningen mycket i slutändan men det här var kusligt korrekt skvaller.

Amanda har varit hemma från skolan ett par dagar. Hon sa att hon mådde illa men jag trodde inte på det. Hon trivs inte i skolan. Hon kan inte sätta fingret på vad det är men hon vill verkligen inte vara där. Hon längtar tills hon får byta skola och säger att allt kommer att bli bättre då. Det är inte kul att hon vantrivs i skolan men hon lovade att bita ihop de sista 2,5 månaderna och bara vara hemma om hon verkligen är sjuk.

Vill flytta nu.

Varför ska barnen alltid drabbas av någon som anstränger sig för att missuppfatta dem och trassla till det för dem i skolan?! Amanda har en ”bokstavsstörning som heter DCD (developmental coordination disorder) och det konstaterades i början av sommaren. Jag pratade med Amandas fröken om detta och förklarade vad det var, hur det yttrade sig och vad Amanda behöver göra för att ha så lite besvär som möjligt av det (se dagboksanteckning från 19 juni i år). Amanda kan inte sålla syn- och ljudintryck och får därför ofta migränliknande huvudvärk om det är surrigt eller om det händer mycket runt henne.

Igår skulle Amandas klass och resten av skolan gå och se på en fotbollsmatch och Amanda insåg redan innan att det skulle bli mycket stoj och flams och att det fanns risk för att hon skulle få ont i huvudet. Hon sa detta till sin fröken (som jag informerat) men fröken tyckte ändå att hon skulle följa med. Under matchen fick Amanda ont i huvudet och talade om detta för fröken. Vad gör då fröken? Gör hon som jag sagt att hon ska göra och låter Amanda gå iväg från resten av gruppen för att få lite lugn och ro så huvudvärken ska släppa? Nej, hon och en annan lärare blir arga på Amanda och säger att hon inte skulle ha fått ont i huvudet om hon låtit bli att oroa sig för att få huvudvärk. De anklagade Amanda för att själv orsaka sin huvudvärk eller för att helt enkelt fejka huvudvärk. Förbannade hynda! Jag förstod redan när jag berättade om Amandas problem för fröken i juni att hon inte tänkte acceptera att Amanda hade detta problem.  Fy, vad glad jag är att barnen ska byta skola snart!!

Förbannad är jag också på Barbie och Ken som beter sig som jumboidioter. När barnen var där i helgen beställdes det hem pizza från pizzerian i Håla. Ken åt pizza, Barbie åt pizza och Fiffi åt pizza men Amanda och Timothy fick nöja sig med falukorv… De var mäkta besvikna över att de tvingades titta på när alla de andra fick äta en av deras favoriträtter medan de själva fick ugnsstekt falukorv (som de inte alls gillar) så jag åkte iväg och köpte pizza åt dem så fort jag fick höra om detta när de kom hem i söndags. Vad fan tänker Ken med?! Är han för snål för att köpa pizza åt Amanda och Timothy så kan han väl köpa hem pizza någon annan dag då de inte är där. Förbannade pucko…

Ett ljus i eländet: Jag gjorde en smul-äppelpaj igår. Smuldegen blandade jag ihop i matberedaren och Amanda kom in i köket och frågade vad som var i matberedaren. Jag svarade att det var smuldeg. Amanda tittade på mig med enorm misstro och frågade ”Har du gjort deg av Smulan?”. Vår ena katt heter Smulan. Kattpaj – jojo… det skulle smaka.

Idag firar jag min elfte befrielsedag från Grinchen! Det är alltså på dagen elva år sedan jag låste dörren för honom för gott efter att han spöat mig. Lite lustigt är att Klanen också firar idag – inte min befrielsedag utan Grinchens brorsdotters 10-årsdag.

