Kalis cyberhem

Jag har minskat några kilo i vikt och följaktligen minskat några klädstorlekar också. Kollegor har börjat påpeka att min t-shirtar ser lite säckiga ut på mig så jag bestämde mig för att byta till något som passar bättre.

Så jag skickade in mina XL-tröjor och bad att få likadana i storlek medium istället. Tydligen ansåg ISS (som har hand om våra persedlar) att det var alltför optimistiskt av mig att inbilla mig att jag skulle kunna gå från XL till M direkt så de skickade nya t-shirtar i storlek large istället. Jahapp… Men jag provade en i alla fall för att se om jag kunde ha den storleken. ISS kanske ansåg att medium var väldigt små i storleken och att large därför skulle bli bättre. Tröjan var lång som en nattskjorta och ganska fladdrig så jag tyckte nog att jag ville ha medium ändå.

Jag ringde ISS och frågade om det kanske var på det viset att storlek medium var slut och att det var därför de skickat large, i brist på rätt storlek. Men så var det inte heller så jag tog en promenad till ISS med de kläder jag ville byta och då tog jag även mina byxor som jag också skulle vilja ha i medium istället för large, som jag nu har.

Mindre byxor fick jag inte eftersom de inte hade den önskade storleken hemma så jag får ha mina clownbyxor ett par dagar till. Sedan går jag på semester och när jag kommer tillbaka så har jag fått de andra byxorna. Mindre t-shirtar fick jag i alla fall så glad i hågen gick jag tillbaka till jobbet med dem för att byta om och fortsätta jobba. När jag krängde på mig tröjan insåg jag att jag även denna gång fått nattskjortor. De når långt nedanför baken och ser med ut som korta klänningar är t-shirts (se bilden).

En kollega hade en teori om varför de är så långa. Kanske har någon inköpare på ISS tröttnat på att se stjärtskåran ovanför gällivarehänget som verkar vara tämligen obligatoriskt på en hel del hantverkare och annat på verket och tänkt att t-shirtar långa som nattskjortor torde dölja stjärtskåran oavsett hur mycket de böjer sig. Smart! Eller så drar tröjorna ihop sig i tvätten och blir mera normallånga.

Det är titeln på en film som handlar om en svårt handikappad kille vars enda fungerande kroppsdel, som han själv har kontroll över, är den vänstra foten. Jag skulle kunna göra en inverterad version av den filmen för min vänstra fot lever ett helt eget liv och gör inte alls som jag vill.

Förutom att de inte lyder hjärnan alls så ser den skum ut. Någon gång i våras så började stortånageln skifta färg. Nu är den riktigt blålila. Jag har aldrig haft en blånagel förr och jag har ingen aning om vad som nu har orsakat mitt livs första. Jag har varken slagit eller klämt den. Eventuellt kan det vara så att den bestämde sig för att byta till en sportigare nyans när jag började med mina promenader i våras för det var ungefär då det började. Det var också i samma veva som diskbråcket började ge sig till känna men jag misstolkade det som träningsvärk och stelhet fast det är inte så troligt att diskbråck skulle ge blånagel… eller tvärt om.

En del säger att nageln kommer att trilla av så småningom. Det ska bli intressant att se om den gör det. En tredjedel av nageln på tån bredvid är också blå. Kommer den att få sitta kvar då?

Det finns en klick människor som har lite svårt för att undertrycka en jäkligt tråkig och makabert tendens som jag tror vi alla har åtminstone lite av men den stora massan klarar av att hålla denna tendens i schack. Det är gammentaliteten, den som gör att vi frossar i andras elände. Det kan yttra sig i att vi glor ögonen ur oss när vi passerar en olycksplats längs vägen eller då en person lastas in i en ambulans på stan eller i en ännu extremare form, så som en del amerikanska soldater gjort sig skyldiga till, när de glatt flinande poserar med döda människor och låter sig fotas.

