Kalis cyberhem

För flera månader sedan fick jag kontakt med en karl här i stan i dejtingträsket på nätet. Det var på den tiden jag lämnade ut min msn-adress till vem som helst och han fick den också. Det var dumt… Genom den fick han mitt förnamn och de som känner mig vet att jag har ett ganska ovanligt förnamn så han snokade snabbt och lätt reda på telefonnummer och började ringa… och ringa och ringa och ringa. Jag svarade aldrig i telefonen men han skickade sms också vilket jag svarade på. Dumt… Han började skicka sms 24-7. Hela tiden ville han veta vad jag höll på med in i minsta lilla detalj. Om jag hade ätit, vad jag hade ätit, om det var gott, om det var hemlagat (!??), hur barnen mådde, vart de var, hur de hade tagit sig dit, när jag skulle hämta dem, om de brukar vara där, när jag skulle jobba, hur länge jag skulle jobba, när jag skulle åka hem, vilken väg jag skulle ta till och från jobbet, ja allt, precis ALLT frågade han om. En hel radda förmaningar kom han med också bland annat så uppmanade han mig att vara försiktig så snart jag skulle ge mig ut med bilen. Jag är alldeles för flat för att be någon dra och får för dåligt samvete om jag bara ignorerar någon så jag svarade men försökte vara så kort och snäsig som möjligt för att han skulle fatta vinken… men icket. Ofta svarade jag ”Hurså?” när han frågade något och när han skrev ”Undrar bara” svarade jag ”ok” utan att svara på den ursprungliga frågan. Svarade alltid bara ”ok”, ”nix”, ”japp” eller liknande och fick jag en chans så var jag snäsig tex när han uppmanade mig att vara försiktig svarade jag lite lagom nedlåtande att jag tror nog att jag klarar mig, jag är ju vuxen…

Förutom att han var tämligen efterhängen så var han totalt ointressant för att han skröt gärna och ofta om sig och sitt, om att han var på varenda hockeymatch här i stan (som om jag är intresserad…), att han var polare med alla i laget (och??) etc. och ljög om diverse saker bland annat jobb han hade fått. Han är förtidspensionerad pga att han är halvsidesförlamad efter en stroke så jag VET att han inte får jobba som varken busschaufför eller ordningsvakt på läktaren under hockeymatcherna.

Han ville att vi skulle träffas men jag sa att jag inte ville träffa någon från nätet. Han nöjde sig inte med det utan fortsatte föreslå att vi skulle träffas. När han fick veta att jag skulle ut och äta med jobbet så föreslog han att han skulle följa med. Tokfan… Kring farsdag någon gång försökte jag få honom att tro att jag hade en annan karl på gång som jag skulle åka bort över en helg med i hopp om att det skulle få den här killen att backa men det gjorde det hela värre. Helt plötsligt sa han att han skulle komma och hälsa på mig på en gång. Klockan var 21 på kvällen så jag sa att det inte var en så fiffig idé men det tyckte han. Tack och lov kom han inte. Han visste att jag skulle på stan och köpa en mobiltelefon till Gregory i farsdagspresent så han frågade vilka affärer jag skulle gå på och vilken tid jag trodde jag skulle vara där. Det kröp fram att han tänkte vara på samma ställen för att stöta ihop med mig. Läskiga människa.

För fem veckor sedan blev det tyst. Läste på hans offlinestatus på msn att han varit på sjukhuset. Tänkte att det kanske hänt något, ny stroke, allvarlig sjukdom eller liknande men jag ville inte fråga för jag misstänkte att det skulle dra igång honom igen. Igår morse, klockan 8.13 ringde han på min mobil men jag svarade inte förstås. Varför ringer man någon man inte känner kvart över åtta en lördagmorgon??

Nätdejting påminner en del om att plocka krusbär. Det är väldigt mycket taggar i busken som man irriterar sig på och svär åt, en massa äckliga kräk kan man också träffa på, en hel del omogna kartar som smakar surt men om man hittat det söta bäret så var det värt besväret.

Tydligen håller jag på att bli gammal för det är ungefär i min ålder som en del börjar skriva i sin presentation att de är ”en ungdomlig 36-åring” och ”Jag är 36 men känner mig yngre”. Varför ska man känna sig yngre? Luktar åldernoja lång väg ju… Jag är 36 och känner mig som 36, tycker det är helt ok att vara 36. Hade inte haft något emot att vara 46 heller för det är enligt mig helt ok att vara det. 56, 66, 76, etc. är också helt ok att vara.