Nu är jag husägare! Jag skrev kontrakt och betalade handpenning förra veckan och på tisdag ska huset besiktigas. Det ska bli kul att få åka tillbaka och kika inuti huset igen. Timothy och Amanda kommer att börja i en liten friskola i en grannby. Timothy känner en kille som flyttat till stan från den byn så han har frågat vad killen tyckte om skolan. Killen sa att allt var så mycket bättre på den skolan – lärarna var snällare, han hade bättre kompisar och de gjorde mycket mer roliga saker där. Jag tvivlar inte på att det är så för på den skolan går det nu 43 elever och lärarna har säkert betydligt mer tid och ork med barnen på en liten skola än vad de har på på den skola som barnen går på nu där de är ett par hundra elever. Barnen se i alla fall fram emot att byta skola även om de tycker att det är tråkigt att de flyttar ifrån en hel del kompisar. Det är bra att de är positiva till skolbytet i alla fall.

Har jag riktigt flyt har jag snart lyckats sälja lägenheten för 20 000:- mer än jag köpte den för också. Jag betalade 70 000:- så det skulle jag gärna vilja ha tillbaka när jag säljer den, jag har kvar 50 000:- på lånet så det är det minsta jag måste få för lägenheten men jag har begärt 90 000:- bara för att ha en ordentlig prutmån. Det har varit hit ett par och tittat på lägenheten och de tyckte att den var perfekt förutom att den är på översta våningen i ett hus som saknar hiss. De ifrågasatte inte priset dock… Hoppas, hoppas….

Timothy berättade igår att de blivit tvingade att be till gud på skolan. Läraren hade uppmanat alla att knäppa händerna och be men Timothy tyckte att det kändes fånigt så han knäppte inte händerna. Läraren hade då sagt till Timothy på skarpen så Timothy knäppte händerna. ”Men jag bara låtsades be” sade Timothy när han berättade om händelsen. Jag blir så förbannad på att skolan tvingar barnen att utföra kristna riter och påstår att gud finns och att det som står i bibeln är sant. Jag hade accepterat att skolan drog med barnen på allehanda religiösa evenemang om det hade varit från olika religionen och inte enbart en och samma hela tiden. Skolans uppgift är att upplysa barnen om vilka möjligheter det finns och vad de har att välja mellan så att barnen själva kan välja men det är fan inte meningen att skolan ska styra barnen och tala om vilken religion som är den ”rätta”.

Timothy hade tyckt att situationen var olustig så jag sa till honom att om lärarna försöker tvinga honom till att utföra någon kristen ritual som han inte vill delta i så ska han säga att ”Mamma har sagt att jag inte behöver göra det här för vår familj är inte kristen och vi är inte medlemmar i svenska kyrkan.” Om de sedan frågar vilken religion han tillhör så bad jag honom svara att det är vår privatsak för det har de fan inte med att göra. Visst är det fan att religionsfriheten inte gäller våra barn?!! Timothy är ännu för ung för att ha bestämt vad han ska tro på eller om han ens ska tro på något så varför kan de inte respektera det och låta honom finna sig själv på egen hand istället för att tvångsmata honom med kristendomen? Jag blir så förbannat… tror att jag ska ta ett snack med den där läraren nästa gång jag träffar honom.

Klassträff igår. Alla i Timothys klass skulle ha med sig föräldrar, syskon något ätbart och dryck på skolan på kvällen. ”Samkväm” är ett ord som ger mig rysningar. Ordet låter sliskigt, inställsamt och lömsk och det är precis det ord som jag associerar med sådana träffar. Jag har noll koll på de andra föräldrarna. Jag umgås inte med någon av dem, vet inte ens vad de heter. I bästa fall vet jag vems förälder det kan vara men jag har ingen större koll på vad Timothys klasskompisar heter heller. Då föräldrarna samlas i flock på det där viset får jag en känsla av att de är mycket måna att framställa sig som exemplariska föräldrar fast de egentligen inte är bättre än en vanlig august. Till exempel så blev det på ett föräldramöte tal om vad man har för regler hemma. De flesta föräldrar (mest mammorna) hävdade i första skedet att deras barn minsann aldrig såg på tv, aldrig spelade dataspel och alltid var i säng senast halv sju på kvällen. När det diskuterats ett tag erkände en pappa att det kanske inte var riktigt så det gick till alla dagar men… sedan erkände fler och fler mer och mer. Hur som helst så vill många försöka verka präktigare och ordentligare än vad de egentligen är vilket ger mig ångest.