Nu har vi inte så många döda människor här som de värsta gamarna kan få utlopp för sina makabra lustar med men det betyder inte att dessa gamar saknas. ’Man tager vad man haver’ och så gör man tydligen även om man är drabbat av en mer svårartad gammentalitet och jag har alldeles nyss fått veta att de finns de som låter fota sig då de poserar vid vraken från trafikolyckor.

Jag undrar hur de tänker. Tycker de att de ser coola ut när de låter sådana foton av sig sedan cirkulera på internet? Tänker de att deras kompisar och okända ska tycka att de är värsta fräna snubbarna som står och flinar respektlöst på en plats där människor kanske skadats svårt eller till och med dött? Vad känner offrens anhöriga när de ser dessa gamar flina upp sig där en tragedi ägt rum? Vad tänker gamarnas anhöriga när de ser att de ser detta som någon slags kul grej bara. Vad skulle en gams arbetsgivare tycka? Skulle det ge ett seriöst och ansvarstagande intryck att göra något sådant?

Detta foto av Timothys totalförstörda bil har en Gustav Andersson lagt ut på facebook. Tydligen var det inte nog spännande som det var utan han kryddade det hela med att antyda att bilen är ägd av en invandrare genom att skriva ut mitt namn och kalla mig ’kebab-bagare’. Jag skrev till honom och påpekade att det var felaktigt och bad honom ta bort den kommentaren i alla fall. Först tog han bort allt men sedan var det tillbaka och han hade också skrivit ’kebab’ för att på ett rasistiskt sätt antyda att det var invandrare som orsakat olyckan. Jag skrev än en gång till honom vilket resulterade i att jag blockerades från hans profil. Gamen tycker tydligen inte om att bli ifrågasatt när han ljuger…

Känner ni igen killen på fotot? Ja, det gör jag också. Jag har hotlinkat från Gustav Anderssons foto på fejjan så att så länge han har kvar den så finns den kvar här också. Om killen på bilden tycker att det är obehagligt att bli uthängd här på detta vis så är det enkelt åtgärdat för honom. Han behöver bara be sin polare Gustav att ta bort bilden från fejjan så försvinner den härifrån också.

Det brott av de ’vanliga brotten’ som jag tycker att det är allra värst att göra sig skyldig till är rattfylleri. Mina erfarenheter säger mig att det är personer med alkoholproblem som kör rattonyktra. Kan man inte låta bli att köra efter att man druckit sprit så har man problem, det är ofrånkomligt. Har man inga spritproblem så är det heller inga problem att låta bli att köra i fyllan.

Inte heller finns det några rimliga ursäkter, förklaringar eller förmildrande omständigheter för rattfylleri. Om man kör för fort kan man ärligt och uppriktigt hävda att man inte tänkte på att man körde för fort, det var inte meningen, man hade bråttom, det kanske var en akutsituation. Till och med grova våldsbrott kan det finnas förklaringar, ursäkter eller orsaker till. En misshandel eller ett mord kan vara resultatet av att en person trakasserats, provocerats, misshandlats och plågats av någon och till sist satt stopp för detta på ett sätt som resulterade i att offer och förövare fick ombytta roller. Men hur ursäktar man ett rattfylleri?

”Jag visste inte” Jo, man är medveten om att man druckit alkohol under dagen eller dagen innan och har man det så ska man INTE köra bil.

”Jag hade inte druckit mer än…” är inte heller någon jävla ursäkt för det visar ju bara att man faktiskt vet att man hade druckit och därmed också skulle ha låtit bli att köra.

”Jag körde bara en kort sträcka” är också totalt ointressant för det är inte sträckan som gör brottet utan att man kör när man druckit. Går det illa så gör det så på en punkt, inte under en längre sträcka.

