Kalis cyberhem

Ja, det måste jag väl skriva… något åtminstone. Under påskledigheten blev det inte mycket tid vid datorn för Gregory ogillar att jag sitter vid datorn. Han säger inget alla gånger men hans suckande, pustande och ogillande blickar säger en hel del. Dessvärre har jag inte så mycket att förmedla. Jobbar och sover och däremellan har jag inte så mycket energi över för funderingar eller annat.

Gregory påstår att man blir piggare om man rör på sig mera och tränar. Därför kliver jag upp klocka 5 varje morgon för att spendera dagens första halvtimme på löpbandet. Inte fan blir jag piggare för det. Igår somnade jag vid 18-tiden tror jag. Han tränar ju själv en hel del och han kan sova 10-14 timmar utan problem. För det mesta måste han upp och åka till jobbet men när han är ledig sover han ibland hur länge som helst. Han säger att han behöver det för att han tränar. Märkligt… han påstår ju också att man blir piggare av att träna.

Jag har alltid drömt mycket när jag sovit och jag kommer ofta ihåg drömmarna väldigt detaljerat när jag vaknar. Jag har ofta dramatiska och makabra drömmar och jag drömmer i svartvitt. Därför köpte köpte jag postern nedan för en herrans massa år sedan, ramade in den och satte upp den i sovrummet. Sedan jag träffade Gregory har postern fått flytta ut ur sovrummet för han tycker inte att den är lämpligt där. Han får väl mardrömmar av den medan jag tycker att den klockrent illustrerar de drömmar jag har, som jag inte alls anser vara mardrömmar.

Men nu har mina drömmar börjat förändras. Det var länge sedan jag drömde att jag badade i ett badkar fyllt av armar, ben och kroppar från barbiedockor, att jag hyvlade ansiktet av en kompis med en osthyvel och använde det som pålägg på en tunnbrödmacka (jag tyckte att det var äckligt att ögonbrynshåren var kvar, vill inte ha hår i maten), om sköldpaddan i slalombacken som jag strulade med (fråga mig inte hur det gick till) eller andra sådana drömmar som var mer regel än undantag.

Nu verkar det istället ha blivit helt tvärt om. Tråkigare drömmar än de jag har finns nog inte. För någon natt sedan drömde jag om importerade läkemedel från Kanada, inatt drömde jag om en stor sandhög på en strand, alldeles vid vattenbrynet, och högen rasade sakta ihop när vågorna slog emot den. Jättespännande… inte.

Jag vill ha tillbaka mina makabra drömmar! De jag har nu liknar ju apskit. Att sova var så mycket mer underhållande förr :-/

Lite irriterad blir jag, på riktigt, på puckoidiotordet ’hen’ och de som envisas med att använda det. Fittfobiska jämställdshetsare som kallar sig feminister tror att kvinnans status ska höjas och skillnaderna mellan män och kvinnor ska suddas bort om man använder ett och samma ord för dem båda. Personligen vill jag inte att skillnader ska suddas ut. Jag tycker att skillnader ska uppmuntras för det främjar självständighet, excentricitet, originalitet som stärker både individen och samhället i stort.

Att byta ut orden ’han’ och ’hon’ mot ’hen’ motverkar allt jag tror på och förmodligen också sitt eget syfte. Historiskt byter man ut ett ord mot ett annat när ursprungsordet har fått en allt för negativ klang. Städerskorna blev lokalvårdare för att ordet ’städerska’ kunde uppfattas nedlåtande efterblivna blev utvecklingsstörda och negrer blev mörkhyade men helst får man inte säga något alls som anspelar på hudfärg för det är kränkande.

Problemet sitter inte i ordet. Lokalvårdarna har varken högre status eller högre lön är städerskorna, utvecklingsstörda anses inte vara smartare än efterblivna och de som har rasistiska åsikter ändrar inte dessa för att en del människor tycker att ordet ’neger’ är stötande. Kommer då kvinnor att få högre status och bli mer jämställda för att de är ’hen’ istället för ’hon’? Nix. Istället så är risken att ordet ’hon’ blir ett skällsord (som en del anser att ordet ’neger’ är) och det skulle bara göra det fulare att vara kvinna än vad det är idag. Att sätta skamstämpel på ett ord och göra det så fult att det måste bytas ut mot ett nytt, ’säkert’ ord kan vara ett stort steg bakåt och sänka den allmänna uppfattningen om kvinnors värde.