Tillbaka till gårdagens samkväm. Eftersom jag vet hur präktiga och duktiga alla försöker vara så jag misstänkte att alla skulle ha med sig något avancerat och extremt hemlagat. Bekvämast hade det varit om jag köpt med mig något från grillen på väg till skolan men jag var rädd att framstå som en mindre duktig och präktig mor då så jag gjorde hemlagad pizza istället. När vi bänkat oss i matsalen på skolan och packat upp maten såg jag att alla andra hade hämtpizzor eller hamburgare från grillen. Hoppsan… Det är knepigt att följa flocken… hur man än gör så blir det tvärt om mot vad de gör.

Flera sa att de tyckte jag var duktig som hade orkat göra hemgjord pizza istället men den präktighetsstämpeln försvann snabbt när vi började prata om hur mycket barnen tillåts använda datorn. När de frågade hur jag gör sa jag att barnen har varsin dator. Tyst blev det en stund och menande blickar utbyttes. En mamma frågade om jag messade barnen på ICQ när maten var klar istället för att ropa på dem och en pappa funderade om mina barn gick till doktor Norton när de fått virus istället för till vårdcentralen som andra barn gör. ICQ-idén var faktiskt inte så dum, den tål att tänkas på…

Kvartsamtal med Timothys fröken idag. Enligt fröken är Timothy en lugn och harmonisk pojke som kommer bra överens med såväl klasskompisar som personal. Ordningsam och flitig är han också och han hänger med bra i skolan men är speciellt bra på matte och att rita. Förr var han otrygg, deprimerad, hade självmordstankar och inlärningssvårigheter och trivdes inte hemma men nu när Skräcködlan, som var hjälplärare, har hamnat i en annan klass så är det ett helt annat ljud i skällan. Fröken sa också att Timothys läsning gått med raketfart sista månaden och hon sa att det berodde helt på att de läst så mycket med Timothy på skolan. Att det kunde ha att göra med att han inte såg raderna förr men nu har fått glasögon trodde hon inte riktigt på. Nåja… hon får väl tro så då 🙂

Timothy var ju, som sagt, och kollade hjärtat i förrgår. Hjärtat är ok, det är ingen vacker konstruktion men det fungerar som ett normalskapt hjärta och det är ju huvudsaken. Läkaren, som vi har träffat ett antal gånger nu sedan Timothy var bebis, frågade hur det går för Gregory. Hon vet att han läser (läste) till läkare och hon har väntat att han ska dyka upp och göra praktik på hennes avdelning. Jag sa att det kan nog dröja ett tag för han har tagit paus från pluggandet. Vi började prata om vad man får stå ut med när man har en i familjen som läser medicin. Både Amanda, Timothy och jag har fått ställa upp som övningspatienter för att Gregory ska få klämma, känna, lyssna, böja och bända. När han läste geriatrik gjorde han ett test på Timothy och kom fram till att han hade Alzheimers. När Gregory lärt sig göra suturer i skolan snodde han ett mjukisdjur av Amanda, klippte sönder det och sydde ihop det igen med prydliga suturer. Amanda var allt annat än nöjd över hans tilltag. Läkaren på hjärtkliniken höll däremot på att skratta ihjäl sig när hon hörde vad han gjort. Jag berättade att enda gången vi har fått vara ifred var när han läste om prostatan och det förstod hon men hon varnade mig och sa att sista terminen läser de gynekologi så då finns det en viss risk för att jag blir aktuell som övningspatient igen. ”Men det kan ju bli trevligt” tillade hon.  🙂   Jojo…