Jag har svårt att se olyckor som sker när föraren är onykter som ’olyckor’. Föraren är medveten om att riskerna med att köra onykter är betydligt större än att köra nykter. Att köra bil onykter är värre än att ställa sig i en folksamling med ett brännbollsträ, blunda och vifta vilt omkring sig. Risken finns att man ska skada eller till och med döda någon men chansen finns att ingen blir skadad alls, precis som om man kör när man druckit sprit. Skillnaden är att i en folksamling har andra en chans att se att du är en galning med brännbollsträ som vevar i blindo och då kan de undvika dig men i trafiken är det inte lika uppenbart om föraren i en bil är påverkad av något så man har ingen möjlighet att undvika galningen.

Skulle man stå i en folksamling och vifta med en påk så skulle man kunna åka fast för dråpförsök så jag ser ingen anledning att betrakta rattfylleri som något mildare än dråpförsök. Mordförsök skulle jag kunna sträcka mig till att klassa det som.

Att köra onykter visar att man skiter totalt i om man lever eller dör men vad som är värre är att det också visar att man totalt saknar respekt för andra människors liv och hälsa. Om man själv kör ihjäl sig är egentligen ens egen ensak och drabbar bara förövarens anhöriga men om rattfylleristen kör ihjäl eller skadar någon annan, någon som var passagerare i bilen eller kanske inte alls delaktig i brottet utan bara en i trafiken som av en slump råkade hamna i rattfylleristens väg, då blir det en helt annan sak. Hur klarar en människa av att leva med vetskapen om att han eller hon har orsakat en annan människas död eller skadat någon genom något så oförsvarligt som rattfylleri? I det fallet är det en tragedi för både förövarens och offrets anhöriga. Om ens barn har dödat eller skadat en annans barn genom rattfylleri, hur klarar man av att se offrets föräldrar i ögonen? Vad kan man säga till dem? Skulle de förstå skammen man känner, skulle de känna någon tröst i att man känner så?

Det är frågor som jag obehagligt nog kanske får svar på snart när jag ska träffa mamman till den passagerare som satt i bilen med min son när han körde onykter och voltade flera gånger med sin bil för mindre än ett dygn sedan. Min son klarade sig helt utan skador men jag hoppas att det gav honom ärr som ska smärta för all framtid.

I söndags kväll var alla hondjur i familjen (modern, Amanda, Lollo, Kroken och jag) och åt på restaurang. Sedan kom modern på att hon behövde handla en del så vi åkte till Maxi som stänger kl. 22. Klockan var ca 20.45 när vi äntrade butiken och vi hann inte speciellt långt förrän en ung mansröst ropade i högtalarna:

Kundmeddelande. Klockan är 21:50 och varuhuset stänger om tio minuter.

Vi tittade något förvånat på varandra och undrade om vi hört rätt. Sa han 21:50?? Stänger Maxi 21.00 fortfarande?? Är klockan på mobilen en timme fel??

En personal gick med snabba steg och ett brett leende mot kassorna men modern hann fråga henne om affären verkligen skulle stänga snart. Personalkvinnan skrattade och sa ”Han har gjort min dag!” och att affären inte alls skulle stänga om tio minuter.

Vi släntrade vidare och när vi kommit till utemöbler, grillar med tillbehör etc. så hördes mansrösten i högtalaren igen.

Kundmeddelande. Klockan är 20:50 och varuhuset stänger om en timme och tio minuter.

Vi fnissade åt det och jag tänkte att en sommarvikarie på Maxi just blivit ganska besviken när han fick veta att han hade en hel timme mer än han tänkt sig kvar att jobba innan dagen var slut.

Så upptäckte vi skylten som stod där tändvätskan borde ha funnits om det inte hade varit slut. Det verkar som sommarvikarierna fått göra skyltarna också 😀 Maxi gav ett rätt vimsigt intryck i lördags. Vi får väl hoppas att de ännu är kvar i skolan och hinner lära sig både klockan och stavning. Om inte så borde de ta raka spåret till skolbänken.