Problemet sitter inte i orden utan i huvudet på oss alla och det är där vi måste jobba med dem. När man kan säga ’neger’ utan risk för att någon reagerar negativt har rasismen reducerats till obetydlighet och när man får vara kvinna och en ’hon’ utan att det måste friseras på något sätt för att räknas lika bra som en man och ’han’ så har vi kommit längre i jämställdheten. Målet är inte att sudda bort skillnaderna eller ignorera och glömma bort dem utan det enda hållbara målet måste vara att acceptera varandras olikheter och se möjligheterna i dessa.

Jag känner inte för att hoppa ner i en musgrå zipperall, bli ett könlöst neutrum med stympad personlighet som gör samma saker som alla andra, pratar som alla andra, gillar samma saker som alla andra, äter samma saker som alla andra, har samma åsikter som alla andra, har samma drömmar som alla andra. Jag vill inte att det ska anses vara fult och skamligt att utmärka sig på något vis för att ingen får vara bättre eller sämre än någon annan så att vi måste lägga oss på en så låg nivå som möjligt för att ingen ska känna sig underlägsen och att vi sedan håller en låg, jämn profil i våra musgrå zipperaller i raka, parallella led tills vi dör av kvävd personlighet eller ren och skär leda. Vill du ha det så?

’Hen’ låter som en feg jävel (engelskans ’hen’ = höna ~ kyckling) eller något fä som man skulle vilja plocka, alltså inget positivt. Skulle någon kalla mig ’hen’ skulle jag tycka att det var stötande.

Jag har skurit ner på energirik mat sedan januari. Till lunch tog jag alltid med mig sallad men när det var som kallast så fick jag liksom aldrig riktigt upp värmen när jag inte fick något varm mat så då började jag ta med soppa till lunch istället. Lyckades få med mig en fullkomligt oätlig gazpacho en gång och den äckliga bismaken av kartong och tryckfärg fastnade i gommen och blev kvar i flera dagar. Usch!

Men hur som haver så är det ju varmare nu så jag gick tillbaka till lunchsallad igen. Tack och lov! Egentligen tycker jag inte speciellt mycket om soppor och man är mätt i ungefär fem minuter på soppa. Den enda fördelen är egentligen att den går fortare att stoppa en burk köttsoppa i väskan på morgonen än att snickra ihop en sallad. Men nu är det sallad som gäller igen.

Det minskade energiintaget syns på vågen. Jag har norpat min mors badrumsvåg och på den kan man ange hur lång man är och hur gammal man är så ska den räkna ut en massa saker när man ställer sig på den. Man kan lägga in flera olika personers uppgifter också så det är en riktigt hightec digital historia. När man slår på den så visas först vikten från senaste vägningen så att man kan se att man minskar stadigt i vikt.

Vilket jag gör. När jag ställde mig på vågen idag så visade den 17,1 kg. Beach 2012, here I come! Det är ju trevligt, men lite orolig blev jag eftersom jag skulle lämna blod i dag och då skulle jag minska ytterligare 3% i vikt. För en person som väger 70 kg så motsvarar det 2 liter blod så jag tänkte att jag nog skulle bli väldans yr när jag lämnat blod. Men det gick faktiskt ganska bra. Jag mådde bara fint när jag gick från blodbussen men ute på Rönnskär blåser det en del så jag blev tvungen att ta skydd bakom en plogpinne medan det blåste som värst för att inte blåsa bort.

Så visst finns det en del nackdelar med att vara en ’size zero’ som jag nu är med mina 17,1 kg och ett bmi på 6,1. Men det finns en del fördelar också. Nu kan jag ju låna kläder av andra, t.ex av Kroken för hon väger bara några hekto mindre än jag. Hon är visserligen mycket kortare så hennes långbyxor blir med som cykelbyxor på mig.

Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som har tillgång till en avancerad digital våg som ger en exakt vikt på decimalen. Verkligen!