Man ser aldrig en 20 åring som skriver ”Jag är 20 år men känner mig betydligt äldre”. varför ska man känna sig som något man inte är? Det är ju lite ledsamt på något vis att de inte kan acceptera det de är. Som om jag skulle skriva att jag är 166 cm lång men jag känner mig betydligt längre eller att jag har si eller så många kilos övervikt men jag känner mig lättare. Jag är mörkblond men jag känner mig rödhårig? Och aldrig ser man någon smal som skriver ”Jag väger 55 kilo men känner mig betydligt tjockare” och det är ändå något som jag tror är vanligt – att man känner sig tjockare än vad man är.

Nja, jag vet inte vad vitsen men det lilla tillägget är. Det känns som de ber om ursäkt för sin ålder på något vis.

F’låt… har suttit fast på dejtingsidor. Det är ju så kul! Har börjat blogga på en av dem och det är nog läge att börja samköra bloggarna så att denna inte självdör…

Hur konverserar men med någon på en kontaktsajt? Det är inte helt lätt att hålla igång en dialog om man inte snabbt hittar en gemensam nämnare som man kan stöta och blöta och som är i det närmaste outtömlig om man inte snabbt hittar ännu en gemensam nämnare. Lätt blir det intetsägande fraser om vädret, snabbförhöret om jobb, intressen och eventuella telningar.

Dialogen mellan mig och karl som jag har kontakt med sedan ett längre tag på en sajt har sedan länge dött ut men han håller envist kvar och försöker blåsa liv i den med små meddelanden som ”Jag önskar dig en trevlig dag, vänen” (felstavat, jag vet men han stavar så) och sådant som egentligen inte säger något. Idag kom hans tappraste försök hittills. Han skrev:-Vad gilar du pratta om mest?

Det är ju inte tvärenkelt att svara på eftersom jag inte har ett specifikt favoritämne som jag håller mig till så jag svarade: -Oj, svår fråga… Naturkunskap och vetenskap, främst medicin då… livsåskådning, filosofi och i viss mån religion… teknik, främst data typ kodning, bild- och filmredigering… och rent allmänt skvaller är nog det jag oftast och helst pratar om.

-Bra välja ett och vi kan pratta om? svarade han. Jaha… lätt då. Oftast så glider man ju in på något ämne som man upptäcker att båda är intresserad av men nu blev jag ju som kommenderad att starta en dialog om något som jag inte har en aning om huruvida det intresserar honom eller inte. Så jag drog till med att fråga honom vad han anser om piercing i öron på små barn – överväger de estetiska fördelarna eller bör man beakta de visserligen små men ändock icke försumbara riskerna för metallallergi och keloidbildning. Jag har själv fått keloidbildning efter att ha tagit bort en födelsemärke nyligt och tidigare på diskussionsforum argumenterat emot piercing på små barn så därav ämnesvalet. Ja men vaddådå?! Han sa ju att jag skulle välja något jag gillar att prata om!

Men det är inte heller så lätt IRL. Speciellt inte om man hamnar i ett sällskap där man inte känner just någon. Som jag har förbannat mig själv för att jag inte pluggat in lite om konst, lite om viner och whiskey, lite om klassisk musik och opera, lite om arkitektur och annat som får en att verka kulturell, belevad, intellektuell och en massa andra trestaviga braiga saker som jag vill att folk ska tycka att jag är. Visst tycker jag att snygga tavlor är fina, att musik som låter vackert är bra, att vin man bli full av är gott men jag har inte kunskap nog för att dra hänga med i annat än ett väldigt ytligt resonemang om sådant.

Nä, jag får nog fortsätta vara jag som utan varken klass eller finess brakar in i ett sällskap och bidrar till konversationen med en fräckis och efter välkomstdrinken inte ens kan uttala intellektuell längre och så får jag hoppas att någon trevlig människa ser charmen i det med.

I vissa profiler i dejtingträsket så står det om den de söker att hon ska vara färdig med sig själv och sina ex. Vad betyder det egentligen?

Färdig med sig själv…? Jag hoppas att jag ständigt utvecklas som person allt eftersom jag får fler erfarenheter. Inte vill jag i något stadium stagnera och vara precis sådan, orubbligt genom resten av livet.

Färdig med mina ex…? Ja, vissa jag haft kortare förhållande med har jag definitivt ingen kontakt med idag. Vissa hejar jag på om jag träffar dem på stan eller affären, vissa hejar jag inte ens på. De kan jag väl säga att jag är ”färdig” med. Men mitt senaste ex och jag har en dotter på 16 månader tillsammans, det kommer att dröja många, många år innan vi är färdiga med varandra. Även om jag ofta vill be honom dra käpprätt åt betydligt varmare bibliska orter och avsluta allt samarbete vi har utöver lillan så skulle det inte gagna någon, speciellt inte lillan. Hur tänker man då om man tycker att jag ska vara färdig med mitt ex?

Skriver aldrig till dem som har skrivit så i profilen.