Läkaren jag träffade i torsdags ringde mig under förmiddagen idag för att berätta vad magnetkameraundersökningen, som jag gjorde igår, visade. Det är fan snabba ryck! Gregory insåg i onsdags att detta klassas som halvakut, på torsdagen hade jag läkartid, på fredagen ringde röntgen och gav mig en tid på måndagen och på tisdagen ringer läkaren. Det är löjligt snabbt. MR’en visade att jag har ett måttligt stort vänstersidigt paramedialt diskbråck som även uppvisar en komponent som uppfattas vara sekvestrerad med diskmassa som buktar längre ner längs kotkroppen L5:s bakkant till vänster om medellinjen. Påverkan på durasäcken är liten men den vänstra L5-rotens rotficka är höggradigt komprimerad med klar förutsättning för påverkan på denna nervrot… På ren svenska, som vanligt folk begriper, så betyder det att disken mellan ländkota fyra och fem är trasig och klämmer nerven som styr bland annat muskeln som man lyfter tårna med vilket har resulterat i att jag har droppfot. Fast det kom ju inte som någon större överraskning direkt.

Vad som var en större överraskning var att jag har två början till diskbråck till. Disken över (mellan L5 och S1) och disken under (mellan L3 och L4) buktar med de trycker inte mot några nerver så jag har inget besvär av det. Läkaren skulle skicka det hela vidare till ryggortopeden och jag antar att de ska besluta om det är lönt att operera eller inte. Så en enorm överraskning var att jag hade fått en kallelse från ortopeden idag med posten. Fast den remissen hade läkaren skickat redan i torsdags och handlade om att jag ska få en skena som hjälper till att hålla mig på fötter när jag går. Den tid jag fick måste jag byta för vi är i Italien då. Det hade ju varit kul att ha en skena innan jag ska spankulera omkring i Italien men man kan ju inte få allt här i världen. Det hela har ju gått som på räls hittills och det är skönt att se ljuset i tunneln.

Vad jag ändå blev sugen på att skaffa är detta elektriska tågset. Hur coolt var inte det?! Kroken skulle säker bli jätteglad över att få leka med detta och om inte hon skulle gilla det så skulle det säkerligen roa Amanda ofantligt. Jag tyckte att det var helfestligt och helt klockrent 😉

Tut-tut!! Här kommer Grinchens tåg! Avgång kl. 01.

… antar jag.

Någon lär ha sagt att det inte är värt att begå självmord eftersom man inte kan vara med på sin egen begravning. Jag undrar om Grinchen just nu upplever just detta dilemma. Om vitsen med att deklarera sitt förestående självmord på fejjan var att få uppmärksamhet så vill man ju kanske åtnjuta den eftersökta uppmärksamheten också. Om man inte skriver något på fejjan dygnet efter man skrivit att man ska hoppa framför nattåget så kanske polarna tror att man verkligen är död och börjar skriva saker på en fejjanvägg. Kanske skulle de skriva hur mycket de önskar att man lät bli att ta livet av sig eller hur mycket de skulle sakna en om man gjorde det, de kanske skulle skriva att man var en fin människa och sådana saker som man vill läsa om sig själv om man är ett stort, jävla, uppblåst ego. Då är det ju jäkligt synd om man inte loggar in på fejjan för att kolla om lovården och de oroliga kommentarerna har börjat strömma in, eller hur?

Om man inte skriver något så tror kanske polarna att man är död och om man inte loggar in på datorn så får man ju inte heller en grön prick vid sitt namn som visar att man är online. Då kan man istället logga in med mobilen och hålla koll på sin facebookvägg. Fiffigt!

Jag undrar om det är så han tänker, vår gode Grinch. Är det så han resonerar så har han totalt missat att det blir en liten mobilikon vid namnet när man är inloggat på mobilen. Eller så hoppade han verkligen framför 01-tåget inatt, så som han hotat med. Men i så fall klarade sig mobilen i smällen eller så har han lämnat den någon annanstans, påslagen och inloggat på fejjan.

Vad tror ni?

Reaktionerna från hans vänner har uteblivit. Det är bara en som glatt har skrivit ”God morgon. Hur är det?” fast på tyska trots att hon är svensk. I övrigt inte ett ord från någon. Det måste vara en stor besvikelse för honom.