Något man bör undvika att göra är att gå på affären när man är hungrig. Förra veckan skulle jag springa in lite tvärt bara efter jobbet för att köpa yoghurt till Gregory. Jag var tokhungrig och vet att det brukar vara svårt att passera godishyllorna då utan att något helt oförklarligt slinker med av bara farten. Så jag stålsatte mig och begav mig in i butiken fast besluten att inte låta något från godishyllorna följa med ut.

Jag sprang ganska snabbt på vitkål som såldes för en krona kilot. Det var ju billigt och gott är det också så jag plockade med mig den största jag kunde hitta. Jag fiskade också med mig några plommon som jag skulle kunna äta i bilen för jag var ju så vanvettigt hungrig. Sedan fick jag med mig en yoghurt och så var jag klar. Jag gick mot kassorna och kände mig stark. Jag skulle klara detta! Jag var på upploppet och kände inte det minsta lilla sötsug så jag var helt säker på att jag skulle lyckas undvika fällorna.

Sedan hände något men jag har bara vaga minnesbilder av vad. När detta oförklarliga anfall släppte och jag återfick sansen igen fann jag mig själv i bilen på väg hem. I handen hade jag en stor bit chèvre som jag gnagde på. Jag begriper icket hur det gick till. Mycket märkligt. Anden var svag och suget var stark… eller hur man säger.

Butiken i fråga såg nog hur illa det gick för mig och bestämde sig för att vidta åtgärder. Sedan denna händelse har de börjat med salladsbar så man kan plocka sig en liten sallad när man håller på att försmäkta av hunger istället för att få sådana hemska ostblackouter som jag fick.

I söndags kom jag på ett nytt sätt att äta våfflor. Istället för att ha en massa sliskigheter som socker eller sylt på lade jag några skivor hamburgerkött på våfflan och sedan skivade jag chèvre på det. Himmelskt!

Riktigt bra skit!

Min far beställde alltid taxeringskalendern så den har funnits till hands för mig sedan jag bodde hemma. Gregory köper den varje år också så fortfarande finns det en aktuell taxeringskalender i hushållet. I fredags tänkte jag skriva som statusmeddelande på fejjan ”Fredagsmys med taxeringskalendern och läsglasögon” men jag fick en känsla av att det skulle provocera och irritera så jag lät bli.

Sedan började jag fundera på varför jag lät bli. Vad är det med taxeringskalendern som är så provocerande för en del människor? Jag har själv varit så fattig att jag inte kommit med i den under en lång period i mitt liv då jag fram till jag var 27 år inte fick ut mer än 6200:- per månad men inte heller då tyckte jag att det var provocerande, irriterande, skamligt eller jobbigt på några sätt att andra kunde förstå detta genom att jag inte stod med. Nu har jag en hyfsad inkomst och tillsammans har vi en jävligt bra inkomst men jag tycker fortfarande inte att det är jobbigt att andra kan ta se det genom att bläddra i taxeringskalendern.

Så vad är det som upprör med taxeringskalendern egentligen? Jag förstår det ärligt och uppriktigt inte. En jag känner blir skitarg om man nämner att man har taxeringskalendern. Hon tycker att hennes och hennes familjs inkomst inte angår någon annan. Nä, det är mycket som inte angår andra men som de får veta ändå. Ens vikt, t.ex, får andra en hyfsad uppfattning om så snart man visar sig bland folk.

Jag tycker att det kan vara bra att få veta vad andra tjänar. Om jag upptäcker att alla mina kollegor har tio papp mer per år än jag så förstår jag ju att jag har blivit bortprioriterad i löneutvecklingen och jag kan prata med min chef och ta reda på om det är medvetet och vad som krävs av mig för att jag ska få samma lön som de övriga eller om de bara missat mig och då kan jag få retroaktivt en massa pengar. Är det så hemskt? Men det är fult att prata om pengar, faktiskt är det mer naturligt att man dryftar sina avföringsproblem och analfisurer med vänner och kollegor än sin lön. Jag kan inte alls förstå det.