Apropå färdig med sig själv… En av mina favoritgrupper, King Missile, har skrivit en text som jag fastnat för. Klicka på låttiteln för att höra låten.

It’s saturday

I want to be different, like everybody else I want to be like
I want to be just like all the different people
I have no further interest in being the same,
because I have seen difference all around,
and now I know that that’s what I want
I don’t want to blend in and be indistinguishable,
I want to be a part of the different crowd,
and assert my individuality along with the others
who are different like me
I don’t want to be identical to anyone or anything
I don’t even want to be identical to myself
I want to look in the mirror and wonder,
”who is that person? I’ve never seen that person before;
I’ve never seen anyone like that before.”
I want to call into question the very idea that
identity can be attached
I want a floating, shifting, ever changing persona:
Invisibility and obscurity,
detachment from the ego and all of it’s pursuits.
Unity is useless
Comformity is competitive and divisive and leads only to
stagnation and death.
If what I’m saying doesn’t make any sense,
that’s because sense can not be made
It’s something that must be sensed
And I, for one, am incensed by all this complacency
Why oppose war only when there’s a war?
Why defend the clinics only when they’re attacked?
Why are we always reactive?
Let’s activate something
Let’s fuck shit up
Whatever happened to revolution for the hell of it?
Whatever happened to protesting nothing in particular, just
protesting cause it’s Saturday and there’s nothing else to do

Har ägnat en stund över att fundera på vilka misstag andra gör när de kontaktar mig i dejtingträsket. Alltså vad som får mig att dra öronen åt mig. Har kommit fram till att det går summera i nio punkter;

1. Att skicka flirtfras efter flirtfras. Man får en flirt och tackar för den. Sedan kommer ”Jag gillar din profil!” och man tackar för det och kommenterar något på hans profil. Så kommer ”Du verkar trevlig!”, ”Du gör mig nyfiken…”, ”Har du lust att höra av dig?”… Visst, alla är inte betalande medlemmar men det funkar dåligt att kommunicera enbart med de föreslagna flirtfraserna. Ska det bli någon vettig dialog så får man nog lätta på plånboken så att man kan skriva något på egen hand.

2. De som helt uppenbart inte läst presentationen alls. Tidigt i presentationen har jag skrivit att jag inte vill ha någon kontakt via mail, telefon, msn eller annat på direkten. Ändå är det många som lämnar ut mailadress och mobilnummer i första meddelandet och vill att jag ska höra av mig.

3. De som vill träffas det detsamma. Jag förklarar att jag inte träffar någon alls förrän efter några månaders korrespondens och om det då känns bra. De kan till och med skriva att de har full förståelse för det och sedan lika fullt förbannat fråga i nästa meddelande om vi inte ska träffas snart.

4. De som vill ha garantier går fetbort. En del frågar i ett tidigt skede om jag tror att jag kommer att vilja träffa dem någon gång i framtiden. Det har till och med hänt att någon har frågat om jag tror att jag kan bli kär i honom i framtiden. Tydligen vill inte en del lägga ner tid och energi på att etablera en kontakt om de inte fått några garantier för att det sannolikt kan leda till något djupare. OK… men jag kan inte lova hur jag kommer att känna i framtiden så då kan jag inte lämna något annat besked än ett ”Tack men nej tack”.

5. Att skriva att man gillar sex. Jo, jag och de flesta anser att sex är en självklarhet i ett förhållande så det tycker jag inte att man måste ta upp som separat önskemål. Det ger ett lite fixerat intryck. Som om jag, som tycker att man bör äta för att må bra, skulle skriva att jag tycker mycket om mat, vill ha bra mat och ofta vill jag ha mat och helst alla möjliga olika sorters mat. Det låter ju onekligen som om jag kanske då äter lite mer och lite oftare än folk i allmänhet som äter när de är hungriga och kanske inte alls har ett speciellt sunt förhållningssätt till mat.

6. Att glida in på prat om sex, porr, snusk och liknande hela tiden fast jag talat om att det inte är något jag vill prata om. Ändå envisas de med att skriva ”mmmm… kysser dig i nacken”, fråga om man har stora bröst etc. Det finns inget som är mindre attraktivt är karlar som inte kan ta ett nej när det gäller sexuella saker.

7. Hyckleri! Finns de som vill träffa mig för ”att få se hur jag ser ut på riktigt”. När jag säger att jag är 167 cm och fet, alltså inte så mycket att se så träffen får vänta svarar de att utseendet inte spelar någon roll för dem. Nähä, men varför vill de träffas då?! Låter inte trovärdigt…

8. De som hela tiden kommenterar utseendet. Det är väl trevligt om någon tycker att jag ser bra ut men när de i varje meddelande måste påpeka det så känns det som om det enda som tilltalar dem är utseendet. Jag vill ju helst att de ska tycka att det är min personlighet som först och främst är intressant.