Ja, det är frågan men jag skulle nog tippa på det förstnämnda. Vad? Vem? Grinchen så klart. Sedan igår har han gått ut på fejjan med att han har för avsikt att ta livet av sig. Det är inte den första gången som Grinchen hotar med att ta livet av sig, snarare den babbiljonte. Redan när jag var tillsammans med honom, för 20 år sedan, hotade han med självmord stup i kvarten. Efteråt skröt han i princip om hur nära han varit att begå självmord, som för att rida på vågen av sina hot. Jag är tämligen säker på att det, i alla fall då, handlade om att få uppmärksamhet, att människor i omgivningen skulle bli oroliga, ömka honom och stryka honom medhårs en stund.

Nu är han igång igen och så här har det sett ut på hans facebookprofil sedan igår:

Åååå, stackaren har inte fått äta på tre dagar!! Han äter förmodligen mer under en ordinär måltid än jag äter under en hel vecka så jag har svårt att tycka synd om honom.Det lär inte gå någon större nöd på honom.

Här verkar det som han blev lite besviken över att inte alla hans vänner skyndade sig att skriva för att berätta hur viktig han är för dem och be honom att låta bli. Lite festligt att han proklamerar sitt testamente på fejjan. Lite verkar han fatta att det är Amanda som i första hand ärver och hur än än vrider och vänder på det så ska hon ha minst hälften av hans tillgångar. Finns inget skrivet, giltigt (fejjan räknas inte som giltigt) testamente så ärver hon rubbet men hälften kan han skriva bort med ett riktigt testamente.Så skulle han ta livet av sig nu så är musikanläggningen, TV’n, gitarren och förstärkaren Amandas så snart han tagit sitt sista andetag.

En av hans tysktalande bekanta skrev ett inlägg på hans tidslinje:

Översättning:
Kompisen: hej grinchen ! Tyvärr förstår jag så lite av det du skriver 😉 men hur är det med dig ? har inte hört/läst något på länge.all kärlek är Leni

Grinch Grinchström: sammanfattningsvis är jag för närvarande mycket suicidal

Kompisen: oh, går du i terapi? eller ??? (jag förstår inte vad hon menar med ’tak’, eventuellt har hon stavat fel) ? eller vad ?

Grinch Grinchström: nope inget av det , ingenting hjälper, jag har gett upp

Grinch Grinchström: vi alla måste dö så för mig hellre snart

Kompisen: det tycker jag inte alls!

Sedan är det tyst en stund innan har fortsätter:

Mina högst begränsade erfarenheter och den kunskap jag skaffat mig genom litteraturen säger mig att den som verkligen har för avsikt att ta livet av sig inte basunar ut det på detta sätt offentligt. Vill man dö så tiger man om sina avsikter så att det då inte är någon risk att man blir stoppad. Vill man ha uppmärksamhet så annonserar man ordentligt så som jag tycker Grinchen gör här.

Jaha, och varför har han inte fått lön på två månader då? Misskött jobbet? Eller så blåljuger han vilket är troligast eftersom Amanda fått underhåll och det utmäts från hans lön, dvs. ingen lön för Grinchen = inget underhåll till Amanda. Alltså har han fått lön men, det är klart, kan han framstå som ännu ömkligare och ett ännu större offer så tar han nog gärna chansen.

Och sjukdomen är ett sjukligt behov av uppmärksamhet eller? Jag sätter min ära och en butterbulle på att han inte alls kommer att ta sig 100 meter söderut från sin lägenhet och vänta vid spåret som passerar huset han har sin lilla lägenhet i för att hångla med ett tåg kl. 1 inatt. Jag tror att han han lever och fortsätter beklaga sig offentligt även i fortsättningen för så pass egenkär är han att han definitivt inte kommer att göra något för att skada sig själv. Det har han aldrig gjort förr utan det har bara varit munväder.