Jag hörde en rolig händelse som utspelade sig på jobbet för en massa år sedan. Två kollegor, A och B, pratade om just detta. Om de talade om för varandra hur mycket de hade i lön så skulle de kunna prata med chefen och få lönen justerad ifall den ena hade oförklarligt mycket lägre än den andra. De är i samma ålder, har jobbat lika länge och med samma saker så de borde ha samma lön. Så de bestämde sig för att berätta för varandra vad de tjänade. Problemet var vem som skulle börja för ingen av dem ville berätta först. Till slut sa A att hon kunde väl börja då så hon berättade hur mycket hon hade i månadslön. Jaha, sa B men inte mer än så. A bad henne då berätta vad hon tjänade, så som överenskommet var. ”Nu vet jag ju vad du tjänar så inte behöver jag berätta vad jag tjänar” svarade B, vände på klacken och lämnade A med lång näsa.

Jag förstår inte varför det ska vara så hysch hysch om löner, inkomst, skulder och förmögenhet. Har man hamnat hos Kronofogden för att man övershoppat prylar och pinaler så kan jag tycka att man visat prov på dåligt omdöme och har ett och annat att skämmas över men det finns andra skäl än bara bristande impulskontroll och prylmani som gör att man kan åka på en betalningsanmärkning. Och lönen har man sällan bestämt själv så vad är det att hymla om? Man kan styra vilket yrke man ska ha till stor del men lönen sätter ju arbetsgivaren.

Jag undrar om mitt oförstånd grundar sig i att jag inte har någon skam i kroppen. Jag skäms varken om jag har låg eller hög inkomst och jag är inte heller avundsjuk på de som har mer än jag. Avundsjuka får en bara att tycka att ens egna situation är sämre än den är.

På vår arbetsplats är de flesta tjänstemän och således är Unionen det fack de flesta tillhör. Unionen hette tidigare SIF och lite här och var finns SIF-reklam och information om fackförbundet uppsatt på väggarna. Jag hittade en gammal bild som förmodligen suttit uppklistrad sedan 80-talet och jag reflekterade över hur mycket som förändrats på egentligen ganska kort tid. Bilden föreställer myror (arbetsmyror?) som kommer dragande med bokstäverna i frasen ”ung i SIF” och en av myrorna säger ”Dra ditt strå till stacken”.

Det känns som att denna reklam skulle vara allt annat än gångbar idag. Idag skulle den faktiskt hellre vara politiskt inkorrekt och en aning provokativ. Människor vill inte jämföras med myror för ingen vill vara en av tusentals, miljoner som arbetar och sliter för stackens (eller samhällets) bästa. Man vill vara unik, inte bara en i flocken utan den som utmärker sig i flocken. Och frihet vill man ha för frihet är väldigt viktigt. Förutom det så vill man ha trygghet för det har man rätt till.

OK, så bra då. Jag vill vara unik och inte en i mängden, jag vill ha frihet att göra vad jag trivs med och känner för att göra så jag går eventuellt gymnasiet, sedan åker jag utomlands och reser runt några månader för det känner jag för. När jag kommer hem väljer en nischad utbildning inom media eller något och när jag börjar närma mig 30 så inser jag att jag aldrig kommer att få det drömjobb jag hoppas på så eventuellt omskolar jag mig inom någon mer lukrativ bransch eller så stannar jag kvar inom den bransch, förmodligen lågavlönad, som jag hamnat i medan jag väntat på drömjobbet. Om jag ens fått något jobb och inte bara hankat mig fram på a-kassa och diverse arbetsmarknadsåtgärder för arbetslösa.

OK, så långt så bra. Men så blir jag över 50 år och börjar fundera på att runda av inom arbetslivet. Jag ser fram emot pensionen för då ska jag göra allt det där jag inte kunnat göra medan jag uppfostrat barn och jobbat. Jag ska resa, se världen, flytta till sommarstugan och bara må gott och ta hand om mig själv resten av livet. Jag tänker gå i pension så tidigt som möjligt, vid 61 kanske, helst före 60 år men jag jobbar icket en dag längre än till 65!

Så kommer den där jävla sadisten Reinfeldt och kräver att jag ska jobba till minst 75! ”Arbete ger frihet” säger moderatjävlarna!

Mina föräldrar fick gå i pension vid 65. Mina mor- och farföräldrar fick gå in pension vid 65. Deras föräldrar fick det också så varför ska jag jobba längre än så? Det är orättvist! ORÄTTVIST!!!

Ja, visst är det för djävligt. Vi har haft rätt att gå i pension senast vid 65 års ålder ända sedan 1913 men moderaterna vill försämra allt!!

Eller?