9. De som drar för stora växlar på ett svar. Att jag svara på ett meddelande betyder inte att man har halva inne. Det behöver inte ens betyda att jag är intresserad på det viset. Har varit med om personer som i princip har ansett att vi haft något på gång, helt seriöst, efter att vi utbytt meddelanden en kortare tid. Jag avslutar aldrig med ”puss” eller ”kram” som många andra gör så jag tycker inte att det ska gå tolka in sådant i mina meddelanden.

Så… det var vad andra gör för fel i mina ögon. Jag undrar vad jag gör för fel i andras ögon.

I dejtingträsket kom jag i kontakt med en man i 40-årsåldern för typ fem dagar sedan. Vi har skickat några meddelanden mellan varandra. Han har berättat om sina ex och kvinnor han träffat via nätet som alla förlett honom och varit konstiga och oärliga, om vad han har för önskemål i livet. Jag har berättat om mina intressen, mina jobb. Vi har utbytt en del anekdoter… typ. Inget gulligullande eller så alls. Nu skickar han ett meddelande där han säger att han är kär i mig, att han vill flytta hit, gifta sig med mig, bli som en far för mina barn och att vi ska bli gamla tillsammans. OK…?

Har sett sådant förr. Några meddelanden utbyts och så tror man att det är kärlek. Jag kanske var otrevlig och kall men jag skrev till karln att han inte kan vara kär i mig för han känner mig inte alls. Han är förmodligen kär i kärleken, i illusionen av mig som han har byggt upp. Skulle vi inleda ett förhållande så skulle han förmodligen bli bränd men inte av mig utan av sig själv för att jag skulle inte kunna mäta mig med den fantasiversion av mig som han har skapat. Han skulle tycka att jag inte alls var den jag utgett mig för att vara och så skulle jag bli ett av de ex och de kvinnor han träffat via nätet som han pratar om sedan med nya kontakter han hittat. Jag skrev att jag inte har några djupare känslor för honom alls och att det nog kommer att dröja lång tid innan jag ärligen kan säga att jag är kär i någon igen. Intresserad, nyfiken kan jag bli. Visst är det trevligt att känna den kittlande känslan i magen när man är betuttad men kär känns väldigt avlägset.

Jag kan förstå varför det blir så, varför man tror att man är kär. Många vill hitta den rätta, vill hitta kärleken. Det är ju så det ska vara – man ska vara två. Det är bara att slå på tv’n så matas vi med den normen i alla filmer och serier. Inte konstigt att man hoppas på att få träffa den som är ämnad för just en själv, ens tvillingsjäl, så när man stöter på någon som inte har några uppenbara ”fel” så lurar man sig själv att detta är den rätta.

Men den andra ytterligheten då? De som skickar ”Hej! Vad gör du?” och i bästa fall ett par meddelanden till innan de frågar om de får komma på besök och knulla lite. Vad handlar det om? Är de för slöa för att runka eller? Känns som de ser en som ett sexhjälpmedel och jag blir bara irriterad. För nio år sedan hade jag mitt sista one-night-stand och har lovat mig själv att aldrig göra något sådant igen. Ensamheten blir bara ännu mera påtaglig efteråt, tomrummet ännu större.

Har just råkat på den hittills konstigaste människan alla kategorier i dejtingträsket. Han verkade helt normal först men så fick veta att jag har en bebis så han frågade om jag ammade. Sa att jag inte gör det längre. Han frågade om jag smakat bröstmjölk och jag sa att jag aldrig gjort det. Han sa att han hade en kompis som fått smaka sin flickväns bröstmjölk och han undrade om jag hade fått smaka min ifall jag hade haft kvar. Jag sa att visst, nog hade jag kunnat pumpa ut en skvätt och servera i ett glas om han hade velat det. Då gick han igång totalt och ville han att jag skulle försöka klämma ut en droppe. Jag förklarade att det inte går för jag ammar inte och har inte gjort det på över ett år heller men han fortsatte tjata. ”Kan du inte prova?”, ”Är du säker på att du inte har någon mjölk?”, ”Bara en droppe?”. När jag sa att det är slut, finito, tomt, baren har stängt, no more så frågade han om jag könde någon som hade bröstmjölk. OK….?

Ja, jisses… 😀 Helt oskyldigt egentligen men det finns verkligen alla sorter.

… finns det ganska stora likheter med att sälja bil på blocket och sälja sig själv i dejtingträsket. Man skyltar inte med skavankerna, framhäver de fina sidorna, man har en vision om vad man vill ha men måste kanske nöja sig med något annat och man får en ofantlig mängd skambud.