Denna vecka är den första veckan sedan i mars som jag har jobbat fem dagar. Det har varit så mycket röda dagar mitt i veckan, dagis har varit stängt, jag har varit hemma en dag för vård av sjukt barn (hon kräktes en gång på dagis men mådde bra innan jag hann komma dit), ledig för att jag fyllde år, kurser och annat så jag har inte lyckats få ihop en fem dagars arbetsvecka sedan tidigt i våras.

Men nu lyckades jag vara på jobbet fem dagar på raken! Fast det fattade jag inte själv. På morgonen igår, fredag, var Kroken på ett alldeles strålande mulet humör. Inget var bra och hon opponerade sig mot allt. Gregory sade till henne att det bara var en dag kvar på dagis innan det var helg och hon inte skulle behöva kliva upp på morgonen. I min värld var det torsdag så jag tänkte ”Det är TVÅ dagar kvar till helgen” men jag sa inget för jag trodde han ljög för barnet för husfridens skull. På dagis kvittrade fröken glatt att detta var hennes sista dag innan semestern. Jaha, hon tar semester en torsdag, tänkte jag men tänkte också att hon kanske inte jobbar heltid så att hon kanske jobbar fyra dagar per vecka. På jobbet berättade min kollega att han glömt mobil, nycklar och plånbok hemma vilket ställde till det för honom eftersom han hade matbiljetterna i plånboken. Han brukar ha med sig lunch men jag visste att han tänkte gå ut till restaurangen och äta lunch på fredagen så jag blev lite förvånad över att han svor över sina glömda biljetter på torsdagen. Jag sa inget om det dock för vill han gå ut och äta både torsdag och fredag så är det hans ensak. För min del så får han äta precis var han vill, när han vill.

När sedan min kollega nämnde att det var fredag tänkte jag att han tagit fel på dag, stackaren, och att det var därför han saknade sina matbiljetter redan på torsdagen fast han pratat om att gå ut och äta på fredagen. Jag upplyste honom om att det bara var torsdag men han envisades med att det var fredag. Jag var bombsäker på att det var torsdag så jag framhärdade att det var torsdag och inget annat. Han verkade lika säker på sin sak som jag så jag kollade almanackan och till min extremt stora förvåning hade han rätt. Men var tog då torsdagen vägen?? Jag har inget som helst minne av att det alls varit torsdag under veckan. Jag har tydliga minnesbilder av både måndagen och tisdagen, onsdagen är lite mer diffus men torsdagen finns inga spår av. Jag hade ett jobb som skulle utföras under torsdagen som då alltså inte gjorts så det blev lite panik.

Så jag har jobbat min första femdagarsvecka på flera månader men det kändes bara som fyra dagar. Time flies…

Under våren började jag motionera. Jag spenderade en stund varje dag på löpbandet och när vädret tillät gick jag ut och knatade. Jag har gått kring en och en halv till två mil per dag vilket gett resultat också för jag har sänkt min vilopuls från kring 80-90 slag per minut till mellan 50 och 60 slag per minut. Det är hyfsat bra!

Enda gisslet har varit värken. Först trodde jag att det var träningsvärk eftersom den kom i samma veva som jag började röra på mig. När det inte gick över och faktiskt lindrades av raska promenader så förstod jag att det var något annat. En upphakning i SI-leden, ryggskott eller något liknande har vi misstänk men nu har jag fått veta vad problemet varit. I söndags fick jag riktigt, riktigt ont. Så där ’klättra-på-väggarna-ont’ så att man skulle kunna göra nästan vad som helst för att slippa smärtan. Jag stoppade i mig fyra alvedon men det hjälpte inte. En voltaren slank ner men inte heller det lindrade. Inte ens två tramadol dödade smärtan men jag blev så hög av dem att jag slocknade i alla fall.

På måndagen var smärtan kvar. Ligga och stå gick hyfsat bra men att sitta var tortyr. När det var dags för förmiddagskaffe kände jag mig tvungen att sitta ner, som man bör, så jag satte mig. Då domnade yttersidan av vänster underben och ovansidan och främre delen av foten bort ordentligt. När jag klev upp för att gå och fortsätta jobba ville inte foten samarbeta alls så jag raglade in i väggen och höll på att falla. En kollega såg det och utbrast oroligt ”Du är ju riktigt risig!”.