Nja… När folkpensionen infördes 1913 sattes pensionsåldern till 67 år och ersättningen var så låg att det var svårt att leva på den. Medellivslängden var ca 62 år men hade man inte dött vid födseln, av sjukdomar när man var liten, i krig eller olyckor och faktiskt levde när man blev 65 så kunde man förvänta sig att man hade ca 13 år kvar att leva. Så när man gick i pension vid 67 så hade man ca 11 år kvar att leva på en låg skitpension. Jo, det var ju bättre förr…

Nu är medellivslängden ca 81 år och vi går i pension vid 65 år. Har man inte trillat av pinn innan 65 år så förväntas man leva i knappt 20 år till. En sak som faktiskt har försämrats sedan 1913 är hälsan. Dagens gamlingar behöver mer vård och medicinering än tidigare vilket beror både på att det idag finns vård och mediciner som inte fanns förr och att vissa krämpor kommer man inte undan även om livslängden blir längre. Alltså kostar dagens gamlingar samhället mer än tidigare.

Förr började man jobba betydligt tidigare så ens yrkesverksamma liv blev längre. Man betalade alltså skatt under en längre period än tidigare. Förr kanske man började jobba redan vid 15 års ålder medan idag är det nog betydligt vanligare att man börjar jobba mer regelbundet först vid 25 års ålder. Jag har valt någon slags snittålder på när man börjar jobba, bara för enkelhetens skull, och räknar med att man är skattebetalare, som alltså bidrar till pensionärernas ersättning, när man är mellan 20 och 64 år. Vill bara klargöra att som skattebetalare så lägger man inte skatt till sin framtida pension utan till den pension som nuvarande pensionärer får och när vi själva är pensionärer så lever vi på de skatteintäkter som kommer från de som jobbar och betalar skatt då.

På 1910-talet, när folkpension infördes, var  ca 8,4 % av befolkningen äldre än 65 år och andelen skattebetalare (de mellan 20-64 år) var 50,8%. 1960 hade andelen i åldern 65+ stigit till 11,8% och skattebetalarna var 58, 1%. Sedan 30-40-talet har andelen 20-64-åringar legat kring 60% och idag är den 58,2% så det verkar vara ganska konstant.

Vad som däremot inte är konstant är andelen 65 och över. Idag utgör de 18,8% av befolkningen men andelen skattebetalare har ju inte ökat. Det är alltså i runda slängar dubbelt så många idag som ska försörjas av samma andel skattebetalare. Man behöver inte vara ekonom för att inse att det blir mindre till var och en om fler ska dela på samma peng.

För att komma ner till samma andel pensionärer som det var då folkpensionen infördes 1913 så skulle man måste jobba till 75 års ålder. Jag undrar om inte någon av Reinfeldts små hjälpredor har suttit och räknat med samma siffror som jag just gjort och att det är därför som Reinfeldt nämnde just 75 år som en lämplig pensionsålder för andelen 75+ är 8,5% av befolkningen idag.  Om vi satte pensionsåldern till 71 så skulle vi vara nere på 1960-års nivå av andelen ålderspensionärer med 11,8% pensionärer.

Så även om vi inte vill höra vad Reinfeldt säger, för vi vill ha vår frihet och vår trygghet och vill inte jobba längre än tidigare generationer gjort, så har han fan rätt. Pengarna behövs men det finns inte nog många som kan betala. Alternativet är att var och en betalar mer i skatt. Sahlin ska att det var sexigt att betala skatt och hela Sveriges befolkning häcklade henne för det. Sverige har dessutom ett av världens högsta skattetryck så det känns inte rimligt att höja skatten ytterligare. OK, så vi vill inte jobba längre och vi vill inte betala mer i skatt och troligen skulle den politiker som föreslår sänkt ersättning för pensionärer bli lynchad också men hur fan ska vi lösa det hela då?

Vi kan låna pengar från andra länder. Det har gjorts förr av ett annat land och befolkningen mådde bra, trivdes och var nöjda med sina politiker. När det hela gick åt helvetet och politikerna tvingades strama upp saker och ting protesterade befolkningen högljutt för de ville inte ha det sämre än de nu vant sig vid att ha det. Vi svenskar hånler åt grekerna för deras naivitet men tänker inte på att vi gör samma sak själva. Vår ekonomi är inte lika körd i botten men vi gapar och protesterar när politikerna vill säkerställa den standard vi vant oss vid. För alla vill ha den del av kakan som de ’har rätt till’ och som de ’har förtjänat’ men det är fan ingen som vill vara med och baka.