Så illa kändes det faktiskt inte för värsta värken i ryggen hade ju släppt. Däremot insåg jag att jag hade fått vad som kallas ’droppfot’. Det betyder att man inte kan vinkla upp främre delen av foten vilket innebär att man inte klarar av att sätta ner hälen först när jag tar ett steg utan hela foten tar i marken så man får en stapplande gångstil. Man måste lyfta knät ganska högt när man går för att inte snubbla över sina egna tår som liksom bara hänger och sladdrar från foten. Det ser för djävligt ut och är inte heller helt lätt att leva med har jag upptäckt nu…

Jag skickade ett sms till Gregory och förklarade läget. Snabbt kunde han då tala om för mig vad felet var – jag hade diskbråck vid femte ländryggskotan och bråcket har lett till en nervskada som ger förlamningen i benet och foten. Jag var inte speciellt orolig över det för diskbråck är väldigt vanligt, de flesta drabbas av det en eller flera gånger men många vet inte ens om att det är diskbråck de har för det spontanläker ofta och ger inga större besvär än en tillfällig ryggvärk. Jag har haft diskbråck förr och det har försvunnit så jag utgick från att det bara var att vänta ut det denna gång också. Tyvärr var det inte riktigt så.

När man får sådan nervpåverkan att man får droppfot så måste man snabbt göra en undersökning med magnetkamera för att se om det går att operera. Går det åtgärda kirurgiskt så bör det göras ganska fort för att annars kan man få permanenta nervskador. Inte fan vill jag ha droppfot och gå som Quasimodo resten av mitt liv!!

Igår fick jag träffa en läkare på hälsocentralen som klämde och kände lite och skrev en remiss till MR-undersökning. Idag ringde de från röntgenavdelningen och bad mig komma på måndag förmiddag. Snabba ryck! Jag fick också medicin, Gabapentin, mot nervsmärtor för nerven som är i kläm i ryggen har en del hyss för sig. Den signalerar att det brinner på min fot, att benet är i kläm, att det kryper i betet etc. och först tyckte jag inte att det var så farligt men när det hållit på och värkt, bränn ilat och allt sådant i ett par dagar så var jag trött och grinig av smärtan och kunde gärna tänka mig att kapa av benet helt och hållet.

Gregory, den lille glädjespridaren, upplyste mig om att smärtan inte kom från benet utan från nerven i ländryggen så även om benet avlägsnades så skulle smärtan vara kvar. Men medicinen verkar hjälpa, tack och lov. Hade inte den hjälpt så hade nästa alternativ varit Lyrica men då hade jag hellre stått ut med smärtan. Läkaren erbjöd sig att skriva ut Tramadol också men beroendeframkallande medikamenter som skulle få en pundare att tindra med ögonen av lycka vill jag absolut inte ta någon längre period eller ens flera dagar i streck så både Lyrica och Tramadol vägrar jag även om det betyder att jag får lida. Hellre plågad, grinig och trött än knarkare…

Jag är egentligen inte speciellt orolig för bråcket eller nervskadan, det ordnar sig säkert så småningom på ett eller annat sätt. Vad jag oroar mig för är att jag får semester om två veckor och ska då åka till Italien. Jag hade tänkt kunna promenera omkring i Florens med omnejd, kanske till och med i högklackat, men som det ser ut nu så kommer jag att stappla omkring som om jag vore på fyllan. Dessutom orkar jag inga långa promenader så det är rätt påfrestande för både höft, rygg, knä och lårmuskel att gå på detta sätt.

Jag har börjat röra på mig och har gått ner 24 kilo och då händer detta. Vad är det för dumheter?! Visst fan är det meningen att man ska bli i bättre fysisk form om man går från tjock och stillasittande till lättare och aktiv?