”Om höginkomsttagarna betalade mer i skatt så skulle…” säger en del. Visst men det finns inte tillräckligt med höginkomsttagare för att det skulle gå runt i alla fall. Höginkomsttagarna betalar redan halva sin lön eller mer i skatt och även om man skulle plocka av dem hela lönen så skulle det inte komma i närheten av att täppa igen hålen. ”Om de i riksdagen sänkte sin lön och slutade mygla…” säger andra. Eller hur?! I riksdagen sitter 349 personer som visserligen har höga löner men om de jobbade gratis så skulle det inte rädda landets ekonomi.

Dessutom har vi de politiker vi förtjänar. Myglar de så är det för att vi låter dem och de skulle inte ha sina jobb om vi inte sett till att de fått dem. Jag tror inte ett skit på att politiker myglar mer än människor i allmänhet. När jag ser mig omkring så är mygel mer regel än undantag numera. Folk har ingen skam i kroppen, utnyttjar systemet till max utan en tanke på att det så småningom kommer att drabba någon annan, någon som förmodligen var i större behov av ett bidrag som någon annan tyckte sig ’ha rätt till’ och ’förtjänade’.

Det är ’svenssonmyglet’, som gemene man sysslar med som det som kostar. Det är det som sätter ribban och normen för hur mycket mygel man kan komma undan med. När nu det har glidit iväg och blivit jävligt mycket mer än t.ex någon extra tjänsteresa att dra av på deklarationen. Den allmänna mygelnivån blivit högre och någon ska ju naturligtvis betala kalaset som småmyglandet kostar. Det kan gott och väl bli du och jag som får ta den smällen genom att våra framtida pensioner skärs ner då skatteintäkterna behövs mer akut på annat håll för att täcka igen hål som bildats för att andra känner efter lite extra och slirar på sjukskrivningen till exempel.

Det är också ’svenssonmyglet’ som är de stora summorna och faktiskt drabbar gemene man hårdare än politikermyglet. Politiker kan visserligen mygla till sig en större summa per skalle men de är så få så det kan inte bli några enorma summor som på något vis skulle påverka medborgarna i någon större utsträckning. I riksdagen är de 349 stycken jämfört mot Sveriges totala befolkning som är 9 486 591 stycken. Som om vi, var och en, myglade till oss och våra barn en hundralapp per år så måste riksdagspolitikerna mygla till sig 2 718 221:- per skalle för att summan ska bli lika stor och jag har svårt att tro att varenda en i riksdagen försnillar nästan tre millar av bara farten sådär.

Dessutom har jag väldigt svårt att tro att vi ’svenssonmyglar’ för en sådan liten summa som 100:- per skalle och år. Svinnet är nog fan så mycket större. Då tänker jag på allt, allt, allt som att glida med resorna i deklarationen, simulera sjukdom någon dag, snatterier, skadegörelser och allt annat som vi ’ickepolitiker’ ställer till med som faktiskt kostar pengar.

Så då är jag tillbaka på vad jag egentligen ville förmedla. För att vi ska kunna åtnjuta den frihet och trygghet som vi i generationer nu vant oss vid så måste vi ta ett eget ansvar för samhällets ekonomi. Vi måste jobba, betala skatt för att öka intäkterna och minska samhällets utgifter genom att inte kräva mer än vad vi absolut behöver. Vi behöver t.ex inte åka söka vård för minsta lilla krämpa för det mesta går över så småningom ändå. Vi behöver inte plocka ut varenda sak vi ’har rätt till’ för de små sakerna gör en stor skillnad för oss alla. Och även om man inte vill säga att ”Arbete ger frihet” för att det påminner om Auswitch så är det jäkligt klart att om vi inte arbetar nog mycket så har vi inte ekonomiska förutsättningar för varken trygghet eller frihet.

Förr var man stolt över att ha ett arbete och det var skamligt att vara arbetslös och ’utanför samhället’. Idag är det nästan fult att inrätta sig i ledet och bli en kugge i det stora maskineriet för man ska vara en unik individ och bejaka sig själv och jaddi jaddi, bla bla men om inte alla drar sitt strå till stacken så fallerar hela stacken och kvar blir… Stackare?

Om fler lät bli att glassa i arbetsför ålder skulle åldringar slippa jobba.

Mellan bankmöte och optiker hade jag lite tid över på stan igår så jag gick på Bokia. Där sprang jag ihop med Tomas, en lärare och tidigare rektor på folkhögskolan jag gått. Jag har gått fyra år på den skolan och det är inte så många som lyckats gå så många år där och jag skulle väldigt gärna gå några år till där. Jag har gått nästan allt jag kan gå utom kursen ’Skriv för hälsan’ för den är på distans och jag vill plugga på skolan. Jag påpekade att jag vill till skolan och Tomas föreslog skrivarkursen. Ja egentligen, varför inte? Jag tror, banne mig, att jag ska skicka in en ansökan.

Annars var det en lite konstig dag på stan. Jag skulle på banken för att diskutera pension och försäkringar men bankkillen tyckte att jag hade fördelat mina pensionspengar väl och kunde inte erbjuda billigare försäkring så jag lämnade banken utan att några förändringar gjorts. Optikern tycker att jag har bra syn och det är vi inte riktigt överens om. Jag ser bra på håll, påstår han. Jag ser dubbelt och suddigt på håll, hävdar jag. Optikern förklarade det med att jag har brytningsfel och är en gnutta skelögd så på kvällen och i mörker (och när jag är onykter) orkar inte mina ögonmuskler så jag börjar se dubbelt.

Han protesterade inte mot att synen är sämre på nära håll i alla fall. Så istället för att få prova ut privata glasögon så tyckte han att jag skulle testa progressiva glasögon på jobbet och för att få dem skulle jag skaffa mig en rekvisition och komma in till optikern med så skulle jag få skyddsglasögon. Terminalglas skulle jag ha, det var optikern mycket bestämd med. Och inte fick jag betala för synundersökningen heller. Det ska vi göra även om vi har rekvisition från jobbet med oss men jag fick inte alls trots att jag var där i egenskap av privatperson.

Konstig dag, ingen ville tjäna pengar på mig trots att jag faktiskt erbjöd mig att bli kund. Men glasögon måste jag ha. Jag blir knäpp på att inte kunna se ordentligt.

Det bor ett antal fascister i mig. En av dessa är en handfats- och diskhofascist. Handfaten och diskhon måste vara skinande blanka. MÅSTE! När jag tvättat händerna eller borstat tänderna så avslutar jag alltid med att skölja av hela handfatet och kranen och gnugga på eventuella fläckar. Jag kan bli galen på de som inte sköljer handfatet ordentligt utan lämnar kvar rester av smuts, tvål, tandkräm, hår och annat. Det blir tätt i avloppet och avlagringar på porslin och kromade detaljer. Jag hatar sådant snusk!

Och diskhon, vasken eller vad man vill kalla nedsänkningarna i diskbänken… jag blir vansinnig på de som slänger skräp och matrester där. Det finns ofta en soptunna i skåpet under som är lämpligare att förvara avfall i. Ytterst tillfälligt kan jag tänka mig att skräp och matrester får ligga i vasken, då man sköljt av tallrik och bestick inför att det ska diskas men då ska det plockas bort och läggas i soptunnan innan man lämnar diskbänken. Sedan ska vasken diskad ur med diskmedel och skrubbas ordentligt med borste eller svamp tills den blänker.

Denna lilla fascist kan icket stilla sig ens när jag är på andra ställen än hemma. Hälsar jag på hos någon och använder toaletten så skrubbar handfaten även där. Kommer jag i närheten av diskbänken så… ja, blank och skräpfri diskho. Nu jobbar jag tillfälligt på en annan våning på jobbet och handfatet på toaletten i korridoren här har blivit ordentligt uppskurat. Här räckte det inte med att skrubba med händerna utan jag hämtade Ajax skurpulver och en sträv svamp. Någon på den här våningen tvättar händerna utan att skölja bort tvålen ordentligt efter sig så ett tjockt lager tvålrester gjorde silen gråvit. Nasty! Diskhon i fikarummet fick sig en omgång igår. Jag kan inte låta bli.